Den främsta regeringens ”nycklar” tas i bruk

”Jag skall ge dig himmelrikets nycklar, och vad du än måtte binda på jorden kommer att vara något som har blivit bundet i himlarna, och vad du än måtte lösa på jorden kommer att vara något som har blivit löst i himlarna.” — Matt. 16:19.

1, 2. a) Vem var den suveräne dörrvaktaren i himmelen enligt den fornromerska mytologin? b) Vad kan man, i historiskt avseende, säga om Jesus Kristus såsom innehavare av en nyckel?

FINNS det en dörrvaktare, en portvakt, uppe i himmelen? I den fornromerska mytologin var Janus, gudarnas gud, den suveräne dörrvaktaren i himmel och på jord. Janus’ tempel i norra änden av Forum Romanum, nära Curian, finns fortfarande i behåll, men Janus tillbeds inte längre. Hur förhåller det sig då med den historiska personen Jesus Kristus, som nu är förhärligad i himmelen och befinner sig på ”gudarnas [sanne] Guds”, Jehovas, högra sida? (5 Mos. 10:17) År 96 v.t. eller där omkring, då den förhärligade Jesus dikterade ett brev som skulle sändas till församlingen i Filadelfia i Mindre Asien, sade han till aposteln Johannes:

² ”Och skriv till Filadelfiaförsamlingens ängel: Detta säger han som är helig, som är sann, som har Davids nyckel, som öppnar så att ingen skall stänga och stänger så att ingen öppnar: ’Jag känner dina gärningar — se, jag har inför dig ställt en öppnad dörr, som ingen kan stänga — och jag vet att du har något lite kraft och att du har hållit mitt ord och inte har visat dig falsk mot mitt namn.’” — Upp. 3:7, 8.

3. a) I vilket släktskapsförhållande stod Jesus Kristus till David? b) Varför gav Jehova ”Davids nyckel” åt Jesus Kristus, och hur använder han den?

³ Om man utgår från David, den förste judiske kungen i Jerusalem, är Jesus Kristus den 43:e i den kungliga ätt som stammar från denne ryktbare kung. Med Jesus Kristus slutar denna kungliga linje, eftersom han blev den förblivande arvingen till Davids rike. (Luk. 3:23—31) Därför gav Jehova Gud sin förhärligade Son ”Davids nyckel”. Davids rike var en förebildlig teokrati, ett förebildligt gudsrike. (1 Krön. 29:23; 2 Krön. 13:5, 8) Med Davids förhärligade avkomling, Jesus Kristus, vid styret blir detta rike ett verkligt, motbildligt gudsrike. Såsom den som med rätta innehar ”Davids nyckel” öppnar eller stänger han privilegier och möjligheter för människor på jorden med avseende på Guds rike.

4, 5. Vilka privilegier sade Jesus Kristus, i grannskapet av Caesarea Filippi, att han skulle ge den trogne Petrus?

⁴ Jesus, som såg framåt mot den dag då han skulle öppna många tjänsteprivilegiers dörr för sin trogne apostel Simon Petrus, sade vid ett tillfälle till honom: ”Du är Petrus [grek.: Petros; lat.: Petrus], och på denna klippa [grek.: tautei tei petrai; lat.: hanc petram] skall jag bygga min församling, och hades’ portar skall inte bli den övermäktiga. Jag skall ge dig himmelrikets nycklar, och vad du än måtte binda på jorden kommer att vara något som har blivit bundet i himlarna, och vad du än måtte lösa på jorden kommer att vara något som har blivit löst i himlarna.” — Matt. 16:18, 19.

⁵ Jesus uttalade de här historiska orden någon gång efter den judiska påsken år 32 v.t., i grannskapet av Caesarea Filippi, i närheten av Jordanflodens källflöden. — Matt. 16:13—17.

NÄR DE GAVS OCH TOGS I BRUK

6. Av vilket slag var dessa ”himmelrikets nycklar”, och vad representerade de?

⁶ I likhet med ”Davids nyckel” var ”himmelrikets nycklar” inte bokstavliga, materiella nycklar av jordiskt slag. De var andliga nycklar, nämligen privilegiet, äran, uppdraget och bemyndigandet att ”öppna” eller inleda ett program bestående av upplysning, undervisning och personlig medling med avseende på himmelriket. Härigenom kunde de människor, som önskade söka himmelriket först, dra nytta av den föranstaltning som Gud då gjorde tillgänglig genom Jesus Kristus, arvingen till himmelriket. De fick således tillträde till något som inte stått öppet för dem tidigare.

