Frågor från läsekretsen
● Har landets domstolar rätt att utmäta dödsstraff åt dem som gjort sig skyldiga till mord? — M. W., Washington.
Ingen människa har rätt att på egen hand döda en annan människa, därför att denna mördat någon. Vi vill emellertid inte ha sagt att inte samhället skulle kunna göra detta genom sina lagenligen förordnade juridiska domstolar. Om en persons sak opartiskt prövats, och ovedersägliga bevis därvid framkommit att denne person är en mördare, synes det vara samhällets plikt att göra något för att skydda sina medborgare. Vi har alltid hävdat att Jehova inte straffar genom att sätta någon i fängelse, och därför skulle det inte vara konsekvent av oss att påstå att det vore mera i harmoni med Guds lag att ålägga en mördare livstids fängelsestraff än att döma honom till döden. Jehovas lag säger att en mördare skall straffas med döden, inte med fängelsevistelse. Om en person bekänt att han begått ett mord, eller om han blivit överbevisad om att vara en mördare, så att intet tvivel kvarstår om detta, då måste samhället företaga mått och steg mot denne individ i stället för att låta honom gå fri och begå flera brott.
I 1 Petrus 4:15 säger aposteln: ”Må ... ingen av eder lida såsom mördare eller tjuv eller ogärningsman eller såsom en som beskäftigt lägger sig i andra människors förhållanden.” (NW) Sedan fortsätter aposteln att visa att om vi lider såsom kristna bör vi inte känna det som en skam. Petrus’ ord tycks innebära att det är tillbörligt för en mördare att lida för sitt brott, och vi vet vad straffet skulle bli från Guds ståndpunkt sett: döden, inte fängelse. Petrus säger inte att mördaren inte skulle få lida sitt straff, bara därför att det inte fanns någon människa tillstädes som kunde uppträda som en av Gud förordnad skarprättare. På Petrus’ tid var det vederbörande offentliga myndigheter i samhället som tilldelade en mördare lidande eller straff, och Petrus gör inga invändningar mot denna sedvänja.
Aposteln Paulus tycks anlägga samma synpunkt och uttrycker det ännu tydligare. Apostlagärningarna 25:10, 11 (NW) lyder: ”Paulus sade: ’Jag står inför kejsarens domstol, där jag bör dömas. Jag har icke gjort någon orätt mot judarna, som du mycket väl kan förstå. Om jag, å ena sidan, verkligen är en ogärningsman och har begått något som förtjänar döden, så beder jag icke att få slippa dö, om, å andra sidan, intet existerar av det som dessa män anklaga mig för, kan ingen människa utlämna mig åt dem såsom en ynnestbevisning. Jag vädjar till kejsaren!’” Lägg nu märke till att Paulus här stod inför kejsarens domstol, samhällets behöriga offentliga myndighet, och inte inför en av Jehova Gud förordnad verkställande myndighet, och ändå sade Paulus att om han gjort något som förtjänade döden, så ville han inte bedja om att slippa dö. Detta betyder helt visst att Paulus ansåg att den lagligen förordnade civila myndigheten hade befogenhet att utmäta dödsstraff. I stället för att förfäkta att en sådan mänsklig domstol inte hade denna makt, tycks Paulus understryka att den verkligen hade sådan makt och att han inte ville opponera sig mot att denna makt utövades mot honom själv, om han hade begått något som förtjänade döden; och att mörda är sannerligen något, som enligt Jehovas lag såväl som enligt människors lagar förtjänar döden.
Därför tycks det inte vara något brott mot Skriftens principer att samhället straffar en mördare med döden. Ett sådant förfarande tycks finna kraftigare stöd i Skriften än det, att ge en mördare livstids fängelse, varvid samhället måste sörja för att han får föda och kläder under resten av sitt liv. Den möjligheten kommer då också alltid att finnas, att brottslingen gör sig skyldig till ytterligare förbrytelser : t. ex. genom att döda en medfånge, eller någon av vaktmanskapet i ett försök att fly, eller att han efter flykt från fängelset mördar andra människor utanför detta. Att nationerna använder dödsstraff synes inte strida mot Guds lag, och där landets lag inte kommer i konflikt med Guds lag, opponerar vi oss inte emot den mänskliga lagen.
● Vad betyder Jesu ord i Matteus 12:43—45? — R. D., Kalifornien.
