Välj nu för att leva då!

 1. Hur och på vems villkor väljer man detta liv?

HUR väljer man detta liv i den nya världen? Genom att räcka upp handen, genom att ropa ”Ja”, genom att säga: ”Herre, jag skulle gärna vilja leva då”? Nej, man väljer det livet på samma sätt som man väljer det nuvarande. Och hur väljer man att leva nu? Genom att andas, dricka, äta, sova och arbeta, det är sant, men mera generellt uttryckt är det genom det sätt varpå man handlar. Och det är handlingar, lägg märke till det, som inte dikteras eller bestämmes av en själv, utan det är snarare handlingar som man företar sig enligt kroppens påbud. Kroppen ställer upp sina villkor, tvingar en till att uppfylla dess fordringar. Så är det också i fråga om att välja liv i den nya världen. Det gör man inte genom att bara säga att man gärna skulle vilja leva då, utan valet träffas genom det handlingssätt man följer. Och här är det återigen så att handlingssättet inte bestämmes av individen själv. Jehova Gud är den som upprättar denna nya värld och ger människor liv i den. Han ger det på sina egna villkor, och vi måste uppfylla hans fordringar. Vägran att handla i överensstämmelse med hans fordringar nu är att välja död i stället för evigt liv, lika säkert som vägran att andas i hörsamhet mot kroppens krav skulle betyda döden för vår fysiska organism nu.

 2. Vad påstår somliga, och vilket samtal är av betydelse i detta sammanhang?

2. Somliga tror, att det är tillräckligt om de gör vad de menar vara rätt, att om de gör gott mot sina medmänniskor, kommer de att vinna Guds godkännande och evigt liv. Men om denna livsviktiga sak måste vi låta Gud tala och får inte låta slutgiltiga avgöranden vila på otillförlitliga människors uppfattning. Jesu samtal med en rik ung överhetsperson är upplysande på denna punkt: ”Se, då kom en man fram till honom och sade: ’Lärare, vad gott skall jag göra för att få evigt liv?’ Han sade till honom: ’Varför frågar du mig om vad som är gott? En finnes, som är god. Men om du vill ingå i livet, så håll buden beständigt.’ Han sade till honom: ’Vilka?’ Jesus sade: ’Jo, dessa: Du skall icke mörda; Du skall icke begå äktenskapsbrott; Du skall icke stjäla; Du skall icke bära falskt vittnesbörd; Hedra din fader och din moder; och Du skall älska din nästa såsom dig själv.’ Den unge mannen sade till honom: ’Jag har hållit allt detta; vad fattas mig ännu?’ Jesus sade till honom: ’Om du vill vara fullständig, så sälj dina tillhörigheter och giv åt de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen, och kom, bliv min efterföljare.’ När den unge mannen hörde detta tal, gick han bedrövad bort, ty han hade många ägodelar.” — Matt. 19:16—22, NW.

 3. Vad måste man göra, utöver att iakttaga ett rent uppförande och göra barmhärtighetsgärningar, för att bli fullständig och kunna vinna evigt liv?

3. Helt säkert gjorde denne unge man mycket gott. Han levde ett rent liv, begick inga mord eller äktenskapsbrott eller stölder. Han var ingen lögnare, han hedrade sin fader och moder, och då han visade samma kärlek till sin nästa som till sig själv, måste han ha ägnat sig åt barmhärtighetsverk. Han måste ha haft stort anseende i samhället. Likväl sade Jesus efter allt detta till honom: ”Om du vill vara fullständig”, varmed han tydligtvis menade, att med allt det rena personliga uppförande och alla de barmhärtighetsgärningar som han kunde räkna sig till förtjänst, var han dock inte fullständig i fråga om att uppfylla Jehovas fordringar på den som skulle få evigt liv. Han var ofullständig. Han måste avlasta sig sina alltför många ägodelar, vilkas omvårdnad tog så mycket av hans tid och energi. Han måste skaka av sig alla dessa förpliktelser och omsorger i affärshänseende för att göra sig fri för den verkligt livsviktiga aktivitet som krävdes av dem som ville vara fullständiga i fråga om att uppfylla fordringarna för evigt liv. Han måste vara en Kristi Jesu efterföljare. Detta betyder att det skulle åligga honom att studera Guds ord, taga reda på vad som var Guds vilja, överlämna sig åt att göra denna vilja, troget fullgöra det som detta överlämnande innebar, i det han följde i Jesu fotspår, och predikade evangelium om Riket så som den gjorde, som var hans föredöme och mönster för de kristna. — 1 Petr. 2:21.

