Helvetet tömmes

 1. Vad ansåg med rätta de hebreiska bibelskribenterna, att scheol var?

De hebréer, som använde ordet scheol i den bibliska berättelsen, visste vad de menade därmed. Deras språk uppenbarar, att de inte förband någon tanke på pina eller behag med den åsyftade platsen. I själva verket uteslöt de alla förnimmelser och all verksamhet därifrån. De förband det alltid med döden och de döda, inte med livet och de levande. Själva innebörden i ordet i det ursprungliga hebreiska språket visar, att scheol betecknar ett begravet tillstånd eller människornas dödstillstånd. Scheol betyder ordagrant antingen ”viloplats” eller ”urholkad plats”. Båda betydelserna ger en god beskrivning av graven, ty den är vanligen en plats som blivit urholkad eller utgrävd i marken för att ta emot den döda kroppen, och Job 3:17 säger: ”Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila.”

 2. Hur återgavs scheol av översättare till grekiskan, latinet, engelskan och tyskan?

2. Den tidigaste översättningen av Skriften, från hebreiskan till grekiskan, var känd under benämningen Septuaginta, och för scheol brukade denna översättning det grekiska ordet ”Hades”. Den enkla bokstavliga innebörden i ordet ”Hades” är ”den osedda platsen”. De döda som lagts i graven är på den osedda platsen eller i det osedda tillståndet. Hades är det ord som användes av Jesu lärjungar i de kristna grekiska skrifterna, vilka allmänt kallas ”Nya testamentet”. Under tidens lopp blev den Heliga skrift översatt till latin, och i denna översättning återgavs scheol med det latinska ordet ”infernus”. Dess bokstavliga mening är ”den lägre platsen eller det som ligger nedanför eller underjorden”. Det är just där som de döda i gravarna är. När William Tyndale gjorde sin översättning till engelska mellan 1525 och 1536, begagnade han ordet ”helvete” (engelska: ”hell”), och de senare engelska översättarna har följt hans exempel intill senaste tid. Tyndale översatte Skriften till den engelska som talades för mer än fyra hundra år sedan. Vi citerar hans översättning av Matteus 11:23: ”Och du Kapernaum, som är upphöjt till himmelen, skall bringas ned till helvetet [hell].” Vi måste alltså komma ihåg, att ”hell” är ett gammalt engelskt ord. Det härleder sig från det anglosaxiska ordet helan, som betydde ”att dölja”. När tyskarna för fyra hundra år sedan gjorde översättningar av Skriften, använde de ordet Hölle, som är nära besläktat med det tyska ordet ”Höhle”, vilket betyder ”håla”. Vi ser alltså, att i alla dessa översättningar såväl som i bibelns grundspråk betecknade eller beskrev de använda orden människosläktets gemensamma grav, och i sig själva inbegrep orden ingen tanke på vare sig pina eller behag, ingen som helst förnimmelse eller medvetenhet.

Hur ordet ”scheol” användes

 3. Hur och varför omtalas helvetet såsom en plats där man kan gömma sig?

3. Bibelns män, som hade det rätta begreppet om vad ”scheol” är för något, talade om det såsom en plats där man kan gömma sig. Därför hör vi Job, i de hemsökelser som djävulen vållade honom, ropa till Gud: ”Vem vill bevilja mig detta, att du må beskydda mig i helvetet och gömma mig, till dess din vrede har gått förbi, och bestämma för mig en tid då du skall komma ihåg mig?” (Job 14:13, Douay) Om nu djävulen vore nere i helvetet, där de vanliga framställningarna säger honom vara, skulle Job knappast bedja om att bli gömd där, när han redan led förfärligt genom djävulens förvållande. Men då Job visste, att scheol var graven, kunde han förnuftigtvis bedja om att få lov att dö och komma dit enligt Guds vilja. Angående de onda som försöker undfly Guds vrede säger Jehova Gud: ”Om de än grävde sig ned i helvetet, så skulle min hand hämta dem fram därifrån; om de än klättrade upp till himmelen, så skulle jag störta dem ned därifrån.” (Am. 9:2, eng. övers.) Religionens målsmän säger vanligen, att helvetet är motsatsen till himmelen, men Gud sade förvisso inte, att de onda skulle försöka klättra upp till himmelen, där han och änglarna är, för att komma bort från honom. Om scheol vore en plats med en avdelning med eldsglödande pina för de onda, så skulle dessa individer knappast önska gömma sig där. Det skulle vara att hoppa ur askan i elden.

 4. Hur uppdelar religionens representanter helvetet? Vad lämnar de utan avseende?

4. Bibeln säger om både de goda och de onda, att de kommer till scheol. Därför lär religionens, representanter med sina hedniska idéer om de båda klassernas öde, att scheol är uppdelat i två allmänna avdelningar, en plats för de goda, som de i strid med Skriften kallar ”limbus” eller ”paradiset”, och en plats för de onda, om vilken de felaktigt använder ordet ”Gehenna”, en eldsglödande plats. En sak lämnar de utan avseende, nämligen den, att Guds ord visar att hela människosläktet, som härstammar från Adam, är ofullkomligt och syndigt i Guds ögon och att därför alla är under fördömelse inför honom. ”Syndens lön är döden”, och alla får nu betala denna tribut. Fördenskull kommer alla till samma plats vid döden. ”Alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud.” (Rom. 6:23, 1878 års övers.; Rom. 3:23) Innan Jesus Kristus dog såsom ett lösenoffer och uppstod och for upp till himmelen med värdet av sitt framburna offer, var ingen rättfärdiggörelse genom tro på hans livsblod möjlig för någon människa. Det var då ingen orättvisa, om alla de som dog före Kristi himmelsfärd kom till en och samma plats, scheol, den gemensamma graven. Då kunde alla bli friköpta från samma plats genom Messias’ ena och enda offer.

