Evig lovprisning tillkommer den nya världens Suverän
”Jag vill dagligen lova dig och prisa ditt namn alltid och evinnerligen.” — Ps. 145:2.
1. Vem är den nya världens Suverän, och varför är han det?
JEHOVA är Suveränen, ty han är den förnämste eller högste över alla andra, hans Kristus inbegripen. ”Gud ... är Kristi huvud.” (1 Kor. 11:3, NW) Ingen annan än dess Skapare, Jehova Gud, skulle kunna vara suverän över den nya världen. Likväl kommer han att fullgöra bestämmelsen i sitt förbund eller högtidliga kontrakt, att han skall styra den nya världen förmedelst sin Kristus, sin konungslige Son, Jesus. — Apg. 4:24—26 (där NW har ”Suveräne Herre” i stället för ”Herre”).
2. Vad erkänner den större David, i Psalm 145:1, och för vad måste vi nu arbeta i fråga om Guds namn?
2 Det är verkligen någonting, när en mäktig konung erkänner att han inte är absolut i makt, utan är underställd en överordnad, en suverän över honom. Detta var vad konung David i det forntida Jerusalem erkände, när han sade: ”Jag vill upphöja dig, min Gud, du konung, och lova ditt namn alltid och evinnerligen.” (Ps. 145:1) Det finns i dag en större David, Herren Jesus Kristus, och han regerar nu på det himmelska Sions berg. Sedan år 1914 regerar han som den nya världens konung i Guds namn. Det förnämsta syftet med att han regerar är att han skall upphöja sin Gud och suveräne Konung, ty aldrig i hela universums historia har så mycken smälek hopats över Guds namn av människor och demoner. När en sådan konung regerar, som är helt inställd på att prisa och upphöja Gud, kan smädandet av Gud inte pågå mycket längre. I samklang med Jehovas konung måste vi nu arbeta på att avlägsna smäleken från Guds namn. I första hand bör de som utgör den smorda kvarlevan av Kristi medarvingar göra detta, och nu bör också den stora skaran av hans blivande undersåtar göra det. — Upp. 7:9—15.
3. Hur är Jehova en Teokrat, och i vilken utsträckning måste vi, liksom Kristi apostlar, visa att vi inser och erkänner detta?
3 Jesus erkänner Gud såsom Konung. Om vi efterliknar Jesus, kommer vi också att erkänna Guds konungavärdighet, Jehovas ställning som konung. Att Jehova är både Gud och Konung gör honom till en gudomlig Konung, en Teokrat eller Gud-Härskare. I hela universum, i den synliga delen därav såväl som i den osynliga, finns det rum för endast en sådan Gud-Konung. Detta förhållande förpliktar oss till att intaga en orubblig ståndpunkt, när det uppstår konflikt mellan Guds härskarställning och människans härskarställning, mellan Guds konungsliga lag och människans politiska lag. För nitton hundra år sedan gjorde den judiska Sanhedrin eller Högsta domstolen i Jerusalem, som bestod av präster och andra religiösa ledare, anspråk på att representera Gud och förkastade likväl hans Kristus. När den försökte stifta lagar för att avhålla Kristi apostlar från att undervisa på grundval av hans namn, sade apostlarna Petrus och Johannes: ”Huruvida det är rättfärdigt i Guds ögon att hörsamma eder mer än Gud, det få ni avgöra själva. Men vad oss angår, kunna vi icke sluta upp med att tala om de ting som vi hava sett och hört.” De bekände att de måste vara vittnen i lydnad för Guds suveräna befallning. När Petrus och hans medapostlar återigen stod inför samma myndighet, anklagade för att ha brutit mot den antikristliga lagen, förenade de sig i att svara: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor Och vi äro vittnen om dessa ting, och det är också den heliga anden, som Gud har givit åt dem som lyda honom såsom härskare.” — Apg. 4:19, 20; 5:29—32; NW.
4. Hur får vi stadga genom att fatta detta beslut beträffande Jehovas konungadöme, och hur och var måste vi upphöja honom?
4 Ett kristet vittne för Jehova kan få lida för en sådan ståndpunkt som denna, men vi får verkligen stadga och fasthet genom att fatta det kristuslika beslutet att ha Jehova till vår Gud och Konung. I den styrka som detta beslut ger kan vi modigt se framtiden an, trots alla de politiska förändringar som kommer att inträffa på jorden. Det återstår ingen förändring som vi för vår del kan vidtaga. Vi har en gång för alla bestämt oss för vem som skall utöva det förnämsta härskardömet i vårt liv. Vi behöver aldrig vackla. Vi måste hålla på med att upphöja Jehova såsom vår Gud och Konung i vårt liv. Det innebär först och främst att vi måste upphöja honom, sätta honom högt, i vårt eget liv. Sedan måste vi försöka åstadkomma detsamma också i andras liv, genom att vi överallt kungör hans suveränitet och konungadöme för andra.
5. Vad visar beslutet att för evigt lova Guds namn, och hur kommer detta att möjliggöras?
5 När du säger att du är besluten att göra någonting alltid och evinnerligen, så visar det att du har ett fast hopp om evigt liv. Detta är vad vi måste ha, om vi skall kunna instämma med Jehovas konung, Jesus Kristus, i att säga: ”Jag vill ... lova ditt namn alltid och evinnerligen.” Vi har den största orsak att för all framtid fatta beslutet att lova Jehovas namn, ty om vi beslutar oss för att göra detta, kan vi inte komma på orätt väg, och endast de som fattar det beslutet kommer att hugnas med ändlöst liv. Här finns ingen marginal för en halvhjärtad, obeslutsam inställning, ty man får aldrig någonsin lämna denna rätta kurs. Var och en som beslutar sig för att lova Jehova såsom Gud och Konung evinnerligen har ett motiv som är värdigt att krönas med evigt liv, i det att det sätter honom i stånd till att fullfölja detta beslut. Den smorda kvarlevan av Kristi medarvingar har hopp om liv bortom detta jordiska liv, vilket kommer att göra det möjligt för dem att fullfölja detta beslut i Riket där ovan. Den stora skaran av deras lojala följeslagare i våra dagar ser fram emot ett ändlöst liv på jorden, för att få lova och prisa den nya världens Suverän alltid och evinnerligen.
6. Vad betyder det att lova hans namn, och vem är vårt förnämsta föredöme i detta?
6 Att lova hans namn betyder att tala väl om det, tala till dess ära och upphöjelse, att alltid bevara sin ostrafflighet gentemot honom och att aldrig låta sig förmås eller tvingas av Satan, djävulen, till att förbanna och förneka Gud. Satan försökte få Job till att förbanna Gud i förnekande av Honom, men han misslyckades i att få Job till att bryta sin ostrafflighet och förbanna Gud mitt i ansiktet. Genom Guds hjälp kan vi göra vad Job gjorde, så att vi aldrig har ett ont ord att säga om Gud, aldrig knotar mot honom och klandrar honom, aldrig i våra egna hjärtan drar hans godhet i tvivelsmål eller utsår tvivel på den i andras hjärtan. I fråga om att lova Gud är Jehovas smorde konung, Jesus Kristus, vårt förnämsta föredöme, ty han bryter aldrig någonsin sin ostrafflighet gentemot Honom. Han är en gudaktig konung, en konung som är orubbligt lojal mot Gud, och han hjälper oss att fortsätta med att lova vår Gud, medan vi håller fast vid vår ostrafflighet.
7. Vad för slags tjänst med avseende på tid är detta att lova honom, och vad gör tydligtvis också Kristus nu i sitt rike?
