Kapitel 10

”Tecknet” på att det har kommit nära

1. Varför bör vi vara spänt intresserade av att lära känna fakta om hur nära millenniet är?

NÄR vi betraktar millenniet enligt vad bibeln säger om det, är det något mycket åtråvärt för hela mänskligheten, de levande och de döda. Det är därför tillkännagivandet om att det har kommit nära är mycket välkomna nyheter för alla som förstår det. Vi bör vara spänt intresserade av att lära känna vilka hållbara skäl vi har för att vara övertygade om att det har kommit nära. Vilka är dessa skäl? Skall vi ta oss tid att begrunda några av dem?

2. a) Vilket församlande, som vi ser pågå, är i sig självt ett tydligt bevis för att millenniet har kommit nära? b) Vem är anförare på Guds sida i detta ”krig”, och i vilken ställning tjänar han redan?

² Av vad som hittills sagts om millenniet framgår det att det omedelbart måste föregås av det mest förödelsebringande kriget i mänsklighetens hela historia, ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon. Vi kan nu se hur de politiska härskarna eller ”konungarna på hela den bebodda jorden”, under inflytande av krafter som står utanför människans kontroll, församlas till detta krigens krig. Detta är i sig självt ett tydligt bevis för att det åstundade millennium som följer efter kriget också har kommit nära. (Uppenbarelseboken 16:13—16, NW) Anföraren för Guds himmelska härskaror, vars namn är Trofast och sannfärdig, Guds Ord, kommer aktivt att ta del i detta krig på Guds, den Allsmäktiges, sida. Denne himmelske anförare är konung redan innan detta krig vid Harmageddon börjar. ”På sitt huvud bar han många kronor”, och ”på sin mantel, över sin länd, har han detta namn skrivet: ’Konungarnas konung och herrarnas herre.’” (Uppenbarelseboken 19:11—16) Följaktligen regerar han som konung redan innan denna tusen år långa period börjar, under vilken han skall regera tillsammans med sina 144.000 kristna medarvingar. — Uppenbarelseboken 12:5; 14:1—4; 20:4—6.

3. Vad fick Johannes se, då bokrullens båda första insegel öppnades (Uppenbarelseboken 6:1—4), med avseende på början av Kristi regering som föregår tusenårsriket?

³ I en tidigare bild av världshändelserna nu på 1900-talet omtalas början av denne konungarnas konungs, Jesu Kristi, regering, som föregår tusenårsriket. Denna bild ges i Uppenbarelsebokens sjätte kapitel, där aposteln Johannes talar om vad han såg när Guds lamm, Jesus Kristus, börjar öppna de sju insegel som förseglar den ”bokrulle” som han har tagit emot ur Guds hand, hans som sitter på den himmelska tronen. Johannes säger: ”Och jag såg, när Lammet öppnade ett av de sju inseglen, och jag hörde ett av de fyra levande väsendena säga med en röst som ljöd som åska: ’Kom!’ Och jag såg, och se, en vit häst; och den som satt på den hade en båge; och en krona blev given åt honom, och han drog åstad segrande och för att göra sin seger fullständig. Och när han öppnade det andra inseglet, hörde jag det andra levande väsendet säga: ’Kom!’ Och en annan kom fram, en eldfärgad häst; och åt den som satt på den blev givet att ta friden bort från jorden, så att de skulle slakta varandra; och ett stort svärd blev honom givet.” — Uppenbarelseboken 6:1—4, NW.

4, 5. a) Vad symboliserar denne ryttare på den eldfärgade hästen? b) Vem drog åstad vid denna tid för att göra sin seger fullständig, och hur beredde detta scenen för uppfyllelsen av Psalm 2:1—6?

⁴ Vi ser här de symboler som sinnebildar första världskriget, som bröt ut år 1914 men som bara var en föregångare till andra världskriget, som tog friden bort från jorden under ytterligare sex år. Det första av dessa världskrig markerade den tid då den rättfärdige stridsmannen Jesus Kristus tog emot den himmelska kronan och drog åstad mot sina fiender på jorden för att vinna striden, för att göra sin seger fullständig över sina jordiska fiender. Detta betydde att han längre fram skulle strida på Guds sida i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon. Att han blir krönt till konung i himmelen vid tiden för första världskriget bereder scenen för uppfyllelsen av följande ord i den andra psalmen:

⁵ ”Varför larma hedningarna [nationerna, NW] och tänka folken fåfänglighet? Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra mot HERREN [Jehova] och hans smorde [hans Kristus, Septuagintaöversättningen till grekiska]: ’Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.’ Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem. Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem: ’Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.’” — Psalm 2:1—6; jämför Apostlagärningarna 4:24—30.

6. Har världskrigen och Förenta nationerna lyckats störta Jehovas konung från tronen på Sions berg, och vad kommer utgången av kriget vid Harmageddon att försäkra oss om?

⁶ Trots allt det larmande som oroat nationerna sedan första världskriget 1914—1918 har Jehova haft sin konung, sin Son Jesus Kristus, insatt på Sion, det himmelska, konungsliga regeringssätet. (Uppenbarelseboken 14:1; Hebréerna 12:22) Varken första världskriget, andra världskriget eller Förenta nationerna har lyckats störta denne messianske konung från tronen. ”Kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon kommer att befästa hans ställning på den himmelska tronen, och han kommer då att vara redo att börja sin tusenåriga regering tillsammans med sina 144.000 lojala medarvingar. (Uppenbarelseboken 19:19—21) Denna viktiga omständighet försäkrar oss om att det utlovade millenniet med livgivande välsignelser för mänskligheten kommer att bli en verklighet. Det har kommit nära!