 4. Vad påstår somliga är tillräckligt, men vad måste sättas framför detta?

4. Många invänder, att vi har uppfyllt Jehovas fordringar, om vi älskar vår nästa som oss själva, vilket betyder att osjälviskt göra gott mot dem som är vår nästa, men att detta inte är sant, det framgår ytterligare av dessa ord: ”Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt sinne” och ”din nästa såsom dig själv”. Vad så många människor underlåter att lägga märke till här är att kärleken till nästan kommer sist i denna uppräkning av fordringarna. Det som sättes främst är kärleken till Jehova, vilken måste visas av hela hjärtat, hela själen, hela kraften och hela sinnet, så att ingenting delas eller undanhålles. Hur skall denna kärlek utan förbehåll visas? ”Detta är vad kärleken till Gud innebär: att vi hålla hans bud.” Då vi gör detta först och därnäst älskar nästan, uppfyller vi Guds fordringar; ty Jesus sade med avseende på dem som visar sådan lydnad: ”Fortsätt med att göra detta, så får du liv.” — Luk. 10:27, 28; 1 Joh. 5:3; NW.

 5. Vad är det i själva verket, när man följer sin egen vilja i denna sak? Varför?

5. Den som påstår att Guds fordringar uppfylles genom att man gör gott enligt sitt eget samvetes bud försöker i verkligheten därigenom endast lägga balsam på sitt samvete för att lugna det, medan han vandrar sin egen själviska väg. Men detta är mer än balsam för samvetet, och att tala om vad det dessutom är, är långt ifrån lugnande. Rent ut sagt är denna tro, att det räcker med att göra gott enligt ens egen uppfattning, ingenting mindre än grov avgudadyrkan! Detta visas med kraft och eftertryck genom det fall då Israels konung Saul valde att följa sin egen vilja i en sak i stället för Jehovas vilja, och till honom sade Samuel: ”Självrådighet är [såsom] missgärning och avgudadyrkan.” (1 Sam. 15:23, Da) Samma tes framföres i Kolosserna 3:5 och Efesierna 5:5, där det visas att ett glupskt tillfredsställande av personliga begär är avgudadyrkan. Att envist hålla fast vid sin egen vilja, att upphöja sin egen vilja över Guds vilja, att göra den till sitt rättesnöre i stället för Guds vilja, det är att avguda sin egen vilja på det löjligaste sätt och är rent självmord. ”Akta eder för avgudar”, inbegripet den fåfänga och inbilska avgud som heter egenviljan. (1 Joh. 5:21, NW) Att bara göra gott mot vår medmänniska i enlighet med vad vi menar vara rätt är alltså inte sättet att välja liv i Jehovas nya värld, utan innebär att fångas i en maskerad avgudadyrkans försåtliga snara, som satts ut av Satan och bringas att fungera genom mänsklig fåfänga och inbilskhet.