7 Varenda dag av vår tillvaro är det tillbörligt för oss att göra detta. Hur tom, fattig, ändamålslös skulle bara en enda dag vara, om vi inte gjorde detta! Vi måste därför vara på vår vakt varje dag. ”Jag vill dagligen lova dig och prisa ditt namn alltid och evinnerligen.” (Ps. 145:2) Att vi bestämmer oss för att göra detta, gör att vi kan komma i fråga för heltidstjänst för Gud eller kommer oss i varje fall att försöka få allt vad vi gör att räknas inför Gud, i det att vi gör det ”av hela [vår] själ såsom för Jehova och icke för människor”. (Kol. 3:23, NW) ”Gör allting till Guds ära.” (1 Kor. 10:31, NW) Att lova Gud är en varje dagstjänst, en heldagstjänst, en livstidstjänst, från vilken man inte drar sig tillbaka på grund av hög ålder. Alltid försöker vi finna något sätt att vittna till Jehovas förmån inför andra. När Jesus var på jorden, tog han på ett särskilt sätt detta steg, när han lämnade sin timmermansverkstad i Nasaret och blev döpt och gick ut och predikade — för att hålla på därmed tills han dog. På sin uppståndelsedag tog han åter upp detta sitt predikande, och på den dag då han for upp till himmelen predikade han. Detta ger oss en aning om vad han måste vara upptagen med att göra nu i sitt rike: Daglig utövning av styrelse och verksamhet till befrämjande av Guds intressen och strävan efter att fostra alla Rikets undersåtar, till att lova Gud, den nya världens Suverän.
8. När börjar prisandet av Jehovas namn, och varför kommer det att fortgå utan ände i den nya världen?
8 Just nu har Jehova ett dåligt namn hos sina fiender, till och med hos det ofantligt stora flertal som påstår sig vara kristna. Satan, den falske guden, är i första hand ansvarig för detta. Men bör vi fördenskull blygas för Jehovas namn och lämna honom namnlös? Hur skulle vi, om vi gjorde det, kunna efterlikna den nya världens konung och få hans godkännande? Vi måste identifiera vår Gud genom ett namn, göra detta namn i högsta grad bemärkt och framträdande och rentvå det från alla fläckar, som Guds fiender såväl som hans förmenta vänner har tillfogat det. Vårt eviga liv beror av det, ty lovprisandet av Jehovas namn alltid och evinnerligen börjar här och nu. Fastän livet i den nya världen kommer att fortgå utan ände, så kommer det alltid att bli anledning för oss att prisa Guds namn. Vilken orätt, vilken nedsättande handling skulle Jehova någonsin kunna begå? Inte den allra ringaste! Han kommer alltid att hölja sitt värdiga namn med ära och härlighet. Det tillkommer oss att hölja det med lov och pris.
9. I vilken grad bör vi prisa honom, och varför är det gagneligt för oss att prisa honom?
9 ”Stor är Jehova och värd att storligen prisas; och hans storhet är outrannsaklig.” (Ps. 145:3, AS) Han bör ägnas ”en utomordentlig lovprisning”, är ”värd att högeligen prisas”, ”mycket värdig lovprisning”. (RoPss = Psaltaren, översatt av J. B. Rotherham, rev. uppl.; AT; CB = Bibeln, översatt av Amerikanska katolska bibelsällskapet; Crampon) Det är här inte fråga om någon njugg lovprisning, utan om en lovprisning i fullaste mått. Den bör övergå allt som kan komma någon annan till del. Varje dag medför nya anledningar till att prisa honom. Det är så i vårt personliga liv, men det förhåller sig alldeles speciellt så i fråga om Guds handlingssätt med sitt folk, med vilket vi har det privilegiet att vara förbundna. Läs hans bibel och lägg märke till vad han har gjort för sina särskilt framträdande tjänare och för sitt folk som helhet betraktat. I våra dagar har han också sitt folk, som kallas med hans namn, och de handlingar han utför med och till gagn för sitt nutida folk löper parallellt med dem han utförde gentemot de människor, som i forntiden utgjorde detta folks förebild och som var medaktörer i många profetiska dramer. Vad vi är i dag såsom hans folk, såsom ett den nya världens samhälle, det kommer sig av vad Han, inte någon människa eller några människor, har gjort för oss. Det är gott och andligen hälsosamt för oss att prisa Honom, ty att vi uttalar hans lov fördjupar vår uppskattning av honom.
10. Hur visas proportionerna av Jehovas storhet, och varför kommer han alltid att befinnas intressant?
10 Hur stor Jehova Gud är, vad hans kropp angår, det vet vi inte. Hans verkliga storhet ligger däri att han är just det slags Gud som han är. Detta är ett förhållande som det inte står i vår makt att utrannsaka eller genomtränga. I sin förmåga att göra saker och ting är han av så gränslösa proportioner. Vi kan helt enkelt inte nå till botten av hans för oss synliga skapelse, för att inte tala om den osynliga. Men för att också tänka på annat än just hans skaparverk, hur storartat är inte hans beteende! Hur handlar han inte som en verklig Gud mot sina skapelser! Vilka fullkomliga egenskaper ådagalägger han inte: hans trohet mot sina syften, hans löften, hans förbund, hans absoluta ordhållighet, hans sätt att överraska oss genom sin vishet, genom sitt förutvetande, genom det vis varpå han klargör sitt uppsåts tillfälliga gåtor! Vilken bok ibland böcker är inte hans bibel! Hela vägen genom alla sina sextiosex böcker, som det tog mer än sexton århundraden att skriva och framställa i deras slutliga form, är den överlägset följdriktig och harmonisk. Guds bibel spänner över sju tusen år av mänsklig historia, och den visar hur hans uppsåt att hävda sin suveränitet och att för evigt välsigna människosläktet varit och förblir oförändrat genom hela denna tidrymd. Nu ser vi hur detta hävdande och välsignande håller på att bli en storslagen verklighet. På grund av denna outrannsakliga storhet kommer Jehova Gud alltid att befinnas intressant. De frälsta människorna på jorden kommer aldrig att nå till botten av honom själv eller hans verk.
”Släkte för släkte”
11. Vad för slags släkte är den smorda kvarlevan, och hur har den bildats och vidmakthållits till antalet?
11 Vare sig någon särskild individ begagnar sig av detta privilegium eller inte, så är dock en sak säker med avseende på Jehova: ”Det ena släktet prisar för det andra dina verk, de förkunna dina väldiga gärningar.” (Ps. 145:4) ”Släkte för släkte skall lova dina verk.” (RoPss) Vi befinner oss nu i det sista släktledets, den sista generationens, livstid i denna gamla värld! Tänk på detta! Det rubbar ens sinneslugn en smula att tänka så — men det är sant. (Matt. 24:34) Men det finns också två andra generationer eller släkten som kommer att överleva denna världens ände. Hur hänger det ihop? Låt oss tänka efter. Den smorda kvarlevan av Kristi medarvingar är ett andligt släkte och försöker inte att föda upp en ny generation i bokstavlig köttslig bemärkelse. Skaran av denna kvarlevas medlemmar har inte bildats eller vidmakthållits genom att man fostrat upp barn i köttet, utan den har hållits vid makt genom andliga medel, den kraft som budskapet om Riket har och Guds heliga andes förmåga att alstra och frambringa. Kvarlevan är begränsad till antalet och är nu precis tillräckligt talrik för att fullständiga antalet lemmar i ”Kristi kropp”, som består av 144.000 lemmar under Huvudet, Jesus. När kvarlevan blivit fullständig till antalet här på jorden, får dess medlemmar inte koncentrera sig på sig själva såsom ett Guds andliga släkte och lova hans verk endast bland och inför sig själva. Somliga har själviskt försökt, göra detta, men de har blivit en ”ond slav”-klass i förhållande till sin husbonde, Jesus Kristus.
