Så ut de goda nyheternas säd i en krigsplågad värld!
”Om detta hopp har ni förut hört genom bekantgörandet av sanningen om dessa goda nyheter, som har erbjudit sig åt er, liksom de bär frukt och tillväxer i hela världen.” — Kol. 1:5, 6, NW.
1. Vilka två slags säd sås ut överallt i världen och av vilka?
TVÅ slags säd sås ut överallt i världen i våra dagar — de goda nyheternas säd, som talar om varaktig fred, och krigspropagandans säd. Den senare sås av flertalet, den förstnämnda av ett fåtal.
2. a) Vilken lag är i funktion beträffande det som sås, inte bara i fråga om jordbruk, utan också när det gäller internationella angelägenheter? b) Vilken regel som anges av Paulus gäller med avseende på att så de goda nyheternas säd?
2 De väpnade nationerna är sysselsatta med att så krigsförberedelsernas säd. Både när det gäller jordbruket och när det gäller förhållandena nationerna emellan går det alltid så att det som sås förökar sig, frambringar sin egen art. Detta har varit sant ända sedan den första människan började bruka jorden. (1 Mos. 3:17—19; 4:1, 2; 1:11, 12; 9:20) Den lagen verkar också ofrånkomligt i nationernas liv. Den gudomliga profetian har gällt många nationer och inte bara det forntida Israel: ”Vind så de, och storm skola de skörda.” (Hos. 8:7) Eftersom flertalet människor är upptagna med att så krigsförberedelsernas säd, hur förhåller det sig då med de fredliga goda nyheternas säd? Kan den trivas och frambringa frukt och tillväxa? Ja, ty gång på gång har det visat sig vara en osviklig regel att ”vad människan sår, det skall hon ock skörda”. (Gal. 6:7) Människans Skapare har bestämt det på det sättet.
3. a) När började detta verk med att så ut de goda nyheternas fredliga säd? b) Vilket beslut — beträffande att så — måste vi fatta nu under det av krig hemsökta 1900-talet?
3 I våra dagar utför de som sår de goda nyheternas säd, som talar om varaktig fred, sannerligen ett verk som påbörjades för nitton hundra år sedan. De utför nu detta verk i sådan skala att det inte kan undgå att uppmärksammas av hela världen. Vad de som sådde denna säd under det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen fick erfara, det erfar de som sår säden nu under det av krig hemsökta 1900-talet. De som älskar varaktig fred på jorden bör vara intresserade. Men vi måste alla avgöra huruvida vi skall vara angelägna om att vara såningsmän när det gäller krigspropaganda eller såningsmän när det gäller de fredliga goda nyheterna. Vad vi beslutar kommer att avgöra vad följderna blir för oss.
4, 5. a) Vilken religiöst chockerande katastrof var överhängande under 60-talet i det första århundradet? b) Vad för något, som Jesus omnämnt, var det som, med tanke på en sådan katastrof, skulle ge tröst åt den jude som godtog det?
4 Under 60-talet i det första århundradet v.t. var luften laddad med hatkänslor mot det romerska väldet. I synnerhet förhöll det sig så i Mellersta Östern, i den romerska provinsen Judeen. Det drog ihop sig till uppror mot de romerska härarna som hade ockuperat landet och behärskade det under en hednisk romersk styresman. Den heliga staden Jerusalems våldsamma slut närmade sig. Som centrum för den judiska gudsdyrkan befann sig den staden i sin ändes tid. Den generation judar, som Jesus Kristus själv talade till under sin offentliga tjänst här på jorden, var den om vilken han sade att den inte skulle förgås förrän Jerusalem och dess storslagna tempel hade blivit förstörda. (Matt. 24:34, 1—22) Historien visar att denna fruktansvärda förstöring kom i det sorgesamma året 70 v.t. Fanns det någonting som kunde avhålla judarna från att bli överväldigade av sorg på grund av en sådan religiöst chockerande förstöring? Ja, det fanns det! Det fanns bara ett ting som kunde trösta ett judiskt hjärta, förutsatt att det judiska hjärtat ville godta det. Vad var det? Jesus Kristus omnämnde det, då han uttalade sin underbara profetia om avslutningen på den judiska tingens ordning där borta i Mellersta Östern. Detta som var uppmuntrande, hjärtevärmande, var det som han omtalade, sedan han hade beskrivit de förföljelser som skulle komma över hans trogna lärjungar. Han sade:
5 ”Men det är den som har uthärdat intill slutet som skall bli frälst. Och dessa GODA NYHETER om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och därpå skall slutet komma.” — Matt. 24:13, 14, NW.