Inte nog att följa någon religion, vilken det nu må vara

 6. Vad gör andra gällande, och vad avgudar de och vari brister de genom att göra detta?

6. Men nu kommer någon att säga: ”Jag avgudar inte min egen vilja, jag följer inte min egen vilja i saker som har med gudsdyrkan att göra. Jag hör till en av de erkända kyrkoorganisationerna, och jag följer det som denna organisation lär och rättar mitt liv efter dess föreskrifter. Jag tror att om en person uppriktigt följer någon av de många religionerna, så kommer han att bli godkänd av Jehova Gud.” Är denna inställning riktig? Om den religiösa organisationen inte undervisar och handlar i överensstämmelse med Guds vilja, som är nedtecknad i bibeln, utan grundar sin verksamhet på en egen religiös trosbekännelse, vad gör det då för skillnad, om individen följer den eller om han följer sin egen personliga vilja? Det är fortfarande avgudadyrkan, fast den här gången avgudar personen en organisation i stället för sig själv. Vi låter återigen Gud tala i denna livsviktiga fråga, såsom han gör genom sin Son: ”Icke var och en som säger till mig: ’Mästare, Mästare’, skall komma in i himmelriket, utan den som gör min Faders vilja, hans som är i himlarna. Många skola säga till mig på den dagen: ’Mästare, Mästare, profeterade vi icke i ditt namn och drevo ut demoner i ditt namn och utförde många kraftgärningar i ditt namn?’ Och likväl skall jag då bekänna för dem: Jag har aldrig ens känt eder. Gå bort ifrån mig, ni som göra vad laglöst är.” Jesus fortsatte sin bevisföring och framhöll, att de som hörde hans undervisning och handlade i överensstämmelse därmed var lika en man som bygger sitt hus på berggrund, så att det uthärdar de våldsammaste oväder, medan de som underlät att göra det var lika den man som byggde på sand och vars hus störtade samman i ovädret. — Matt. 7:21—27, NW.

 7. Vad är inte nog, när man söker evigt liv?

7. Om en man bygger på orätta grunder, kommer hans verk inte att bestå. Om ett religiöst hus uppföres på den lösa, glidande sand, som heter tradition och trosbekännelse, i stället för på Guds ords fasta grund, så kommer dess sammanstörtande att bli stort och ödesdigert i Harmageddonstridens oväder. Det är inte nog för en människa eller en organisation att föra Guds eller Kristi namn på tungan. Det är inte utförandet av barmhärtighetsgärningar eller ceremoniella ritualer i Guds namn som betyder något. Det är inte iakttagandet av vissa yttre former eller bruk, föreskrivna av en religiös organisation, som medför Guds godkännande. Det är inte denna läpparnas tjänst eller detta prål med ceremonier, utan, som Jesus sade, det är den som gör Guds vilja, som vinner evigt liv. Om den religiösa organisationen inte förkunnar Guds vilja, inte följer den noggrant, då förfelar dess anhängare likaså sitt mål, hur uppriktigt de än rättar sig efter organisationens vilja. Deras protester, att de har utfört många gärningar i Kristi namn, kommer endast att framkalla detta genmäle från honom: ”Gå bort från mig, ni som göra vad laglöst är.” Det är Guds vilja som är i överensstämmelse med den gudomliga lagen; viljor som strider mot denna — det må vara hos personer eller hos organisationer — är laglöshet i Jehovas ögon.

 8. Vad kommer att drabba falska religiösa organisationer, som inte bär frukt, och deras blinda anhängare?

8. Lägg märke till vad som är upptecknat i Matteus 15:12—14, NW: ”Lärjungarna trädde fram och sade till honom: ’Vet du, att fariséerna stötte sig på det som de hörde dig säga?’ Till svar sade han: ’Var planta, som min himmelske Fader icke har planterat, skall ryckas upp med rötterna. Låt dem vara. Blinda ledare är vad de äro. Om alltså en blind leder en blind, så komma båda att falla i en grop.’ ” Fariséerna stod i spetsen för en erkänd religiös organisation på den tiden, och det måste antagas att några av dem och deras anhängare var uppriktiga, ty några av dem trodde på Kristus. (Apg. 6:7; 15:5) Dessa hängde inte fast vid fariséernas sekt med den tanken, att det enda som fordrades var att vara ansluten till någon religiös organisation. De övergav organisationen, när de fick klart för sig att den hade orätt, eftersom de då visste att den inte var planterad av Gud och att den skulle komma att ryckas upp med rötterna och förintas och att både de blinda ledarna och de blinda efterföljarna, som var förbundna med den, skulle göra den sällskap ned i förintelsens grop. Om dessa religiösa plantor eller organisationer inte frambringar frukt till Jehovas ära i harmoni med hans vilja och fordringar, så kommer de att bli avhuggna och fällda till marken, och varken rot eller gren skall lämnas kvar åt dem. — Matt. 3:10.