12. Vad är det som åvägabringas genom att Jehova nu brukar sin kvarleva?
12 Jehovas storhet framträder återigen i det som han nu brukar den smorda kvarlevan till att göra i denna ”ändens tid” för den gamla världen! Som ett resultat därav uppstår eller uppväxer en ny generation, ett nytt släkte, ty Jehova brukar nu kvarlevan till att åvägabringa ett jordiskt samhälle, som skall gå levande igenom Harmageddonstriden. Kvarlevan är ett andligt släkte. Jämförda med den utgör de som låter sig påverkas av predikandet om Riket och överlämnar sig åt Gud såsom den nya världens Suverän ett jordiskt släkte genom Guds livgivande kraft förmedelst Kristus.
13. Hur prisar alltså nu det ena släktet Jehovas verk för det andra släktet och förkunnar hans väldiga gärningar?
13 Äktenskapet kommer inte att upphöra i och med striden vid Harmageddom De människor som överlever Harmageddon kommer att få ättlingar, kanske både barnbarn och barnbarnsbarn, som skall uppfylla jorden. Dessa överlevande från Harmageddonslaget kommer inte att försvinna från scenen och lämna den nya världens skådeplats åt sina avkomlingar som efterträdare, enligt den i långa tider gällande regel som är uttryckt i Predikaren 1:4. Nej, dessa överlevande kommer att utgöra ett förblivande släkte på jorden. Deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn kommer helt enkelt att smälta in i detta eviga släkte, som nu har tagit sin början. De medlemmar av den andliga kvarlevan, som överlever Harmageddon, kommer slutligen att försvinna från den jordiska skådeplatsen för att aldrig återvända, och de kommer att lämna efter sig detta ”den nya världens samhälle”, som är helt och hållet jordiskt. Till dess kommer kvarlevan att lova och utropa Jehovas verk och förkunna hans väldiga gärningar för detta släkte, som nu redan har begynt sin tillvaro. För att göra detta måste kvarlevan gå ut och predika. Den har gjort detta i synnerhet sedan 1931, och med ännu större glädje och hänförelse sedan 1935, då det blev klart att den ”stora skaran” i Uppenbarelseboken 7:9—17 är de nuvarande medlemmarna av det jordiska släktet. De som hör kvarlevan till gör detta uppväxande släkte bekant med Gud och hans verk och väldiga gärningar. De använder bibelns skildring av dessa och framhåller också aktualiteten hos Guds verk och väldiga gärningar, genom att visa hur han har fullbordat sitt uppsåt och sina profetior beträffande sitt rike och beträffande sitt folk, just i de tider som vi nu lever i, i synnerhet sedan år 1914 e. Kr.
14. Vad måste vi begrunda, hur, och varför?
14 Innan vi bemödar oss om att tala med andra om Gud och hans egenskaper och gärningar, måste vi tala för oss själva, hålla en monolog, för att först inpränta saker och ting i vårt sinne till ledning för vår tunga. Denna begrundan och självförberedelse är god och tjänar ett utmärkt syfte. Detta gäller också om vår konung, Jesus Kristus, den större David: ”Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda och dina underfulla verk.” (Ps. 145:5) I Rotherhams Psaltaren finner vi denna lydelse: ”Om ditt majestäts härliga prakt ... vill jag tala för mig själv.” När vi inriktar vårt sinne på att begrunda Gud Jehovas ställning som, egenskap av, Suverän, börjar vi få upp ögonen, så att vi kan urskilja hans majestäts härlighet och ära. För att kunna begrunda, tänka på, detta måste vi bedriva ett visst mått av enskilt, personligt studium. Vi behöver göra detta för vår egen upplysning och för att fördjupa våra egna intryck och vår egen övertygelse, så att vi kan tala med andra på rätt sätt. Under de fyrtio dagar av fasta och isolering som Jesus efter sitt dop tillbragte i öknen, begrundade han och strävade efter att tillägna sig den fulla innebörden i det som de öppnade himlarna hade blottat för hans syn. Det styrkte honom till att motstå frestaren och hans angrepp. Därefter talade han offentligen, och han fick också andra till att tala.
15. Vilka är det som skall bringas till att tala, och om vad?
15 ”Och människor skola tala om dina fruktansvärda gärningars makt, och jag skall förkunna din storhet.” (Ps. 145:6, AS) Tonvikten är här särskilt lagd vid att tala om Gud och vad han har gjort och nu gör. Meningen är den, att människor av det andliga släktet skall bringas till att tala, tala om Jehova, uppbygga varandra på vår allraheligaste tro på Gud, och även upplysa och undervisa det uppväxande släktet, ett släkte som aldrig dör. Själva denna upplysning och undervisning medverkar till att de aldrig behöver dö. (Joh. 17:3) Vårt förnämsta samtalsämne borde därför vara den store Livgivaren, Han som gör under. De verk han utför är underfulla, inte för att mystifiera hans vänner, utan för att befria, frälsa och välsigna dem. Det är det andliga släktets sak att hjälpa det jordiska släktet att inse och erkänna Guds gärningar och att förstå dem.
16. Vad är det en teokratisk konungs förnämsta plikt att göra gentemot sina undersåtar, och hur har Jehovas konung gjort detta till och med så sent som 1953?
16 När Jesus Kristus var på jorden, avhöll han sig inte från att förkunna sin himmelske Faders storhet. Kvarlevan av hans medarvingar kommer inte heller att göra det. Därför sade konungen-psalmisten: ”Och jag skall förkunna din storhet.” En konungs förnämsta plikt är att inte upphöja sig själv i sina undersåtars ögon, utan upphöja den Gud som konungen tillbeder. Konungen, den större David, sitter som en underordnad konung på Jehovas tron. Han måste inpränta hos sina undersåtar, vem deras verklige Härskare är, och framhålla, hur värdig Jehova är att härska och att få deras villiga underdånighet. Den underordnade konungen upphöjer inte sig själv gentemot Gud, så som Satan gjorde och så som Nebukadnessar gjorde strax innan han drabbades av vansinne. Den gudaktige konungen är lik en herde i att leda sina undersåtar på rätta vägar, på rättfärdighetens stigar. Han utlyser möten för att tala till sina undersåtar. Han undantar inte sig själv från de möten som Gud förordnar för sitt folk, utan är med vid dem och tar del i dem och ger sin medverkan till mötet. Detta är en plats där han kan förkunna Jehovas storhet. Jesus Kristus, vår konung, lovade att där till och med bara en helt liten grupp, två eller tre personer, skulle komma tillsammans i hans namn, där skulle han vara mitt ibland dem. Hur var inte hans närvaro uppenbar vid Jehovas vittnens sammankomst ”Den nya världens samhälle”, i Yankee Stadium i New York, den 19—26 juli 1953, där kvarlevan av hans ”lilla hjord” och en ”stor skara” av hans andra får kom tillsammans för att avge det väldigaste vittnesbördet i de kristnas historia! Hur talade de inte där om Jehovas fruktansvärda gärningars makt! De talar fortfarande om den!
