Bergspredikan — ”Sluta upp med att vara bekymrade”

SEDAN Jesus hade gett sina åhörare råd om att sky materialismen, förmanade han dem att inte obefogat ängslas för hur de skulle få livets nödtorft: ”Fördenskull säger jag er: Sluta upp med att vara bekymrade för er själ i fråga om vad ni skall äta eller vad ni skall dricka, eller för er kropp i fråga om vad ni skall ha på er. Betyder inte själen mer än maten och kroppen mer än kläderna?” — Matt. 6:25.a

”Fördenskull”, dvs. på grund av att Jesu lärjungar ”inte [kunde] — vara slavar åt Gud och åt Rikedomen”, skulle de undvika överdriven oro också för hur de skulle fylla de dagliga behoven. (Matt. 6:24) Guds Son ville inte avråda människor från att visa tillbörlig omtanke och arbeta flitigt för att skaffa sig mat och kläder. (Pred. 2:24; Ef. 4:28; 2 Tess. 3:10—12) Men de hade ingen anledning att vara ”bekymrade” för hur de skall få sådana nödvändiga ting. ”Själen” och ”kroppen” (som här representerar en människa i sin helhet) är betydelsefullare än mat och kläder. Eftersom Gud har förunnat människor fysiskt liv, kan han helt visst se till att de som tillber honom får det levebröd de behöver.

Jesus gav mera eftertryck åt den här detaljen med en liknelse: ”Ge uppmärksamt akt på himlens fåglar, eftersom de inte sår ut säd eller skördar eller samlar in i förrådshus; ändå ger er himmelske Fader mat åt dem.” — Matt. 6:26a.

”Himlens fåglar” som fritt flyger uppe i luften mödar sig inte med att bruka jorden. Men Gud ser ändå till att de får tillräckligt med mat. (Jämför Job 39:3; Psalm 147:9.) Detta var något som man borde ”ge uppmärksamt akt på”, något att ägna allvarlig begrundan. Judarna, som Jesu åhörarskara tillhörde, kunde kalla Gud sin ”himmelske Fader”, i synnerhet på grund av att Gud hade ”utvalt” israeliterna till att vara hans förbundsfolk. (5 Mos. 7:6) Jesus jämförde dem med himlens fåglar, då han ställde frågan: ”Är ni inte värda mer än de?” (Matt. 6:26b) Om Gud sörjer för fåglarna, hur mycket mer skall han då inte göra för dem som tillber honom?

Jesus påvisade hur gagnlöst det är att obefogat ängslas för hur man skall skaffa sig livets nödtorft, då han fortsatte: ”Vem av er kan väl genom att bekymra sig lägga en enda aln till sin livslängd?” (Matt. 6:27) Skriften liknar ofta människors levnad vid en resa, då den använder sådana uttryck som ”syndares väg” och ”rättrådighetens stig”. (Ps. 1:1; 27:11, NW) Oro och bekymmer för de dagliga behoven kan inte förlänga livet med ett aldrig så litet stycke, med ”en enda aln”, så att säga. Obefogad ängslan är inte till någon nytta, utan kan i stället skada människors hälsa och rentav förkorta livet.

Jesus övergick så till ännu en liknelse: ”Och när det gäller kläder, varför är ni bekymrade? Ta lärdom av liljorna på marken, av hur de växer; de arbetar inte hårt, och inte spinner de; men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.” — Matt. 6:28, 29.

Till ”liljorna på marken” kan man sannolikt räkna flera färgstarka blommor som växer på fälten i Galileen. I Hastings’ bibliska ordbok, A Dictionary of the Bible, heter det:

”Alla dessa växer bland säden, ofta högre än den, och lyser upp de vida fälten med sina olika nyanser, från rosaskimrande purpur till mörkviolett och blått, i sanning furstliga färger. Den som en gång har stått bland vetefälten i Galileen och sett dessa blommor med sina vackra klasar sticka upp i alla riktningar över den växande säden ser med ens hur lämplig Frälsarens hänsyftning är. ... Men om vi med ’liljorna på marken’ förstår bara vilda liljor, kan också dessa inbegripas i uttrycket. Frälsarens jämförelse skulle då vara som ett ’sammansatt foto’, en anspelning på alla de praktfulla färgerna och vackra formerna hos de talrika vilda växter som kan inbegripas i benämningen liljor.”