”När en oren ande kommer ut ur en människa, färdas den genom torra trakter för att söka vederkvickelse, men finner ingen. Då säger den: ’Jag vill gå tillbaka till mitt hus, som jag kom ut ifrån’; och då den kommer dit finner den det obebott men städat och smyckat. Då går den sin väg och tager med sig sju andra andar mera ondskefulla än den själv, och sedan de kommit in, taga de sin boning där; så bliva de slutliga omständigheterna för den människan värre än de första. Så kommer det också att bliva med detta ondskefulla släkte.” (Matteus 12:43-45, NW)
En människa som varit besatt av en demon och som blir befriad från denne har ett tomrum i sitt sinne. Detta tomrum, som uppstått genom att demonen lämnat henne, måste fyllas med Herrens ande och med en tro som understödes av gärningar i harmoni med Guds ord. När då demonen återvänder, finner han inte denna människa som något ”obebott men städat och smyckat” hus. I stället får han erfara att den plats han lämnat har fyllts av en starkare ande, Jehovas verksamma kraft, och demonanden är inte i stånd att åter taga den människan i besittning. Uppenbarligen var det så med det fall Jesus talade om, att den person som blivit befriad från en demon lät den plats denne fyllt stå tom, tog inte upp Jehovas tjänst och lät inte Jehovas ande få någon plats i sitt liv, utan renade sig bara och smyckade sig genom att visa en utvärtes fromhet. En sådan person kommer inte att kunna hindra att demonanden återvänder, och genom detta återfall blir hans tillstånd än värre; han blir besatt av flera demonandar än tidigare.
Vi kan tillämpa denna princip på ett allmänt sätt. Låt oss säga att en person är en del av denna världen, som är under fördömelse och att han är främmande för Gud. Så får han kunskap om sanningen, driver ut den onda ande, som tillhör denna världen och Satan, ur sitt liv, men sedan försummar han att fortsätta på Guds väg. Han tar inte emot Guds ande och låter den inte få plats i sitt liv, så att den skulle kunna leda honom att utföra goda gärningar och fylla hans liv. I stället kväver och utsläcker han anden, lämnar inom sig ett stort tomrum, så att han är bara ett skal av utvärtes fromhet, i viss mån renad från den världens orenhet som tidigare vidlådde honom. Att han inte inser den fara han, befinner sig i, att han inte tjänar Gud eller utför goda gärningar, inspirerad härtill av Guds ande, erbjuder tillfälle för Satans fördärvande inflytande att på nytt dominera honom, och demonandarna får mera fullständig kontroll över honom, även om det sker på ett mera försåtligt sätt än tidigare. — Hebr. 6:4—8; 10:26, 27; 2 Petr. 2:20—22.
På samma sätt var det med den israelitiska nationen. Den hade blivit renad och avskild från hedendomen och Satans herravälde, men den lämnade snart de betydelsefulla tingen i Guds lag och förbund ogjorda, och i stället för att vara upptagna med och inriktade på tjänst i överensstämmelse med och ledda av Guds ande, gjorde israeliterna mycket väsen av småsaker, mänskliga traditioner, utvärtes fromhet och ceremoniell renhet. Vid den tid då Jesus framträdde var den tidens ondskefulla släkte av religiösa judar så fullständigt under Satans kontroll, att de förkastade Messias. Slutet för den nationen, som genom kunskap från Guds ord fält större ansvar, var värre än början.
Vi kan också hänvisa till berättelsen om konung Saul för att framhålla, att om en människa inte är uppfylld av Jehovas ande, så är det sannolikt att en demonande tar henne i besittning. David hade blivit smord till konung i stället för den onde konung Saul, och Jehovas ande kom över David: ”Men sedan HERRENS [Jehovas, AS] ande hade vikit ifrån Saul, kvaldes [plågades, AS] han av en ond ande från HERREN [Jehova, AS].” (1 Sam. 16:13, 14) Inte så, att Jehova direkt sände en ond ande till att besvära eller plåga Saul, men därigenom att Jehova tog bort sin ande uppstod ett tomrum, och detta tomrum intogs då av ett demonande. Eftersom Jehova genom att avlägsna sin ande gjorde det möjligt för demonen att öva sitt inflytande, så säges Jehova vara den onde andens upphov.
Detta kan jämföras med påståendet att Jehova förhärdade Faraos hjärta; Jehova gjorde inte detta, men budskapet från Gud fick till följd att Farao själv förhärdade sitt hjärta. Jehovas budskap och det sätt på vilket Jehova handlade med Egypten ledde till att Farao blev hårdnackad och vred; och eftersom budskapet och det som hände Egyptens folk kom från Jehova kan det sägas att han på ett indirekt sätt förhärdade Faraos hjärta. (2 Mos. 7:3; 8:15, 32) En annan illustration av denna princip finner vi i Jehovas befallning till Jesaja att ”förstocka detta folks hjärta, och [tillsluta] dess öron och förblinda dess ögon”. Jesaja skulle inte göra detta bokstavligen, utan budskapet, som han förkunnade, gjorde dessa upproriska israeliter ytterligare oemottagliga, ty det behagade dem inte. (Jes. 6:10) Därför, när Jehovas ande togs ifrån Saul, blev han besatt av en demonande, ty Saul var lik ett obebott hus.