”Var försiktiga såsom ormar”

BIBELN har givits i syfte att helt och fullt göra Jehovas kristna vittnen utrustade för allt gott verk. Den pekar ut för dem vad de skall göra; varför och hur de skall göra det. Den påvisar för oss vårt behov av att studera Guds ord så att vi kan få en stark tro och vara i stånd att svara alla dem som av oss kräver ett skäl för hoppet som finns i oss. Den påpekar dessutom, att vi måste visa nitälskan och flit, oförskräckthet och dristighet att tala ut då vi predikar, vilket allt förutsätter att vi äger fullkomlig kärlek till Jehova Gud. Den poängterar också nödvändigheten av att vi för ett rent liv, så att vi kan äga ett rent samvete och inte bli orsak till att någon kommer på fall genom att vi handlar på ett sätt som är inkonsekvent och därför skrymtaktigt.

Det finns ännu en egenskap som Guds ord visar att vi måse ha, om vi skall fullborda vårt uppdrag oklanderligt, och det är vishet. Vi måste bruka takt, finkänslighet, urskillning, försiktighet, skarpsinnighet; ty är vi inte Guds och Kristi sändebud i ett fientligt land? I synnerhet i tider av fara och när vi konfronteras med sådana som hotar oss med våldshandlingar är det nödvändigt att vi håller huvudet kallt och nyktert överväger vad som under omständigheterna kan vara bäst att göra. Därför gav Jesus följande råd: ”Se, jag sänder ut eder såsom får mitt ibland vargar; visa därför att ni äro försiktiga såsom ormar och ändå oskyldiga såsom duvor. Var på eder vakt gentemot människorna.” — Matt. 10:16, 17, NW.

I en utläggning av Jesu anvisningar: ”När de förfölja eder i en stad, fly då till en annan”, påvisade Vakttornet för den 1 november 1942 att om motståndet på en plats blir så organiserat och alltomfattande, att det omöjliggör fortsatt vittnande, skulle vittnena lämna den orten för att predika någon annanstans. Det påpekades, att detta inte innebär att man tar till flykten för enbart hot om våld eller för att undkomma förföljelse, utan innebär att man följer Jehovas ledning genom att vända en ovärdig stad ryggen, liksom man gör med ett ovärdigt hus, och lämna den åt sitt öde, för att i stället bege sig dit där något arbete kan utföras. — Sid. 329—334.

Och senare, i numret för den 1 april 1951, behandlade Vakttornet ganska utförligt just den frågan, vad de kristna bör göra, då de hotas med våld. Det påpekade att fastän vi i personliga angelägenheter vänder den andra kinden till och även fogar oss efter vad myndighetspersoner begär av oss, så innebär detta ”inte, att Jehovas vittnen inte skulle försvara Rikets intressen, sitt predikoarbete, sina möten, sina egna personer, sina bröder och systrar och sin egendom mot angrepp. De försvarar dessa, när de blir angripna och tvingas att skydda dessa intressen, och detta är i harmoni med Skriften. De beväpnar sig inte eller bär köttsliga vapen i väntan på eller som förberedelse för svårigheter eller för att möta hotelser. De försöker avvärja slag och angrepp endast till försvar. De slår inte för att hämnas. De slår inte för att angripa, utan slår endast för att försvara sig. De använder inte krigsvapen för att försvara sig själva eller Rikets intressen. (2 Kor. 10: 4) Medan de inte drar sig tillbaka, när de blir angripna i sina hem eller i sina möteslokaler, kommer de att draga sig tillbaka, när de är på allmänna eller andra platser, och skudda stoftet av sina fötter och alltså inte ge åt hundarna vad heligt är och inte kasta sina pärlor för svinen. (Matt. 10:14; 7: 6) De drar sig alltså tillbaka, när de kan göra det och undvika strid eller svårigheter. De har rätt att anmoda lagens handhavare och anmodar dem också att komma till deras hjälp vid försvar mot angrepp eller pöbelvåld.” — Sid. 155.