17. Vad bör vi göra med ryktet om Jehovas överflödande godhet, och hur kan vi undvika det forntida Israels misstag?
17 ”De skola låta ryktet om din överflödande godhet välla fram och skola sjunga högt om din rättfärdighet.” (Ps. 145:7, RS) Jehova har skaffat sig anseende för sin godhet, och den har gjort honom ryktbar bland hans folk. Den är så överflödande, att de direkt måste låta ryktet därom eller hågkomsten därav välla fram, forsa fram i en stark ström av tacksamma uttryck och yttranden, så att andra kan få veta hur god Gud är mot dem som överlämnar sig åt honom. Alla som längtar efter att lära känna, tillbedja och leva i förbindelse med denne gode Gud drages till honom genom hans rykte som sådan. Men de som tillbeder falska gudar, dvs. tillbeder de illvilliga demonerna, drivs till avund genom den godhet som Jehova låter strömma ned över sitt folk, och de försöker avskära den från dem. Vi, såsom Jehovas folk, bör hålla hans överflödande godhet i minne, i det vi alltid åter erinrar oss den och talar om den med uppskattning. Det var denna Guds välvilliga egenskap som i första rummet ledde oss till att ångra och bättra oss gentemot honom, och den kan också leda andra till ånger och bättring, när de får vetskap om den. (Rom. 2:4) Det är skadligt och farligt att glömma den. När Israel lät Guds godhet blekna bort ur minnet, förlorade detta folk sin känsla av tacksamhet, blev klandersjuka och började känna åtrå efter att experimentera med andra gudar. På det sättet kom de in på avvägar och råkade i allvarliga svårigheter. (Ps. 106:13—43) Vi önskar undvika deras misstag. Vi kan göra det genom att komma ihåg Guds överflödande godhet och sedan låta ryktet om den välla fram i stor omfattning och på det sättet bevara oss ödmjuka, i det vi bävar för att bli funna ovärdiga att få röna ytterligare godhet från honom.
18. Vilka orsaker har vi till att sjunga högt om Jehovas rättfärdighet, och hur gör vi det?
18 Hur rätt har inte vår Gud! Närhelst man försöker döma honom, vinner han alltid, i det han blir hävdad och rättfärdigad i fråga om det som han sagt och gjort. Så det är alltid gott att låta Gud befinnas sannfärdig, även om varje människa därigenom skulle bevisas vara en lögnare. Hur rättfärdig är inte Jehova, inte bara jämförd med människor, utan också jämförd med dem som människor tillbeder såsom gudar! De falska gudarna, sådana som dessa återspeglas i sina tillbedjares tankar, handlingar, ord och religioner, är så orättfärdiga, så frånstötande. Men Jehova avviker aldrig från rättfärdigheten. Till och med när han rättfärdiggör syndare eller förklarar dem rättfärdiga, förblir han alltjämt rättfärdig. Han har gjort en föranstaltning genom Jesu Kristi lösenoffer, varigenom han kan upphäva de människors synder som gör bättring och vänder sig ifrån sina synder och överlämnar sig åt honom genom Kristus. På det sättet förnekar han inte sin egen rättfärdighet. (Rom. 3:4, 22—26, NW) Denna hans rättvisa eller rättfärdighet är ett storslaget tema för oss att sjunga om. Bibeln är vår fullständiga sångbok. Från dess blad sjunger vi högt och ljudligt om hans rättvisa, hans egenskap att alltid ha exakt rätt, hans rättfärdighet. Det vill säga, vi förkunnar med glädje dessa hans egenskaper för andra, för att de må veta att inget svek, ingen orättfärdighet finns hos vår Gud. — 5 Mos. 32:4.
Gud visar tålamod till frälsning för sina skapelser
19. Hur har Jehovas i Psalm 145:8 omtalade egenskaper kommit till uttryck gentemot den andliga kvarlevan av i dag?
19 Vi lever nu i ”ändens tid”, då Jehova skall utrota all den gamla världens orättfärdighet. Hur farligt nära har inte vi varit att bli utrotade tillsammans med den! Jehova har i sanning bevisat sig vara just sådan som den större David, vår konung, nu beskriver honom: ”Jehova är nådig och barmhärtig; han är sen till vrede och av stor kärleksfull godhet.” (Ps. 145:8, AS) När vi först fick erfara Guds ynnest och hans barmhärtighet genom Kristus, rönte vi gagn av att Jehova ådagalade dessa utomordentliga egenskaper. Se, vad han gjorde för oss, medan vi ännu var syndare, i det han sände sin älskade Son från himmelen till att dö för oss, för att vi skulle bli försonade med Gud och få smaka hans nåd. (Rom. 5:6—11, NW) Sålunda anbefallde han sin kärlek åt oss. Men vilken barmhärtighet har han inte, förutom denna allmänna godhet, utövat gentemot sin smorda kvarleva i denna ”ändens tid”, ty när det första världskriget slutade år 1918, befann dess medlemmar sig i ett tillstånd av försumlighet gentemot honom, detta därför att de hyste människofruktan och var befläckade av denna babyloniska värld! Men i stället för att tillintetgöra kvarlevan tillsammans med världen förkortade Jehova vedermödans dagar för Satans organisation genom att avbryta den med en period av oförtjänt godhet, innan striden vid Harmageddon tillåtes att bryta ut. Han frälste sin kvarleva, som ännu befann sig i köttet, och beredde dess medlemmar tillfälle att själva arbeta på sin frälsning genom att sätta i gång med frimodig tjänst såsom hans vittnen och sändebud för Riket i denna efterkrigsperiod. Hans barmhärtighet mot dem, som tog sig uttryck i att han förkortade vedermödans tid och återinsatte dem i arbetet med att avge hans vittnesbörd, har resulterat i barmhärtighet mot andra, nämligen mot en ”stor skara” av hans rätte Herdes, Jesu Kristi, andra får. — Matt. 24:21, 22; Upp. 7:1—17.
20. Hur har Jehova varit ”sen till vrede” gentemot det mänskliga släktet intill nu?
20 ”Sen till vrede!” Jehova har sannerligen varit det gentemot det släkte av mänskligheten, som han har haft att göra med sedan hela jorden dränktes i vatten i Noas dagar. Han har hållit tillbaka Harmageddonstriden, den förfärande nöd som visades i en skuggbild genom syndafloden. Han lät inte Harmageddon komma år 1918 eller strax efter det ”krig i himmelen”, varigenom Satan blev utdriven ur himmelen och nedkastad till jorden. Det är nu trettiofem år sedan dess, och dessa år har bidragit till Jehovas rykte för att vara ”sen till vrede och av stor kärleksfull godhet”. Vi har gjort väl i att följa Petrus’ råd och betänka att detta vår Guds tålamod innebär frälsning, att det innebär ett tillfälle att vinna frälsning åt oss själva och att bistå andra får i att göra detta. (2 Petr. 3:15, NW) Då vi ju vet att denna gamla värld är dömd till undergång och att dess tillintetgörelse är välförtjänt, så ser vi i detta Jehovas sätt att handla med oss ett storslaget uttryck för hans kärleksfulla godhet.
21. Varför finns det ingen orsak till att knota och säga att Gud är sen, dvs. skenbart sen eller senfärdig?
21 Vi gör vist i att dra fördel av detta i överensstämmelse med dess syftemål. Vi vet inte hur mycket längre denna kärleksfulla godhet kommer att vara mot detta släkte och när hans tillbakahållna vrede kommer till utbrott. Människorna borde vara glada åt att Gud är sen i fråga om detta, i varje fall skenbart sen, men i stället är de benägna för att knotande säga att han är sen till att uppfylla sina goda löften. När striden vid Harmageddon kommer, blir det tillräckligt snart, alltför snart för människor som själviskt uppskjuter att ta Guds råd till hjärtat och handla i enlighet därmed. Då kommer de att veta, vad det var frågan gällde, när de hånfullt frågade oss vittnen, var detta universella krig blev av med dess ådagaläggande av Guds makt och storhet. Jehova vet vad han gör. Han väljer själv den tid då han skall utföra det. Han skyndar inte på bara för att ge bespottare ett tecken och ge dessa dåraktiga trotsare ”svar på tal”. Han har i sinnet att frälsa människor av en god vilja, vilka längtar efter att lära känna Guds nåd, barmhärtighet och kärleksfulla godhet.