6. Vad slags nyheter var det som Jesus hade förkunnat, och vilket rike handlade de om?
6 Den katastrof, som förstöringen av Jerusalem och dess tempel utgjorde, var förkrossande nyheter för judarna runt om i världen, som alltjämt såg upp till denna jordiska stad som sitt religiösa centrum. För dem var det de sämsta tänkbara nyheter. Men de upplysningar som Jesus Kristus hade förkunnat under hela sin jordiska tjänsteutövning var GODA NYHETER, evangelium! Men goda nyheter om vilket rike? Det var inte det rike som Jesus Kristus sade skulle resa sig mot rike, samtidigt som nation skulle resa sig mot nation, varpå skulle följa hungersnöd, farsoter och jordbävningar på den ena orten efter den andra. Det var det enda rike som Jesus förespråkade och förkunnade. Det var det som han omtalade i samma profetia och kallade ”himmelriket”. (Matt. 24:7; 25:1) Han förutsade tecknen på att det skulle vara nära, i det han sade i samma profetia: ”På detta sätt kan ni också veta, när ni ser dessa ting inträffa, att Guds rike är nära.” — Luk. 21:10, 31, NW.
7. a) Vad skulle bli utfört av Kristi lärjungar före Jerusalems förstöring? b) Varför betydde inte Jerusalems förstoring att de kristna utsattes för en chock som gjorde att de förlorade sitt hopp?
7 Alltså skulle, till och med innan det jordiska Jerusalem blev förstört år 70 v.t. på grund av sitt uppror mot det romerska väldet, ”dessa goda nyheter” om Guds rike, himmelriket, predikas på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer, nationer både inom och utom det romerska väldet. Med vilken verkan? Jo, när de romerska legionerna förstörde Jerusalem och dess tempel, skulle detta inte chockera de kristna som trodde på Gud, inte ens de judar som hade blivit kristna. Dessa förväntade i själva verket den förstöringen. De kristna judarna i Jerusalem och hela den övriga provinsen Judeen handlade enligt det råd som getts i Jesu profetia; de flydde från Judeen och Jerusalem så snabbt de kunde efter det att Jerusalem tillfälligt varit omringat av de romerska härarna det år då judarna gjorde uppror, 66 v.t. (Matt. 24:15—22; Luk. 21:20—24; Mark. 13:14—20) De visste att ödeläggelsen av Judeen och Jerusalem inte betydde att ”himmelriket”, ”Guds rike”, förstördes. Ingen jordisk stad representerade nu längre Guds rike för dem. Deras hopp gällde Guds himmelska rike som skulle komma, i vilket de skulle bli delaktiga.
8. a) Tillförsikt till vilket rike var det de kristna fylldes av, och hur visades detta fram till slutet av första århundradet? b) För vilka gavs alltså ett mönster i fråga om verksamhet?
8 Jerusalems förstöring fyllde dem med större tillförsikt än någonsin till Guds sanna messianska rike. Det är bevisat att de fortsatte att förkunna de goda nyheterna om det riket ända till slutet av det första århundradet, trots den bittra förföljelse de fick utstå från det romerska väldet. Den kristne aposteln Johannes, som dog omkring år 100 v.t., fick skriva Uppenbarelseboken (den sista boken i bibeln) strax före sin död. I inledningskapitlet skriver han: ”Jag, Johannes, er broder och delaktig med er i vedermödan och riket och uthärdandet i sällskap med Jesus, kom att vara på den ö som kallas Patmos, för att jag talat om Gud och burit vittnesbörd om Jesus.” (Upp. 1:9, NW) Vid den tiden hade de ”goda nyheterna om riket” blivit predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer — till och med i större utsträckning än dessa goda nyheter hade blivit predikade före Jerusalems förstöring år 70 v.t. Jesu profetia om att de goda nyheterna om Guds messianska rike skulle bli predikade i hela världen hade alltså inte slagit fel. Detta gav mönstret för ett liknande predikande av ”dessa goda nyheter om riket” i vår nuvarande avslutning på tingens ordning, vilken Jesu profetia gäller i kulminerande mening.
”Tillväxer i hela världen”
9, 10. a) Av vem och hur omvittnades det världsvida predikandet av de goda nyheterna före Jerusalems förstöring? b) Hur förband Paulus i sitt brev till de kristna i Kolosse sig själv med denna för honom okända församling?