Intermezzon på Filippinerna

Fastän Vakttornet klargjorde, att när pöbeln angrep oss på allmän plats eller annorstädes, där vi inte har vår egendom, vore det bäst att ge vika i stället för att driva saken till sin spets och riskera att tillfogas fysisk skada, verkar det likväl som om några kristna förkunnare har missförstått vad som sades. Så har vissa rapporter nyligen kommit oss till handa om pöbelangrepp på Filippinerna, under vilka våra bröders tillvägagångssätt lämnade en del övrigt att önska i fråga om takt och vishet, fastän det annars var mycket efterföljansvärt vad nit och oförskräckthet angår.

Det var meningen att Jehovas vittnen i Gerona, Tarlac, söndagen den 15 mars 1953 skulle hålla sitt offentliga föredrag i en kommunen tillhörig möteslokal, som de långt i förväg hade erhållit skriftligt tillstånd att begagna. Något senare fick emellertid stadens nöjeskommitté tillstånd att använda samma byggnad under samma tid, från klockan 13 till klockan 18, för en uppvisning av folkdanser. Då man på söndagseftermiddagen upptäckte, att lokalen redan användes av nöjeskommittén, försökte man komma i kontakt med borgmästaren. Han var just då borta från staden men hade lämnat ett meddelande hos sin sekreterare att vittnena fick flytta sitt möte till något annat ställe, och detta fastän de inte tidigare underrättats om en sådan ändring. Eftersom bröderna ägde tillstånd att hålla det offentliga föredraget, begav de sig till lokalen.

Då de kom fram, fann de att man tog upp inträdesavgift och att folkdansprogrammet var i full gång, högtalare var uppmonterade osv. Vittnena uppmanade de personer som förestod uppvisningen att sluta sitt program och flytta undan sin attiralj, därför att den utsatta tiden för föredraget närmade sig, och de visade fram sitt tillstånd som bemyndigade dem att använda lokalen. Tillställningens ordförande förklarade, att han också hade tillstånd att genomföra sitt program med folkdanser, men han kunde inte visa upp det. Då han vägrade att låta utrymma scenen, anmodades de tillfälliga ordningsmannen bland Jehovas vittnen av föredragshållaren att taga undan all attiralj och ställa i ordning scenen för föredraget, vilket de gjorde.

I detta ögonblick anlände borgmästaren till skådeplatsen, mycket uppretad över vad som tilldrog sig. Han höll ett kort tal om att han såsom stadens fader skulle åtlydas av alla, och därpå tillsade han vittnena att överflytta sitt möte till någon annan plats. Då han märkte att vittnena ändå var beslutna att fortsätta med att hålla sitt möte, drog han fram en revolver, avfyrade ett skott i luften och riktade den sedan mot vittnena, i det han frågade: ”Vem av er vågar utmana mig?” Ingen brydde sig emellertid om honom, talaren introducerades, och han började sitt föredrag. Befälhavaren för den federala poliskåren blandade sig nu i saken och hotade talaren med sin revolver, ett maskingevär sattes upp och riktades mot talaren och poliser ur stadens egen kår infann sig med färdigladdade gevär. Trots denna vapenuppvisning bibehöll talaren sin tillförsikt och sitt lugn och fortsatte med föredraget. Vittnenas ordningsmän ställde sig hindrande i vägen för borgmästaren och andra som närmade sig talaren för att förmå honom att sluta, och för detta fick de ta emot flera slag och stötar från angriparna.

Såsom ett sista försök kopplades högtalarledningarna isär, men talaren endast höjde rösten och fortsatte. Då föredraget var över, gick borgmästaren fram till talaren och bad om ursäkt för att han hade förlorat behärskningen och slagit till en av ordningsmannen. Han gick till och med så långt, att han sade att han hade tyckt om föredraget. Härefter återvände vittnena till sin konventlokal i och för de sista programpunkterna för deras tredagarssammankomst.