22. Hur har Jehovas förbarmande varit över alla hans verk, och hur har hans godhet vidgat sig sedan 1931—1935?
22 Den sanne Guden har ett stort hjärta. ”Jehova är god mot alla, och hans ömma förbarmande är över alla hans verk.” (Ps. 145: 9, AS) De flesta människor inser och uppskattar inte detta, alldeles som Jesus sade i sin bergspredikan. (Matt. 5:45, 48) Förbarmande, medlidande — Jehova har utövat detta i tusentals år. När Satan försatte Gud i en uppfordrande situation genom att göra uppror och därpå leda människosläktets första föräldrar till att också göra uppror, förlorade inte Gud jämvikten, så att han förgjorde alla tre upprorsmakarna på en gång. Nej, han inte endast beviljade Satan tid att försöka bevisa sitt skrytsamma påstående gentemot Gud, den Högste, utan därmed beviljade han också tid för människosläktet att växa och för oss att komma till världen, för att Han skall kunna ådagalägga sitt förbarmande mot dem som önskar ställa sig på hans sida och bevisa att Satan är en upprorisk lögnare. Och i denna ”ändens tid” har Jehovas godhet vidgat sig och sträckt sig till människor av alla slag, detta på ett särskilt markerat sätt sedan 1931—1935, då det blev uppenbarat, att frälsandet av en ”stor skara” av andra får är en del av Guds program för denna ”ändens tid”, och då det som säges i Uppenbarelseboken 22:17 fick en vidare tillämpning: ”Och må var och en som hör det säga: ’Kom!’ Och må var och en som törstar komma; må var och en som så önskar taga livets vatten för intet.” — NW.
23. Vad är tiden nu kommen för alla Jehovas verk att ge åt honom, och med vilket resultat för dem?
23 De underbara skapade verken ger ära åt Skaparen. Den livlösa skapelsen ger tigande ära åt honom, men det är den levande — och i synnerhet den förnuftsbegåvade — skapelsens större privilegium att avsiktligt ge ära, tacksägelse och lovprisning åt Gud. Vi vet, att den tid skall komma då detta skall bli fallet överallt. ”Alla dina verk skola tacka dig, o Jehova, och dina helgon skola lova dig.” (Ps. 145:10, AS) Den tid har kommit, då alla hans förnuftsbegåvade verk skall tacka honom av uppriktigt hjärta. Människor av alla slag har nu orsak att tacka honom. De som är av en god vilja gör det, och för detta kommer frälsning att vederfaras dem.
24. Vilka är Jehovas ”helgon” eller ”människor av hans kärleksfulla godhet”, och om vad måste de därför tala, och varför måste de göra det nu?
24 Jehovas ”helgon” är ”människor av hans kärleksfulla godhet”. I våra dagar utgöres de av den andliga kvarlevan, som är delaktig i det nya förbundet, ”förbundet vid offer” som det kallas, därför att det är grundat på Jesu offer. Sedan 1919 har Jehova, den store Domaren, hållit på med att församla dessa människor av hans kärleksfulla godhet, som är i detta förbund, och nu måste de endräktigt prisa honom, och de gör detta. (Ps. 50:5, Ro; AS) De får också del av hans kärleksfulla godhet genom det förbund om Riket som han ingick med konung David. Genom Jesus Kristus, den större David, för han dem in i detta förbund om Riket, för att de skall få regera med Kristus i det himmelska riket och bli till välsignelse för alla lydiga människor. (Apg. 13:34; Jes. 55:3 ; Luk. 22:28—30) De måste bekantgöra detta förbund om Riket, detta gudomliga uttryck för kärleksfull godhet. På detta sätt bekantgör de, att Guds genom Kristus styrda rike är någonting som han har ingått förbund om — och det är därför någonting säkert och visst — och att det som sin konung kommer att ha den som genom Jehovas ynnest gjorde sig förtjänt av rätten till det. I Psalm 110:1 (AS) kallade konung David denne för sin ”Herre” för att visa, hur mycket högre denne Rikets arvinge av Davids släktlinje skulle vara i sin konungsliga ställning. De som blir högt gynnade, genom att de göres till hans medarvingar, har utomordentligt stor anledning till att lova och välsigna den store föranstaltaren av alltsammans, Jehova; och jorden, över vilken de kommer att regera, är den rätta platsen för dem att börja lova honom. Att de gör detta nu har en kraftig verkan på den stora skaran av andra får till dessas frälsning, ty genom kvarlevan får de kännedom om Riket och församlar sig till det.
25, 26. När skulle det talas om Jehovas rikes härlighet, och hur har hans ”rikes ära och härlighet” kungjorts?
25 ”De skola tala om ditt rikes ära, och din makt skola de förkunna. Så skola de kungöra för människors barn dina väldiga gärningar och ditt rikes ära och härlighet.” (Ps. 145:11, 12) Jesus gjorde Guds rike till den främsta läropunkten i sin förkunnelse. Vad sade han att hans lärjungar skulle predika nu i denna sena tid, vid fullständigandet av tingens ordning? Han profeterade att det skulle vara ”dessa goda nyheter om riket”. (Matt. 4:23 ; 10:7; 24:14, NW) I det härliga ljuset av dessa goda nyheter om Guds rike, som föddes år 1914, blir den här världens rikens härlighet blek som döden. Dessutom är den meritlista som de har skaffat sig under denna ”ändens tid” allt annat än ärofull.
26 Jehovas rikes härlighet är en härlighet av högre, överlägsen, art, då den ju är himmelsk, inte jordisk. Men dess osynliga härlighet kommer att återspeglas på ett synligt sätt i den tjusande skönhet, varmed den kommer att fylla denna jordens krets, och därigenom förvandla den till ett paradis för fullkomligt lyckliga skapelser, människor såväl som djur. Ingen monark kan jämföras med Konungen, den större David, som Jehova har smort till det ämbete han bekläder. Jehova har gjort med honom alldeles så som han sade: ”Jag skall också göra honom till min förstfödde, den högste av jordens konungar.” (Ps. 89:28, AS) Riket har redan skaffat sig en ärofull historia, i det att det har vunnit det första krig, som någonsin omtalats såsom utkämpat i himmelen, och har förödmjukat de förlorande, nämligen Satan och hans änglar, genom att störta ned dem till det plan där Konungens fötter befinner sig, hans fotapall, jorden. Sedan Konungen vunnit denna seger i himmelen, drager han vidare för att fullborda sin seger i Harmageddonslaget, alla tiders största strid. Genom upprättandet av Riket år 1914 ådagalades Jehovas makt. Sedan 1919 har Guds makt ytterligare blivit ådagalagd däri att den kommit Rikets upprättande att bli kungjort, trots motståndet från världens sida. Guds makt och kraft har stålsatt Jehovas vittnen, så att de kan stå lojala mot Riket, och i kärleksfull hängivenhet talar de om dess makt, som skall göras fullt uppenbar vid Harmageddon till Jehovas hävdande och förhärligande.