 5. När blev helvetet till? Vilka kommer dit alltifrån den tiden?

5. När fick scheol (eller ”helvetet”, som det ofta översättes) tillvaro? Efter vad den bibliska urkunden visar, började det existera när Gud Jehovas första vittne, nämligen Abel, dödades av sin broder Kain och Abels blod ropade till Gud från jorden. Om Kain begrov Abels lik, det vet vi inte. (1 Mos. 4:8—11) Det oaktat måste hans döda kropp, i det att den föll sönder och återvände till det stoft varav människosläktet är danat, ha kommit till bibelns helvete eller scheol. Det var inte Abel som ropade till Gud från någon oskriftenlig plats, kallad ”limbus” eller ”paradiset”, och som riktade Guds uppmärksamhet på mordet. Paradiset fanns då fortfarande på jorden, och keruberna och det flammande svängande svärdet fanns fortfarande öster om paradiset för att hindra människan från att gå dit in igen och finna livets träd där och leva för evigt. (1 Mos. 3:24; 4:16) Det var Abels blod, vilket marken hade öppnat sig för att mottaga, som ropade på gudomlig hämnd. Alltifrån den tiden har alla människor som har dött eller blivit dödade och som kommer in under anordningen med Messias’ lösenoffer kommit till samma plats som Abel, till scheol. (Pred. 3:19—21) Patriarken Jakob tänkte inte, att hans älskade son Josef hade varit ond och därigenom givit sin fader anledning att sörja vid den tanken att Josef hade kommit till scheol, där hans fader på sin grå ålderdom skulle förenas med honom. — 1 Mos. 37:35; 42:38; 44:29, 31.

 6. Varför säges det om scheol, att det aldrig blir mätt, att det är utvidgat och att det är djupt?

6. Det är därför alldeles uppenbart, att scheol eller ”helvetet” inte skapats av Jehova Gud såsom ett område där djävulen skulle föra spiran, ty också de som är trogna mot Gud, den Högste, kommer dit vid sin död. Denna de dödas tillfälliga boning har obevekligt slutit sina portar om milliarder människor. Den kommer att fortfara att ta emot många fler av mänsklighetens medlemmar, till dess att denna Satans, djävulens, gamla värld blir tillintetgjord i striden vid Harmageddon och Guds Son, Jesus Kristus, börjar sin tusenåriga regering. Till dess kommer scheol att vara glupskt och aldrig bli tillfredsställt. ”Helvetet och fördärvet bliva aldrig mättade.” ”Tre finnas, som icke kunna mättas, ja, fyra, som aldrig säga: ’Det är nog’: dödsriket [Douay m. fl. översättningar: helvetet] och den ofruktsammas kved, jorden, som icke kan mättas med vatten, och elden, som aldrig säger: ’Det är nog.’” (Ords. 27:20, Douay [äldre sv. övers, har ungefär samma lydelse];Ords. 30:15, 16) Emedan så många dog av hungersnöd och törst, sade profeten: ”Därför har helvetet utvidgat sin själ och öppnat sin mun utan några gränser.” (Jes. 5:14, Douay) Emedan det innehåller så många och kan rymma ännu fler, omtalas det såsom mycket djupt. Dess åstundan efter offer är lik en självisk mans begär. — Job 11:8; Hab. 2:5 (där det enligt eng. övers, står [om en högmodig man]: ”som utvidgar sitt begär såsom helvetet och är såsom döden”).

Alla livlösa där

 7. Vilken lära är det som religionens målsmän tror på och som kommer dem att dela upp helvetet i avdelningar?

7. Kristenhetens religiösa handledare har tagit upp de hedniska filosofiska spekulationerna angående människosjälen. Fördenskull har de förvrängt Skriften och påstått, att den lär att helvetet är i två avdelningar, en behaglig för de rättfärdiga och den andra fylld av djävulsk pina för de orättfärdiga. På denna grundval förnyar de nu, enligt Vatikanens föreskrifter, sitt försök att skrämma människor in i de religiösa systemen genom att framställa Gud i en falsk dager och predika skräckinjagande osanningar om den plats där de döda hamnar och det tillstånd de kommer i. I allt detta tar de sin tillflykt till den hedniska läran om människosjälens odödlighet. Om vår själ är odödlig, så resonerar de, måste den vara vid liv i helvetet. Och om både de goda och de onda kommer till helvetet, skulle det vara orättvist, om båda klasserna där finge erfara detsamma; och därför menar de, att det måste finnas en limbus eller en plats av vila och sällhet där för de goda och en plats av pina för de onda.

8, 9. Vad säger den nya (katolska) katekesen om limbus och helvetespina?

8. Vi kan i detta sammanhang nämna den reviderade upplagan av Baltimore-katekesen nr 3, som utgavs av Katolska Brödraskapet den 21 april 1949 i Paterson i New Jersey och som åtar sig att besvara sina katekesfrågor för den ”nutida världen”. På frågan 95: ”Vad menar vi, när vi i den apostoliska trosbekännelsen säger, att Kristus har stigit ned till helvetet?” ger den följande svar: ”Vi menar, att efter det att Kristus hade dött, steg hans själ ned till en plats eller ett tillstånd av vila, som kallas limbus, där de rättfärdigas själar väntade på honom. a) Himmelen hade blivit stängd genom Adams synd. De rättfärdiga bland de döda kunde inte komma in i himmelen, förrän Kristus bragte försoning för människans synd och reparerade de skador den vållat. De inväntade sin återlösning i limbus.”

9. Som svar på frågan 185: ”Vilka straffas i helvetet?” säger samma katekes: ”De individer, som dör i dödssynd, straffas i helvetet; de är berövade Guds åsyn och lider fruktansvärda plågor, i synnerhet pina genom eld, i all evighet. a) Själarna i helvetet kan inte nås av någon hjälp. ... De är dömda att ha djävlarna till sällskap för hela evigheten.”

10. Vilka sanningar från bibeln förkastar den, när den lär på detta sätt?

10. Här ser vi den villfarelse som religionsutövarna har fallit i, därför att de har antagit den hedniska läran om människosjälens inneboende odödlighet och därför att de har förkastat Guds direkta uttalande: ”Se, alla själar äro mina; ... den själ som syndar, densamma skall dö.” (Hes. 18:4, Douay) Detta gällde också om Jesu själ, när han dog för människosläktets synd, ty Jesaja 53:10—12 säger: ”Han skall utgiva sitt liv för synden, ... han har överlämnat sin själ åt döden.” (Douay) När Jesus dog, fanns det därför inga levande medvetna själar i någon del av helvetet och inte heller några djävlar. Inte ens Jesus själv var vid liv och medveten där, så att han kunde predika för dem som hade dött. Och det var inte endast så, att han inte kunde predika där, utan ingen där kunde lyssna till någon predikan. Ty Predikaren 9:5, 10 säger: ”De levande veta, att de skola dö, men de döda veta ingenting mera ... Ty varken arbete eller förnuft eller vishet eller kunskap skola finnas i helvetet, dit du hastar.” (Douay) Det är därför som psalmisten talar om dem som är i helvetet såsom sovande i sängen, när han säger: ”Bäddade jag åt mig i helvetet, se, så är du ock där.” — Ps. 139:8, äldre sv. övers, (som här överensstämmer med eng. övers.).

