Förbli ”fasta i tron”
”Det inspirerade uttalandet säger uttryckligt att i senare tidsperioder skall några avfalla från tron.” 1 Tim. 4:1.
1. Bör vi bli överdrivet oroade, om någon faller bort från tron?
BLIR du djupt chockerad och överdrivet oroad, då du får se eller höra en kristen som du känner ge uttryck åt tvivel, svalna och kanske till och med bli upprorisk i sådan grad att han överger den kristna församlingen och försöker dra andra med sig? Om det är på det sättet, kan du, hur sorgliga sådana händelser än kan vara, finna tröst i att veta att bibeln varnar oss för att sådant skulle inträffa.
2, 3. a) Vad ligger i ordet ”avfall”, och vem var den förste avfällingen? b) Vad drog en avfällig kurs över Israel och Juda?
2 Ordet ”avfall” är översatt från ett grekiskt ord som betyder ”avhållande från”, ”gående ifrån varandra, söndring”, ”avfall, avhopp”, ”uppror, övergivande”. Den förste som avföll från den sanna tillbedjan av Jehova var Satan, djävulen. Han var därför den förste avfällingen. (Joh. 8:44) Han förmådde det första människoparet att avfalla. (1 Moseboken, kapitel 3) Mycket tidigt i Israels historia uppstod det ett ”avfall” eller ett bortvändande från sann tillbedjan. Vi läser:
”Inte ens till sina domare lyssnade de, utan de hade omoraliskt umgänge med andra gudar och gick och böjde sig ned för dem. De vände sig hastigt bort från den väg, på vilken deras förfäder hade vandrat genom att lyda Jehovas bud.” — Dom. 2:17, NW.
3 Senare blev många av kungarna i både Israel och Juda avfällingar och ledde nationerna som de härskade över in på en avfällig kurs. Gud straffade först det norra riket, Israel. Han sade: ”Mot en avfällig nation [Israel] skall jag sända honom [Assyrien].” (Jes. 10:6, NW) Och alldeles innan babylonierna tillintetgjorde Jerusalem, huvudstaden i Juda rike, klargjorde Jehova: ”Från Jerusalems profeter har avfällighet gått ut till hela landet.” (Jer. 23:15, NW) Avfall från den sanna tron medförde sannerligen inte några välsignelser för Israel och Juda.
Avfall bland de första kristna
4. Vilken varning för avfällingar gav Jesus?
4 Tidigt under Jesu jordiska verksamhet varnade han sina efterföljare för avfällingar. I sin bergspredikan sade han:
”Gå in genom den trånga porten; därför att bred och rymlig är den väg som leder till tillintetgörelse, och många är de som går in genom den; men trång är den port och smal den väg som leder till liv, och få är de som finner den. Se upp för de falska profeterna, som kommer till er i fårakläder men invärtes är rovlystna vargar. Av deras frukter skall ni känna igen dem.” — Matt. 7:13—16.
5. Vad sade Paulus om avfällingar?
5 Tjugofem år senare varnade Paulus de kristna äldste i Efesus: ”Jag vet att sedan jag gått bort, skall förtryckande vargar komma in bland er och skall inte behandla hjorden skonsamt, och mitt ibland er själva skall män uppstå och tala förvända ting för att dra bort lärjungarna efter sig.” (Apg. 20:29, 30) I sitt sista inspirerade brev namngav Paulus några av det första århundradets avfällingar. Han varnade Timoteus: ”Sky tomt prat som kränker det som är heligt; de skall nämligen gå vidare mot mer och mer ogudaktighet, och deras ord skall sprida sig som kallbrand. Hymeneus och Filetus hör till dem. Just dessa män har avvikit från sanningen, ... och de kullkastar tron hos några.” ”Kopparsmeden Alexander har tillfogat mig många oförrätter, ... och var också du på din vakt mot honom, för han har motstått våra ord till övermått.” — 2 Tim. 2:16—18; 4:14, 15.
6. Nämn några av de kännetecknande drag som utmärker typiska avfällingar.
6 Om vi analyserar dessa varningar, som Jesus och Paulus gav, framkommer följande kännetecknande drag som utmärker avfällingar:
1) Avvikelse från sanningen
2) Förvänt, tomt prat
3) Ansträngningar att kullkasta tron hos några och dra bort lärjungar efter sig
4) Skrymteri (vargar i fårakläder)
5) Kan kännas igen på sina frukter; de går ”vidare mot mer och mer ogudaktighet”
Sådana avslöjande tecken skulle göra det möjligt för de första kristna att snabbt identifiera avfällingar och vara på sin vakt mot dem.