7. Varför är inte vi lika detta forntida onda och trolösa ”släkte”, men var finner vi ändå ett ”tecken” som Jesus gav oss att ta del av?

⁷ Trots det bevismaterial som här framlagts kräver många skeptiska personer ett ”tecken”, innan de låter sig övertygas om att millenniet verkligen har kommit nära, ja, att det kommer att börja inom vår generations tid. Vi tillhör inte det onda och trolösa ”släkte” av religiösa skriftlärda och fariséer som för nitton hundra år sedan ville att Jesus Kristus skulle ge dem ett tecken för att övertyga dem om att han var Messias. (Matteus 12:38, 39) Vi har emellertid den beskrivning av ett ”tecken” som Jesus Kristus själv gav oss, och eftersom han gjorde denna beskrivning tillgänglig för oss, skulle vi av eget förvållande förbli i allvarlig okunnighet genom att vägra att ta del av den. Vi har tillgång till denna beskrivning i Matteus’ tjugofjärde kapiteloch Matt.tjugofemte kapitel, Markus’ trettonde kapitel och Lukas’ tjugoförsta kapitel. Beskrivningen av detta tecken gavs åt Jesu apostlar på deras begäran, inte för att bevisa att han var Messias eller Kristus, utan för att visa att vissa utlovade framtida händelser var nära förestående, snart skulle gå i uppfyllelse. Jesus gav denna beskrivning på elfte dagen i vårmånaden Nisan år 33 v.t., tre dagar före sin våldsamma död.

PROFETIAN OM ”TECKNET”

8. Hur antydde Jesus att han skulle bege sig bort, och vilka ord skulle uttalas när han återvände?

⁸ Jesus hade just förutsagt något som lät mycket fruktansvärt i judarnas öron, nämligen att deras tempel i Jerusalem skulle förstöras. Vid detta tillfälle hade han förklarat för sina religiösa motståndare: ”Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde. Ty jag säger eder: Härefter skolen I icke få se mig intill den tid, då I sägen: ’Välsignad vare han, som kommer, i Herrens [Jehovas, NW] namn.’” (Matteus 23:38, 39) Detta antydde att han skulle bege sig bort. När han återvände skulle somliga ta de profetiska orden i Psalm 118:26 i sin mun och säga: ”Välsignad vare han, som kommer, i HERRENS [Jehovas] namn.”

9. Hur visade Jesus att det inte var tillbedjarna i Jerusalems tempel som skulle uttala dessa välkomstord, när han återvände?

⁹ Det var uppenbarligen inte i det materiella templet i Jerusalem som Jehovas tillbedjare med dessa profetiska ord skulle välkomna den som kommer i Jehovas namn. Jesus fick detta att framstå mycket tydligt, vilket framgår av den skildring som följer på dessa hans olycksbådande ord: ”Och Jesus gick därifrån ut ur helgedomen. Hans lärjungar trädde då fram och bådo honom giva akt på helgedomens byggnader. Då svarade han och sade till dem: ’Ja, I sen nu allt detta; men sannerligen säger jag eder: Här skall icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.’” — Matteus 24:1, 2.

10. Vilken fråga ställde fyra av apostlarna till Jesus, medan de befann sig på Oljeberget med utsikt över templet, och hur återger olika översättningar deras fråga?

¹⁰ De tolv apostlarna ställde ingen fråga om denna fruktansvärda profetia förrän de kom över till Oljeberget med förträfflig utsikt över Jerusalem och detta tempel, som kung Herodes den store hade renoverat. Denna syn tycks ha gett upphov åt en viktig fråga bland fyra av apostlarna, vilken också väckte de övrigas intresse. Vi läser nämligen: ”Medan han satt på Oljeberget trädde lärjungarna fram till honom, medan de var ensamma, och sade: ’Säg oss: När skall detta ske, och vad skall vara tecknet på din närvaro [grekiska: parousiʹa] och på avslutningen på tingens ordning?’” (Matteus 24:3, NW) Young’s Literal Translation of the Holy Bible återger deras ord från grekiskan på följande sätt: ”Säg oss, när skall detta ske, och vad är tecknet på din närvaro och på tidsålderns fullständiga slut?” The Emphasised Bible av Rotherham har en liknande lydelse: ”Säg oss, när detta skall ske och vad som skall vara tecknet på din närvaro och tidsålderns avslutning.” Ärkebiskop Newcomes översättning (korrigerade texten) lyder: ”Vad skall vara tecknet på ditt framträdande och på tidsålderns slut?” — 1808 års upplaga.

11. a) När blev Jerusalems tempel förstört, men vilka andra händelser inträffade inte vid den tiden? b) Vad är det därför naturligt att vi gör, när det gäller historien?