11. Vad bevisar detta med avseende på ”den rike mannen i helvetet”?

11. Detta bevisar att Jesus framställde en liknelse och inte skildrade något verkligt, när han talade om en viss rik man och en viss tiggare, kallad ”Lasarus”, och sade: ”Och när han befann sig i plågor, lyfte han upp sina ögon och såg Abraham långt borta och Lasarus i hans sköte; och han ropade och sade: ... jag pinas i denna flamma.” (Luk. 16:22—24, Douay) Jesus sade inte, att det finns bokstavlig eld i det bokstavliga helvetet, där döda människor blir begravna. Han illustrerade genom en liknelse, att en person här i livet kan dö för eller med avseende på vissa rika privilegier, som han en gång hade åtnjutit i förbindelse med det abrahamitiska förbundet, och efteråt lida eldsglödande erfarenheter under Guds ogunst i detta livet fram till den dag då han verkligen dör och upphör att existera.a

12. Varför utgör inte det som Jona upplevde och vad han sade någon vederläggning av bibeln beträffande ”helvetet”?

12. Nåväl, men någon kommer att säga, att Jona ropade mitt i havet: ”Jag ropade ur min bedrövelse till Herren, och han hörde mig; jag ropade ur helvetets buk, och du har hört min röst.” (Jona 2:3, Douay) Var inte Jona vid liv där i ”helvetets buk”? Jo, men det bevisar inte, att de som är i helvetet är vid liv, ty Jona var inte i det bokstavliga helvetet. Han var vid liv i buken på den stora fisken eller havsvidundret. Det tycktes nästan omöjligt för honom att komma ut levande, och därför tänkte han att fiskens buk skulle bli helvetet, dvs. scheol eller graven, för honom. Därnere var han också i en ihålig eller urholkad plats och på en osedd plats. Av alla dessa orsaker talade han om den som ”helvetets buk”. Om han hade varit i det verkliga helvetet eller scheol, skulle han inte ha varit vid liv och i stånd till att ropa till Jehova Gud. Hundratals år senare sade Jesus: ”Ty likasom Jonas tre dagar och tre nätter var i den stora fiskens buk, så skall ock Människosonen tre dagar och tre nätter vara i jordens sköte.” (Matt. 12:40) Alltså kom Jesus vid döden till det verkliga helvetet eller scheol. Att Jona befann sig i stor sinnesångest och i lekamligt avseende hade det obehagligt i den stora fiskens buk, berättigar oss inte till att säga, att detta bevisar att de som är i helvetet befinner sig i ”förskräcklig pina”. Om det vore så, skulle det också bevisa, att när Jesus var i helvetet eller scheol, befann han sig också i förskräcklig pina, ty han jämförde sig ju med Jona. Dessutom kom Jona ut ur sitt ”helvete”, och likaså kom Jesus ut ur helvetet. Alltså utgör inte det som Jona upplevde och de ord som han yttrade någon motsägelse av vad bibeln i övrigt säger om de dödas tillstånd och helvetets art.

13. Innebär uttrycket ”levande fara ned i helvetet”, att det finns något liv där? Ge skäl för svaret.

13. Nå, men om det inte finns något liv på denna plats, varför bad då Mose, att vissa upprorsmän måtte ”levande fara ned i helvetet”? Därför att han endast menade, att de skulle bli begravna levande. Han menade inte, att de skulle förbli vid liv, sedan de hade kommit dit. Detta bevisas av vad vi läser: ”Och de foro levande ned i helvetet, och marken slöt sig över dem, och de förgingos ur folket.” (4 Mos. 16:30, 33, Douay) Med avseende på samma slags begravning av levande säger Psalm 55:16 (Douay): ”Må döden komma över dem, och må de levande fara ned i helvetet.” För att beskriva hur vissa ränksmidare talar om att äta upp en oskyldig man levande, låter Ordspråksboken 1:12 dem säga: ”Låt oss uppsluka honom levande liksom helvetet, hel och hållen såsom en som far ned i gropen.” (Douay) Dessa texter ger oss alltså inte något bevis för att en odödlig människosjäl lever vidare någonstans efter döden.

14. Vad händer i fysiskt avseende med dem som kommer till scheol eller helvetet?

14. Om Adams skapelse säger Guds eget ord: ”Den första människan, Adam, blev en levande själ”, och det var till denna levande själ som Gud sade om den förbjudna frukten: ”Den dag du äter därav måste du dö.” (1 Kor. 15:45 [som i 1878 års övers, och Sv. Fribapt. övers, har nästan samma lydelse] och 1 Mos. 2:7, 16, 17, båda enl. Kat. Brödr. övers.) När Adam syndade genom att äta den förbjudna frukten, dömde Gud honom till döden, sägande: ”Du vänder åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda.” (1 Mos. 3:19) Gud talade inte om någon själens fortsatta tillvaro för Adam och Eva. När någon går ned i graven utan att vara balsamerad, upplöses han till stoft, varefter han under alla omständigheter upphör att existera såsom en levande förnuftsbegåvad skapelse. Det är därför som den Heliga skrift säger, att de som går till scheol eller helvetet går ut ur tillvaron och slutligen upplöses till formlös, livlös materia. Detta är orsaken till att Job säger: ”Såsom ett moln förtäres och försvinner, så skall den som skall gå ned i helvetet icke komma upp.” (Job 7:9, Douay) ”Torka och hetta förtära snövattnet; så gör scheol med dem som hava syndat.” (Job 24:19, Amer. stand. övers.; Crampon; Bover-Cantera) Allt detta bevisar, att scheol inte är en sådan plats som den romersk-katolska hierarkien utger det för att vara, en plats för förvaring av människosjälarna, vilka förmenas vara odödliga.