7. Vilka grundförutsättningar för tillträde till himmelriket, Guds rike, hade Jesus tidigare, i Jerusalem, uppenbarat för Nikodemus?

⁷ Två år tidigare hade Jesus, i Jerusalem, uppenbarat för en av judarnas styresmän, en farisé vid namn Nikodemus, vissa grundförutsättningar som en troende människa måste ha för att få tillträde till Guds rike, himmelriket. Jesus sade: ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om någon inte föds på nytt, kan han inte se Guds rike.” Vad nu då, ”föds på nytt” av samma mänskliga mor? Nej, utan Jesus sade till Nikodemus: ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om någon inte föds av vatten och ande, kan han inte komma in i Guds rike. Vad som har fötts av köttet, det är kött, och vad som har fötts av anden, det är ande.” — Joh. 3:1—6.

8. Skulle någon som inte redan var en döpt, av anden pånyttfödd kristen följdriktigt kunna äga och bruka sådana ”nycklar”, och vilket exempel har vi som belyser saken?

⁸ Skulle alltså en människa, som inte redan själv var född ”av vatten och ande”, som inte redan var en döpt, av anden pånyttfödd kristen, kunna äga och bruka ”nycklarna” för att åt andra öppna ingångsdörren till Guds rike, himmelriket? Det skulle knappast vara följdriktigt. ”Himmelrikets nycklar” gavs således inte åt Johannes, fastän han döpte Jesus och var den förste som predikade: ”Ändra ert sinne, för himmelriket har kommit nära.” — Matt. 3:1, 2.

9. Hur vet vi om Petrus var pånyttfödd av anden då han fick den första av ”nycklarna”, och hur förhöll det sig med den omskurne etiopiske proselyt som omtalas i Apostlagärningarna 8:27, 28?

⁹ Men hur förhöll det sig då med aposteln Petrus; var han pånyttfödd av anden då Jesus Kristus gav honom den första av ”nycklarna” för att han skulle använda den? Ja, för på pingstdagen år 33 v.t. använde Jehova Gud den förhärligade Jesus till att med helig ande döpa omkring 120 lärjungar, Petrus inbegripen, som väntade i ett rum i en övervåning i Jerusalem. Det var först sedan Petrus på det sättet hade blivit pånyttfödd av Guds ande som han reste sig för att tala till mer än 3.000 judar och omskurna proselyter, som samlades och fick bevittna hur profetian i Joel 2:28, 29 hade börjat uppfyllas. Om det var så att den omskurne etiopiske proselyten, som omtalas i Apostlagärningarna 8:27, 28, befann sig bland de ”gudfruktiga män”, som då bodde i Jerusalem på denna pingstdag, kom han inte över från templet för att lyssna till Petrus. (Apg. 2:1—12) Men han fick sitt tillfälle längre fram.

10. När och hur gjorde Petrus bruk av den första av ”nycklarna”?

¹⁰ Petrus sade rättframt till de tusentals högtidsfirande människorna att de hade begått ett brott som ett religiöst samhälle genom att hänga Jesus Kristus på pålen 52 dagar tidigare. Dessa ”gudfruktiga män”, vars samvete slog dem, frågade då: ”Män, bröder, vad skall vi göra?” Det var Petrus som svarade: ”Ändra ert sinne, och må var och en av er bli döpt i Jesu Kristi namn till era synders förlåtelse, och ni skall få den heliga andens fria gåva. Ty löftet gäller er och era barn och alla dem som är långt borta, just så många som Jehova, vår Gud, må kalla till sig.” Petrus fortsatte att tala. ”Och med många andra ord vittnade han grundligt och fortsatte att förmana dem och sade: ’Rädda er undan denna förvridna generation.’” (Apg. 2:14—40) Således gjorde den av anden pånyttfödde Petrus bruk av den första av ”nycklarna”.

11. Hur gick det till att flera tusen av dem som lyssnade till Petrus blev födda ”på nytt”, födda ”av vatten och ande”?

¹¹ Var det några av de där köttsliga judarna som gick in genom den nu öppna ingångsdörren såsom judar, vilkas förfäder Jehova Gud hade gett löftet i Joel 2:28, 29? Apostlagärningarna 2:41, 42 svarar: ”Därför lät de som av hjärtat omfattade hans ord [Petrus’ ord] döpa sig, och på den dagen fogades omkring tre tusen själar till. Och de fortsatte att ägna sig åt apostlarnas undervisning och åt delaktighet med varandra, åt att hålla måltider och åt böner.” Genom att de blev döpta i vatten i Jesu Kristi namn och sedan fick den heliga andens fria gåva blev de födda ”på nytt”, födda ”av vatten och ande”. — Joh. 3:3, 5.