 9. Vad visar hur allvarligt det är att sätta i gång en ny religion?

9. Vem kan sätta i gång en ny religion, i strid med Guds skrivna vilja och ord? ”Även om vi eller en ängel från himmelen skulle kungöra för eder såsom goda nyheter någonting utöver det som vi kungjorde för eder såsom goda nyheter, må han vara förbannad”, skrev den inspirerade aposteln Paulus. (Gal. 1:8, NW) Om inte ens en hög och mäktig ängel från himmelen kan börja sprida ett nytt evangelium utan att drabbas av förbannelse, så kan förvisso ingen människa på jorden göra det och gå fri. Vem det vara må som kungör såsom evangelium eller goda nyheter någonting som är olikt det som finns nedskrivet i Jehovas ord, han är förbannad i Guds ögon, vare sig han är uppriktig i det som han kungör eller inte. Uppriktighet gör inte en orätt sak rätt.

Uppriktighet inte nog

10. Vad bevisar att enbart uppriktighet och nitälskan inte är nog?

10. Att det inte är nog att visa uppriktighet eller nitälskan inom en religiös organisation, som inte följer Guds ord, framgår tydligt av vad som säges i Romarna 10:2, 3 (NW): ”Jag giver dem det vittnesbördet, att de hava nitälskan för Gud, men icke enligt exakt kunskap; ty därför att de icke kände Guds rättfärdighet, utan sökte upprätta sin egen, underkastade de sig icke Guds rättfärdighet.” Dessa människor hade nitälskan, och de måste ha varit uppriktiga, men de handlade inte i överensstämmelse med exakt kunskap om Guds ord. De kände inte Guds rättfärdighet och sökte upprätta sin egen. Därför att de envist och högmodigt menade sina egna religiösa idéer vara rätta och nitiskt försökte bevisa dem vara det, underlät de att underkasta sig Guds och hans ords rättfärdighet.

11. Hur passar Romarna 10:2, 3 in på falska religioner i vår tid, och till vilken ytterlighet kan de till och med gå?

11. På det sättet förhåller det sig med så många falska religioner i våra dagar. De har sina trossatser och läropunkter, de lösrycker skriftställen ur deras sammanhang för att ge stöd åt dessa läror och skjuter åt sidan alla skriftställen som motsäger dem. De arbetar nitiskt på att såsom rättfärdiga upprätta eller fastslå sina egna trosåskådningar och tillåter inte Guds ord att vara utslagsgivande i saken och lyssnar inte till detta ord i sin helhet, utan väljer ut vad som passar deras uppsåt och förvränger och förvanskar vad som inte gör det, hellre än att rätta sin tro efter det oförvanskade, oförvrängda, rena sanningsordet i bibeln. Dessa människor saknar saktmod och läraktighet. De är högmodiga, de är envisa, de vägrar att medge att de har orätt. De håller hårdnackat fast vid sin självrådighet i religiös tro, de gör sig till avgudadyrkare enligt den gudomliga regeln. De kan till och med gå så långt att de dödar ett av Jehovas trogna vittnen och uppriktigt tror att de tjänar Gud, när de gör så. ”Den stund kommer, då var och en som dödar eder skall inbilla sig att han har utfört en helig tjänst åt Gud. Men de skola göra detta därför att de icke hava lärt känna vare sig Fadern eller mig”, sade Kristus Jesus. Det oaktat gör inte deras uppriktighet det rätt att mörda. — Joh. 16:2, 3, NW.

