Bör man rätta sig efter sedvänjan?
ETT par från Rhodesia var på besök hos vänner i Österrike. De blev då inbjudna till en helt informell träff hemma hos några andra. När de steg innanför tröskeln i det hemmet, bad man dem ta av sig skorna och räckte dem ett par tofflor var. Först kände sig den här mannen och hans hustru generade. De var inte vana att ta av sig skorna, när de var i sällskap med obekanta, och i synnerhet inte när de hälsade på hos någon. De återvann i alla fall fattningen och gjorde villigt som de blev ombedda. Varför? Därför att detta uppenbarligen var sed i det hemmet.
Detta var förstås ett relativt lätt beslut att fatta, eftersom det inte var något mycket viktigt som stod på spel. Men alla funderingar kring olika seder och bruk kan inte avgöras så lätt, i synnerhet inte när det kristna samvetet kommer med i bilden. Många seder och bruk är oskyldiga och ger i själva verket krydda och innehåll åt tillvaron. Andra är mycket nedbrytande och kan allvarligt skada en människas förhållande till sin Skapare. Återigen andra bör man sträva efter att följa om man vill vandra på livets väg.
VAD ÄR EN SED ELLER SEDVÄNJA?
En sed eller sedvänja har definierats som ett ”under lång tid inrotat beteende som betraktas som en oskriven lag”. Det är också ”ett allmänt bruk eller en allmän praxis ... eller en individuell vana”. Juridiskt avser orden ”oskriven lag grundad på ... gammal hävd”.
För att få detta belyst kan vi vända oss till Första Moseboken i bibeln, kapitel 29. Där återfinner vi berättelsen om Jakobs underhandlingar med sin morbror Laban om att få dennes yngre dotter, Rakel, till äkta. Man kom överens om att Jakob skulle arbeta sju år hos Laban för Rakel, som han älskade så mycket. När de sju åren hade gått, gick Jakob till Laban och sade: ”Giv mig min hustru, ty min tid är nu förlupen.” Laban lurade emellertid Jakob och gav honom den äldre dottern, Lea, i stället för Rakel. Jakob blev uppenbarligen mycket upprörd över detta svek och protesterade hos sin morbror. Vad svarade Laban? ”Det är icke sed på vår ort, att man giver bort den yngre före den äldre.” Trots att Jakob blivit bedragen, opponerade han sig inte mot denna oskrivna lag, utan godtog den och gick med på att vänta ytterligare en vecka innan han fick Rakel till hustru. — 1 Mos. 29:15—28.
Vi kan också ta ett nutida exempel för att belysa innebörden i ordet ”sed”. I Rhodesia måste ett äktenskap bli lagligen registrerat av en representant för regeringen för att bli officiellt erkänt. Tidigare var det inte så. Då ingicks äktenskapet enligt afrikansk sed, en oskriven lag, för att det skulle bli erkänt i samhället. I seden ingick bland annat att ett brudpris, lobola, betalades och också att det fanns en medlare närvarande för att fastställa föräldrarnas eller förmyndares gillande av giftermålet. Ja, än i dag känner sig många afrikanska kvinnor, trots att de äger ett äktenskapscertifikat, inte riktigt gifta med mindre man också följt dessa gängse seder.
Detta är exempel på gängse seder som inte behöver vara dåliga, om de inte missbrukas, förstås. Många av dem är verkligen angenäma och bidrar till glädjen i livet. Vem tycker inte det är roligt att äta — eller försöka äta — kinesisk mat med pinnar? Att ta av sig skorna när man kommer in i någons hem är i somliga länder skick och bruk, och kan där inte bara vara skönt, utan också hänsynsfullt mot värdinnan, som vill hålla huset rent och snyggt. Och så långt man kan minnas har glädje och muntra festligheter hört till seden i samband med inbärgandet av skörden. (Ps. 126:5, 6) Ja, sådana seder ger ökad livsglädje.
Jesus Kristus fördömde inte alla seder och bruk. Vid ett tillfälle förebrådde han faktiskt en farisé, som hette Simon, för att denne inte följt en viss sed, som var förbunden med gästfrihet. (Luk. 7:44—46) Vid ett annat tillfälle utnyttjade Jesus seden att föreläsa Skriften i synagogan och kunde på det sättet avge ett fint vittnesbörd beträffande sin ställning som Messias. (Luk. 4:16—21; jämför Apostlagärningarna 15:21.) Aposteln Paulus gjorde också gott bruk av seden att föreläsa Skriften i synagogan. Ja, han gjorde det till en personlig vana att läsa och förklara Guds ord i synagogan. ”Enligt sin vana” använde Paulus en judisk synagoga i Tessalonika, och ”under tre sabbater resonerade han med dem [judarna] och utgick då från Skrifterna”. Vad blev resultatet? ”Några av dem [blev] troende och anslöt sig till Paulus och Silas.” (Apg. 17:2—4) För att få avge ett vittnesbörd utnyttjade alltså både Jesus och Paulus en fin sed.