¹¹ Vi i våra dagar vet när förstöringen av det bokstavliga templet i Jerusalem ägde rum. Det var för nitton hundra år sedan, på sommaren år 70 v.t., då de romerska legionerna under härföraren Titus förstörde hela staden. (Lukas 21:20—24) Men hur förhåller det sig med dessa andra ting, ”tecknet” på Kristi parousia (närvaro, framträdande) och på avslutningen på tidsåldern eller tingens ordning (eller tillståndeta), vilket alltsammans ingick i lärjungarnas fråga? Det fullständiga slutet eller avslutningen på ett tillstånd bland judarna eller en judisk tingens ordning nåddes år 70 v.t., men inte avslutningen på den mera omfattande tingens ordning, som denna judiska ordning bara var en profetisk bild av eller förebild till. Herren Jesu Kristi parousia, närvaro eller framträdande inträffade heller inte det året. Eftersom vi lever nu på 1900-talet, är det mest naturligt att vi undersöker 1900-talets historia för att fastställa huruvida det förutsagda ”tecknet” har visat sig under vår egen generations tid.

12. Varför bör vi, med tanke på vad Stefanus sade om Kristi första tillkommelse, fråga oss huruvida apostlarna frågade om Jesu ”tillkommelse” eller ”advent”?

¹² Vi bör lägga märke till att lärjungarna frågade om Herren Jesu Kristi parousia. Frågade de om hans ”tillkommelse”, när de ställde denna fråga, hans ”advent”, som somliga kallar det? Detta är en fråga som förtjänar att ställas. När den kristne martyren Stefanus talade om Herren Jesu första ”tillkommelse”, sade han nämligen till den judiska domstolen Sanhedrin i Jerusalem: ”Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ock dödat dem som förut förkunnade om den Rättfärdiges tillkommelse [grekiska: eʹleusis], vilkens utlämnare och dråpare I nu haven blivit.” (Apostlagärningarna 7:52, Åk) Vi lägger märke till att när Stefanus talade om Kristi första tillkommelse, använde han inte ordet parousiʹa, utan det grekiska ordet eʹleusis. Dessa båda grekiska ord skiljer sig inte bara till sin form och sitt ursprung, utan också till sin innebörd.

13. Vilken är den ordagranna innebörden i ordet parousía med tanke på dess ursprung, men hur förklarar auktoriteter på grekiska ord innebörden i detta ord?

¹³ Ordet parousiʹa betyder ordagrant ”ett varande bredvid”, eftersom det kommer från den grekiska prepositionen paraʹ (”bredvid”) och ousía (ett ”varande”). A Greek-English Lexicon av Liddell och Scott, band 2, sidan 1343, spalt 2, anger som första definition på parousía ordet ”närvaro”. Som andra definition ges ordet ankomst, och därefter heter det: ”I synnerhet besök av kunglig eller offentlig person.” Theological Dictionary of the New Testament (av Gerhard Friedrich) anger i överensstämmelse med detta under rubriken ”Allmän betydelse” ordet ”närvaro”. (Band 5, sidan 859) Under rubriken ”Den tekniska användningen av orden” anges sedan i förbindelse med hellenism: ”1. En härskares besök.” På sidan 865 heter det beträffande ”den tekniska användningen av pareimi [verbet] och parousía i NT”: ”I NT används orden aldrig om Kristi tillkommelse i köttet, och parousía har aldrig innebörden återkomst. Uppfattningen om mer än en parousía återfinns först i den mera sentida kyrkan.”

14. a) Vilket uttryck skulle användas i stället för ”närvaro” enligt det grekiska ordets tekniska användning i förbindelse med hellenism? b) I vilka översättningar återges parousía genomgående med ”närvaro”, och vilken kontrast återfinns i Filipperna 2:12?

¹⁴ Jesu lärjungar frågade alltså inte om hans ”ankomst”, utan om tiden efter hans ankomst. De frågade om hans ”närvaro”. Och om vi i stället för att använda ordet ”närvaro” tillämpar ”den tekniska användningen av orden” i förbindelse med hellenism, skulle den fråga lärjungarna ställde till Jesus förstås på följande sätt: ”Vad skall vara tecknet på [ditt besök såsom kunglig person] och på avslutningen på tingens ordning?” Ett ”besök” inbegriper mera än en ”ankomst”. Det inbegriper en ”närvaro”. I det så kallade Nya testamentet förekommer det grekiska ordet parousía tjugofyra gånger, och det är inte bara Nya Världens översättning av den Heliga skrift som återger detta ord med ”närvaro” på alla ställen där det förekommer, utan så är också fallet med andra översättningar, till exempel Young’s Literal Translation of the Holy Bible, 1862; Wilsons The Emphatic Diaglott, 1857—1863; och Rotherhams The Emphasised Bible, 1897. Vi lägger märke till hur passande orden ”närvaro” och ”frånvaro” ställs i kontrast till varandra i Filipperna 2:12 (NW), där aposteln Paulus säger: ”Ni [har] alltid ... varit lydiga, inte endast under min närvaro, utan nu mycket mera beredvilligt under min frånvaro.”

LIKNELSEN OM DE TIO JUNGFRURNA

15. Vilken översättning av parousía är nödvändig i förbindelse med flera delar av det ”tecken” som Jesus förutsade, också vilken liknelse utgör ett exempel på detta?