9 Att det förutsagda predikandet av de goda nyheterna om Riket hade blivit utfört innan Jerusalems förstöring år 70 v.t. omvittnades rentav flera år före den judiska katastrofen. Av vem omvittnades det? Av den kristne aposteln Paulus. Omkring år 60 eller 61 v.t. befann han sig under romersk bevakning i en privat bostad i Rom och i kedjor. Under de två år eller längre som hans husarrest i Rom varade skrev han inspirerade brev till kristna församlingar i Grekland och Mindre Asien. Ett av dessa brev var riktat till församlingen i staden Kolosse i Mindre Asien, som var belägen nära städerna Laodicea och Hierapolis, där det också fanns kristna församlingar. Våra dagars Turkiet råder nu över dessa platser. Aposteln Paulus sände sitt brev i sitt eget namn och i Timoteus’, sin missionärskamrats, namn. Paulus hade inte grundat församlingen i Kolosse, och hans brev anger att han aldrig hade varit där. Men genom en besökande medkristen hade Paulus fått höra om denna församling i Kolosse. Han blev så hänförd över denna redogörelse, som han fick genom Epafras, att han drevs att skriva detta brev till kristna, som var honom personligen obekanta. Han talar om vem han är och säger:
10 ”Vi tackar alltid Gud, vår Herre Jesu Kristi Fader, när vi ber för er, eftersom vi har hört om er tro i förbindelse med Kristus Jesus och den kärlek ni har till alla de heliga på grund av det hopp som förvaras åt er i himlarna. Om detta hopp har ni förut hört genom bekantgörandet av sanningen om dessa goda nyheter, som har erbjudit sig åt er, liksom de bär frukt och tillväxer i hela världen, alldeles som de har gjort också bland er, alltifrån den dag då ni fick höra och lärde känna Guds oförtjänta omtanke i sanning. Det är detta som ni har lärt av Epafras, vår älskade medslav, som är en trogen tjänare åt den Smorde på våra vägnar, den som också för oss har gett till känna er kärlek i andligt avseende.” — Kol. 1:3—8, NW.
11. a) Hur visas det i Kolosserna 1:23 att ett världsvitt predikande var vad som avsågs? b) I vilken bemärkelse gällde detta predikandet på den tiden?
11 Då Paulus skrev detta brev, gav han, såsom en välunderrättad, vittberest missionär, genom vad han säger i den nyss citerade inledningen till sitt brev, vittnesbörd om att de goda nyheterna predikades över hela världen. Han skriver om ”bekantgörandet av sanningen om dessa goda nyheter, som har erbjudit sig åt er, liksom de bär frukt och tillväxer i hela världen”. (Kol. 1:5, 6, NW) Att Paulus menar ett världsvitt predikande bekräftar han några meningar längre fram, när han talar om att de inte skulle låta sig ”rubbas från det hopp, som finns i de goda nyheter som ni hörde och som har predikats bland hela den skapelse som är under himmelen. Åt dessa goda nyheter har jag, Paulus, blivit en tjänare.” (Kol. 1:23, NW) Detta betydde naturligtvis inte att varje individ på jorden under himmelen hade nåtts personligen. Det betydde att predikandet av de goda nyheterna trängde ut till alla delar av den bebodda jorden under himmelen och att alla människor, oavsett språk, hudfärg, ras eller nationalitet, fick tillfälle att höra budskapet om Riket. Det fanns inga begränsningar. I sitt tidigare brev till församlingen i Rom (omkring år 56 v.t.) uttryckte Paulus sin avsikt att föra de goda nyheterna till Spanien. Nord- och Sydamerika, som låg längre västerut, var då inte kända för honom. — Rom. 15:24.
12. Var detta den fullständiga uppfyllelsen av profetian om predikandet, eller vad var ännu att vänta?
12 Detta predikande av ”dessa goda nyheter om riket”, som utfördes av det då ringa antalet Kristi lärjungar under det första århundradet i Asien, Europa och Afrika, uppfyllde profetior i bibeln. (Matt. 24:14, NW; Mark. 13:10; Apg. 1:8) Men det uppfyllde inte profetiorna fullständigt. Det skulle mångfaldigas och nå sin klimax i global skala, sedan Amerika upptäckts av européerna och innan det motbildliga, upproriska Jerusalem, den nutida kristenheten, blivit tillintetgjort i denna ändens tid för det alltsedan 1914.
