Guds barmhärtighet pekar ut vägen tillbaka för dem som farit vilse
”Det [skall] vara mer glädje i himmelen över en enda syndare som ändrar sinne än över nittionio rättfärdiga som inte har behov av sinnesändring.” — Luk. 15:7, NW.
1, 2. Hur är Jehova Guds egenskaper harmoniskt balanserade, och hur kan vi se detta i uteslutningsanordningen?
JEHOVA är en kärlekens Gud, en barmhärtig Gud. Alla hans anordningar och anvisningar är till godo för dem som älskar rättfärdighet; de har aldrig ett själviskt eller skadligt syfte. (2 Mos. 34:6; 1 Joh. 4:8) Han är också en rättfärdighetens och rättvisans Gud; han överser inte med ett orätt handlingssätt, blundar inte för det. (Ps. 33:4, 5; 50:16—21) Det råder emellertid inte någon disharmoni mellan dessa Guds egenskaper. Äkta kärlek gör det i själva verket mycket nödvändigt att hålla fast vid och yrka på rättfärdighet.
2 Bland de anordningar vi finner i Guds ord är således den som gäller uteslutning, vilket innebär att avlägsna eller driva ut ur församlingen personer som påstår sig vara kristna men begår allvarligt orätta handlingar och underlåter att visa en verkligt ångerfull inställning. Att de ställs utanför församlingen är till godo för den, så att den kan bevara sin renhet och skydda sina medlemmar, som är älskade av Gud, mot att besmittas genom ett sådant ”surdegsinflytande”, som de som begår orätta gärningar representerar.
3, 4. Vilka instruktioner ger aposteln Paulus beträffande uteslutning, och vilka frågor behöver besvaras?
3 Av detta skäl instruerade den inspirerade aposteln Paulus de kristna i Korint att ”sluta upp att vara i sällskap med någon som kallas broder och som är otuktig eller en girig människa eller en avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en utpressare, så att ni inte ens äter med en sådan människa. ... ’Avlägsna den onde mannen ur er krets.’” — 1 Kor. 5:6, 7, 11—13, NW.
4 Men är detta oförenligt med att man därefter vidtar någon som helst positiv åtgärd mot sådana uteslutna personer, en åtgärd som skulle kunna bidra till att de ändrar sinne, vänder om, återvänder och blir återförda som godkända, rena medlemmar av församlingen? Måste alla positiva åtgärder vänta till dess att individen i fråga inför församlingens äldste formellt ger uttryck åt sinnesändring och framställer en direkt anhållan om återupptagande? Skulle vilka som helst maningsord till en sådan person att vända om och söka återställelse innebära att ”vara i sällskap med” honom och ta del i andlig gemenskap med honom? Låt oss se vilket svar bibeln anger.
Det föredöme den främste äldste ger
5, 6. a) I vilket särskilt förhållande till Jehova Gud stod Israels nation en gång i tiden? b) Vilket handlingssätt följde de emellertid, och vilka svåra följder fick detta?
5 Begrunda det föredöme som utgörs av Jehova Guds sätt att handla med dem som en gång var ett folk för hans namn, nämligen Israel. Endast de av alla folk på jorden stod i ett förbundsförhållande till honom, och det var bara de som hade fått hans ord och lag. (Ps. 147:19, 20; Rom. 3:1, 2) Men de visade sig ofta trolösa mot honom och nådde slutligen det stadium som beskrivs i den bön som är upptecknad i Daniel 9:4—19: ”Vi hava syndat och gjort illa och varit ogudaktiga och avfälliga; vi hava vikit av ifrån dina bud och rätter. Vi hava icke hörsammat dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra konungar, furstar och fäder och till allt folket i landet.”
6 På grund av att folket vikit av och visat grov olydnad säger Daniel att Jehova utgöt ”över oss den förbannelse, som han hade svurit att sända och som står skriven i Moses, Guds tjänares, lag; ... och han lät en så stor olycka komma över oss, att ingenstädes under himmelen något sådant har skett”. Ja, Gud vidtog kraftiga rättsliga åtgärder mot dem, i det han först fördrev de nordliga stammarna och därpå de sydliga stammarna ur deras land och lät dem komma i fångenskap, och till sist lät han hela nationsbyggnaden störtas av Babylon. Jehova ”skilde” sig i själva verket från den nationella organisationen som om den varit ”hustru” till honom och ”moder” till de enskilda medlemmarna i nationen. — Jämför Jesaja 50:1; 54:5, 6; Jeremia 3:8.