Hur själen kommer dit

15. Hur visar bibeln, vart människosjälen kommer vid döden?

15. Här ställes vi inför en intressant fråga: Om denna plats inte är till för att bevara själar vid liv, varför säger då den Heliga skrift, att det är själen som kommer dit? Första gången bibeln säger detta är i en profetia, som aposteln Petrus tillämpar på Jesus Kristus. Den lyder: ”Emedan du icke skall lämna min själ i helvetet; icke heller skall du giva din helige till att se förgängelse.” (Ps. 16:10 och Apg. 2:27, 31, Douay) Andra skriftställen, som visar att människosjälen kommer dit vid döden, lyder så: ”O Herre, du har fört fram min själ ur helvetet; du har frälst mig från dem som gå ned i gropen.” ”Ty din barmhärtighet är stor emot mig, och du har befriat min själ ur helvetets djup.” ”Vem är den man som skall leva och icke se döden, som skall befria sin själ från helvetets hand?” ”Du skall slå honom [ett barn] med riset och befria hans själ från helvetet.” — Ps. 30:4; 86:13; 89:49; Ords. 23:14 (alla enligt Douay-översättningen).

16. Hur var Jesu ”själ” i scheol eller helvetet?

16. Inte ens den vildaste fantasi kan i dessa inspirerade verser lägga in den meningen, att människosjälarna är dödlösa och att efter det att kroppen blivit begraven, fortfar en osynlig, immateriell själ att leva och att den kommer till en osedd plats för att njuta av sällhet och behag i en så kallad ”limbus” eller lida glödhet pina i en skärseld eller ett inferno. Detta skulle motsäga bibeln, som säger att människosjälen inte är odödlig, utan dör, och att de som är i scheol eller i helvetet är omedvetna och overksamma. Människosjälen är inte avskild från den fysiska kroppen, och den kan inte existera skild från människans kropp. Det behövdes att människokroppen genom Guds makt förenades med livets andedräkt, för att den första människan, Adam, skulle bli en levande själ. Bibeln talar om den levande skapelsen såsom en själ. Den talar också om denna skapelses verksamma, medvetna tillvaro såsom själen. Den engelska auktoriserade bibelöversättningen, Konung Jakobs bibel, återger det hebreiska ordet néfesch 428 gånger med själ och 9 gånger med skapelse, men den återger det faktiskt också med liv 119 gånger, och det grekiska ordet psyche, som den återger med själ 58 gånger, återger den också med liv 40 gånger. När man hade lagt Jesu lik i klippgraven i Getsemane örtagård, var Jesu döda kropp där i tre dagar, men hans själ, dvs. hans aktiva, medvetna tillvaro, hade upphört att existera. Han ”utgav sitt liv [eng. övers.: hade utgjutit sin själ] i döden”. När nu Jesu döda kropp var där i graven och hans medvetna tillvaro hade upphört, sades därför hans själ vara i scheol eller helvetet. Han kunde inte ha någon medveten tillvaro eller själ utan någon kropp av något slag, och så länge hans mänskliga kropp låg livlös där i graven, hölls hans själ eller förnimmande tillvaro nere av graven, scheol eller helvetet.

17. Vad är det som Gud uppreser från scheol eller helvetet, efter vad Skriften visar?

17. Det är viktigt att lägga märke till att Guds inspirerade ord inte säger om Jesus: ”Du skall icke lämna min kropp i helvetet.” Inte heller säger andra skriftställen, att Gud skulle befria den mänskliga kropp, varmed vi dör, från scheol eller helvetet. Skriften sade om Jesus,: ”Du skall icke lämna min själ i helvetet.” Vad bevisar detta? Jo, att i uppståndelsen från döden är det inte den mänskliga kropp, varmed en individ har dött, som Gud uppreser från de döda. Det är själen eller den medvetna tillvaron som skapelse som Gud låter uppstå, och den s. k. ”apostoliska trosbekännelsen” har inget som helst stöd i bibeln, när den talar om ”kroppens uppståndelse”. Detta bevisar också, att det inte var den köttsliga kropp, varmed Jesus dog och vilken blev begraven, som blev upprest från scheol eller helvetet. Innan Jesu döda människokropp hann förmultna i graven, upplöste Gud hans döda kött på mirakulöst sätt. — Apg. 2:31; 2 Kor. 5:1.

18, 19. a) Om Jesu mänskliga kropp upplöstes, hur blev då hans själ upprest? b) Finns det ”hädangångna andar” i helvetet? Motivera svaret.

18. Förbryllad utropar kanske någon av våra läsare: ”Ja, men om Jesu kropp av kött inte blev upprest, varför lämnades då inte hans själ kvar i helvetet, och hur kunde hans själ bli befriad och upprest ur helvetet?” Vi svarar: Själen eller en skapelses medvetna tillvaro kan inte existera utan en kropp, eller hur? Vidare utgav ju Jesus sitt mänskliga kött såsom ett offer, inte sant? Därför uppreste Gud Jesu själ från helvetet eller scheol genom att ge honom en ny kropp, en andlig eller himmelsk kropp, och ingjuta odödligt liv i den såsom en belöning. Detta är precis vad aposteln Petrus förklarar: ”Kristus själv led ju en gång döden för synder; rättfärdig led han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud. Dödad i sanning i köttet, blev han bragt till liv i anden. I anden gick han ock åstad och predikade för de andar som höllos i fängelse.” (1 Petr. 3:18, 19, delvis enligt Kat. Brödr. övers.) När Jesus uppstod, blev han alltså upprest som en andlig själ, emedan han fick en andlig kropp, alldeles såsom han hade haft en andlig kropp innan han blev en fullkomlig människa. Han uppstod till liv i andevärlden. Av den orsaken kunde han predika för de andar som hölls i fängelse, därför att de hade varit olydiga mot Gud i Noas dagar. Dessa olydiga andar eller ”Guds söner” kom ned från himmelen och materialiserade sig som ovanligt stora och märkliga män och gifte sig med människornas fagra döttrar och uppfödde en avkomma av bastarder. När de dematerialiserade sig genom att upplösa sina mänskliga kroppar vid syndafloden och återvände till anderegionerna, lät Gud dem bli fängslade i andevärlden för deras olydnads skull. Om Jesus inte vid sin uppståndelse hade blivit upprest som en andlig själ och på det sättet hade återvänt till den andliga världen, kunde han inte ha predikat för de olydiga fängslade andarna där. (1 Mos. 6:1—4) Men nu kunde Kristus Jesus, som hade blivit ”bragt till liv i anden”, bli högeligen upphöjd i himmelen, ända till sin Faders högra sida och långt över änglarna. — Fil. 2:5—11; 1 Petr. 3:21, 22.