12. Varför är bibeln så nödvändig nu?

12. Om uppriktighet vore den avgörande faktorn, varför skulle då Gud ha besvärat sig med att ge människorna bibeln? Han kunde ju se till hjärtat och döma med uppriktigheten eller ouppriktigheten som grundval och frälsa eller förgöra på samma grunder. (1 Sam. 16:7) Exakt kunskap är nödvändig, och brist på den har fört sådana som bekänt sig vara Jehovas tjänare till undergång: ”Mitt folk omkommer i brist på kunskap; eftersom du förkastar kunskap, förkastar jag ock dig.” (Hos. 4:6, Åkeson) Därför har Jehova Gud givit oss bibeln till att leda våra steg: ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” (Ps. 119:105; Jer. 10:23) Den är inte någon onödig sak, som kan skjutas åt sidan till förmån för personliga idéer eller den enskilda viljan eller sekteriska trosuppfattningar. Alla de religiösa organisationerna i kristenheten är inte blott och bart olika vägar som leder till samma plats av frälsning. Det är vägen till tillintetgörelse, som är bred nog för att rymma de många slingrande stigar som de hundratals olika sekterna och samfunden vandrar på, medan vägen till liv är så trång och smal, att man på den inte kan vika av från bibelns vägledande föreskrifter: ”Gå in genom den trånga porten, ty bred och rymlig är den väg, som leder till tillintetgörelse, och många äro de som gå in genom den; medan trång är den port och smal den väg, som leder till liv, och få äro de som finna den.” — Matt. 7:13, 14, NW.

13. Vad är den kristnes vägkarta, och endast var passar de många falska religiösa vägarna in?

13. De många olika religiösa vägarna leder lika litet till samma plats, som de många olika automobilvägarna gör det. Jesu här citerade ord visar, att det stora flertalet religiösa vägar är återvändsgränder, vägar som plötsligt tar slut. Bibeln är den kristnes vägkarta, och den pekar ut både den smala vägen till liv och den breda vägen till tillintetgörelse. Många olika religiösa organisationer har försökt att låta sina egna religiösa vägar, som är byggda av ceremoniväsen och trosuppfattningar, få försteg framför bibeln. Den breda vägen till tillintetgörelse är rymlig nog att omfatta alla dessa falska religiösa vägar, men ingen av dem stämmer i verkligheten överens med den trånga och smala vägen till liv. Att de olika traditionernas och trosbekännelsernas stigar har blivit tillagda kan kanske komma den förmodade vägen till frälsning att tyckas bred och lätt och inbjudande. Men den slutar i död.

14. Vilken illustration ges, och vilka frågor framställes i samband därmed?

14. Vi kan ta en illustration. Du kanske är ute och färdas i din bil för att komma till ett visst mål. Du har en vägkarta, men du har inte brytt dig om att titta på den. Någon har talat om för dig, vilken väg du skall taga. Du litar obetingat på honom, därför att du uppriktigt tror att den väg han har angivit för dig är den rätta. Men antag att den inte är det. Om du följer denna felaktiga väg, därför att du uppriktigt tror att den kommer att föra dig till den plats du önskar fara till, kan då din blotta uppriktighet få vägen att sluta just vid ditt efterlängtade mål? Om du är på fel väg och inte vet det, skulle du då sätta värde på om en annan person visade dig rätt? Eller skulle du bli ond? Skulle du anse den personen för intolerant? Skulle du tänka, att han visade hat mot den andre som hade visat dig fel? Skulle du tro honom, om han kunde göra klart för dig var du hade kommit fel genom att visa dig det på din egen vägkarta? Eller skulle stolthet eller halsstarrighet hindra dig från att erkänna ditt misstag och komma dig att envist fortsätta framåt den orätta vägen? Du skulle knappast vara så dum.

15. Hur är denna illustration tillämplig på många, som färdas på orätta religiösa vägar, och visar att de är dumma och glömmer den gudomliga vägkartan?