7. Vidmakthöll Jehova, sedan han avskurit Israel från sin ynnest, en absolut negativ inställning till dem? Ge skäl för svaret.
7 Vägrade Jehova, sedan han vidtagit denna kraftiga rättsliga åtgärd mot dem, att göra någonting alls som kunde bidra till att de blev återställda till hans ynnest? Nej, i stället riktade han tillrättavisande ord till dem och uppmanade dem att överge det orätta handlingssätt som hade lett till deras olycka. Genom profeten Jeremia sade Gud, av allt att döma till dem som tillhörde det förkastade norra riket, Israel: ”Vänd om, Israel, du avfälliga, ... jag behåller icke vrede evinnerligen. Allenast må du besinna din missgärning, att du har varit avfällig från HERREN [Jehova], din Gud. ... Så vänden nu om, I avfälliga barn, så vill jag hela eder från edert avfall.” — Jer. 3:12, 13, 22; jämför Klagovisorna 3:31—33; Jesaja 57:16—18.
8. Hur uppenbarade Jehova medelst profeten Hesekiel sin inställning till dem som farit vilse?
8 Detta uttalande stämmer överens med Jehovas förklaring genom profeten Hesekiel, där han ger uttryck åt sin inställning till dem som fortfarande visar möjlighet till sinnesändring: ”Skulle jag hava lust till den ogudaktiges död, ... och icke i stället till det att han omvänder sig från sina vägar och lever? ... Kasten bort ifrån eder alla de överträdelser, som I haven begått, och skaffen eder ett nytt hjärta och en ny ande; ty icke viljen I väl dö, I av Israels hus? Jag har ju ingen lust till någons död. ... Omvänden eder därför, så fån I leva.” — Hes. 18:23, 30—32; v. 23 enl. Myrberg.
9. Hade Jehova Gud genom en sådan förmaning andlig gemenskap med ogärningsmän?
9 Hade Jehova Gud, genom att han på detta sätt förmanade dessa ogärningsmän, andlig gemenskap med dem; förekom det delaktighet i andliga goda ting, som det gör vänner emellan? (Jämför 1 Johannes 1:3, 6, 7.) Nej, tvärtom förhöll det sig alldeles så som Jehova tidigare hade sagt dem genom profeten Jesaja, nämligen att om de ville ha hans vänskap igen, måste de ändra sig. Han skulle inte sänka sig till att vandra på deras orätta vägar och godta deras orätta tankar. Han sade: ”Söken HERREN. ... Den ogudaktige övergive sin väg och den orättfärdige sina tankar och vände om till HERREN, så skall han förbarma sig över honom, och till vår Gud, ty han skall beskära mycken förlåtelse. Se, mina tankar äro icke edra tankar, och edra vägar äro icke mina vägar, säger HERREN. Nej, så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket äro ock mina vägar högre än edra vägar och mina tankar högre än edra tankar.” (Jes. 55:6—9) För att åtnjuta ljuvlig gemenskap med Gud igen måste de på nytt höja sina tankar och vägar upp till de rättfärdiga nivåer som Gud troget håller fast vid och som hans ord lär ut. Följaktligen skulle de behöva rätta sig efter hans uppmaning: ”Kom nu och låt oss bringa ordning i förhållandena mellan oss”, så att han kunde betrakta deras grova synder som utplånade. — Jes. 1:18, 19, NW.
10, 11. Vilka egenskaper som Jehova äger exemplifieras genom liknelsen om den förlorade sonen? På vilket sätt?
10 Liknelsen om den förlorade sonen ger ytterligare insikt om Jehovas beundransvärda inställning i fråga om barmhärtighet och hänsyn. (Luk. 15:11—32) Det sätt på vilket fadern i liknelsen reagerade, då hans egensinnige son återvände, exemplifierar på ett mycket tilltalande sätt hurudan den himmelske Fadern, Jehova, är. I liknelsen hade sonen lämnat hemmet, begett sig långt bort och förslösat sin tid och sina pengar på ett utsvävande liv, som inbegrep att han var tillsammans med skökor. Han kom i fattigdom och hungersnöd, och sedan han skakats om till besinning, beslöt han att återvända till sin far. Lägg nu märke till hur det uttrycks i liknelsen: ”Medan han ännu var långt borta, fick hans fader se honom och ömkade sig över honom och skyndade emot honom och föll honom om halsen och kysste honom innerligt.” — Luk. 15:20.