När man ger akt på ”hur” dessa blommor ”växer”, märker man att det sker utan att de behöver arbeta hårt eller spinna som människor måste göra för att framställa kläder. Men liljorna på marken är likväl så överdådigt klädda att ingen mänsklig skrud, inte ens en sådan som bars av den för elegans bekante kung Salomo, går upp mot deras prakt. — 2 Krön. 9:15—21.

Om den ”lärdom” man kan ta av denna liknelse sade Jesus: ”Om nu Gud på det sättet kläder växtligheten på marken, som finns till i dag och i morgon kastas i ugnen, skall han då inte mycket hellre kläda er, ni med lite tro?” — Matt. 6:30.

”Växtligheten på marken” inbegriper de blommor som Jesus talade om. Under de heta somrarna i Palestina torkar denna växtlighet på så kort tid som två dagar. De förtorkade växterna, blomstjälkar och grässtrån, samlades för att tjäna som bränsle i bakugnar. Eftersom Gud så fagert ”kläder” växtligheten som torkar så snabbt, var Jesu fråga mycket passande: ”Skall han då inte mycket hellre kläda er, ni med lite tro?” Guds tjänare är mycket betydelsefullare än blommor. Överdriven oro för hur man skall få de kläder man behöver skulle vara en antydan om ”lite tro”.b

”Var därför aldrig bekymrade och säg: ’Vad skall vi äta?’ eller: ’Vad skall vi dricka?’ eller: ’Vad skall vi sätta på oss?’” fortsatte Jesus. ”Alla dessa ting är ju det som folk i nationerna så ivrigt strävar efter. Er himmelske Fader vet ju att ni behöver alla dessa ting.” — Matt. 6:31, 32.

Här drar Jesus för tredje gången i sin bergspredikan upp en jämförelse genom att hänvisa till ”nationerna”, till dem som inte var judar. (Se Matteus 5:47; 6:7.) Dessa hade ingen gemenskap med Gud, och de lät livet kretsa kring materiella ting och sinnlig vällust. Om Guds tjänare skulle tvivla på att han kunde och ville förse dem med livets nödtorft, skulle de således vara lika folk i nationerna som var ”utan Gud i världen”. — Ef. 2:11, 12.

Eftersom den Högste ”vet” vad hans folk ”behöver”, skulle Jesu åhörare göra väl i att fästa avseende vid hans ytterligare råd: ”Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting tilldelas er.” — Matt. 6:33.

Jesu lärjungar hade tagit emot honom såsom Messias, vilket gav dem möjlighet att få tillhöra Guds himmelska messianska regering, ”riket”. (Luk. 22:28—30; Joh. 14:1—4; Dan. 7:13, 14, 18, 22, 27) Men de måste fortsätta med att ”först söka riket”, ständigt göra det till den främsta angelägenheten i livet. De måste också söka ”hans [dvs. Guds] rättfärdighet” genom att utöva tro på Guds Messias och föra en vandel som överensstämmer med Guds övriga bud och befallningar. Detta fick de naturligtvis aldrig göra under inflytande av någon bokstavsträldom i den tron att de genom att fullgöra religiösa föreskrifter och utföra förtjänstfulla gärningar skulle kunna nödga Gud att välsigna dem. Den rättfärdighet som räknas hos Gud måste härröra från hjärtan fyllda av kärlek och av uppskattning över vad han har gjort för mänskligheten. (Se Romarna 10:3; 1 Johannes 4:19.) Människor som verkligen sätter gudsdyrkan främst i livet kan hysa den tillförsikten att ”alla” deras dagliga behov skall ”tilldelas” dem av den välvillige Gud som de dyrkar.

”Alltså: var aldrig bekymrade för morgondagen”, fortsatte Jesus, ”morgondagen skall nämligen ha sina egna bekymmer. Var dag har nog av sin egen uselhet.” (Matt. 6:34) Varje dag har sina egna motigheter som ger ett visst mått av besvikelse. Svårigheter i det dagliga livet kommer ofta oväntat och kan ha sin grund i förhållanden som människor inte kan bemästra. (Lägg märke till Predikaren 9:11.) Guds tjänare bör betrakta sådana obehagligheter såsom ”nog” för ”var dag” och ta itu med dem en dag i taget. Oro och bekymmer inför morgondagen kan inte förbättra förhållandena, utan vittnar i stället om brist på tro på Gud och gör det svårare att ta itu med den innevarande dagens ”uselhet”.

[Fotnoter]