Avfall ”i senare tidsperioder”
7. När inträffade ett massavfall, och genom vilket skriftställe var det förutsagt?
7 Det avfall som redan var verksamt, medan några av Kristi apostlar fortfarande levde, blev fruktbärande ”i senare tidsperioder”, vilket betyder efter deras död. De fem avslöjande kännemärkena blev mer framträdande under 100-talet och nådde en höjdpunkt under 300-talet. Detta stora avfall skulle inträffa före ”vår Herre Jesu Kristi närvaro” och ”Jehovas dag”. — 2 Tess. 2:1—12.
8, 9. a) Vilken varning gav Petrus beträffande de yttersta dagarna? b) Skulle ”hånfulla människor” och ”lagtrotsarna” finnas enbart utanför den kristna församlingen?
8 Men andra skriftställen klargör att även under ”de yttersta dagarna” för den nuvarande tingens ordning skulle det förekomma avfall inom den sanna kristna församlingen. Aposteln Petrus skrev:
”I de yttersta dagarna skall det komma hånfulla människor med sitt hån och löje, vilka vandrar efter sina egna begär och säger: ’Var är denna hans utlovade närvaro?’ ... Därför, ni älskade, då ni nu har denna förhandskunskap, så var på er vakt för att ni inte skall ryckas med av lagtrotsarnas villfarelse och komma bort från er egen fasta ståndpunkt.” — 2 Petr. 3:3, 4, 17.
9 Petrus varnade inte enbart sina bröder för ”hånfulla människor” och ”lagtrotsarna” i världen. De kristna har alltid varit väl medvetna om faran från det hållet. Petrus talade även om faran av att ”ryckas med” av några inom den kristna församlingen, som skulle vara ”hånfulla människor”, ringakta eller ta lätt på uppfyllelsen av profetiorna angående Kristi ”närvaro” och anlägga en lagtrotsande inställning gentemot ”den trogne och omdömesgille slaven”, den styrande kretsen för den kristna församlingen och de förordnade äldste.
Avfallets orsaker och verkningar
10, 11. a) Vad är en viktig orsak till avfall? b) Vilka är några av de liknande betydelserna i det grekiska ord som översätts med ”tvivla”, och hur sätter avfällingen upp sig själv såsom domare?
10 Bland de olika orsakerna till avfall är en av de främsta otvivelaktigt brist på tro på grund av tvivel. (Hebr. 3:12) Det är intressant att lägga märke till att The New International Dictionary of New Testament Theology ger följande upplysningar om det grekiska verb som ofta översätts med ”tvivla”: ”Diakrinō: göra åtskillnad, döma, ...; tvivla, svikta. ... På somliga ställen [i Nya testamentet] framträder tvivel som brist på tro och således som synd (Rom. 14:23). ... I Rom. 4:20 f. kommer tvivel nära otro. ... Tvivel är således brist på förtröstan på det ingripande av Gud som han skall låta komma och som människor skall vänta på. ... I NT [Nya testamentet] syndar tvivlaren mot Gud och hans löften, därför att han dömer Gud felaktigt.”
11 Den som tvivlar ända därhän att han blir en avfälling sätter således upp sig själv som domare. Han menar att han vet bättre än vad hans medkristna gör, rentav bättre än den ”trogne och omdömesgille slaven”, genom vilken han har lärt känna det allra mesta, om inte rentav allt, han vet om Jehova Gud och hans uppsåt. Han utvecklar en ande av oberoende och blir en ”högmodig man” och därigenom ”en styggelse för HERREN [Jehova]”. (Ords. 16:5) En del avfällingar menar till och med att de vet bättre än Gud, då det gäller den ordning han fastställt för händelserna i samband med fullgörandet av hans uppsåt. Två andra orsaker till avfall och avfällighet är därför otacksamhet och förmätenhet. — 2 Petr. 2:10b—13a.
12. Vilka är några av verkningarna av upproriskhet och avfällighet?
12 Vad beträffar verkningarna av ett avfälligt handlingssätt, så är ett omedelbart resultat att man förlorar glädjen. Avfällingen blir förhärdad på sina upproriska vägar. En annan verkan är att han underlåter att ta till sig av den andliga födan som ”den trogne och omdömesgille slaven” förser oss med — och detta leder till andlig svaghet och till att anden bryts ner. Jehova framhöll profetiskt kontrasten mellan den lycka som hans lojala tjänare skulle erfara och det sorgliga tillstånd som skulle råda bland de avfälliga:
”Se, mina egna tjänare skall äta, men ni själva skall gå hungriga. Se, mina egna tjänare skall dricka, men ni själva skall gå törstiga. Se, mina egna tjänare skall fröjdas, men ni själva skall lida smälek. Se, mina egna tjänare skall ropa av fröjd på grund av hjärtats goda tillstånd, men ni själva skall upphäva skrin på grund av smärta i hjärtat, och ni skall jämra er på grund av ren uppgivenhet hos anden.” — Jes. 65:13, 14, NW.