11 När fadern fick se sin son på avstånd, sade han således inte: ”Jag tänker inte röra mig en tum och inte säga ett ord, förrän den där syndaren kommer ända fram till mina fötter och formellt anhåller om att bli tagen till nåder.” Nej, utan i det att fadern såg sonen vara på väg mot honom och han i själva verket urskilde vad sonen tänkte på, gick han ut för att möta honom. Det var inte före utan efter detta faderliga uttryck för medlidande som sonen formellt bad om förlåtelse.
12. Genom vilket medel för Jehova ångerfulla ogärningsmän tillbaka? Hur belyser Hoseas profetia detta?
12 Detta gör att vi påminner oss det aposteln Paulus sade om att ”Guds välvillighet försöker leda dig till sinnesändring”. (Rom. 2:4, NW) Ja, Jehova Gud ger uttryck åt rättfärdig förbittring över ett orätt handlingssätt. Men han förblir inte förbittrad för alltid, om den som gör orätt upphör med detta. Han vet att innerlig barmhärtighet har en underbar dragningskraft, som kan föra ångerfulla ogärningsmän tillbaka till den punkt där de kan bli helade. — Hos. 6:1; 14:2, 3, 5.
13. a) Varför bör vi inte efterlikna den äldre brodern i liknelsen om den förlorade sonen? b) Till vem bör alla de som tjänar som äldste, tillsyningsmän och herdar blicka upp som sitt föredöme, när de har att göra med sådana som farit vilse? c) Vad visar Psaltaren beträffande det föredöme som denne främste äldste ger?
13 Vi som lever i denna tid vill därför inte likna den äldre brodern i liknelsen, han som först inte alls var glad över det sätt på vilket hans felande broder blev mottagen. (Luk. 15:25—32) I stället kommer vi att söka visa oss vara vår ”himmelske Faders barn” genom att efterlikna Jehovas medlidsamma föredöme. (Matt. 5:44—48) Han, evighetens Gud och ”den gamle av dagar” (NW), är den främste äldste, våra själars store herde och tillsyningsman. (1 Petr. 2:25) Hans föredöme är alltid det rätta att följa. Vi skall se längre fram i vårt dryftande hur detta föredöme kan vägleda oss på många praktiska sätt. — Ps. 77:8—10; 103:9, 10, 13.
Att bli betraktad såsom ”en man av nationerna och såsom en skatteindrivare”
14. Vilken tidigare grundval hade aposteln Paulus för sina instruktioner angående uteslutning?
14 När Paulus skrev sitt apostoliska råd till Korint, det som gällde uteslutning, hade han tidigare inspirerade upplysningar att stödja sina instruktioner på. Kristus Jesus själv hade lämnat dessa upplysningar. I Matteus 18:15—17 återges hans instruktioner för hur man skall behandla synder (och han visade tydligt att det inte var fråga om obetydliga förseelser, utan verkligt allvarliga synder), som begåtts mot individer. Han angav möjligheten av en uteslutningsåtgärd i fall där den som syndat inte visade någon sinnesändring. Sedan Jesus beskrivit de ansträngningar som skulle göras steg för steg för att vinna en sådan person genom att få honom att inse att han handlat orätt och ångra det, sade han: ”Om han inte lyssnar ens till församlingen, må han då vara för dig såsom en man av nationerna och såsom en skatteindrivare.” — NW.
15. a) Vilken ”församling” syftade Jesus på i Matteus 18:17? b) Varför är då hans ord av intresse för oss i den kristna församlingen?
15 Vid denna tid (år 32 v.t.) hade den kristna församlingen inte grundats, och därför måste den ”församling” som Jesus talade om vara den judiska anordning som då fanns till, med dess kretsar av äldste, vilka inbegrep dem som tjänade som domare och representerade församlingen lokalt i denna befattning. (Esr. 10:14; Luk. 7:3) Likväl utgjorde Jesu instruktioner helt visst en vägledande princip, som skulle hjälpa den framtida kristna församlingen. Det är av särskilt intresse för oss att veta vad det innebar att den syndare som inte ångrade sig betraktades ”såsom en man av nationerna och såsom en skatteindrivare”. För att få reda på detta behöver vi begrunda hur sådana betraktades på tillbörligt vis av den judiska församlingen. Detta kommer att hjälpa oss att bättre förstå apostelns instruktioner i 1 Korintierna 5:11—13 beträffande hur de kristna bör betrakta dem som blivit uteslutna av den kristna församlingen.