15. Ändå är många människor, som färdas på de orätta religiösa vägarna, just så där dumma. De låter sig inte ledas av den gudomliga vägkartan, bibeln. De följer sina egna idéer eller anvisningarna från någon präst eller predikant eller religiös organisation, i det att de uppriktigt tror, att de skall komma till himmelen genom att göra detta. Tala om för dem, att de är på fel väg, och genast är du en fanatiker, en som skall låtsas veta allt, en som utsår split och ofördragsamhet. Tag deras egen bibel och läs upp för dem: ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” Likväl håller de sig kvar på den sekteriska stig som består i läran att själen är odödlig. Läs upp för dem: ”Hans ande måste sin väg, han vänder tillbaka till den jord, varav han är kommen; då varda hans anslag om intet. ... De döda veta alls intet.” Likväl håller de ännu ivrigare fast vid den anvisning som deras samfund har givit dem, att de döda är medvetna. Läs för dem: ”Den lön synden betalar är död.” Likväl trampar de ståndaktigt på i det spår som lärosatsen om evig pina såsom syndens lön kan liknas vid. Läs för dem att ”jorden står evinnerligen kvar”. De hänger alltjämt fast vid sin prästs eller predikants förkunnelse, att jorden skall brännas upp. Peka tålmodigt ut den sanna gudsdyrkans stig på bibelns ”vägkarta”, visa den inspirerade underrättelsen om att denna väg skulle höljas i dunkel och människor skulle hållas borta därifrån genom falska religiösa ledares traditioner och läror, och du skall finna att de ändå vägrar att vika av från den orätta vägen och låter sin stigande vrede och sin envishet och stolthet helt stänga igen deras sinne. Är de uppriktiga? Kanske, men detta att de blint följer sina blinda ledare gör att de kommer att hamna i tillintetgörelsens grop i stället för vid sitt åtrådda mål. — Ps. 146:4; Pred. 1:4; 9: 5; Hes. 18:4, 1878; Matt. 15:1—9; Rom. 6:23, NW.

16. Vilka skriftställen visar att enbart uppriktighet inte är nog?

16. Det finns talrika skriftställen som fastslår den sanningen, att enbart uppriktighet inte räcker till. ”Vad människan menar vara en rätt kurs kan sluta på vägen till döden. Den som går fel måste taga följderna.” (Ords. 14:12, 14, Mo) Den väg som anses vara rätt kan icke förty leda till döden, och enbart det att man tänker att den är rätt befriar en inte från följderna av en felaktig kurs. ”En dåre är säker på att hans egen väg är rätt; förnuftiga människor komma att lyssna till råd.” (Ords. 12:15, Mo) Den outtömliga källan till sunda och goda råd är Guds ord, och Jehovas sanna tjänare på jorden rättar sig efter dess råd och kungör dem, och de som är förnuftiga hör dem och rättar sig efter dem, men dårarna strävar inbilskt framåt på sin egen genstörtiga väg. ”Den som blir vis är sin egen vän. ... Människan tänker ut mången plan, men det är den Eviges uppsåt som får överhanden.” (Ords. 19:8, 21, Mo) Vi måste alltså skaffa oss vishet, om vi skall kunna bli vänner till oss själva, och vi får inte låta våra egna idéer och planer komma i strid med Gud. Vi kanske planerar saker och ting på ett visst sätt, men Jehova är inte bunden av våra planer. Hans uppsåt är att ge liv åt dem som lyder honom, inte åt dem som lyder sig själva, och det är hans uppsåt i denna fråga om frälsning som kommer att få överhanden. ”Människans vägar äro alltid rätta i hennes egna ögon, men den Evige fäller utslaget angående hennes liv.” (Ords. 21:2, Mo) Det är alltså inte människans uppriktighet i sin handel och vandel som är utslagsgivande för liv eller död, utan det är Jehovas vilja i saken som avgör domen. All uppriktighet i världen kommer inte att förvandla människors och falska religioners återvändsgränder till genomfartsleder till evigt liv i Jehovas nya värld!

Hur handlar man för att välja livet?