FÖR VILKAS RÄKNING DEN ANDRA NYCKELN TOGS I BRUK

12, 13. a) Vad skulle det ha inneburit, om Petrus bara hade behövt använda en enda nyckel? b) Men vad var det Jesus sade om detta till sina lärjungar strax före sin himmelsfärd?

¹² Löftet till Petrus gällde inte bara en nyckel, utan ”himmelrikets nycklar”. Detta betydde åtminstone två nycklar. När fick han då den andra nyckeln, och för vilkas räkning fick han den? Om Petrus hade behövt bara en enda nyckel, då skulle bara köttsliga judar och omskurna judiska proselyter tillhöra de 144.000 som Jesus Kristus bygger på sig såsom klippan, för att de skall utgöra hans fullständiga, av anden pånyttfödda församling. (Matt. 16:18; Upp. 7:4—8; 14:1—3) Men skulle den himmelska frälsningen begränsas enbart till dem som fick tillträde genom att Petrus gjorde bruk av en nyckel på pingstdagen? Vad sade Jesus strax innan han for upp till himmelen på den 40:e dagen räknat från hans uppståndelse? Den dagen, i närheten av Jerusalem, sade han till sina lärjungar:

¹³ ”Så är det skrivet, att den Smorde skulle lida och uppstå från de döda på tredje dagen och att det på grundval av hans namn skulle predikas sinnesändring till synders förlåtelse bland alla nationerna — med början från Jerusalem; om dessa ting skall ni vara vittnen. Och se, jag sänder ut över er det som är utlovat av min Fader [i Joel 2:28, 29]. Men dröj ni kvar i staden, tills ni blir beklädda med kraft från höjden.” — Luk. 24:46—49.

14, 15. Hur gjorde Jesus åtskillnader med avseende på utvidgningen av arbetet med att predika sinnesändring för ”alla nationerna”, enligt vad vi läser i Apostlagärningarna 1:8?

¹⁴ Enligt Apostlagärningarna 1:8 beskrev Jesus emellertid mera detaljerat hur arbetet med att predika sinnesändring på grundval av hans namn undan för undan skulle utvidgas till att omfatta ”alla nationerna”. Där läser vi att han sade: ”Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och till jordens mest avlägsna del.”

¹⁵ Här gjorde Jesus åtskillnad mellan Samarien och ”hela Judeen”. Under hela sin jordiska förkunnargärning skilde han förresten mellan omskurna köttsliga judar och omskurna samariter.

16. Hur kom det sig att Jesus på sin väg tillbaka till Galileen tillbringade två dagar hos de samaritiska invånarna i staden Sykar?

¹⁶ Efter den judiska påsken år 30 v.t., under första året av sin offentliga verksamhet, måste Jesus färdas genom Samarien på sin väg från Judeen till Galileen. I samband med detta hette det: ”Judar vill ... inte ha med samariter att göra.” (Joh. 4:9) Men vid Jakobs källa nära staden Sykar fick Jesus lust att tala till en samaritisk kvinna. Hon blev faktiskt den första person, för vilken Jesus bekände att han var Messias, Kristus. Berodde det på att hon inte var judinna? (Matt. 16:20) Dessutom stannade Jesus och hans apostlar, på inbjudan av de samaritiska invånarna i Sykar, hos samariterna i två dagar och talade med dem. Flera av dem kom till tro och sade till den samaritiska kvinnan som hade vittnat för dem: ”Vi tror inte längre för ditt tals skull; vi har ju själva hört, och vi vet att den här mannen med visshet är världens frälsare.” — Joh. 4:39—43.