16. Varför kan vi inte obetingat lita på judiska rabbinska skrifter när det gäller judarnas inställning till hedningar, och var finner vi de upplysningar vi behöver?
16 När vi begrundar judarnas inställning till dem som tillhörde nationerna, kan vi inte helt och hållet låta oss vägledas av rabbinska skrifter som utarbetades efter den tid Jesus var på jorden. Somliga av dessa skrifter visar en extrem inställning, en inställning som präglades av hat mot och förakt för ”hedningar”, människor av nationerna. Vissa rabbinska skrifter hävdade att en jude inte skulle rädda en hedning ens när en sådan befann sig i fara att dö. (Maimonides: Rozeach. iv, 12; McClintock och Strong: Cyclopædia, band III, sid. 789) I stället kan vi finna pålitliga upplysningar i Guds inspirerade skrifter till vägledning för oss när vi skall ta reda på den inställning judarna under första århundradet hade.
17. Vad visar bibeln beträffande den judiska inställningen till människor av nationerna under det första århundradet, och varför var denna inställning rådande?
17 När aposteln Petrus blivit sänd till hedningen Kornelius’ hem i Caesarea, sade han till dem som var församlade där: ”Ni vet, att det inte är tillåtet för en jude att umgås med någon som tillhör ett annat folk eller att besöka honom i hans hem. Men mig har Gud visat, att jag inte bör kalla någon människa ohelig eller oren.” (Apg. 10:27, 28, Hd) När Petrus längre fram begav sig till Jerusalem, var det några där i församlingen som var understödjare av omskärelsen som började tvista med honom och säga: ”Du har ju besökt oomskurna män och ätit med dem.” (Apg. 11:2, 3) Judarnas grundinställning var således att de inte förbrödrade sig med hedningarna, utan betraktade dem såsom andligen orena. De var det på grund av att de var ”avlägsnade från Israels stat och främlingar för löftesförbunden” och följaktligen inte hade någon verklig ställning inför Gud eller något godkänt förhållande till honom. (Ef. 2:11, 12, NW) Om judarna förbrödrade sig med dem, gick in i deras hem och åt tillsammans med dem, skulle de ådra sig andlig befläckelse. — Jämför Johannes 18:28; Galaterna 2:11—14.
18. Vilka bevis har vi för att Jesus inte lät sig formas i enlighet med den extrema syn på hedningar som kom till uttryck i vissa rabbinska skrifter?
18 Jesus Kristus höll fast vid denna grundläggande regel om att avhålla sig från förbrödring med människor av nationerna. Och han gav sina lärjungar följande instruktioner för deras predikoverksamhet: ”Vik inte av in på nationernas [hedningarnas] väg och gå inte in i en samaritisk stad, utan gå i stället beständigt till de förlorade fåren av Israels hus.” (Matt. 10:5, 6, NW) Men trots allt detta visade Jesus inte alls att han godkände eller var i överensstämmelse med den extrema uppfattning som kommer fram i de rabbinska skrifterna, enligt vilken alla hedningar räknades såsom fiender som skulle behandlas med faktiskt förakt — precis som han inte lät sådana uppfattningar bestämma över hur han skulle handla med samariterna. (Joh. 4:4—40) Nej, långt därifrån — Jesus anförde i stället sin Faders profetiska ord för att visa att människor av nationerna skulle ta emot Messias, att templet skulle bli ett bönehus för alla nationer och att Messias skulle visa sig vara ett ljus för nationerna. (Matt. 12:18, 21; Mark. 11:17; jämför Lukas 2:27—32; Apostlagärningarna 13:47.) När en hednisk härhövitsman, som hade visat stor omtanke om judarna, bad Jesus bota en sjuk slav, gjorde Jesus detta. (Luk. 7:2—10) Jesus handlade således aldrig tvärtemot den mosaiska lagens förmaning om att avhålla sig från förbrödring med dem som inte tillhörde Guds församling (hedningarna), men han blev inte obalanserad, ytterligtgående eller sträng och hård, så att han omfattade en fientlig inställning till dessa. Han urskilde klokt och förståndigt de principer som finns i Guds instruktioner och vägleddes av dem.