17. Från vilken källa får människorna kunskap om den rätta vägen, och har alla tid för detta?

17. Hur skall vi kunna avgöra, vilket handlingssätt som leder oss på den rätta vägen, som visar att vi väljer att leva i den nya världen? Det som hjälper oss att avgöra det är inte vad en katolsk präst säger eller vad en protestantisk predikant säger eller vad en judisk rabbin säger eller ens vad ett av Jehovas vittnen säger. Det är inte vad någon världslig styresman säger eller vad man läser i tidningen eller hör i radion eller ser genom televisionen — inte vad något av dessa propagandamedel bombarderar våra sinnen med. Det är inte vad människor säger; det är vad Jehova Gud säger i sitt ord. Låt Gud få ett ord med i laget! Låt honom själv yttra sig! Låt honom få göra sig hörd genom sitt ord! Studera bibeln! Några kommer med en lam ursäkt: ”Jag är alltför upptagen.” Men hur mycket tid använder dessa människor till att läsa tidningar, höra på radion, se på televisionen, läsa romaner, gå på biograf eller idka andra nöjen? De har inget vidare begrepp om vad som har verkligt värde. En man kanske studerar sju eller åtta år för att utbilda sig till kirurg, men drar sig för att använda sju eller åtta minuter till att studera för att bli en Jehovas tjänare. Han har ögonen vidöppna för de utsikter till stora inkomster som ett högt betalt yrke vinkar med, men är blind för de bibliska vägskyltar som pekar mot evigt liv. Han har örat på helspänn för pengarnas språk, men är döv när Guds ord talar. Icke desto mindre finns det många hundratusental av jordens många millioner, som kommer att ta sig tid till att lyssna och lära och vinna rätten att leva.

18. Vilket handlingssätt leder till liv i den nya världen, enligt vad de ödmjuka och saktmodiga upptäcker?

18. När dessa saktmodiga och ödmjuka människor studerar, får de veta att Kristi rike är det enda hoppet för människosläktet. De läser om de förhållanden som skulle råda på jorden, när detta osynliga rike upprättas i himlarna, och blickar omkring sig och ser, att vi nu lever i den tiden, de sista dagarna för Satans värld och de dagar då Jehovas nya värld gör sitt intåg. De får vidare vetskap om att de bör predika dessa goda nyheter för andra, på gatorna, från dörr till dörr, i hemmen, vid offentliga sammankomster, och på det sättet bevisa sin kärlek till Gud genom att lyda hans befallningar. Jesus gjorde det, och hans efterföljare måste göra det. (Matt. 24:14; Luk. 8:1; 13:26; Apg. 5:42; 17:17; 20:20 [”offentligen och från hus till hus”, AV och NW]) Detta trogna handlingssätt kommer att medföra förföljelse, men uthärdande intill änden kommer att medföra liv i den nya världen. — Matt. 5:10—12; 24:9—13; 2 Tim. 3:12; 4:2.

19. Vilka skulle inte tycka om livet i den nya världen?

19. Det är inte alla människor som kommer att uthärda den förföljelse som föregår möjligheten att leva i den nya världen. Ja, det måste erkännas, att inte alla människor ens skulle tycka om livet i denna nya värld. Om deras begrepp om glädje och njutning är att suga in rök i lungorna eller dra in narkotika genom näsborrarna eller hälla ner spritdrycker genom strupen, som om det vore vatten, eller proppa sin mage full med läcker mat, till dess de inte kan få ner en bit till, då skulle de inte tycka om denna nya värld. Om de alltid har lust till sin nästas hustru eller söker skilsmässa från sin egen eller vill stjäla någonting från sin medmänniska eller önskar skjuta någon med en kanon eller sveda folk med eldsprutor eller spränga kvinnor och barn i bitar med bomber, då skulle de inte tycka om denna nya värld. Om de trår efter att se hur mycken materiell rikedom de kan lägga på hög på andras bekostnad eller hur mycket smicker och kryperi från andra de kan tillskansa sig genom att vara pösiga och anspråksfulla präster och predikanter eller hur många människor de såsom stoltserande militärer kan kommendera eller döda, då skulle de inte alls finna smak i den nya världen. Ingen av dessa sysselsättningar kommer att existera där.