17. Vilken ståndpunkt intog Jesus till dessa troende samariter och dop i vatten?

¹⁷ Men också efter detta fortsatte Jesus att göra åtskillnad mellan judar och samariter, trots att några samariter trodde på honom. Krävde Jesus att några av dessa troende samariter skulle döpas i vatten med Johannes’ dop? Nej! Detta var betydelsefullt, eftersom det i skildringen omedelbart före redogörelsen för Jesu besök i det samaritiska Sykar heter så här: ”När nu Herren blev medveten om att fariséerna hade hört att Jesus gjorde och döpte fler lärjungar än Johannes — fastän det i själva verket inte var Jesus själv som döpte, utan hans lärjungar — lämnade han Judeen och gav sig åter av till Galileen. Men han måste gå genom Samarien. Följaktligen kom han till en stad i Samarien kallad Sykar, nära den åker som Jakob gav åt sin son Josef. Ja, där var Jakobs källa.” — Joh. 4:1—6.

18. När Jesus två år senare färdades genom Samarien på väg till Jerusalem, hur uppträdde då samaritiska bybor?

¹⁸ Gick det lika bra för Jesus två år senare? Han och hans lärjungar färdades i motsatt riktning för att vara med vid den judiska lövhyddohögtiden i Jerusalem. Jesus sände då ut budbärare som ”gav sig i väg och kom in i en by av samariter för att göra förberedelser för honom; men de tog inte emot honom, därför att han hade vänt sitt ansikte [åt vilket håll?] mot Jerusalem för att gå dit. När lärjungarna Jakob och Johannes såg detta, sade de: ’Herre, vill du att vi säger att eld skall komma ner från himmelen och förinta dem?’ Men han vände sig om och förebrådde dem. Så gick de till en annan by.” (Luk. 9:51—56) Hade Jesus gett efter för Jakobs och Johannes’ häftiga lynne, kunde detta ha ingett samariterna fördomar mot kristendomen.

19. a) När Jesus sände ut de 12 apostlarna två och två, vilka föreskrifter gav han då om Samarien? b) Vilken inställning hade judar i allmänhet till samariter, enligt vad vi läser i Johannes 8:47, 48?

¹⁹ Redan något år tidigare, före den judiska påsken år 32 v.t., när Jesus sände ut apostlarna till att predika två och två, sade han till dem: ”Gå inte bort till nationernas väg och gå inte in i en samaritisk stad, utan gå i stället ständigt till de förlorade fåren av Israels hus. Medan ni går, predika och säg: ’Himmelriket har kommit nära.’” (Matt. 10:5—7; Luk. 9:1—6) Flera månader senare, efter lövhyddohögtiden år 32 v.t., sände Jesus ut 70 evangelieförkunnare och gav dem anvisningar som påminde om dem han hade gett de 12 apostlarna. De byar och städer, där de predikade Guds rike, låg förmodligen i Judeen, inte i Samarien. (Luk. 10:1—24) De rapporterade inte att de besökt samaritiska orter. De begav sig till ”de förlorade fåren av Israels hus”. Varför det? Därför att dessa evangelieförkunnare inte fick större myndighet än den apostlarna hade fått. Judarnas allmänna inställning till samariterna blev uppenbar, när Jesus sade till de icke troende judarna att de inte var från Gud och de då svarade: ”Du är samarit och har en demon.” — Joh. 8:47, 48.

20. Varför fick samariterna ingen nytta av det bruk Petrus gjorde av den första av ”himmelrikets nycklar” vid pingsten i Jerusalem, och vilken fråga uppstår fördenskull?

²⁰ Jesus gjorde åtskillnad mellan samariter och judar, när han sade till den samaritiska kvinnan: ”Ni tillber vad ni inte känner; vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen utgår från judarna.” (Joh. 4:22) Jesus beskrev en samarit såsom en man ”av en annan nation” eller, mera ordagrant, ”av annan släkt”, ”av annan ras”. (Luk. 17:16—18; se den mellanradiga översättningen ord för ord i The Kingdom Interlinear Translation.)a Samariterna, som tillbad på berget Gerissim, var inte med vid pingsthögtiden i Jerusalem år 33 v.t. De fick således ingen nytta av att Petrus då använde den första av ”himmelrikets nycklar”. (Apg. 2:5—11) När var det då som de 12 apostlarna ägnade Samarien sin uppmärksamhet, sedan den heliga anden hade blivit utgjuten i Jerusalem, för att befolkningen där skulle få del av det som Jesus hade förutsagt i Apostlagärningarna 1:8?

21. Hur kom evangelieförkunnaren Filippus att befinna sig i Samaria, och varför medförde det stor glädje att han kom dit?