SEDER MAN BÖR SKY
Det finns emellertid seder som är till skada. Vid den tid då Jesus var på jorden hade judarna byggt upp ett system med traditioner som innebar tunga bördor för folket. Många betraktade till och med dessa traditioner som av större värde än Guds skrivna ord. Detta kritiserades skarpt av Jesus, och han stämplade dem som skrymtare, som anbefallde sådana traditioner och gjorde Guds ord ogiltigt. Tog de skyldiga fariséerna lärdom av detta? Nej, för lärjungarna sade till Jesus: ”Vet du att när fariséerna hörde vad du sade, blev det en orsak för dem att snava och falla?” Det var inte bara fariséerna som var förblindade, utan det var också de som fick dessa traditioner sig pålagda. (Matt. 15:1—14) Sådana seder eller traditioner omhuldade ett tillstånd av okunnighet och resulterade i att judarna dödade just den som bevisat sig vara den länge utlovade Messias, ”den främste förmedlaren av liv”. — Apg. 3:14—17.
Också i vår tid finns det seder som kan få en att lida skeppsbrott andligen, om man inte har stark tillit till Guds ord. I Rhodesia, till exempel, är det sed att en nygift man lämnar sin hustru i hembyn och far in till staden för att arbeta där. Enligt en oskriven lag måste han göra det, om han inte vill bli kritiserad av grannarna. Men vad är det som brukar hända, när man följer den här seden? Den här mannen måste ha någonstans att bo, när han kommer till staden. Så han får tag på ett rum, som han förmodligen delar med en eller flera. Efter en tid börjar han sakna någon som kan laga mat och tvätta åt honom. Därför ser han sig om efter en så kallad mapotohustru. Mapoto är ett ord som helt enkelt har sitt ursprung i det engelska ordet ”pot” (gryta) och blivit transkriberat till shona. Denna kvinna är inte bara hushållerska åt mannen, utan hon tillfredsställer också hans sexuella behov. På det här sättet kommer han därför att leva i äktenskapsbrott.
Men hur blir det för kvinnan där hemma i byn? Hon sköter om åkrarna, husdjuren och barnen, och hon ser sin man kanske bara ett par gånger om året. Eftersom hon för det mesta inte har sin man hemma hos sig, blir också hon starkt frestad att begå omoraliskhet. Det här är ett exempel på att en gängse sed kan leda till direkt överträdelse av Guds rena sanningsord. Bibeln säger att när en man och en kvinna ingår äktenskap, blir de ett kött och följaktligen bör hålla ihop. (Matt. 19:5, 6) Det kan naturligtvis finnas tillfällen när en äkta man eller en hustru har tvingande skäl att under en tid vara skild från sin äkta hälft, kanske på grund av oförutsedda omständigheter. Eller också kan det ske efter ömsesidig överenskommelse för att någon förpliktelse av tillfällig art skall kunna uppfyllas. Men när det blir ett bruk att leva åtskilda, som i det nyss anförda exemplet, då kan det leda till stor skada.
Kristna vittnen för Jehova, som bor där det här levnadssättet är brukligt, har glädjande nog burit den ”skam” som är förbunden med att inte följa seden. De har gjort det hellre än att ådra sig Jehovas misshag genom efterlåtenhet och riskera att gå miste om evigt liv. I stället för att lämna sina hustrur och arbeta i staden har några tagit sig för att odla kaffe och bananer. Jehova har välsignat dem för deras uppriktiga önskan att stanna hos familjen och för att de vill följa riktlinjerna i hans ord. Detta kan visserligen föra med sig att de råkar i ogunst i något avseende hos grannarna i byn, men de gör det såsom för Jehova och inte för människor. — Kol. 3:23.
En del sedvänjor inbegriper sådana oanständigheter att de är avskyvärda för Jehova och för hans folk. Dit hör utövande av sodomi, tidelag, homosexualitet, incest och andra former av sexuell omoraliskhet. De kananeiska invånarna i det utlovade landet hängav sig åt sådant. Sedan Jehova nämnt de seder och bruk som var orena och avskyvärda för honom, varnade han israeliterna: ”Iakttagen därför, vad jag har bjudit eder iakttaga, så att I icke gören efter någon av de styggeliga stadgar [seder] som man har följt före eder och så orenen eder genom dem.” Han underströk sedan allvaret i detta genom att säga: ”Jag är HERREN [Jehova], eder Gud.” — 3 Mos. 18:1—30.