Det kan tyckas att ett gott vittnesbörd blev avgivet vid detta tillfälle genom vittnenas nit och oförskräckthet öga mot öga med mycket allvarligt hot till liv och lem. Trots det att utgången blev den bästa tänkbara i detta speciella fall, kan det emellertid ändå ifrågasättas, om det var värt att ta risken och insistera på sina lagliga och konstitutionella rättigheter. Hur ytterst litet mer hade det behövts för att det skulle urarta till våldsdåd och blodsutgjutelse, och vad skulle sedan ha skett? Kan döda vittnen predika? Och hade de kunnat göra anspråk på laglig upprättelse? Kan det anses vist att i onödan draga in Sällskapet, som inför lagen företräder Jehovas vittnen, i rättsstrider som skulle bli dyrbara i fråga om både tid och pengar?

Att tilldragelser som denna inte alltid utfaller lika lyckligt belyses genom en annan rapport, som vi nyligen fick från republiken Filippinerna. I Barrio San Jose, Dumalag, Capiz, hade ett antal bröder mött upp den 12 november 1952 till ett offentligt föredrag i samband med en tredagarssammankomst, då en pöbelhop, mycket talrikare än vittnena, närmade sig och krävde att mötet skulle upplösas. Någon polis fanns inte närvarande. Mannen som anförde pöbelhopen var broder till borgmästaren, som hade givit tillstånd att hålla mötet, och i hopen befann sig en person som tidigare gjort upp med vittnena om att de skulle få använda en del av hans fastighet.

Fastän föredragshållaren inte lyckades övertala anföraren för pöbeln att inte ofreda Jehovas vittnen, insisterade han ändå på sina konstitutionella rättigheter och började hålla föredraget. Då angriparna fann att vittnena inte ville ge vika, blev de rasande, stormade byggnaden och drev vittnena inte endast ut ur möteslokalen, utan också ut ur staden och långt ut på kullarna utanför den. Där strövade vittnena omkring i två dagar tills de slutligen uppnådde grannstaden Kalibo. Pöbeln förstörde all litteratur vittnena hade och bröt sig till och med in i deras hem och slog sönder möblerna.

Allting har sin tid

Djävulens uppsåt med att sätta i gång förföljelse mot Jehovas tjänare är att förmå dem att kompromissa och därmed bryta sin ostrafflighet. Genom att vi frimodigt och oförfärat tar vår ståndpunkt, kan vi omintetgöra detta djävulens uppsåt i trots av vad som må hända oss. Men hans uppsåt är också att få slut på vittnandet, och då vi underlåter att bruka ett gott omdöme uppstår onödigt hinder för arbetet. Kan vi säga, att Jehova vid de omnämnda tillfällena gav sitt beskydd i det ena men inte i det andra fallet? Eller bör vi dra den slutsatsen, att Jehova förväntar att vi skall bruka ett sunt sinnes ande och vara försiktiga såsom ormar och att vi, ifall vi brister i dessa avseenden, kan vänta oss att råka illa ut? Det är inte så, att vi kan undvika alla svårigheter, all förföljelse. Inte alls, ty som vi redan framhållit väntar vi oss sådant. Men genom att bruka vishet, takt, urskillning kan vi hålla svårigheterna inom en minimigräns, inte endast för att undvika lidanden utan främst av den orsaken att arbetet inte må hindras mer än nödvändigt. Vittnen som dött eller ligger på sjukhus kan inte gå omkring och predika. Därför befallde Jesus: ”När de förfölja eder i en stad, fly då till en annan.” — Matt. 10:16, 23, NW.

I sin egen hemstad, Nasaret, blev Jesus överfallen av en pöbelhop. Vi läser att de ”drevo honom skyndsamt ut ur staden, och de förde honom till randen av det berg, varpå deras stad var byggd, i syfte att kasta honom huvudstupa ned för det. Men han gick mitt igenom deras hop och fortsatte sin väg.” Utan tvivel undkom han deras grepp genom någon snabb manöver. Och när motståndet mot Jesus blev alltför svårt i Judeen och ”judarna sökte efter att döda honom”, höll han sig borta därifrån, till dess han blev nödsakad att bege sig dit. Han visste att hans stund ännu inte hade kommit. — Luk. 4:28—31; Joh. 7:1, 8—10; NW.