19. a) Hur betraktades skatteindrivare av judar i allmänhet? b) Hur visade Jesus tillbörlig jämvikt i det han hade med dem att göra?
19 Så förhöll det sig också med skatteindrivarna, som vanligen inte var hedningar, utan judar. På grund av att skatteindrivarna så ofta var oärliga, betraktades de i allmänhet av sina judiska landsmän som personer med dåligt rykte, som sådana som kunde jämställas med kända syndare och skökor. (Matt. 9:10, 11; 21:31, 32) Jesus blundade inte för dessa människors orätta handlingssätt, men han avhöll sig inte heller från att hjälpa sådana personer, när de visade benägenhet för rättfärdighet, vilket sådana skatteindrivare som Matteus Levi och Sackeus gjorde. På grund av att Jesus hjälpte sådana människor att göra andliga framsteg, blev han falskeligen anklagad för att vara en ”vän till skatteindrivare och syndare”. Det var emellertid skillnad mellan vänskap och de ansträngningar Jesus gjorde för att hela dem som var andligen sjuka och leda dem hän till sinnesändring och in på rättfärdighetens stig. — Matt. 11:19, NW; Luk. 5:27—36; 19:2—10.
20. Hur hjälper oss dessa upplysningar beträffande den tillbörliga judiska synen på människor av nationerna och skatteindrivare att bättre förstå apostlarnas instruktioner om uteslutning? Till vilka slutsatser leder det?
20 Jesu eget föredöme skyddar oss alltså mot att godta den extrema uppfattning som vissa rabbinska skribenter hade i denna fråga om att ha att göra med människor som är ”såsom en man av nationerna och såsom en skatteindrivare”. Vi ser också en nära likhet mellan den behandling som dessa fick och den behandling som beskrivs i aposteln Paulus’ instruktioner beträffande dem som var uteslutna ur den kristna församlingen, nämligen att man inte skulle ”vara i sällskap” med sådana personer och inte ens äta med dem. (1 Kor. 5:11, NW) Det är tydligt att föreskriften att man skulle behandla en syndare som inte visade sinnesändring ”såsom en man av nationerna och såsom en skatteindrivare” betyder att man inte skulle förbrödra sig med en sådan person. Men som Jesu föredöme visar kräver inte detta att vi behandlar en sådan person som en fiende eller vägrar att visa vanlig artighet och hänsyn. Det utesluter inte heller att vi ger hjälp åt dem som vill rätta till ett orätt handlingssätt och vinna eller återvinna Guds ynnest.
Hur man förstår innebörden i 2 Johannes, verserna 9—11
21. Vilken förmaning ger aposteln Johannes i 2 Joh. verserna 9—11 i sitt andra brev, och vilka frågor väcker detta?
21 I sitt andra brev ger aposteln Johannes denna förmaning: ”Var och en som tränger sig fram och inte förblir i den Smordes lära, han har inte Gud [dvs.: är inte i förening med honom, har inte gemenskap med honom; jämför 1 Johannes 1:6]. Den som verkligen förblir i denna lära är den som har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er och inte har denna lära med sig, så ta inte emot honom i edra hem eller uttala en hälsning till honom. Ty den som uttalar en hälsning till honom blir delaktig i hans onda gärningar.” (2 Joh. v. 9—11, NW) Är apostelns ord här nödvändigtvis tillämpliga på alla som blir utdrivna ur församlingen på grund av orätta gärningar? Eller är de nödvändigtvis oförenliga med att man framför någon som helst tillrättavisning eller förmaning till en utesluten person i avsikt att förmå honom att börja ändra sinne, vända om och bli återförd till församlingen? Genom att begrunda det sammanhang i vilket vi finner apostelns ord kan vi få en klarare insikt om innebörden i hans förmaning.
22. a) Vad slags personer var det, enligt sammanhanget, som aposteln här syftade på? b) Varför skulle det vara otillbörligt att hälsa sådana personer? c) Är det någon skillnad i den inställning som anbefalldes gentemot dem som beskrevs av Johannes och den inställning som vanligen och med rätta visades en man av nationerna eller en skatteindrivare?