Vi känner således till hur Jehova betraktar sådana skamliga seder och bruk. Men hur är det i våra dagar? Är sådana sedvänjor allmänna i ditt land? Hur är förhållandet i området där du bor? Är det inte så att vissa länder till och med har företagit lagändringar för att homosexualitet inte längre skall vara straffbart enligt lagen? Och är inte homosexuella aktade samhällsmedborgare? Men liksom i de forna israeliternas dagar och under den första kristna församlingens tid är sådana sedvänjor frånstötande för alla som vill vara ”heliga i allt ... [sitt] uppförande”. — 1 Petr. 1:15; Rom. 1:24—27.
SEDER MAN BÖR ÖNSKA FÖLJA
Hittills har vi dryftat seder som bidrar till glädjen i livet, seder där det enligt bibeln övade samvetet kommer med i bilden och seder som en kristen måste sky för att förbli ren i Jehovas ögon. Låt oss nu ägna oss åt seder som kristna bör önska följa för att kunna bevara sin avskildhet från världen. Du kommer ihåg tanken som definitionen av ordet ”sed” förmedlar: ”allmänt bruk” eller ”individuell vana”. Vilka är de seder och vanor som kristna bör skaffa sig?
Kommer du ihåg berättelsen i Apostlagärningarnas sjuttonde kapitel, där det omtalas att Paulus och Silas lämnade Tessalonika och for till Berea? Vilket gensvar gav bereanerna på den kristna undervisningen? I Apg. 17 vers 11 sägs det: ”De tog emot ordet med allra största villighet och rannsakade dagligen Skrifterna för att veta om det förhöll sig så med dessa ting.” Har du för vana att studera Guds ord dagligen? Avsätter du tid åt djup meditation kring det som du lärt? Den som gör det till en regelbunden vana omtalas som lycklig. — Ps. 1:1, 2.
Och hur är det när det gäller att församlas med medkristna i tillbedjan? Tycker du inte att det är lämpligt att man utvecklar det till en vana? Aposteln Paulus tyckte det. När han skrev till de hebreiska kristna, omnämnde han en vana som tydligen utvecklats hos somliga — vanan att underlåta att komma tillsammans i denna tillbedjan. Aposteln godkände inte detta, utan manade i stället sina medtroende att handla annorlunda. Han sade att de borde församlas för att sporra varandra till kärlek och förträffliga gärningar. Den uppmaningen gäller oss minst lika mycket — ja, ”så mycket mer som ni ser dagen närma sig”. — Hebr. 10:24, 25.
Dessutom bör vi fråga oss själva: Hur stor omtanke har jag om andra? Gör jag det till en vana att dela med mig av sanningen till mina medtroende och till andra i deras hem? Granska Jesu apostlars inställning till denna vana. I Jerusalem blev Petrus och Johannes vid ett tillfälle förelagda att inte tala mer i Jesu namn. Inför den judiska Sanhedrin förklarade dessa apostlar respektfullt men frimodigt: ”Vi ... kan inte sluta upp med att tala om de ting vi har sett och hört.” Dessa Guds tjänare befriades och förenades senare med sina medtroende, och tillsammans bad de: ”Jehova, vänd din uppmärksamhet till deras hotelser och förunna dina slavar att fortsätta med att tala ditt ord med all dristighet.” (Apg. 4:18—30) Vilken fin inställning!
Men det var inte slut med det. Apostlarna sattes senare i fängelse på grund av sin modiga verksamhet. Under natten blev de emellertid befriade av en ängel. Och vart gick de? Till templet för att fortsätta att förkunna de ”goda nyheterna”. Det dröjde inte länge förrän de stod inför den judiska domstolen. Sedan de modigt förklarat att de ”måste lyda Gud såsom härskare mer än människor”, blev de pryglade och släpptes fria. Men vad gjorde de? ”Varje dag fortsatte de utan uppehåll att i templet och från hus till hus undervisa och förkunna de goda nyheterna om den Smorde, Jesus.” (Apg. 5:17—42) Vilka fina vanor dessa trogna Jesu Kristi efterföljare hade utvecklat! Har du samma inställning till den kristna seden att förkunna de ”goda nyheterna”?
Hur skulle du besvara frågan: Bör man rätta sig efter sedvänjan? Kloka beslut leder till att du får åtnjuta varm gemenskap med medtroende, samtidigt som livet blir mer omväxlande och innehållsrikt. Men framför allt bygger du på det sättet upp en nära, varm, personlig gemenskap med Jehova, som sörjer för allt vi behöver för att vara lyckliga. Dessutom tillförsäkrar du dig själv, och kanske också andra som du predikar de ”goda nyheterna” för, privilegiet att få leva i Guds rättfärdiga nya ordning, där alla seder och sedvänjor kommer att återspegla Jehovas härlighet. — 1 Kor. 10:31.