13. Vad var, enligt Paulus, verkan av att hoppet om Riket spreds, enligt vad som visades av hur det förhöll sig med Kolosse?
13 Den andliga verkan av att hoppet om Guds rike nu sprids bör vara densamma som i Jesu Kristi apostlars dagar i det första århundradet v.t. Låt oss därför betrakta vad aposteln Paulus säger om dess verkan med avseende på församlingen där i Kolosse i Mindre Asien. Han säger att kolosserna hade fått höra ”bekantgörandet av sanningen om dessa goda nyheter, som har erbjudit sig åt er, liksom de bär frukt och tillväxer i hela världen, alldeles som de har gjort också bland er”. (Kol. 1:5, 6, NW) ”Bekantgörandet” av det talade ordet om ”sanningen om dessa goda nyheter” bar alltså ”frukt” överallt i världen, inbegripet i Kolosse.
14, 15. a) Vid vad liknade alltså Paulus de goda nyheterna, som blivit sanningsenligt bekantgjorda? b) Vilken belysande liknelse som Jesus Kristus framställde motsvarar den bild som här tecknas?
14 Aposteln Paulus liknar här dessa ”goda nyheter”, som sanningsenligt meddelats dem, vid säd som såtts ut på marken. Marken eller jordmånen är god och förträfflig, och säden slår rot och skjuter upp och frambringar frukt, en frukt av sitt eget slag. Denna bild överensstämmer med den belysande liknelse som Jesus Kristus framställde om den förmåga att frambringa frukt som fyra olika sorters jordmån ägde. Så här sade han:
15 ”Se, en såningsman gick ut för att så; och medan han sådde, föll somliga korn utmed vägen, och fåglarna kom och åt upp dem. Andra föll på de ställen där det var berggrund, där de inte hade mycket jord; och genast kom de upp, därför att de inte hade djup jord. Men när solen gick upp, blev de förbrända, och eftersom de inte hade någon rot, vissnade de. Andra föll också bland törnena, och törnena växte upp och förkvävde dem. Åter andra föll i den förträffliga jorden, och de började bära frukt, det ena hundrafalt, det andra sextiofalt, åter ett annat trettiofalt.
16. Vilken förklaring av sin liknelse gav Jesus själv?
16 Lyssna därför till liknelsen om mannen som sådde. Då någon hör ordet om riket men inte fattar dess innebörd, kommer den onde och snappar bort det som har blivit sått i hans hjärta; detta är den som såddes utmed vägen. Vad den beträffar, som såddes på de ställen där det var berggrund, är detta den som hör ordet och genast tar emot det med glädje. Dock har han ingen rot i sig, men fortfar till en tid, och sedan vedermöda eller förföljelse har uppstått på grund av ordet, kommer han genast på fall. Vad den beträffar, som såddes bland törnena, är detta den som hör ordet, men denna tingens ordnings bekymmer och rikedomens bedrägliga makt förkväver ordet, och han blir en sådan som inte bär frukt. Vad den beträffar, som såddes i den förträffliga jorden, är detta den som hör ordet och fattar dess innebörd, den som verkligen bär frukt och frambringar: den ene hundrafalt, den andre sextiofalt, åter en annan trettiofalt.” — Matt. 13:3—8, 18—23, NW.
17. a) Vad för någonting i Jesu liknelse liknade kolossernas hjärtan, och vem hade utfört det direkta såningsarbetet med avseende på dem? b) Vad är i själva verket ”säden”, och i vilken situation?
17 Enligt vad aposteln Paulus hade fått höra av sin besökare, Epafras, hade medlemmarna av den kristna församlingen i Kolosse hjärtan som liknade den ”förträffliga jorden” som Jesus beskrev. Följaktligen bar ”ordet om riket”, som såddes i deras hjärtan, frukt och frambringade olika mått — hundrafalt, sextiofalt, trettiofalt. Aposteln Paulus hade inte sått Rikets säd i kolossernas hjärtan, utan det hade av allt att döma denne Epafras i Kolosse gjort, ty Paulus talar om honom i brevet till kolosserna som ”Epafras, som är från er, en Kristi Jesu slav”. Paulus säger också till dem: ”Det är detta som ni har lärt av Epafras, vår älskade medslav, som är en trogen tjänare åt den Smorde på våra vägnar, den som också för oss har gett till känna er kärlek i andligt avseende.” (Kol. 4:12; 1:7, 8; NW; Filem. v. 23) Denne ”tjänare åt den Smorde” verkade bara som ett redskap för sädens store såningsman, Jesus Kristus. Jesus sade: ”Säden är Guds ord.” (Luk. 8:11) Den är ”ordet om riket”. Men det är inte säd som förvaras i ett magasin, utan säd som sås ut, det vill säga Guds ”ord om riket”, som blir predikat, förkunnat och undervisat om.