¹⁵ Betydelsen ”närvaro” för parousía är nödvändig i förbindelse med flera delar av Jesu profetia om ”tecknet” på hans parousia och på avslutningen på tingens ordning. Låt oss till exempel undersöka den del av profetian som vanligen kallas liknelsen om de förståndiga och de oförståndiga jungfrurna. Jesus hade just profeterat om den ”trogne och omdömesgille slaven” och om den ”onde slaven”, och nu profeterar han om en annan detalj i förbindelse med sin parousia. ”Då”, säger han, ”skall himmelriket bli likt tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. Fem av dem var dåraktiga, och fem var omdömesgilla. De dåraktiga tog nämligen sina lampor men tog ingen olja med sig, då däremot de omdömesgilla tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor.” — Matteus 25:1—4; 24:45—51; NW.

16. I vilken bemärkelse är kvinnorna ”jungfrur”, enligt vad som framgår av liknelsens inledning?

¹⁶ Först och främst bör vi lägga märke till att denna liknelse gäller en klass av individer, och den skall därför inte tillämpas i sin helhet på varje enskild individs liv och död. De inbegripna är ”jungfrur” i speciell bemärkelse, eftersom de representerar ”himmelriket”. Jesus sade ju att ”då skall himmelriket bli likt [vad?] tio jungfrur”. Detta är det ”rike” som Jesus tidigare talade om i sin profetia, när han sade: ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och därpå skall slutet komma.” — Matteus 24:14, NW.

17. a) Vilka är ”jungfrurna” en bild av, med tanke på att de är tio till antalet? b) När började liknelsen gå i uppfyllelse, och varför vid den tidpunkten?

¹⁷ Eftersom talet ”tio” i Skriften betecknar fullkomlighet med avseende på jordiska ting, är de tio ”jungfrurna” en bild av alla kristna som har framtidsutsikten eller bekänner sig ha framtidsutsikten att bli Jesu Kristi medarvingar till det himmelska riket. När började alltså den profetiska liknelsen gå i uppfyllelse? Söndagen den 6 Sivan, på pingstdagen, år 33 v.t. Varför det? Därför att jungfruklassen kom till då. Jesu Kristi trogna lärjungar, som var samlade på övre våningen i ett hus i Jerusalem, blev nämligen döpta med den heliga anden denna dag. De blev därigenom pånyttfödda av Gud till att vara hans andliga söner och fick utsikten att bli ”Guds arvingar och Kristi medarvingar”. (Romarna 8:17) Men i bibeln är det vanligen sönerna som är arvingar; och varför framställs i denna liknelse alla medlemmarna av den av anden pånyttfödda församlingen av Kristi lärjungar under bilden av kvinnor, unga jungfrur, som på bröllopsnatten går ut för att möta brudgummen? Och vem är denne ”brudgum”?

18. Vid vilka liknade Johannes döparen sig själv och Jesus, i förbindelse med bröllop, och vem ledde Johannes sina egna lärjungar till?

¹⁸ ”Brudgummen” är den uppståndne, förhärligade Herren Jesus Kristus. Johannes döparen talade om honom på detta sätt, och därför liknade han sig själv vid ”brudgummens vän”. På den tiden var det i allmänhet ”brudgummens vän” som ordnade med bröllopet mellan brudgummen och bruden. Den kväll då de båda trolovade skulle förenas blev brudgummen föremål för större uppmärksamhet än brudgummens vän. Och därför sade Johannes döparen till sina lärjungar, som han förberedde åt Jesus Kristus såsom deras bildlige ”brudgum”: ”Jag är inte den Smorde, utan jag har blivit utsänd framför honom. Den som har bruden är brudgummen. Men när brudgummens vän står och hör på honom, känner han mycken glädje på grund av brudgummens röst. Fördenskull har denna min glädje gjorts fullständig. Denne måste fortsätta att växa till, men jag måste fortsätta att minska.” (Johannes 3:28—30, NW) Det var därför helt i sin ordning att Johannes ledde sina lärjungar till Jesus.

19, 20. a) Hur liknar Jesus sig själv vid en brudgum i en liknelse, som han framställde, och i Uppenbarelseboken? b) Vad kallas det nya Jerusalem i överensstämmelse med detta?

¹⁹ Jesus själv liknade sig vid en brudgum i en annan liknelse som han framställde. Detta var liknelsen om ”bröllopet”, som en kung anordnade åt sin son, och denne son var en bild av evighetens store konungs, Jehova Guds, Son. (Matteus 22:1—14) Och i den uppenbarelse som Jesus Kristus fick av Gud och förmedlade till aposteln Johannes liknas Jesus såsom Guds lamm vid en brudgum, som blir förmäld med församlingen av sina lärjungar. Det heter där: ”’Låtom oss glädjas och fröjda oss och giva honom äran; ty tiden är inne för Lammets bröllop, och dess brud har gjort sig redo. Och åt henne har blivit givet att kläda sig i fint linne, skinande och rent.’ Det fina linnet är de heligas rättfärdighet... . ’Skriv: Saliga äro de som äro bjudna till Lammets bröllopsmåltid.’” Aposteln Johannes berättar vidare om en ängel som kom till honom och talade till honom och sade:

²⁰ ”’Kom hit, så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru.’ Och han förde mig i anden åstad upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ned från himmelen, från Gud, med Guds härlighet.” — Uppenbarelseboken 19:7—9; 21:9—11.