19. Vi bör lägga märke till att Petrus inte sade, att ”andarna i fängelset” var i helvetet. Det är absolut i strid med Skriften att säga, som många av religionens målsmän gör, att helvetet, scheol eller Hades är ”ett hemvist för hädangångna andar”. Det är helt enkelt att sänka sig ner till rena demonismen och hedendomen att använda detta uttryck och tillämpa det på den plats dit människor kommer vid döden. Det finns inga andar (andeväsen) där. Predikaren 12:7 säger om en människa vid hennes död: ”Och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit, och anden vänder åter till Gud, som har givit den.” När Jesus just skulle dra sitt sista andetag på tortyrpålen på Golgata, sade han inte: ”O helvete, i dina händer överlämnar jag min ande.” Nej, Jesu ord, som är upptecknade i Lukas 23:46, lydde så: ”Fader, i dina händer befaller jag min ande.” Och när Jesus sade detta, citierade han Psalm 31:6. Denna ande var livskraften från Gud, som gav liv åt Jesus, och endast Jehova Gud kunde återge honom den och på det sättet uppväcka honom från de döda.

Dess portar kan inte bli övermäktiga

20. Varför kommer helvetets portar inte att bli Kristi församling övermäktiga?

20. Om helvetet vore en plats där några finge lida skärseldens vånda och andra evig pina, allesammans i en hetta som vore starkare än den som uppkommer vid en atombombexplosion, då skulle Jesus alltsedan sin uppståndelse vara ansvarig för alla deras kvalfulla lidanden. Vad nu då? Jo, så är det. Ty den uppståndne Jesus sade till aposteln Johannes: ”Jag är den förste och den siste och den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas evigheter och har nycklarna till döden och dödsriket [Douay: helvetet].”b (Upp. 1:17, 18) Då Jesus har nycklarna, kan han frigöra de döda, inte endast från dödstillståndet, utan också från helvetet eller Hades. Jesus var den förste som Jehova Gud, utan något redskap, genom att direkt utöva sin makt, bragte att uppstå från de döda. Jesus är också den siste som Gud uppreser på detta sätt, ty från och med nu brukar Jehova Gud sin Son Jesus Kristus till att uppväcka alla de andra döda i gravarna. Fördenskull sade Jesus till Petrus: ”Och jag säger dig, att du är Petrus; och på denna klippa vill jag bygga min församling, och helvetets portar skola icke bliva den övermäktiga.” (Matt. 16:18, Douay) Hela den romersk-katolska hierarkien torde vara god och observera, att Jesus inte sade till Petrus, att han gav honom helvetets nycklar. Det var omkring trettio år efter det att Petrus hade dött, som Jesus själv sade till aposteln Johannes, att han hade nycklarna till döden och till helvetet. Med dessa i Jesu våld kan ”helvetets portar” inte bli hans församling eller skara av efterföljare övermäktiga. Varför inte? Därför att han kan befria sina efterföljare och gör det, när tiden är inne.

21. Är helvetets portar ingången till liv? Vilken besläktad företeelse har också portar?

21. Uttrycket ”helvetets portar” är av gammalt datum. Sju hundra år före Jesus trodde kung Hiskia i Jerusalem, att han skulle dö, och utropade: ”I mina dagars mitt skall jag gå till helvetets portar.” Att han förväntade att vara död där och inte att leva i sällhet och bekvämlighet som i ett paradis, det framgår av vad han tillägger: ”Ty helvetet skall icke bekänna dig, ej heller skall döden prisa dig; ej heller skola de som gå ned i gropen vänta efter din sanning.” (Jes. 38:10, 18, Douay) Till och med om döden sades det, att den hade portar. ”Då svarade Herren Job ur en virvelvind och sade: Hava dödens portar öppnats för dig, och har du sett de dunkla dörrarna?” (Job 38:1, 17, Douay) Kung David riktade sig tacksamt till Jehova Gud med orden: ”Du, som upplyfter mig utur dödens portar, på det jag må förtälja allt ditt lov uti Sionsdotterns portar.” (Ps. 9:14, 15, 1878 års övers., som här överensstämmer med Douay) Och Psalm 107:18 säger om de olydiga: ”Deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.”

22, 23. a) När springer helvetets portar och dödens portar upp? b)Såsom vad för slags själar och hur kommer församlingens medlemmar att segra över dem?

22. När någon dör, öppnar sig dödens portar för att ta emot honom, och när han begraves, öppnar sig helvetets, scheols eller Hades’ portar för att ta emot honom. Men ingen av dessa portar blev Jesus övermäktig, emedan han var trogen mot Gud intill döden, och fördenskull lovade den allsmäktige Guden att låta honom uppstå. Inte heller kommer helvetets och dödens portar att kunna bli församlingen av Jesu efterföljare övermäktiga och behålla församlingens medlemmar för evigt, sedan de har bevisat sig trogna intill döden liksom Jesus. Nej, ty den uppståndne Jesus har all makt i himmelen och på jorden och har också nycklarna till döden och till helvetet. Han kan således bruka nycklarna och låsa upp portarna och uppresa sina efterföljare från dödstillståndet i graven. Han har lovat att göra det. (Upp. 1:18; 2:10) Han kommer att befria eller uppväcka deras själ, inte såsom skapelser med mänskligt liv, utan såsom skapelser med andligt liv i himmelen.

23. Med avseende på deras uppståndelse säger 1 Korintierna 15:37, 38, 42, 44: ”Och när du sår, sår du icke den kropp som skall varda, utan endast ett korn, det må nu vara av vete eller något annat. Men Gud giver det en kropp, sådan han velat, och åt vart och ett frö dess egen [Douay: tillbörliga] kropp. Så är det ock med de dödas uppståndelse. Det varder sått i förgänglighet, det uppstår i oförgänglighet. Det varder sått en naturlig kropp, det uppstår en andlig kropp.” (1878 års övers.) De kommer alltid därefter att vara andliga själar, i det de har blivit iklädda odödlighet och oförgänglighet. Det är till dem som det är skrivet: ”Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade. Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet och detta dödliga ikläda sig odödlighet.” (1 Kor. 15:52, 53) Detta gäller också om aposteln Petrus. Till och med han måste befrias från vistelsen bakom helvetets portar genom Jesu bruk av ”nycklarna”.