18. a) Hur fortsatte Paulus, medan han befann sig under bevakning i Rom att så ut ”säden”? b) Vad innehåller denna ”säd” i sig själv, och vad är nödvändigt för att den skall slå rot i människohjärtan?
18 De lärjungar som sluter sig samman under den store såningsmannen, Jesus Kristus, i att så, predika, kungöra, undervisa om den säd, som ”ordet om riket” utgör, är som aposteln Paulus kallar dem: ”mina medarbetare för Guds rike”. (Kol. 4:11, NW) Till och med medan Paulus befann sig där under bevakning i Rom, gjorde han mer än skrev brev, som detta till kolosserna. ”Alla som kommo till honom [som Epafras] tog han emot; och han predikade om Guds rike och undervisade om Herren Jesus Kristus med all frimodighet, utan att någon hindrade honom däri.” (Apg. 28:30, 31) Eftersom denna andliga ”säd” är ”Guds ord”, ”ordet om riket”, innehåller den i sig själv goda nyheter, ett hoppets budskap, ett budskap om den mest storslagna regering till välsignelse för hela mänskligheten, Guds messianska rike. Detta budskap, som ”säden” innehåller, är något som den som tar emot denna ”säd” måste förstå och uppskatta. Han måste fatta meningen med det, innebörden i det, med hjärtat. På detta sätt kommer ”säden” att slå rot i hans hjärta.
Tro och kärlek i hjärtat
19. a) Vilka verkningar hade, enligt Paulus, bekantgörandet av de goda nyheterna haft i hjärtat hos kolosserna? b) Varför måste det bli en utveckling av tro och kärlek i hjärtat på grund av den ”säd” som såtts?
19 Vilken verkan hade de ”goda nyheterna”, som sanningsenligt blivit bekantgjorda för dem, haft i hjärtat hos de medlemmar som utgjorde församlingen i Kolosse? De hade en verkan som drev Paulus att skriva detta utomordentliga brev till dem, då han fick höra om det. Verkan på deras hjärtan var den som Paulus omnämner: ”er tro i förbindelse med Kristus Jesus och den kärlek ni har till alla de heliga”, ”er kärlek i andligt avseende”. (Kol. 1:4, 8, NW) Sådan tro och kärlek måste odlas i deras hjärtan för att ”säden”, ”Guds ord”, skulle slå rot nedåt och skjuta skott uppåt och ta sig yttre uttryck och därigenom frambringa nya, levande sädeskorn — trettio, sextio eller hundra gånger så många som den ursprungliga säden. Denna utveckling i hjärtat måste komma först, innan det blir ett yttre uttryck som formerar det som såtts invändigt.
20. a) Varför behövde i synnerhet hedningarna utöva tro för att godta ”säden”? b) Vilka livsviktiga fakta beträffande Jesus måste de godta, vare sig de var judar eller hedningar?
20 Vad hedningarna, icke-judarna, beträffar, sådana som många i församlingen i Kolosse var, krävdes det tro å deras sida för att ta emot ”säden”, Guds ord. De måste överge de många grekiska och romerska gudar som de var överlämnade åt och inrikta sin tro på den ende levande och sanne Guden, Skaparen av himmel och jord och allt vad i dem är, vilkens namn är Jehova. Men vare sig de var oomskurna hedningar eller köttsliga judar, måste de också tro på Jesus Kristus, att denne Jesus, avkomling av kung David i Jerusalem, var den utlovade Messias eller Kristus. De måste tro att denne var ”den förstfödde av allt skapat”. De måste tro att han också var ”den förstfödde från de döda”, eftersom Jehova Gud hade upprest honom från de döda till odödligt liv i himlarna. Därjämte måste de tro att Jesus Kristus är ”kroppens, församlingens, huvud”, den församlings som de önskade tillhöra. Vidare måste de tro att ”omsorgsfullt fördolda i honom är alla vishetens och kunskapens skatter”, så att de inte längre höll fast vid sina hedniska filosofiska spekulationer eller sina människogjorda religiösa traditioner. — Kol. 1:15—18; 2:3, 8; NW; Apg. 14:11—18.