22 Lägg märke till att aposteln Johannes i sjunde versen (NW) säger att ”många bedragare har gått ut i världen, människor som inte bekänner Jesus Kristus såsom kommen i köttet. Denne är bedragaren och antikristen.” Därpå ger Johannes uppmaningen att man skall vara på sin vakt och inte ta emot sådana i sitt hem, eftersom sådana personer är aktiva propagandister för falska läror, bedrägliga försvarare av ett orätt uppförande. De bör inte få något brofäste varifrån de skulle kunna tränga ännu längre in. Man bör inte ens hälsa dem, nämligen för att undvika att bli delaktig i deras onda gärningar. I fråga om detta kan vi lägga märke till att den vanliga hälsningen bland judar på den apostoliska tiden var ett uttryck som betyder ”Må du ha frid”. Den kristne skulle helt visst inte vilja önska frid åt den som var en bedragare och en antikrist. Det finns emellertid ingenting som visar att judar med en balanserad och skriftenlig uppfattning vägrade att hälsa en ”man av nationerna” eller en skatteindrivare. Jesu råd om att hälsa och visa vänlighet, som han gav i förbindelse med sitt råd att efterlikna Gud i hans oförtjänta omtanke gentemot ”onda och goda”, förefaller utesluta en sådan stel och sträng ståndpunkt. — Matt. 5:45—48.
23. I vilken grad eller under vilka omständigheter kan 2 Johannes, verserna 9—11, med rätta tillämpas på en person som är utesluten?
23 Är då alla som blivit uteslutna lika de personer som beskrivs i Johannes’ andra brev? Vid den tid då de måste uteslutas följde de uppenbarligen ett handlingssätt likt dessa beskrivna personers handlingssätt eller visade åtminstone ett liknande tänkesätt. Det är som det heter på sidan 172 i publikationen Organisationen för predikandet om Riket och arbetet att göra lärjungar: ”En döpt person, vem det vara månde, som uppsåtligt för en vandel av omoraliskt uppförande visar i själva verket ifrån sig bibelns läror precis lika mycket som den gör som undervisar andra i strid med vad Skriften säger om Guds identitet, föranstaltningen med lösen, uppståndelsen osv. (Jämför Titus 3:10, 11; 2 Timoteus 2:16—19.)” Och om någon, sedan han blivit utesluten, försökte rättfärdiga sin omoraliskhet inför andra och försökte förmå andra att godta hans förvända tänkesätt, då skulle han helt visst passa in på den beskrivning som aposteln Johannes ger i sitt andra brev.
24, 25. a) Vilka bevis finns det för att inte alla som blir uteslutna passar in på den beskrivning som ges i 2 Johannes, verserna 9—11? b) Vilken reaktion bör detta åstadkomma hos oss, och vilken viktig fråga skall vi fortsätta att begrunda?
24 Men det är inte alla av de uteslutna som efter uteslutningen följer det handlingssätt som är kännetecknande för sådana bedragare och antikrister. De tar inte allesammans del i att aktivt befrämja ett orätt handlingssätt, motstå sanningen och sträva efter att bedra andra till att följa det orätta handlingssätt som har lett till att de själva blivit uteslutna. Detta kan man se av det antal som ångerfullt söker och får återupptagande som godkända medlemmar av församlingen. I Förenta staterna (där det nu finns mer än en halv million kristna vittnen för Jehova) var det således från år 1963 till år 1973, alltså under tio år, 36.671 personer som måste uteslutas på grund av olika slag av allvarligt orätt handlingssätt. Men under samma period var det 14.508 personer som blev återupptagna, godtagna i församlingarna igen, tack vare sin uppriktiga sinnesändring. Detta är nästan 40 procent av hela antalet. Helt visst bör vi här på jorden glädja oss med Jehova och hans himmelska familj över detta faktum. — Luk. 15:7.
25 Vad, om någonting alls, kan göras för att hjälpa ännu fler av dem som har blivit uteslutna — men som inte följer de antikristers handlingssätt som beskrivs av Johannes — att bli återförda till församlingen? Låt oss se hur de skriftenliga principer som här begrundats är praktiskt tillämpliga.
[Bild på sidan 514]
I Jesu liknelse om den förlorade sonen tog fadern hjärtligt emot sin egensinnige men ångerfulle son. Detta får oss att tänka på Guds innerliga barmhärtighet, och det ger oss ett föredöme