Ingen eld där!

24. Vad försöker prästerna placera i helvetet, och varför gör de det?

24. Var inte rädd! Det finns ingen eld i någon del av scheol, Hades eller det helvete, som Guds rena ord lär om. För att de okunniga skall skrämmas in i kristenhetens prästers religiösa system och till underkastelse under deras religiösa hierarki, har detta prästerskap försökt att placera eld i scheol, Hades eller helvetet. De gör det genom att översätta ytterligare ett annat ord med helvetet eller inferno, nämligen det grekiska ordet Gehenna. Faktum är, att de med detta enda ord helvete har översatt tre olika grekiska ord, Hades, Gehenna och Tartaros. På detta sätt låter de okunniga människor gå och inbilla sig, att de tre orden betecknar ett och detsamma eller att de ting som orden åsyftar alla befinner sig på samma plats. Vi är ärliga mot våra läsare, när vi säger, att alla tre betecknar olika ting. ”Tartaros” förekommer bara en gång i Skriften, i 2 Petrus 2:4 (Kat. Brödr. övers.; Sv. Fribapt. övers.), och det omtalas inte i förbindelse med människor utan med de himmelens. änglar som syndade. Det har inget samband med scheol eller Hades. Vad Gehenna beträffar, fanns det en plats benämnd med detta namn utanför Jerusalems murar, mot sydväst. Där fanns mycket riktigt eldar, men judarna använde aldrig benämningen scheol eller Hades om denna plats. I sin bergspredikan sade Jesus, enligt en översättning av den romerske katoliken dr F. A. Spencer (1937): ”Men jag säger eder, att var och en som är förbittrad på sin broder skall vara skyldig inför domstolen; och vemhelst som säger till sin broder: ’Din idiot’, skall vara skyldig inför Högsta rådet; och vemhelst som säger: ’Din skurk’, skall vara skyldig till eldens, Gehenna.” — Matt. 5:22, Spencer; Kat. Brödr. övers.; Crampon; Bover-Cantera. (Även 1917 års sv. övers, såväl som Sv. Fribapt. övers, har här ordet ”Gehenna”.)

25. Vad kom Gehenna att beteckna, och vad var orsaken?

25. Spencers fotnot angående ”Gehenna” i denna vers lyder: ”På hebreiska Ge-hinnom, Hinnoms, dal. Detta var en dal söder om Jerusalem, där den hedniske guden Molok tillbads under de ogudaktiga konungarnas regering. Under den reformation som Josia företog blev denna avgudadyrkan utrotad och dalen vanhelgad för alltid. Därefter begagnade judarna den som avstjälpningsplats för allt slags avskräde och döda djurs och brottslingars kroppar. För att förhindra smitta höll man alltid eldar brinnande där, och platsen blev en förebild av de förtappades bestraffade tillstånd.” Till och med fotnoten till ”Gehenna” i Katolska Brödraskapets, översättning av 1941 underrättar oss om att brottslingar inte kastades levande i detta Gehenna för att pinas i elden och svavlet där, utan att det var den plats, ”där brottslingars kroppar brändes, sedan dödsdomen verkställts”. De kastades i denna dal för att bli förtärda antingen av maskar eller av de med svavel brinnande eldarna, därför att de ansågs vara alltför onda för att få någon uppståndelse från döden. Fördenskull blev de inte begravna i en grav för att komma till scheol, Hades, helvetet eller människosläktets gemensamma grav. Från denna synpunkt blev Gehenna symbolen för absolut förstöring, förintelse.

26. Hur visade Jesus, att det inte finns något liv i Gehenna och att vi måste frukta Gud?

26. Det finns ingen själ vid liv i Gehenna, och följaktligen pinas inga människosjälar där efter döden. Jesus ådagalade detta på det allra tydligaste. När han befallde sina apostlar att predika evangelium frimodigt liksom från hustaken, sade han: ”Och frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att dräpa själen, utan frukten fastmer honom, som har makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna.” (Matt. 10:28, där samma lydelse som den 1917 års övers, här har återfinnes hos Spencer, Crampon och Bover-Cantera.) Genom att dräpa den mänskliga kroppen kan våra fiender åvägabringa, att vi kommer till scheol, Hades eller helvetet, men därigenom kan de inte förgöra vår själ. Naturligtvis kan de genom en sådan handling vålla ett avbrott, ett upphörande av vår själ eller vårt medvetna liv för en tid. Men detta är inte att förgöra själen för evigt. Varför inte? Emedan Gud har lovat att låta dem som är trogna mot honom uppstå från scheol eller Hades. Han kommer att göra detta under Kristi rike, och när han brukar Jesus till att uppväcka dennes trogna efterföljare, kommer han att bekläda dem med odödlighet i andevärlden. Varför skulle vi då frukta för fiendens makt att dräpa oss, vilket Gud tillåter för att utröna vår trohet mot honom? I stället för att frukta dem bör vi frukta honom. Varför? Därför att Gud kan förgöra både vår själ och vår kropp i Gehenna, och Gehenna betyder det tillstånd av förstöring, varifrån det inte ges någon själens uppståndelse.

27, 28. Hur kan Gud kasta i Gehenna, och vad betyder detta?