²¹ Det var mycket som hände den kristna församlingen i Jerusalem efter pingsten. Den förföljelse, som bröt ut efter det att Stefanus lidit martyrdöden, medförde att alla församlingens medlemmar utom de 12 apostlarna lämnade Jerusalem och blev kringspridda. (Apg. 8:1—5) Det var inte på grund av några apostoliska uppdrag och anvisningar, utan på grund av förföljelsen, som Filippus, vilken intimt samarbetat med Stefanus, och andra jude-kristna flydde norrut till Samarien. (Apg. 6:1—6; 21:8) I staden Samaria predikade Filippus, som var gynnad med gåvan att utföra underverk med hjälp av Guds ande, de goda nyheterna om den uppväckte och förhärligade Jesus Kristus och utförde många övernaturliga tecken genom att göra folk friska. ”Så blev det stor glädje i den staden.” — Apg. 8:8.

22. Vilken fråga uppstår på grund av att många samaritiska män och kvinnor lät döpa sig i vatten av Filippus?

²² Vad ledde detta till? ”När de trodde Filippus, som förkunnade de goda nyheterna om Guds rike och om Jesu Kristi namn, lät de döpa sig, både män och kvinnor.” Detta inbegrep en viss magiker vid namn Simon, som ”hade utövat magiska konster och förundrat Samariens nation”. (Apg. 8:9, 12, 13) Nu uppstår frågan: Blev dessa troende samariter födda ”av vatten och ande”? Visst hade dopets vatten kommit med i bilden, men hur var det med anden? Om det var så att de hade blivit pånyttfödda av anden efter sitt dop i vatten, då var det Filippus som öppnade vägen för denna nya grupp, samariterna, till ”himmelriket”. Men gjorde han verkligen det, fastän han inte var en av de 12 apostlarna? Vad antyder den inspirerade skildringen?

23. Varför sägs det inget om att Filippus gav de samariter som blev döpta i Jesu namn något löfte om den heliga anden?

²³ Denne Filippus var inte en av apostlarna, till vilka Jesus sade: ”Vilka ting ni än måtte binda på jorden kommer att vara ting som har blivit bundna i himmelen, och vilka ting ni än måtte lösa på jorden kommer att vara ting som har blivit lösta i himmelen.” (Matt. 18:18; 16:19; 10:2—4; Joh. 1:43—48) Därför sägs det ingenting om att Filippus skulle ha gett samariterna några löften om den heliga andens gåva i samband med deras dop i vatten. Han var inte bemyndigad att säga vad Petrus sade till judarna på pingstdagen: ”Ändra ert sinne, och må var och en av er bli döpt i Jesu Kristi namn till era synders förlåtelse, och ni skall få den heliga andens fria gåva.” — Apg. 2:38.

24. a) Blev samariterna delaktiga i det mosaiska lagförbundet genom att låta sig omskäras och fira de högtider som var påbjudna i Mose skrifter? b) Blev de, efter sitt dop i vatten i Jesu namn, genast födda ”av vatten och ande”?

²⁴ Samariterna befann sig inte i det lagförbund som Mose hade förmedlat för israeliternas räkning vid Sinai berg, även om samariterna ansåg bibelns fem första böcker, Moseböckerna eller Pentateuken, vara Guds ord och firade en påskhögtid och en pingsthögtid på berget Gerissim i Samarien. (2 Kon. 17:29, 30; Joh. 4:19, 20) Att de var omskurna i köttet gjorde dem alltså inte automatiskt till judiska proselyter. Samariterna var inte inblandade i företaget att hänga Jesus på pålen, och därför behövde de inte bli döpta i vatten för att få Guds förlåtelse för en sådan grov synd, som man måste ångra. Samariterna blev emellertid döpta av Filippus i Jesu Kristi namn, i dennes egenskap av Messias (Kristus) och ”världens frälsare”. (Joh. 4:25, 26, 28, 29, 42) Blev de fördenskull födda ”av vatten och ande”? Nej! För de fick inte då den heliga anden.

25. Hur framgår det av Apostlagärningarna 8:14—17 varför de döpta samariterna inte hade blivit födda av vatten och ande?

²⁵ Hur kom det sig? Apostlagärningarna 8:14—17 säger oss: ”När apostlarna i Jerusalem hörde att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de i väg Petrus och Johannes till dem; och dessa gick ner och bad för dem att de skulle få helig ande. Den hade nämligen ännu inte fallit på någon enda av dem, utan de hade endast blivit döpta i Herren Jesu namn. Sedan lade de [Petrus och Johannes i egenskap av apostlar] händerna på dem, och de [dvs. de döpta samariterna] började få helig ande.” Detta betyder inte enbart övernaturliga andliga gåvor.