21. Vid vad liknar Paulus i Efesierna 5:23—27 förhållandet mellan Jesus Kristus och hans församling?

²¹ Aposteln Paulus liknar förhållandet mellan Jesus Kristus och hans församling av 144.000 medarvingar vid förhållandet mellan äkta man och hustru. Han skriver: ”En man är sin hustrus huvud, såsom Kristus är församlingens huvud, han som ock är denna sin kropps Frälsare. Ja, såsom församlingen underordnar sig Kristus, så skola ock hustrurna i allt underordna sig sina män. I män, älsken edra hustrur, såsom Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne till att helga henne genom att rena henne medelst vattnets bad, i kraft av ordet. Ty så ville han själv ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck och skrynka och annat sådant; fastmer skulle hon vara helig och ostrafflig.” — Efesierna 5:23—27.

22. Var äger bröllopet rum, och varför omnämns inte brudgummens brud i Jesu liknelse?

²² Bröllopet mellan brudgummen Jesus Kristus och hans ”brud”, hans församling, skall naturligtvis äga rum i himmelen, där de skall bli förenade med den himmelske Faderns, Jehova Guds, välsignelse. Vi bör emellertid lägga märke till att bruden inte omnämns i liknelsen om de tio jungfrurna, vilket beror på att detta kunde ha vållat en viss oklarhet. Det beror i själva verket på att ”bruden” tas ut eller utväljs bland de ”tio jungfrurna” själva. De utvalda ”jungfrurna” är de ”lyckliga” eller ”saliga”, som är ”bjudna till Lammets bröllopsmåltid”. (Uppenbarelseboken 19:9) I överensstämmelse med detta visar Jesu liknelse att de kvalificerade ”jungfrurna” träder in genom dörren till den festsal där bröllopsmåltiden skall hållas. Liknelsen visar i fortsättningen på vilket sätt de är kvalificerade.

23. Vilka krav ställs på medlemmarna av Kristi församling med tanke på att de liknas vid ”jungfrur”?

²³ Medlemmarna av Kristi brudförsamling liknas vid ”jungfrur” av mer än det skälet att de är trolovade med en jungfrulig brudgum. De är ”jungfrur” i ett ytterligare, andligt avseende. Precis som en jungfrulig flicka är ren, kysk, orörd i sexuellt avseende, så måste också dessa trogna medlemmar av den kristna församlingen vara rena och kyska genom att hålla sig avskilda från denna världen och inte ha några förbindelser med denna världens religiösa och politiska organisationer. De tar inte del i någon förening mellan kyrka och stat. De bevarar sin andliga jungfrulighet genom att inte blanda sig i denna världens angelägenheter. (2 Timoteus 2:3, 4) Detta är innebörden i de ord som uttalas om de 144.000, som ses stå tillsammans med Guds lamm på det andliga Sions berg: ”Dessa äro de som icke hava orenat sig med kvinnor [sådana som den religiösa skökan, det stora Babylon, och hennes döttrar]; ty de äro såsom jungfrur. Dessa äro de som följa Lammet, varthelst det går.” — Uppenbarelseboken 14:4; 17:3—5.

24. Vad sägs det i Jakob 1:26, 27 om den renhet som krävs av dessa som liknas vid jungfrur?

²⁴ Lärjungen Jakob säger beträffande den renhet som krävs: ”Om någon tycker sig vara en formenlig tillbedjare och likväl inte tyglar sin tunga utan fortfar att bedra sitt hjärta, då är dennes form av tillbedjan fåfäng. Den form av tillbedjan som är ren och obesudlad från vår Guds och Faders ståndpunkt är denna: att ta sig an fader- och moderlösa och änkor i deras vedermöda och att bevara sig utan fläck från världen.” — Jakob 1:26, 27, NW.

DE GÅR UT FÖR ATT MÖTA ”BRUDGUMMEN”

25. Hur tog Kristi församling på pingstdagen år 33 v.t. sin början med den religion som är ren och obesudlad från Guds ståndpunkt, och vad bevisade att det förhöll sig så?

²⁵ På pingstdagen år 33 v.t., då den heliga anden kom över Jesu Kristi trogna lärjungar såsom ett dop, medan de väntade i Jerusalem, tog den kristna församlingen sin begynnelse med den ”form av tillbedjan som är ren och obesudlad från vår Guds och Faders ståndpunkt”. De var i andligt avseende en jungfrulig klass, som var avskild från den religiösa organisation som hade förkastat Jesus Kristus och åstadkommit att han blivit hängd på en påle av den romerske landshövdingen Pontius Pilatus. (Apostlagärningarna 2:1—42) De höll från början fast vid Messias’, Jesu, och hans tolv apostlars undervisning och höll sig avskilda från det ”vrånga släkte” som var genomdränkt med oskriftenliga religiösa traditioner, som gått i arv från deras vilseledda förfäder. (Apostlagärningarna 2:40; Galaterna 1:13—17; Matteus 15:1—9) Den heliga andens dop och gåvan att tala främmande tungomål bevisade att de hade den sanna religionen, och de visste det. Nu måste de bevara sig ”jungfruliga” i den.

26, 27. a) Med vem blev den kristna församlingen i andligt avseende trolovad vid pingsten år 33 v.t.? b) Hur talade Paulus i 2 Korintierna 11:2—5 till de kristna likt ”brudgummens vän”?