Under sina missionsresor lämnade Paulus den ena staden efter den andra, när han inte kunde fortsätta vittnandet på grund av förföljelse, och på en ort undkom han sina fiender genom att låta sig firas ner från ett fönster i en flätad korg. Under sådana förhållanden skulle han inte ha vunnit någonting med att framhålla att han var en romersk medborgare. Men när han hade blivit arresterad och man stod i begrepp att låta piska honom, gjorde han sin medborgarrätt kraftigt gällande, liksom även senare inför rätta. (Apg. 13:50, 51; 14:5—7, 19, 20; 22:25; 25:10—12; 2 Kor. 11:32, 33) Då förföljelsen häftigt ökades i Jerusalem emot de första kristna, sökte de inte martyrdöden genom att stanna kvar där. Med undantag av apostlarna skingrade de sig åt alla håll, och härigenom spred sig förkunnandet av de goda nyheterna vida omkring. — Apg. 8:1.

Så vi ser, att allting har sin tid: en tid, då vi bör hålla på vår rätt, och en tid, då vi bör falla till föga. (Pred. 3:1—8) Om vi blir angripna i våra hem eller i Rikets sal, då är det tid att hålla på vår rätt och strida för våra bröder. (Neh. 4:14) Men inte ens vid dylika tillfällen bör vi inställa oss på svårigheter genom att rusta oss med köttsliga vapen, gevär osv., utan vid angrepp bör vi försöka avvärja slagen så gott vi kan med sådana medel som råkar finnas till hands och är lämpliga just då. Vi kan inte ikläda oss ansvaret att skjuta på och döda en angripare. Jesus poängterade detta samma natt som han blev förrådd. — Matt. 26:52.

Då vi däremot möter upp på andra platser, på torg, i parker, i offentliga byggnader eller håller på med gatuarbete och hotas av en pöbel, som inte låter resonera med sig, då är det tid att falla till föga och bege sig till något annat ställe hellre än att insistera på sina konstitutionella rättigheter, eftersom angriparna tydligt visar sig vara oemottagliga för förnuftsskäl. Vi försöker naturligtvis avvärja slagen, om vi blir angripna, och det är alltid på sin plats att söka skydd av den allmänna ordningens upprätthållare, polisen. ”Den kloke ser faran och söker skydd; men de fåkunniga löpa åstad och få plikta därför.” — Ords. 22:3.

Vi måste skilja mellan urskillning och försiktighet å ena sidan och kompromiss å den andra. Under inga omständigheter kommer vi att hylla människor; vi kommer inte att falla ner inför skapade varelser eller bilder och symboler av något slag. Om man befaller oss att sluta upp med att predika, kommer vi att lyda Gud mer än människor, och så länge vi kan komma i beröring med andra, kommer vi att vara vakna för möjligheter till att avge vittnesbördet för hörande öron. När man förbjuder Jehovas försiktiga vittnen att gå från hus till hus, går de från ett hus i ett kvarter till ett annat hus i ett annat kvarter; när man förbjuder dem att göra gatutjänst, ger de sig i samspråk med folk, medan de ögonskenligen tittar i skyltfönster; på de platser där det inte är tillåtet att offentligt annonsera möten, inbjuder de folk mera privat. Försiktigheten bjuder således att vissa, mera offentliga, tillvägagångssätt vid predikoarbetet inte användes i sådana romersk-katolska länder som Irland, Quebec, Italien, Spanien och Argentina. Och genom att Jehovas vittnen går ytterst försiktigt till väga, kan de fortsätta arbetet med att predika till och med i länder innanför järnridån.

Må därför alla Jehovas kristna tjänare utrusta sig helt och fullt för sitt uppdrag och ådagalägga nit och oförskräckthet i att fullgöra detta uppdrag enligt bästa förmåga. Men må vi också komma ihåg, att för att undvika onödiga svårigheter måste vi visa att vi är försiktiga såsom ormar, då vi möter häftigt motstånd, som t. ex. pöbelangrepp. Att underlåta det skulle vara detsamma som att fresta Gud, och det får vi inte göra. (Matt. 4:7, NW) I synnerhet vid sådana tillfällen gäller det: ”Må eder resonlighet bliva känd för alla människor.” — Fil. 4:5, NW.