27. Vilket bestämt syfte har detta, att de talar om Jehovas rikes härlighet, och varför måste vi församla oss till det?
27 Att de talar om hans rikes härlighet och talar om hans makt har ett bestämt syfte: ”att bekantgöra för människors söner hans väldiga gärningar och hans rikes majestäts härlighet”. (Vers 12, AS) Detta rike måste beskrivas och förklaras för människorna, så att de som hungrar efter en rättfärdig, gudfruktig regering kan få veta att detta rike just är den styrelse de eftertraktar, och kan skänka det sin undersåtliga tro och lydnad. Enligt profetiorna har Guds rike med Kristus som regent ett ofantligt program att genomföra, men det kommer att vara vuxet uppgiften. Profetiorna om vad Guds rike gör och ännu måste komma att göra bekläder det med en majestätisk härlighet som inget annat rike någonsin har haft eller skulle kunna uppvisa. Detta är den regering, som det verkligen är mödan värt för oss att fylkas kring, för att ge den vårt obetingade stöd. Denna världens riken, som är i opposition mot den, måste lämnas åt sitt öde, att bli tillintetgjorda i striden vid Harmageddon. Vi måste göra Guds rike till vårt enda hopp. Det är vårt enda hopp.
28. Hur förhåller sig Jehovas rike och de mänskliga regeringarna till varandra, när man jämför deras varaktighet, och varför är de sistnämnda dömda att gå under?
28 Denna världens riken fick sin dödsdom beseglad, när ”nationernas fastställda tider” utlöpte år 1914. De kan inte resa sig och hålla stånd mot det rike som då föddes i himlarna. ”Ditt rike är ett rike för alla evigheter, och ditt herradöme varar från släkte till släkte.” (Ps. 145:13) ”Ditt rike är ett rike för alla tidsåldrar, och ditt herravälde består genom alla släkten.” (CB) Vid sidan av detta Guds bestående herradöme skulle alla herradömen eller regeringar av mänskligt ursprung slutligen få lov att gå under. För att undgå konflikt med det skulle människornas regeringar få lov att erkänna det och fredligt överlämna sin suveränitet åt det. Att de inte gör detta dömer dem till att försvinna i den största nöd som människosläktet någonsin kommer att ha erfarit.
29. Varför kommer fienderna nu aldrig att kunna täppa munnen till på alla som talar om Jehovas rike?
29 Det som stridsfrågan i denna tid gäller är Jehovas rike och herravälde, hans universella suveränitet. Satan önskar härska samexisterande med Gud eller så att Jehova Gud blir helt och hållet utesluten, men han kommer inte att lyckas. Guds herradöme kommer att bestå, utan någon medtävlare i himmelen eller på jorden. Med Guds hjälp har vi gjort hans rike känt för många av människornas söner, och vi har så många söner av en god vilja, som talar om hans rike med dess härliga majestät, att fienderna aldrig kommer att kunna täppa munnen till på dem alla. Vi är beslutna att hålla i med att predika Riket för att förmå oräkneliga fler ”människors söner” av en god vilja till att tala om det såsom vittnen för Jehova.
Han sörjer trofast för sitt folk
30. Vad för slags psalm är Psalm 145 i fråga om sin uppbyggnad, och vilken vers fattas i de flesta av de nu existerande hebreiska handskrifterna?
30 Psalm 145, som vi här sysslar med, är en akrostisk eller alfabetisk psalm. Det vill säga: varje vers i sin ordning börjar med en bokstav ur det hebreiska alfabetet med 22 bokstavstecken, i dessas regelbundna ordning från ’alef till taw. Alla översättningar av de hebreiska skrifterna visar inte detta förhållande, men några gör det, såsom En amerikansk översättning, Crampon m. fl. I de flesta ännu existerande handskrifter av den hebreiska texten fattas en vers, som skulle svara mot den hebreiska bokstaven nun (n), men i åtminstone en hebreisk handskrift finner man den felande alfabetiska versen, och dess äkthet bestyrkes av att den förekommer i den grekiska Septuaginta, i Hieronymus’ latinska översättning och i de syriska, arabiska och etiopiska översättningarna. Reviderade standardöversättningen tar med versen i sin egentliga text och ger den följande lydelse: ”HERREN är trofast i alla sina ord och nådefull i alla sina gärningar.” Katolska Brödraskapets bibel återger den så här: ”HERREN är trofast i alla sina ord och helig i alla sina verk.”
31. Varför gör vi rätt i att hålla oss strängt till Jehovas ord, och varför behöver vi aldrig frukta för hans förnuftsbegåvade skapelsers framtid?
31 Med tanke på Jehovas trofasthet i varje sitt ord gör den nya världens samhälle rätt i att hålla sig strängt till bibeln. Vi kommer aldrig att bli besvikna med avseende på hans ord, även om vi verkligen måste vänta längre på somliga saker än vi förr trodde. Det finns ingen möjlighet att någonting som Jehova har lovat kommer att slå fel. Förbund, löften, uttryckta uppsåt, sanningar, tillkännagivanden av fakta — tiden kommer endast att ge ökad sannfärdighet åt dessa och kommer att bekräfta, att Jehova är tillförlitlig i alla sina ord. Han är också helig, god, nådefull mot alla dem av hans skapelser som inser och uppskattar hans godhet, och vi behöver aldrig frukta för framtiden i fråga om någon enda av hans förnuftsbegåvade skapelser. Det finns ingen grund för att tvivla på honom eller misstänka honom för grymhet. Den stund närmar sig alltmer, då hans ord skall bli till fullo hävdat och rättfärdigat, och de som kommer att leva för evigt kommer att få bevittna det eller få kännedom om det.
32. Hur har Jehova handlat i enlighet med Psalm 145:14 gentemot den andliga kvarlevan och efteråt gentemot den ”stora skaran”?
32 Den smorda kvarlevan av arvingar till Riket behöver inte blicka tillbaka på det förgångna för att finna exempel — på Job, på Israel i Egypten, på herden David, på Israel i fångenskap i Babylon; de behöver bara se på sig själva. Genom sina egna erfarenheter på senare tid kan de förstå det som psalmisten därnäst säger om vår Gud: ”Jehova är redo att stödja alla som falla — och att resa upp alla som äro nedböjda.” ”HERREN lyfter upp alla som falla och reser upp alla som äro nedböjda.” (Ps. 145:14, RoPss; CB) Han handlade i överensstämmelse med denna regel, när han år 1919 uppreste sin kvarleva, som hade ådragit sig hans misshag under det första världskriget och som därför var nedböjd under sina babyloniska fiender vid den tid då detta krig slutade. I synnerhet sedan 1935 har han gjort detsamma för de många fångna ”andra fåren”, fångar i samma babyloniska värld. Genom att föra ut dem började Jehova låta ”dyrbara håvor”, de önskvärda av alla nationer komma in, för att hans tillbedjans hus måtte fyllas med härlighet. (Hag. 2:8) Han visste, att de begränsade tusentalen av kvarlevans medlemmar inte var de enda på jorden i vår tid som önskade tillbedja Gud på rätt sätt. Människosläktet, som är danat av jorden, blev ursprungligen skapat till att för evigt på jorden tillbedja den levande, sanne Guden. I harmoni med detta ursprungliga syfte vill Jehova ha sådana tillbedjare på jorden i evighet, och därför börjar han redan nu med att ha sådana tillbedjare på jorden, och de skall förbli där. Han börjar med de hundratals tusenden som skall utgöra den ”stora skaran” av andra får, vilka kommer att överleva striden vid Harmageddon och, i det de bevarar sin ostrafflighet, aldrig kommer att dö. Vi måste komma ihåg, att Jesus Kristus, ”den rätte Herden”, utgav sin mänskliga själ för dessa ”andra får” såväl som för den ”lilla hjorden”.