27. Likaledes sade Jesus: ”Men jag säger eder, mina vänner: Frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men sedan icke hava makt att göra något mer. Jag vill lära eder, vem I skolen frukta: frukten honom som har makt att, sedan han har dräpt, också kasta i Gehenna. Ja, jag säger eder: Honom skolen I frukta.” (Luk. 12:4, 5, enl. 1917 års övers., vilken har ungefär samma lydelse som Spencer, Crampon och Nácar-Colunga.) Det är alltså så, att varken påve, kardinal, präst, politiker eller någon militär befattningshavare kan kasta oss i Gehenna för att vi lyder Guds befallningar, ty den förintelse som dessa människor försöker vålla oss, den kan Gud, den Allsmäktige, alltid upphäva och uppresa oss från de döda genom Konungen, Kristus Jesus. Det är därför vi bör frukta Jehova Gud och inte få lov att vara olydiga mot honom, inte ens när människors order och påbud strider mot hans befallningar. Det är inte så, att Gehenna, som han kan kasta oss i, betyder evig pina i eld och svavel av bokstavligt slag, vilket skulle vara omöjligt, då ju våra mänskliga själar inte är odödliga. Men om han skulle kasta oss i Gehenna, efter det att vår kropp har blivit dräpt och vår själ har dött, så skulle det betyda att han kastade oss, i det tillstånd av fördömelse, varifrån en själens uppståndelse i den nya världen inte medgives.

28. Detta skulle innebära absolut tillintetgörelse av själens eller skapelsens tillvaro. Det skulle innebära ett evigt avskärande från allt liv såsom själ, var det vara månde. Detta är det ”eviga straff”, som Jesus talade om i sin liknelse om fåren och getterna. Där benämnde han det med ett symboliskt uttryck: ”den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar”. Det är motsatsen till ”evigt liv”, vari de rättfärdiga ”fåren” går in i den nya världen under Kristi rike. (Matt. 25:41, 46) Den som vi bör frukta är alltså förvisso Jehova Gud, som har makt över själars uppståndelse och som därför kan tillfoga evigt straff.

29. Vad kan antända tungan? På vilket sätt? Vad blir slutet?

29. Eftersom många översättare återger de synonyma orden scheol och Hades med ”helvetet”, är det ett grovt fel av dem att använda uttrycken ”eldens helvete” och ”antänd av helvetet” (båda uttrycken återfinnes i 1878 års övers., medan eng. övers, och Amer. stand. övers, har liknande uttryck) i Matteus 5:22 och 18:9, Markus 9:47 och Jakob 3:6. Det finns ingen eld i scheol eller Hades. För sanningens skull bör det första uttrycket i stället återges med ”eldens Gehenna” (Sv. Fribapt. övers.) eller ”det brinnande Gehenna” (1917 års övers.), och Jakob 3:6 bör lyda: ”Tungan är en eld ... och upptändes av Gehenna.” (Sv. Fribapt. övers., som nära överensstämmer med 1917 års övers. Rotherham och Young har i dessa skriftställen liknande lydelse.) Detta betecknar inte, att våra bångstyriga tungor är en bokstavlig eld och bringas att flamma upp av det bokstavliga Gehenna, som brann utanför Jerusalem på Jakobs tid. Den riktiga tanken är den, att tungan kan åstadkomma och sätta i gång en mängd skadligt tal, som är lika förödande som en eldsvåda, och att detta otillbörliga bruk av tungan kan för den som brukar den medföra den eviga förintelse som Gehenna är en bild av. Det var därför Jakob framhöll, att det är en mycket ansvarsfull sak för en man att vara lärare i andliga ting, ty han är ansvarig inför Gud, och han är skyldig dem som lyssnar till honom att förkunna sanningen. När vi tänker på kristenhetens religiösa präster och predikanter och på hur de förvränger Skriften i fråga om Hades, scheol, Gehenna och själen och andra läropunkter, så finns det alltså verklig orsak att frukta för dem. Jesus sade till deras forntida motsvarighet, de skrymtaktiga skriftlärde och fariséerna: ”I ormar, I huggormars avföda, huru skullen I kunna söka undgå att dömas till Gehenna?” (Matt. 23:33. Med 1917 års här citerade översättning överensstämmer Young, Rotherham och Spencer.) Låt oss inte frukta dessa människor, som försöker ingjuta fruktan genom gemena, Gud vanärande lögner. Låt oss frukta sanningens Gud och lära känna honom i enlighet med sanningen.

Hades’ tillintetgörelse

30. Hur skall helvetet tillintetgöras, och vad borgar för detta?

30. Det låter nog besynnerligt och orimligt för de flesta av religionens anhängare, men det är Guds uppsåt, som han skall verkställa genom Kristus, att tillintetgöra scheol, Hades eller helvetet. För nitton hundra år sedan, när Gud uppreste Jesus från de döda, började han utföra denna tillintetgörelse. Hur då? Jo, därigenom att han inte lämnade Jesu själ i helvetet; och aposteln Paulus säger oss, att Jesu uppståndelse är en borgen för alla de andras uppståndelse, som är i gravarna, dvs. i scheol eller Hades. ”Men nu har Kristus uppstått från de döda såsom förstlingen av de avsomnade. Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom ock genom en människa de dödas, uppståndelse. Och såsom i Adam alla dö, så skola ock i Kristus alla göras levande.” Härtill kommer vad Jesus sade: ”Den stund kommer, då alla som äro i gravarna skola höra hans röst och skola komma fram ... till uppståndelsen.” (Joh. 5:28, 29, eng. övers.) Helvetet, Hades eller scheol skall således tillintetgöras genom att det tömmes på alla dem som befinner sig där. Det tillintetgöres också därigenom, att Jesus Kristus utgav sitt liv till ett offer för att upphäva det som sänder människorna till döden och graven, nämligen den från Adam ärvda synden. Den sista boken i bibeln, Uppenbarelseboken eller Apokalypsen, beskriver symboliskt, hur detta kommer att ske under Guds genom Kristus Jesus utövade konungadöme. Där läser vi:

31. Hur visar Uppenbarelseboken 20:11—15 en bild av dess tillintetgörelse?

31. ”Och jag såg en stor vit tron och den som satt på den; från hans ansikte flydde jorden och himmelen bort, och där fanns ingen plats för dem. Och jag såg de döda, de stora och de små, stå inför tronen, och bokrullar öppnades. Och en annan bokrulle öppnades, som är livets bok; och de döda blevo dömda efter de ting som voro skrivna i rullarna, enligt sina gärningar. Och havet gav igen de döda som voro däri, och döden och helvetet gåvo igen de döda som voro i dem; och de blevo dömda var och en enligt sina gärningar. Och helvetet och döden blevo kastade i eldsjön. Detta är den andra döden, eldsjön. Och om någon icke befanns skriven i livets bok, blev han kastad i eldsjön.” — Upp. 20:11—15, Kat. Brödr. övers.; Douay.