²⁶ Det var den dagen (6 Sivan år 33 v.t.) som den kristna församlingen blev trolovad, lovad i äktenskap åt den himmelske brudgummen Jesus Kristus. Alla som därefter förenade sig med denna ursprungliga församling om 120 lärjungar i Jerusalem blev en del av denna trolovade klass och var förpliktade att bevara sig ”jungfruliga”. Aposteln Paulus framhåller detta faktum, när han varnar de kristna i Korint för att bryta sin trolovning med Jesus Kristus och gifta sig med en falsk Kristus. Paulus talar som om han vore ”brudgummens vän”, när han säger:

²⁷ ”Jag är svartsjuk beträffande er med gudaktig svartsjuka, ty jag har personligen lovat er i äktenskap åt en enda äkta man, på det att jag måtte framställa er såsom en kysk jungfru inför den Smorde. Men jag är rädd för att liksom ormen förledde Eva genom sin illfundighet, så kan på något sätt edra sinnen bli fördärvade och dragna bort från den uppriktighet och den kyskhet, som ni är skyldiga den Smorde. Ty det är verkligen så att om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den som vi predikade, eller ni tar emot en annan ande, än den som ni tog emot, eller andra goda nyheter, än dem som ni godtog, så har ni gärna fördrag med honom. Ty jag anser att jag inte i något enda stycke har bevisat mig underlägsen edra extra prima apostlar.” — 2 Korintierna 11:2—5, NW.

28. Hur talade både Jesus och änglarna om för lärjungarna att han skulle komma likt en judisk brudgum för att hämta dem hem till sig?

²⁸ Deras bröllop med den jungfrulige brudgummen i himmelen skulle äga rum någon gång i framtiden, någon gång långt efter denna trolovningsdag på pingsten år 33 v.t. Femtiotvå dagar dessförinnan, den natt då Jesus blev förrådd av den otrogne aposteln Judas Iskariot, hade han sagt till sina trogna apostlar: ”I min Faders hus finns många boningar. I annat fall skulle jag ha underrättat er, ty jag går min väg för att bereda en plats åt er. Vidare, om jag går min väg och bereder en plats åt er, så kommer jag igen och skall ta er hem till mig, för att där jag är, där skall också ni vara. Och dit jag går, dit känner ni vägen.” (Johannes 14:2—4, NW] Fyrtiotvå dagar därefter, då han for upp från Oljeberget och in i skyn, medan ett antal av hans lärjungar såg på, visade sig två änglar för dem och sade: ”Ni män från Galileen, varför står ni och ser upp mot skyn? Denne Jesus, som blev upptagen från er in i skyn, skall komma så, på samma sätt, som ni har sett honom fara in i skyn.” (Apostlagärningarna 1:9—11, NW) Lärjungarna visste alltså att Jesus, i likhet med en judisk brudgum på bröllopsnatten, skulle komma för att hämta dem till sin himmelske Faders hem, precis som Jesus tidigare hade lovat dem. — Johannes 14:1—3.

29. a) När gick jungfruklassen åstad för att möta brudgummen? b) Vilken fråga uppstod nu, och vad antyds av att båda slagen av jungfrur var lika till antalet?

²⁹ Med tanke på sitt stundande bröllop gick den trolovade jungfruklassen åstad för att möta brudgummen, för att välkomna honom och glädja sig med honom. Dess medlemmar måste vaka, eftersom de inte visste ”dagen, ej heller stunden”. (Matteus 25:13) Hur många av dem, som gick åstad på pingstdagen år 33 v.t. och av de tusentals individer som längre fram förenade sig med dem, skulle visa sig vara lika de ”omdömesgilla” jungfrurna i liknelsen, och hur många skulle likna de ”dåraktiga” eller omdömeslösa jungfrurna? I liknelsen är antalet omdömesgilla och antalet dåraktiga jungfrur lika stort för att utvisa att alla som verkligen går åstad har samma möjligheter, men också för att inte antyda att det skulle vara fler av det ena slaget än av det andra; denna sak lämnades obestämd. Men i liknelsen förutsades det verkligen att inte alla de som gick åstad såsom ”jungfrur” skulle bevisa sig värdiga att bli mottagna och få ta del i ”Lammets bröllopsmåltid”. — Lukas 12:35—38.

30. a) Vad skilde de omdömesgilla jungfrurna från de dåraktiga? b) Gick allesammans åstad med brinnande lampor, och vad var alltså nu den avgörande frågan?

³⁰ Vad var det då som skilde de omdömesgilla eller försiktiga jungfrurna från de dåraktiga eller oförsiktiga jungfrurna? Detta: ”De dåraktiga tog nämligen sina lampor men tog ingen olja med sig, då däremot de omdömesgilla tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor.” (Matteus 25:3, 4, NW) Men ändå visste de allesammans att de skulle bli identifierade genom att ha tända lampor ända tills välkomstprocessionen hade kommit fram. Det skulle utgöra ett bevis på att de var värdiga att få tillträde till bröllopsfesten. Med tanke på detta behövde de så mycket olja att den räckte ända tills bröllopståget nådde fram till brudgummens hem. Vad symboliserade oljan i liknelsens uppfyllelse? De gick åstad för att möta brudgummen innan hans ankomst blivit tillkännagiven, och deras lampor brann när de gick åstad. Det fanns alltså olja i deras lampor åtminstone vid det tillfället. Men var det tillräckligt mycket för att hålla deras lampor brinnande tills bröllopståget trädde in i brudgummens hus?