26. Vilket privilegium blev således de döpta samariterna kvalificerade för, och vilket redskap tog Petrus, i Johannes’ närvaro, i bruk?

²⁶ Först nu blev de döpta samariterna ”födda” av ande såväl som av vatten och blev kvalificerade att komma in i Guds rike, himmelriket. (Joh. 3:5) Andens verksamhet i det här sammanhanget kan jämföras med den som det talas om längre fram, i Apostlagärningarna 10:44—46 och 11:15—17. För de troende döpta samariternas räkning tog således aposteln Petrus i bruk den andra av ”himmelrikets nycklar”. Aposteln Johannes var där tillsammans med Petrus, det är visst och sant, men vid det tidigare tillfället, på pingstdagen, var det 11 andra apostlar som var tillsammans med nyckelbäraren Petrus. — Se också Matteus 18:1, 18.

27. Hur framgår det av Apostlagärningarna 8:18—23 att det var Petrus som tog ledningen, när det gällde att ta itu med den före detta magikern Simon?

²⁷ Att Petrus var den som hade företräde framgår av vad vi vidare läser i Apostlagärningarna 8:18—23: ”När nu [magikern] Simon såg att anden gavs genom apostlarnas handpåläggning, erbjöd han dem pengar och sade: ’Ge också mig denna myndighet, för att vemhelst som jag lägger händerna på må få helig ande.’ Men Petrus sade till honom: ’Må ditt silver förgås med dig, därför att du med hjälp av pengar tänkte komma i besittning av Guds fria gåva. Du har varken del eller lott i denna sak, för ditt hjärta är inte rätt i Guds ögon. Ändra därför sinne i fråga om denna din uselhet och frambär ödmjuk bön till Jehova att ditt hjärtas påfund, om möjligt, må bli dig förlåtet; för jag ser att du är ett bitterhetens gift och en orättfärdighetens boja.’” Av det här framgår det att Petrus tog ledningen som Kristi främste representant vid det här tillfället. Han talade såsom den som fått sig himmelrikets nycklar anförtrodda.

28. För vilka andra öppnades då möjligheten att komma in i Guds rike, och var började de av anden döpta samariterna utöva sin tillbedjan?

²⁸ Från och med då kunde samma möjlighet erbjudas andra i Samarien. Följaktligen läser vi i Apostlagärningarna 8:25: ”När de [Petrus och Johannes] nu hade vittnat grundligt och hade talat Jehovas ord, vände de tillbaka till Jerusalem, och de förkunnade då de goda nyheterna för många av samariternas byar.” Nu började de döpta, av anden pånyttfödda samariterna tillbedja sin himmelske Fader, Jehova, på ett nytt sätt, varken på berget Gerissim eller i Jerusalem, utan i hans stora andliga tempel. — Joh. 4:21.b

29. Vad hände med den av anden pånyttfödda församlingen i Judeen, Galileen och Samarien efter Saulus’ omvändelse till kristendomen, och var slog sig Filippus ner?

²⁹ Filippus och andra jude-kristna hade nödgats fly ner till Samarien på grund av den förföljelse som fariséen Saulus från Tarsus främjade. Men Saulus själv blev omvänd till kristendomen, och förhållandena ändrades sedan för församlingen i Palestina. Om detta läser vi i Apostlagärningarna 9:31: ”Så kom verkligen församlingen utöver hela Judeen och Galileen och Samarien in i en period av frid och byggdes upp; och eftersom den vandrade i Jehovas fruktan och i den heliga andens trösterika ro, fortsatte den att växa till.” Filippus slog sig emellertid slutligen ner i hamnstaden Caesarea, där den romerske landshövdingen över Judeen hade sitt högkvarter och där en italiensk truppstyrka var förlagd. — Apg. 8:40; 21:8; 10:1; 23:23—35.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 17]

Davids nyckel

[Ruta på sidan 22]

”Sjuttio veckor äro bestämda i fråga om ditt folk och i fråga om din heliga stad för att stänga inne överträdelsen och för att försegla synderna, och för att försona orättfärdigheten, och för att föra fram den eviga rättfärdigheten, och för att försegla syn och profetia, och för att smörja ett allra heligaste. Och han skall göra förbundet fast för de många under en vecka, och mitt i veckan skall han låta slaktoffer och spisoffer upphöra.” — Dan. 9:24, 27, Myrberg.