13. Vad menas med att ”se ner på herradöme”, och vad leder detta till? (Jud. v. 8, 10)
13 Efter att ha gett vika för sådana köttets gärningar som ”fientligheter, osämja, svartsjuka, yttringar av förbittring, av stridslystnad, söndringar, sekter” faller avfällingar ofta offer för andra köttets gärningar, såsom ”dryckesorgier”, ”tygellöshet” och ”otukt”. (Gal. 5:19—21) Petrus varnar oss för sådana som ”ser ner på herradöme” genom att förakta teokratisk ordning, som ”talar skymfligt” om dem som har ansvar inom den kristna församlingen och därigenom ”övergett den räta vägen”. Han säger att på så vis ”har det sista blivit värre för dem än det första”. — Läs noga 2 Petrus, kapitel 2.
Hur man undviker att ”avfalla från tron”
14, 15. Hur kan vi undvika förmätenhet?
14 Vi har konstaterat att en av de grundläggande orsakerna till avfällighet är brist på tro på grund av nedbrytande tvivel och att det ord som översätts med ”tvivla” också betyder ”göra åtskillnad”. Avfällingen gör sig till en skiljedomare i fråga om vad som är sant och vad som är falskt, vad som är ”gott och ont” med avseende på den andliga födan. Han blir förmäten. — Jämför 1 Moseboken 2:17; 3:1—7.
15 För att undvika att avfalla från tron måste den kristne ta sig till vara för bristande tro, ”den synd som lätt snärjer in oss”, och ”med uthållighet löpa det tävlingslopp som har förelagts oss”. (Hebr. 12:1; 3:12, 19) Paulus ger oss det här rådet: ”Fortsätt att pröva er själva, om ni är i tron, fortsätt att genom prövning visa vad ni själva är.” (2 Kor. 13:5) Paulus uppmanar oss inte att hysa tvivel beträffande ”tron”, utan att fråga oss själva huruvida vi lever upp till tron eller inte. En sådan ärlig självrannsakan bör fylla oss med anspråkslöshet och ödmjukhet och därigenom skydda oss från avfällingens oberoende ande och förmätenhet.
16. a) Vilken annan fallgrop bör vi undvika? b) Vilken tvåfaldig lärdom kan vi inhämta av judarna i Berea?
16 För att inte falla bort från tron behöver vi också skydda oss mot otacksamhet. Vi bör vara tacksamma för det överflöd av andlig föda som vi mottar genom den ”trogne och omdömesgille slaven”. (Matt. 24:45) Detta betyder inte att vi inte bör övertyga oss själva i olika frågor, allteftersom vi går framåt. I detta avseende kan vi inhämta en tvåfaldig lärdom av judarna i Berea. För att vara säkra ”rannsakade [de] dagligen Skrifterna för att veta om det förhöll sig så med dessa ting”, men de var även ädla till sinnes, eftersom ”de tog emot ordet [som predikades för dem av Paulus och Silas] med allra största villighet”. — Apg. 17:11.
17, 18. Vad bör vi vara i stånd att urskilja, och vilket råd ger Paulus beträffande detta?
17 Sådan tacksam villighet att lära kommer att hjälpa oss att uppodla kärlek och vinna exakt kunskap, jämte fullständig urskillningsförmåga. Dessa kristna egenskaper kommer i sin tur att göra det möjligt för oss att skilja mellan det som är av stor betydelse och sådant som är av mindre vikt. Är någon fråga, som vi har svårt att förstå, verkligen betydelsefull? Kan den inverka på de verkligt viktiga tingen som vi har lärt med hjälp av ”slav”-klassen? Är den värd att vi låter den bli till fall för oss själva eller kanske för andra? Hindrar den oss att bära kristen frukt?
18 Paulus ger oss rådet: ”Detta fortsätter jag att bedja om: att er kärlek än mer och mer må överflöda av exakt kunskap och full omdömesförmåga; att ni må skaffa er visshet i fråga om de viktigare tingen, så att ni må vara fläckfria och inte får andra att snava fram till Kristi dag, och att ni må uppfyllas av rättfärdig frukt, som kommer genom Jesus Kristus, till Guds ära och pris.” — Fil. 1:9—11.
Att rycka tvivlarna ”ur elden”
19. a) Vilken annan åtskillnad behöver göras? b) Vilket ytterligare uppbyggande råd ger Judas?