31, 32. a) Vad avsåg denna liknelse att visa med avseende på dessa symboliska ”jungfrur”? b) Vilken väntande inställning måste de bevara, vilket Paulus gav uttryck åt i Filipperna 3:20, 21?

³¹ Oljan var för belysningsändamål. Utan den skulle veken i lampan inte sprida ett stadigt, varaktigt sken. Vad visades i symbol genom att de bar en brinnande lampa till bröllopsfesten? För att kunna besvara denna fråga måste vi komma ihåg vilket syfte Jesus hade med att framställa denna liknelse. Syftet var att visa att de som önskade vinna tillträde till det himmelska bröllopet måste bära ett särskilt kännemärke, en särskild personlighet, och de måste bevara denna personlighet ända fram till slutet, oavsett vid vilken tidpunkt bröllopståget satte sig i rörelse och fortsatte tills det slutligen nådde fram till det hem som brudgummen hade berett åt sin ”brud”. Medan ”himmelrikes”-klassen befinner sig på jorden mitt i denna förmörkade värld måste den först och främst förbli ”jungfrulig” i andligt avseende. Dess medlemmar hade sina förhoppningar fästade vid den himmelske brudgummen, och denna inställning tillät inte att de hade någon förbindelse med den orena världen. De måste fortsätta att ”följa Lammet, varthelst det går”. (Uppenbarelseboken 14:4) De måste bevara sig lika aposteln Paulus, som sade:

³² ”Vad oss angår, är vårt medborgarskap i himlarna, varifrån vi också ivrigt väntar en frälsare, Herren Jesus Kristus, som skall så omgestalta vår förnedrade kropp, att den likdanas med hans härliga kropp — enligt den makts verkan som han besitter, nämligen att underlägga sig allt.” — Filipperna 3:20, 21, NW.

33. a) Hur länge måste de bevara denna andliga jungfrulighet, och vad kan de på ha sätt bevisa sig värdiga? b) Hur talade Jesus om att de skulle visa detta sitt godtagbara tillstånd?

³³ De bevarar alltså sin andliga jungfrulighet på grund av sin åstundan och beslutsamhet att bevisa sig värdiga att bli godtagna av den himmelske brudgummen såsom hans ”brud”. De måste ge bevis för detta i sitt dagliga liv, mitt i det mörker som råder i denna värld av människor. I sin bergspredikan år 33 v.t. sade brudgummen, Jesus Kristus, till sina lärjungar: ”I ären världens ljus. Icke kan en stad döljas, som ligger uppe på ett berg? Ej heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, så att det lyser för alla dem som äro i huset. På samma sätt må ock edert ljus lysa inför människorna, så att de se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i himmelen.” — Matteus 5:14—16.

34. Hur skulle de kristna lysa, enligt vad Paulus säger i Filipperna 2:14—16?

³⁴ Aposteln Paulus sade också till sina medkristna: ”Gören allt utan att knorra och tveka, så att I bliven otadliga och rena, Guds ostraffliga barn mitt ibland ’ett vrångt och avogt släkte’, inom vilket I lysen såsom himlaljus i världen, i det att I hållen fast vid livets ord. Bliven mig så till berömmelse på Kristi dag, till ett vittnesbörd om att jag icke har strävat förgäves och icke förgäves har arbetat.” — Filipperna 2:14—16.

35. Vad framställs alltså i bild genom att jungfrurna håller upp sina brinnande lampor, och vad väntar de på?

³⁵ För att medlemmarna av ”himmelrikes”-klassen skall kunna lysa såsom ”världens ljus” måste de ägna sig åt ”goda gärningar”, som blir till ära för den himmelske Fadern; de måste göra allt utan att knorra och tveka och måste bevara sig otadliga och rena när det gäller deras liv såsom kristna, varigenom de bevisar sig vara Guds ostraffliga barn. De måste göra detta i väntan på att brudgummen skall komma och hämta dem till sin himmelske Faders hem. Att de gör allt detta framställs i bild genom att jungfrurna håller upp sina brinnande lampor. Det är något som kommer att behaga brudgummen mitt i den mörka natt som råder i världen.

VAD OLJAN OCH KÄRLEN SYMBOLISERAR

36. Vad symboliserar ”oljan” för belysningsändamål?

³⁶ Vad symboliserar då oljan för belysningsändamål? Den symboliserar det som håller ”himmelrikes”-klassen lysande såsom himlaljus mitt i en förmörkad värld. Den är följaktligen en bild av ”livets ord”, som denna klass måste hålla ”fast vid”; det heter nämligen i Skriften: ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” (Psalm 119:105) ”När dina ord upplåtas, giva de ljus och skänka förstånd åt de enfaldiga.” (Psalm 119:130) Som bild betraktad inbegriper ”oljan” också Guds heliga ande, eftersom denna heliga, osynliga verksamma kraft från Gud hjälper oss att förstå Guds ord. (Johannes 16:13) Denna heliga ande frambringar också frukt hos den kristne, andens frukt, som är kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet, saktmod, återhållsamhet. (Galaterna 5:22, 23) Denna andliga ”olja” har upplysande kraft.