20. Vilka skulle tycka om livet då?

20. Men å andra sidan, om du skulle tycka om att lägga jorden under dig, förvandla den till åkrar, som ger föda, eller till parker, som skänker skönhet, komma öknarna att blomstra, se törnen och tistlar ge rum för cypresser och myrten, att på rätt sätt skydda några områden med ymnig djungelväxtlighet eller majestätiska berg såsom hemvist för många djur och såsom tysta vittnen om Skaparens storhet, då skulle du tycka om den nya världen. Om du skulle känna dig tilltalad av att utöva herravälde över djur, inte med gevär eller piskor eller burgaller som hjälpmedel, utan genom kärlek och ömsesidig tillit; om du längtar efter den tid då björnen och kalven skall ligga tillsammans, leoparden och killingen äta tillsammans, då lejonet skall äta halm liksom oxen, och om du skulle tycka om att få se den dag, då alla dessa djur fogligt följer ett litet barns ledning, då skulle du tycka om den nya världen. Om ditt hjärta värker av trängtan efter den tid, då svärden skall smidas till plogbillar och spjuten till vingårdsknivar, då det inte skall finnas några militära skolor, då man inte skall lära sig att strida, inte göra några bomber, då det inte skall finnas några krigshetsare, om du trår efter den tiden, då kommer du att tacka Gud för hans nya värld, i vilken denna förändring skall försiggå. Om dina önskningar sträcker sig mot den tid då allt förtryckande politiskt välde skall försvinna och kommersiellt vinstbegär lysa med sin frånvaro, då människorna skall bygga sig hus och själva få bo i dem och dväljas i frid under sitt eget vinträd och fikonträd, då jorden skall genljuda av barns glada rop och vibrera av fåglarnas livande sång och luften vederkvicka med blommornas väldoft, ja, då kommer du att bli hänförd över den nya världen. Om det är ditt innerliga hopp att få se den dag, då den lame skall hoppa såsom en hjort, att få höra den stummes tunga jubla, att få se hur blindas ögon öppnas och dövas öron upplåtes, att få bli vittne till hur suckar och klagorop viker för löjen, och tårar och sorg viker för skratt, och plåga och död viker för hälsa och evigt liv, då finns det ingenting som du kommer att låta spärra vägen för dig och hindra dig att uppnå den välsignade nya värld där dessa förhållanden kommer att råda för evigt. — Jes. 2:4; 11:6—9; 35:1—10; 55:13; 65:17—25; Upp. 21:1, 4.

21. Vad bör vi vara villiga att göra, och vad bör vi nu inse?

21. Det mesta av dygnets tjugofyra timmar använder vi nu till att hålla oss vid liv. Under åtta av dessa timmar sover vi. Ytterligare åtta tillbringar vi med att arbeta för att vinna materiellt uppehälle och timliga ägodelar för att kunna klänga oss fast vid detta liv, som är fyllt av plåga och besvikelse. Hur länge kommer vi att arbeta för att vinna liv i den nya världen? Åtta timmar om dagen? Är det nya värt tre gånger så mycket som det gamla, förtjänar det att man arbetar tjugofyra timmar för det? Det är inte tre gånger bättre eller hundra gånger bättre eller tusen gånger bättre. Det är så mycket bättre, att det trotsar en jämförelse med det nuvarande livet. Vi bör sätta in allt, inte undanhålla något, när det gäller att handla på ett sätt som kommer att vinna detta liv åt oss. Vi bör komma till insikt om att det som betyder något inte är att vi uppriktigt gör det goda så som vi ser det eller att vi uppriktigt följer en form av gudsdyrkan så som någon ortodox religiös organisation ser den. Nej, vi måste förstå att vad som för oss in på vägen till liv i den nya världen, det är att vi uppriktigt gör Guds vilja, sådan den är framställd i hans ord, bibeln. På denna domens dag, när Konungen, Kristus, delar upp människorna av alla nationer så som en herde skiljer fåren från getterna, bör vi vara medvetna om att alla människor nu är i färd med att avgöra sitt eviga öde. Vare sig det sker på grundval av vad de gör eller på grundval av vad de inte gör, så håller de i alla fall nu på med att välja antingen liv eller död. (Matt. 25:31—46) Nu är den tid då valet måste ske. Väljer du livet eller döden? Vad svarar ditt handlingssätt på den frågan?

(The Watchtower, 15 mars 1952)