19 Eftersom vi har blivit underrättade om att några skall ”avfalla från tron”, bör vi vara redo ”att kämpa hårt för den tro som en gång för alla har blivit överlämnad åt de heliga”. (1 Tim. 4:1; Jud. v. 3) Men vi behöver göra skillnad mellan avfälliga problemmakare, som omnämns i 2 Petrus, kapitel 2, och kristna som blivit svaga i tron och hyser tvivel på grund av att de brister i exakt kunskap. Judas gör denna åtskillnad. Sedan han varnat för dem som ”knotar och klagar” och som ”beundrar personligheter” och för ”hånfulla”, ”dessa som gör särskiljanden”, säger han: ”Bevara er själva i Guds kärlek, medan ni väntar på vår Herre Jesu Kristi barmhärtighet med utsikt till evigt liv. Fortsätt också att visa barmhärtighet mot några som tvivlar; rädda dem genom att rycka dem ur elden.” — Jud. v. 16—23.
20. Hur bör tvivlare hjälpas, men hur förhåller det sig om de skulle avvisa hjälp och ”avfalla från tron”?
20 Ja, sådana tvivlare behöver få påvisat för sig att de är i fara att bli förtärda av nedbrytande tvivel. Deras kristna bröder, och i synnerhet de äldste, bör sträva efter att hjälpa dem, rycka dem, om det alls är möjligt, ut ur ”elden” som skulle kunna tillintetgöra dem andligen. Vi bör inte vara överdrivet oroade för deras skull som motstår sådan tålmodig, kärleksfull hjälp och som verkligen avfaller från tron. Vi kommer att säga i likhet med aposteln Johannes: ”De gick ut från oss, men de var inte av vår sort; för om de hade varit av vår sort, skulle de ha blivit kvar hos oss.” — 1 Joh. 2:19.
”Fasta i tron” intill slutet
21, 22. a) Vilken uppmuntran ger Petrus i fråga om att förbli stark i tron? b) Vad måste andliga israeliter och den ”stora skaran” fortsätta att göra för att förverkliga sina respektive hopp?
21 Det kan inte råda något som helst tvivel om att Satan skulle vilja se oss alla ”avfalla från tron”. Därför råder Petrus oss:
”Stå honom emot, fasta i tron, eftersom ni vet att samma saker vad lidanden beträffar fullbordas i hela skaran av era bröder i världen. Men sedan ni har lidit en liten tid, skall all oförtjänt omtankes Gud, som har kallat er till sin eviga härlighet i gemenskap med Kristus, själv fullända er utbildning, han skall göra er fasta, han skall göra er starka.” — 1 Petr. 5:8—10.
Ja, de som tillhör det andliga Israel, som har blivit kallade till att regera med Kristus i ”evig härlighet”, måste bevara sig trogna i ”prövningens stund”, om de önskar ”att ingen skall ta [deras] krona”. — 2 Tim. 2:10; Upp. 3:10, 11.
22 Deras följeslagare, medlemmarna av den ”stora skaran”, måste också inse att de behöver vara ”fasta i tron”, om de önskar komma ”ut ur den stora vedermödan”. (Upp. 7:9, 10, 14) Dessa kristna, både de som har det himmelska hoppet och deras följeslagare som har hoppet att leva för alltid i det återupprättade paradiset på jorden, är beslutna att fortsätta att troget predika ”dessa goda nyheter om riket”. (Matt. 24:14) Den fina ökningen i många delar av världen, ända fram till innevarande år, 1980, är ett bevis för dem att Jehovas välsignelse vilar över hans organisation och att det fortfarande finns arbete som skall utföras. De lyder därför Paulus’ råd: ”Låt oss inte ge upp i fråga om att göra vad som är gott, ty i rätt tid skall vi skörda, om vi inte tröttnar.” — Gal. 6:8, 9.
23. Vad ger oss alla ”stark uppmuntran” att förbli ”fasta i tron”?
23 När vi ser de ting som är förutsagda för ”de yttersta dagarna” äga rum inför våra ögon, har vi stark tillit till att ”den stora vedermödan” och Guds rättfärdiga nya ordnings gryning står för dörren. De underbara välsignelser som ligger alldeles framför oss, antingen i himmelen eller i det jordiska paradiset, ger oss ”stark uppmuntran” att förbli ”fasta i tron” intill själva slutet för att ”gripa tag om det hopp som ligger framför oss”. — Hebr. 6:17—19.
[Ruta på sidan 19]
ORSAKER
Brist på tro
En ande av oberoende
Otacksamhet
Förmätenhet
[Ruta på sidan 19]
VERKNINGAR
Förlust av glädjen
Upproriskhet
Brist på andlig näring
Köttets gärningar
[Bild på sidan 21]
”Rädda dem genom att rycka dem ur elden”