32. Vad bevisar detta, att helvetet inte är, och vad ger det igen?

32. Vi måste vara vakna och lägga märke till att det här visas att helvetet eller Hades inte är ”eldsjön”. Att helvetet eller Hades här är detsamma som det hebreiska scheol bevisas för oss av Etheridges översättning från den syriska versionen av texten, som lyder: ”Och havet gav igen de döda som voro i det, och döden och Shiul gåvo igen de döda som voro i dem. Och de blevo dömda var och en enligt sina gärningar. Och döden och Shiul blevo kastade i eldsjön, som är den andra döden.” (Upp. 20:13, 14)c Det är döda människor, inte levande människor, som ges igen, vilket visar att de som befinner sig i Hades eller scheol är omedvetna, overksamma, livlösa och icke odödliga. Att det Hades eller scheol där de har varit och som ger igen dem är graven, det uppenbaras för oss genom den moderna romersk-katolska översättningen av Spencer, vilken lyder: ”Och havet gav igen de döda som voro i det, och döden och graven gåvo igen de döda som voro i dem; och de blevo dömda var och en enligt sina gärningar. Och döden och graven blevo kastade i eldsjön. Detta är den andra döden — eldsjön.” — Upp. 20:13, 14, Spencer.

33. Vilka frågor uppstår i samband med den utsagan, att helvetet kastas i eldsjön?

33. Att denne romersk-katolske präst här översätter Hades med ”graven” beror kanske på att han skulle vilja överflytta den traditionella innebörden i ordet helvetet till ”eldsjön”. Men om scheol eller Hades betyder det som kristenhetens präster och predikanter skrämmer människor till att tro att det är, nämligen en plats av förskräcklig pina i eld och svavel av bokstavligt slag, så frågar vi: Vad är det för mening i att kasta denna plats av eld och svavel i ”eldsjön”? Vad åstadkommes därigenom? Men, invänder kanske någon, ni glömmer att scheol, Hades eller helvetet är uppdelat i två regioner, nämligen paradiset eller den plats där de rättfärdiga finner vila och Gehenna eller den plats där de onda får straff.d Vi svarar emellertid, att vi inte glömmer denna falska uttolkning av vad Skriftens Hades eller scheol är. Till följd av denna uttolkning sätter religionens målsmän krokben för sig själva. De påstår inte endast, att platsen är uppdelad i två avdelningar, utan också, att när Jesus Kristus for upp till himmelen fyrtio dagar efter sin uppståndelse, förde han dem som befann sig i detta religiösa paradis med sig dit upp och att paradiset nu är i Guds närvaro. Om detta vore fallet, så finns det, när den uppståndelse och dom äger rum, som beskrives i Uppenbarelseboken 20:11—15, inte mer något paradis i scheol eller Hades, utan endast den religiösa eldsglödande pinoplatsen. Att Hades kastas i eldsjön skulle därför alltjämt innebära, att en eldsglödande plats kastas i en annan. Må religionens målsmän förklara, vad det är för reson och mening i detta.

34. Vad betyder det att helvetet kastas i denna sjö? Hur sker det?

34. Att Hades eller scheol kastas i ”eldsjön” betyder enligt den inspirerade Skriften, att helvetet tillintetgöres. Aposteln Johannes förklarar, att ”eldsjön” inte är en bokstavlig sjö av eld. Han säger: ”Detta är den andra döden — eldsjön.” Att någonting kastas däri betyder alltså dettas död eller tillintetgörelse. Att Hades kastas däri betyder följaktligen, att Hades, eller helvetet tillintetgöres. Detta sker genom tillintetgörelse av det som helvetet betyder, och det är graven. När alla de som är i gravarna hör Människosonens, Konungens, Kristi Jesu, röst och kommer fram i en uppståndelse, så kommer detta mirakel att tömma alla gravarna. Det finns då ingen grav mera, inget helvete, alldeles som man skulle göra slut på en kyrkogård, om man flyttade liken därifrån och använde marken för andra ändamål. Kristus Jesus kommer att åstadkomma detta någon gång före slutet av sin tusenåriga regering, ty alla de som uppstår till en möjlighet att få evigt liv på jorden måste få ett tillfälle att rannsakas och prövas och sedan till sist dömas, när de tusen åren är till ända.

35. Hur kommer också döden att kastas i eldsjön?

35. Det prov, som skall utvisa om de är rättfärdigheten hängivna eller om de är inriktade på uppsåtlig synd, kommer att verkställas genom att Satan och hans demoner för en kort tid släppes lösa ur avgrunden, där de varit fängslade, och får tjäna som frestare. De av människosläktet, som motstår Satan och ger sin obrottsliga tro och lydnad åt Jehovas Konung och teokratiska herradöme, kommer att få evigt liv på den paradisiska jorden förlänat åt sig. De som ger efter för Satan och hans demoner och som dömes ovärdiga att få evigt liv kommer att kastas, o nej, inte i Hades, scheol eller helvetet igen. Nej, ty den platsen kommer vid det laget att ha blivit tillintetgjord och kommer aldrig att fyllas på nytt. Det gudomliga domslutet säger: ”Och om någon icke fanns skriven i livets bok, blev han kastad i eldsjön.” (Upp. 20:15, Spencer) Eftersom eldsjön symboliserar den andra döden, betyder det att dessa icke uppskrivna blir tillintetgjorda, med kropp och själ, i Gehenna, i evig förintelse. Deras död är den ”andra döden” och inte den död som de har ärvt från Adam. Den adamitiska döden kommer inte längre att fylla Hades eller scheol, utan kommer att ha blivit utplånad, därför att Konungen kommer att ha upphävt eller undanröjt all arvsynd. Han kommer att ha lyft upp alla dem som vinner evigt liv ur det syndiga, döende tillstånd som de ärvt från Adam. På det sättet kommer också döden att bli ”kastad i eldsjön” och upphöra att existera. ”Ty han måste regera, till dess han lägger alla sina fiender under sina fötter. Den siste fiende som blir utplånad är döden.” ”Och döden skall icke vara mera, icke heller skall sorg eller jämmer eller pina vara mera, ty det som förr var är förgånget.” — 1 Kor. 15:25 och Upp. 21:4, Spencer.

[Fotnot