33. Varför är medlemmarna av den nya världens samhälle de människor på jorden, som i andligt avseende får den bästa födan?
33 I andligt avseende är medlemmarna av den nya världens samhälle de människor på jorden som får den allra bästa födan. Varför? Det beror på att de vänder sig till den rätta källan för andlig föda. ”Allas ögon vänta [blicka hoppfullt, CB] efter dig, och du giver dem deras mat i rätt tid.” (Ps. 145:15) De som känner Jehova enligt hans ord blickar med insikt och hopp upp till honom, inte till kristenhetens präster och predikanter. De som ägnar all sin tid och energi åt Jehovas tjänst förtröstar särskilt på hans omvårdnad om dem, ty de vet att de är mera värda än djuren och fåglarna, som han inte underlåter att visa omsorg om. Han har sänt sin konungslige Son, Herren över det kristna hushållet eller familjen, till sin tillbedjans tempel, och Herren Jesus har betecknat den lojala kvarlevan av sin kropp som en ”trogen och omdömesgill slav”- klass, som skall ”giva dem deras mat i rätt tid”. — Matt. 6:25—34; 24:45—47; NW.
34. Varför kommer Jehova inte att entlediga sin ”trogne och omdömesgille slav” efter de trogna forntida vittnenas uppståndelse, och hur kommer jordens beständiga inbyggare alltid att få föda?
34 Jehova har alltid givit denna slavklass någonting att bära fram som mat i rätt tid. Nu är det inte bara det smorda ”tjänstefolket” som tillägnar sig denna föda, utan också de andra fåren, vilka har behov av andlig föda som mättar och leder till liv. Så länge som denna slavklass finns kvar på jorden, om det så också skulle vara efter striden vid Harmageddon, kommer Jehova inte att entlediga den, inte ens när han uppväcker de trogna vittnena från forna tider från de döda. På vilka grunder skulle han entlediga den? De som blir uppväckta från de döda blir inte kvalificerade för en överordnad ställning enbart genom uppståndelse till liv på jorden, i synnerhet som slavklassens ögon och öron har blivit välsignade långt utöver vad Jehovas förkristna vittnens ögon och öron blev. (Matt. 13:16, 17) Jehovas ande och välsignelse är det som kvalificerar hans slavklass för en högre tjänst. Men sedan denna andliga ”slav”-klass har farit bort från jorden till det himmelska riket, kommer Konungen, han som är ”Evig fader”, att ha sin synliga jordiska organisation av särskilda tjänare, ”furstar på hela jorden”, till att betjäna alla dem som förblir på jorden för evigt. — Ps. 45:17, AV; Jes. 9:6.
35. Hur blir alla våra nuvarande önskningar uppfyllda?
35 Vi som nu befinner oss på livets väg får alla våra nuvarande önskningar uppfyllda. Vi förenar oss med psalmisten i att säga till Jehova: ”Du öppnar din hand och tillfredsställer allt levandes åstundan.” (Ps. 145:16, CB) Allt är i Jehovas hand. Han är Givaren, och därtill en glad givare, således en som är mycket lycklig. Han blir aldrig fattigare genom sitt frikostiga givande. Hans förråd blir aldrig uttömda. Han vet att de som lever åstundar att leva — i lycka, även om de inte nu vet eller erkänner vem som är Livgivaren. Han visste i förväg vad de ville ha och behövde, och han beredde det åt dem och höll ett ständigt förråd tillgängligt. Men de som lever i det upplysta, av gudsfruktan uppfyllda nya världens samhälle har ett bestämt syfte med att önska leva. Det är inte bara för att få åtnjuta tillvaro likt djur, utan för att få tillfredsställa hjärtats och sinnets behov i sin Gud och för att prisa honom och tjäna hans eviga uppsåt.
36. Varför kommer vi inte att behöva sätta i gång hungriga och nödställda omedelbart efter Harmageddon?
36 Vårt andliga behov är vad vi nu huvudsakligen tänker på. Vi väntar på att Jehovas hand skall tillfredsställa vårt andliga behov, alldeles oavsett hur många år vi ännu har att leva till Harmageddon, och alldeles oavsett vilka förhållanden i världen, som kan uppkomma för att omge oss då. Efter Harmageddon skall vi fortsätta med att blicka upp till honom. När denna värld ligger i ruiner och vi träder in i den nya världen, kommer vi inte att vara i något nödtillstånd. Jehova kommer att genom sin konung öppna sin hand, och vi kommer inte att behöva lida, medan vi kanske får lov att fortsätta någon tid mitt ibland den gamla världens ruiner, tills dessa har blivit undanröjda. Vi kommer att vara övermåttan glada åt att vara vid liv då och kommer att fortsätta med att blicka efter Jehovas hand. Om djuren skall livnära sig av sina forna förtryckares lik och hålla gästabud efter Harmageddon, så kommer förvisso inte vi, som tillhör den nya världens samhälle, att behöva sätta i gång hungriga och nödställda, så snart vi träder in i den nya världen. — Hes. 39:11—20; Upp. 19:17—21.
37. Varför behöver jordens beständiga inbyggare — i ljuset av det som säges i Psalm 145:17 — inte frukta för den ändlösa framtid som ligger framför dem?
37 Att Gud på detta sätt håller sin hand öppen och tillfredsställer skapelsernas åstundan, det kommer att fortgå hela den nya världen igenom, utan ände. Jordens beständiga inbyggare har därför inga orsaker till fruktan vid något tillfälle, som om universums urverk skulle gå ner och förhållandena råka i oordning och detta bli till hinder för människans fortsatta lycka. Att det inte skall bli så, det försäkras oss genom det inspirerade uttalandet: ”Jehova är rättfärdig i alla sina vägar och nådig i alla sina verk.” (Ps. 145:17, AS) Därför kommer ingenting att lämnas åt slumpen. Ingen vårdslöshet, ingen försumlighet, inget förbiseende har möjlighet att förekomma. Jehova kommer att handla rätt och rättvist mot oss. Hans inneboende nådefulla välvilja och godhet kommer alltid att träda i dagen. Vilken Gud, vilken Konung att ha på detta sätt alltid!
Att vända sig till den rätta hjälpkällan
38. Vem är det nu en tvingande nödvändighet att åkalla, och vilken förpliktelse pålägger detta oss?
38 I striden vid Harmageddon kommer människorna att åkalla många falska gudar för att dessa skall rädda dem, men till ingen nytta. Vi önskar att människor av en god vilja då skall åkalla en gud som kommer att frälsa dem, så att de får bli vid liv och överleva. Det är nu en tvingande nödvändighet för oss att åkalla Jehova och göra det till vår bestämda, oföränderliga vana. Genom att vi gör det kommer vi att bli frälsta. (Joel 2:32; Apg. 2:21, NW) Detta betyder att offentligen förkunna honom i frimodig bekännelse inför alla och envar. För att människor skall kunna göra detta, måste vi predikare, som Gud har sänt, låta dem höra om denne ende gud som är i stånd till att frälsa genom Jesus Kristus. Därför måste vi vara en upplysningsbyrå eller ett sällskap för upplysning och måste delge upplysningar och underrättelser, även om folk från början inte har bett oss om att få dem. Jehova, som har sänt oss som predikare, har inte sagt att vi skulle vänta tills vi blev ombedda att tala. Han har bjudit oss att gå ut och frambära underrättelsen, vare sig folk hör eller avhåller sig från att höra. En oräknelig ”stor skara” kommer att höra. — Rom. 10:12—15.