21. a) Vad måste kolosserna göra med detta ”ord”, som hade blivit lagt i deras munnar? Varför det? b) Vilken egenskap måste de utöva med hjärtat för att kunna ge ett yttre uttryck?
21 Detta var några av de livsviktiga ting som inbegreps i ”sanningen om dessa goda nyheter”, och på dessa ting måste de tro med hjärtat. Det var alldeles som aposteln Paulus hade skrivit till romarna flera år tidigare: ”Trons ’ord’, som vi predikar. Ty om du offentligen kungör [eller: du bekänner] detta ord i din egen mun, att Jesus är Herre, och i ditt hjärta utövar tro på att Gud uppväckte honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen förkunnar man [eller: bekänner man] offentligen till frälsning.” (Rom. 10:8—10, NW) Eftersom kolossernas hjärtan liknade ”förträfflig jord”, utövade de tro med sina hjärtan och tog emot ”säden”, ”ordet om riket”, ”Guds ord”, och de lät den slå rot i sina hjärtan och komma till uttryck.
22, 23. a) Vilken officiell ställning måste dessa kristna i Kolosse tro att Jesus intog, och under vilket styre stod de därför? b) Vilken ställning med avseende på detta rike hade de följaktligen, likt Paulus, den som skrev brevet? Vilken befallning av Jesus tog de del i att fullgöra?
22 I anslutning till deras tro på att Jesus var Messias eller Kristus måste de tro att Jehova Gud hade satt honom vid sin egen högra sida som konung och präst, som visats i förebild genom Melkisedek, den forntida kungen i Salem. Till följd härav hade de kommit in under Kristi andliga konungadöme. Ja, det krävdes av dem att de skulle tro att Gud ”befriade oss från mörkrets myndighet och omplanterade oss i det rike som tillhör Sonen av hans kärlek”. (Kol. 1:13, NW) De befann sig inte endast under det närvarande rike som tillhör Sonen av Guds kärlek, utan de var också ”sändebud i Kristi ställe” i Guds program för att försona världen med sig själv förmedelst Kristus. (2 Kor. 5:19, 20, NW) Medan Paulus var i fängelset, varifrån han skrev sitt brev till kolosserna, talade han om ”att dristigt tala ut för att kungöra de goda nyheternas heliga hemlighet, för vilken jag verkar såsom ett sändebud i kedjor”. (Ef. 6:19, 20, NW) I likhet med aposteln Paulus utgjorde alltså församlingen i Kolosse en skara sändebud för ”de goda nyheternas heliga hemlighet”. De var förpliktade att ta del i att uppfylla Jesu profetia i Matteus 24:14 (NW):
23 ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna.”
24. a) Vilken nation tillhörde nu dessa kristna i Kolosse, och vilka frukter var de förpliktade att frambringa? b) Vilket slags frukt var det alltså som den ”säd” som såtts i deras hjärtan frambragte?
24 Genom att ägna sig åt denna verksamhet som sändebud för Guds messianska rike frambragte dessa kristna i Kolosse Rikets frukt. De visade sig vara en del av den ”nation som frambringar dess frukter”. Det ”rike” som hade tagits ifrån det köttsliga, omskurna Israels nation hade nu getts åt det andliga Israels nation, vilken nation dessa kristna i Kolosse tillhörde. (Matt. 21:43, NW) Den symboliska ”säden”, ”ordet om riket”, ”Guds ord”, hade blivit sådd i deras hjärtan, och nu, när deras hjärtan hade befunnits vara förträfflig jord, frambragte de en gröda av samma slag som den som hade såtts i deras hjärtan. Det vill säga, också de frambragte, predikade, undervisade om ”ordet om riket” för andra, för dem som befann sig utanför församlingen i Kolosse. — Matt. 13:19; Luk. 8:11, 15.
25. Vilken fråga som gäller vårt krigsplågade århundrade ställer vi med tanke på det exempel som kolosserna gav, och vad kommer vi att tacka Gud för?
25 Ett utomordentligt exempel, som är värt att efterfölja, gavs där i det första århundradet v.t. i samband med den kristna församlingen i Kolosse i Mindre Asien. Upprepas det i våra dagar i detta krigsplågade tjugonde århundrade? I så fall kommer vi, likt aposteln Paulus, att ha orsak att alltid tacka ”Gud, vår Herre Jesu Kristi Fader”, när vi ber till honom beträffande det religiösa läget.