39. På vilket sätt måste de som söker frälsning nu åkalla Jehova?
39 Var och en som åkallar Jehova i hopp om att vinna frälsning måste ”i sanning åkalla honom”. Det sanna och rätta sättet att åkalla honom är att göra det genom Kristus, den nu regerande konungen. De naturliga israeliterna av i dag, vilkas förfäder långt tillbaka i tiden förkastade Messias, kan inte gå till Jehova direkt. För att vinna frälsning och för att åkalla i sanning, i enlighet med sanningen, på det sanna sättet, måste de göra det genom den större Mose, medlaren Jesus Kristus. För alla som gör det i uppriktighet är Jehova nära, tätt intill, lätt att nå och följaktligen redo och snabb att svara på deras åkallan.
40. Hur kommer de som fruktar honom att få sin åstundan fullständigt tillfredsställd?
40 Vi önskar komma ihåg hans närhet, när vi kommer i svårt trångmål, antingen individuellt eller som den nya världens samhälle i sin helhet. Psalmisten säger med inspirerad övertygelse: ”Han skall uppfylla deras åstundan som frukta honom; han skall också höra deras rop och skall frälsa dem.” (Ps. 145:19, AS) Det var den fruktan vi först hyste för honom som ledde till att vi har förvärvat den gudomliga vishet som vi nu äger. Vår förnämsta önskan nu är att Jehova skall bli hävdad och upphöjd som universums rättmätige Suverän. Att han blir hävdad och upphöjd kommer att reda upp allting och ställa allt på rätt köl. Först av allt måste det bli så, att alla skapelser i sina sinnen ger honom hans rättmätiga plats och att han blir erkänd i överensstämmelse med vad som är rätt och sant, och allt som framställer honom i felaktig dager måste undanröjas. Vår åstundan efter detta kommer att bli fullständigt tillfredsställd.
41. Varför ropar vi nu till Jehova, och varför skall vi ytterligare komma att göra det, och med vilket resultat?
41 Vi lever nu i den tid då Jehovas förmåga att frälsa ställes på ett avgörande prov. Vi ropar till honom nu. Men under fiendens angrepp, särskilt Gogs slutliga angrepp, kommer vi fortfarande att ropa till Jehova. (Hes. 38:1—39:16) När vi visar att vi inte vill ingå någon kompromiss eller väntar oss något av denna världen, utan i stället blickar upp till Honom som Frälsare, kommer han att höra vårt rop om hjälp och frälsa oss till härlighet och ära för honom i den nya världen. Han frälste sin förebildlige konung, David, på flera underbara sätt. Han frälste Jesus, konungars Konung, fastän det krävde att han måste uppväcka honom från de döda på tredje dagen, och han kommer nu att frälsa sin nya världs samhälle. Det är honom som vi fruktar, och till honom skall vi ropa.
42. Vilka kommer att överleva Harmageddon, och hur blir det med dem som kan komma att dö trogna före Harmageddon?
42 Vet ni, vilka som kommer att överleva striden vid Harmageddon? Så här lyder det tillförlitliga inspirerade svaret: ”Jehova bevarar alla dem som älska honom, men alla de ogudaktiga [de laglösa, RoPss] skall han förgöra.” (Ps. 145:20, AS) När vi vet svaret, måste vi avgöra i vilken klass det är vår mening att då befinna oss. Vi vet vilket öde som är bestämt för vardera av de båda klasserna. Vi gör väl i att handla nu för att då kunna klassificeras som sådana som älskar Jehova, inte som ogudaktiga, laglösa gentemot honom. De laglösa älskar honom inte, de laglydiga, som hör den nya världens samhälle till, älskar honom i sanning. (1 Joh. 5:3) Vi vet vilka som skall få överleva Harmageddon, och om vi bedrar oss själva, har vi ingen ursäkt för det. Regeln är enkel och tydlig. På grund av att ”laglösheten förökas”, svalnar kärleken hos många, men den nya världens samhälle måste fortsätta med att älska Jehova och göra detta med allt större innerlighet. (Matt. 24:12) Dem som älskar Jehova, men som kan komma att dö nu före Harmageddon, kommer han att bevara, ty deras egenskap att vara värdiga livet i den nya världen består och kommer att få sin belöning på rätta sättet eller vid hans fastställda tid, antingen genom en andlig uppståndelse till att regera med Kristus i Riket eller genom en tidig uppståndelse till liv i det jordiska paradiset. — Joh. 5:28, 29; Upp. 2:10.
43. Till vilket beslut drivs vi nu, och vad innebär detta beslut att vi skall göra?
43 När vi nu har nått höjdpunkten av denna granskning av vad Jehova är och vad han gör, kan vi då känna oss drivna till något annat beslut än det som psalmisten gav uttryck åt? Han sade: ”Min mun skall uttala [eller bättre: Må min mun uttala, CB; AT] Jehovas pris, och må allt kött lova hans heliga namn alltid och evinnerligen.” (Ps. 145:21, AS) Detta personliga beslut innebär — först och främst — det beslutet, att var och en av oss skall predika till Jehovas lov och pris, ty lovprisning tillkommer den nya världens Suverän nu och i all evighet. När vi nu känner och uppskattar honom som vi gör, hur skulle vi då någonsin kunna undanhålla honom denna lovprisning? Det kan vi inte!
44. Om vi vill att allt kött också skall lova Jehovas namn för evigt, vad måste vi då göra, och hur?
44 Men om vi önskar att allt kött också skall lova hans heliga namn alltid och evinnerligen, måste vi helt enkelt predika för att göra hans heliga namn känt för allt kött, människor av alla slag, sak samma vilken hudfärg de har eller vilka andra raskännetecken de har i kroppsligt avseende. Vi kan inte vänta på att Gud själv skall göra detta, endast därför att vi önskar och ber om att det skall inträffa. Vi har inom oss den av Gud givna förmågan och nu också så många andra medel att prisa honom inför andra. Låt oss med förenade krafter bruka alla dessa medel i harmoni med vår åstundan och bön. Må vi få alla slag av kött att lova vår Guds heliga namn nu.
45. Varför kommer Harmageddon inte att avbryta lovprisningen av Hans namn, och vilken inspirerad önskan av psalmisten är vi beslutna att vara med om att förverkliga?
45 Tänk bara! Det kommer att innebära början till att allt kött lovprisar Jehovas älskade namn alltid och evinnerligen, här på jorden. Inte ens striden vid Harmageddon kommer att avbryta deras lovprisning av hans namn, ty endast de som lovar honom kommer att bli bevarade genom hela denna strid. Tänk sedan på det underbara arbetet efter Harmageddon, då det gäller att göra inte bara barnen till dem som överlever Harmageddon, utan också alla de återuppståndna människorna, förtrogna med Jehovas namn för att sporra dem till att stämma in i lovprisandet av det, till dess hela jorden genljuder av det lov och pris som han förtjänar att få. Vilken välsignad framtidsutsikt! Är vi med tanke på den beslutna att ha del i att förverkliga psalmistens inspirerade önskan angående Guds namn nu och efter Harmageddon? Vår kärlek till Gud kommer att svara ett innerligt och intensivt ja, och såsom den nya världens samhälle kommer vi att följa den kurs som kommer till uttryck i orden: ”Jag vill dagligen lova dig och prisa ditt namn alltid och evinnerligen.” — Ps. 145:2.
(The Watchtower, 15 december 1953)