37. Vad symboliserar det att jungfrurna har ett förråd av olja i sina ”kärl”, och varför förhåller det sig så?

³⁷ I liknelsen måste ”jungfrurna” ha ett förråd av olja i kärl, från vilka de kunde fylla på de lampor de hade med sig. De kunde inte göra sina egna kroppar till ”kärl” genom att dricka oljan och sedan åter kasta upp den i sina lampor, när det behövdes, för att hålla dem brinnande. Men att de hade ”kärl” fyllda med olja innebar att de var i besittning av ett oljeförråd, men naturligtvis inte i sina egna kroppar såsom behållare. ”Himmelrikes”-klassen har alltså i sin ägo, ja, inom sig, ett förråd av Guds ord och hans heliga ande. Det är därför passande att ”kärlen” i liknelsen symboliserar själva medlemmarna av jungfruklassen, som är i besittning av den symboliska ”oljan”. De behöver sannerligen ett tillräckligt förråd av denna ”olja”, när de går åstad för att möta brudgummen och slå följe med hans procession.

38. Vad symboliserar alltså jungfrurnas lampor, och på vad sätt lyser de?

³⁸ De tio jungfrurna i liknelsen använde oljelampor för att lysa upp i nattens mörker. Vad är då dessa lampor en bild av i liknelsens uppfyllelse i våra dagar? Samma sak som oljekärlen, eftersom dessa lampor av forntida konstruktion innehöll belysningsolja, precis som förrådskärlen gjorde. Medlemmarna av ”himmelrikes”-klassen är själva de symboliska lamporna. Inte så att förstå att de sväljer en stor mängd olja och sedan gjuter olja över hela kroppen och sätter eld på sig själva, så att de blir ”levande facklor”, uppradade längs processionsvägen, likt martyrer som offrar sina liv till ära för brudgummen. Nej, men de är fyllda med Guds upplysande ord och hans heliga ande, och detta får dem att lysa i andligt avseende till ära för den strålande, himmelske brudgummen. De är själva, på grund av sina andliga egenskaper, ”himlaljus i världen”. Det liv de lever under inflytande av Guds ord och ande gör att de lyser till hans ära.

39. a) Varför visste inte ”jungfrurna” hur länge de kunde behöva vänta på brudgummen? b) Vad fann därför de omdömesgilla jungfrurna det tillrådligt att göra?

³⁹ Eftersom det inte angavs någon timme på natten, då brudgummen skulle lämna det hus där bruden gavs åt honom och därefter leda en procession tillbaka till det hem han själv berett för deras äktenskapliga liv, visste jungfrurna i liknelsen inte exakt hur länge de kunde behöva vänta, innan de fick se brudgummen komma. De visste alltså inte hur länge de kunde behöva hålla sina lampor brinnande. Det var därför tillrådligt att de inte bara hade sina lampor fyllda med olja, utan också ett kärl fyllt med extra olja. De ”omdömesgilla” eller försiktiga jungfrurna insåg detta och ”tog olja i kärlen” tillsammans med sina brinnande lampor. De ”dåraktiga” eller omdömeslösa, oförsiktiga jungfrurna handlade inte så, och det skulle i sinom tid visa sig hur dåraktigt detta var.

40. a) Hur tar den ”omdömesgilla” jungfruklassen i liknelsens uppfyllelse med sig olja i kärlen? b) Hur hjälper detta dess medlemmar att hålla fast vid sin trolovning med brudgummen?

⁴⁰ I liknelsens uppfyllelse tar de, som framställs i bild genom de fem ”omdömesgilla” jungfrurna, så att säga med sig extra olja i sina kärl genom att låta sig uppfyllas av Guds ord i sinne och hjärta genom enskilt, personligt studium, genom att närvara vid kristna möten, där Guds ord lärs ut och dryftas, och genom att göra bruk av detta Guds ord, när de delar med sig av det åt andra. De ber om Guds ande och strävar efter att ständigt vara ”uppfyllda av ande”. (Efesierna 5:18, NW) Om de skulle komma i en nödsituation någon gång i framtiden, kommer de på grund av att de är uppfyllda av denna andliga ”olja” att få hjälp att förnya sin kraft att uthärda, så att de kan fortsätta att lysa såsom ”världens ljus” till bevis för att de har hållit fast vid sin trolovning med den himmelske brudgummen.

”DÅ NU BRUDGUMMEN DRÖJDE”

41. a) När började hedningar sluta sig till den kyska jungfruklassen, som gick ut för att möta brudgummen? b) Sammanträffade ”jungfrurna” med brudgummen år 70 v.t., på grund av vad som då hände judarna?

⁴¹ På hösten år 36 v.t. öppnades dörren för de oomskurna icke-judarna, hedningarna, att bli omvända till kristendomen, som är den ”form av tillbedjan som är ren och obesudlad” från Guds ståndpunkt. Dessa troende hedningar fick del av Guds heliga ande och dess gåvor, precis som de judiska troende hade fått på pingstdagen år 33 v.t. (Apostlagärningarna 10:1—11:18; 15:7—19) På så sätt kom också de att ingå i den kyska jungfruklass som blivit lovad i äktenskap åt Kristus. (2 Korintierna 11:2) Från och med den tiden hade de del i uppfyllelsen av liknelsen om de ”tio jungfrurna”. För att använda liknelsens ord, tog de ”sina lampor och gick ut för att möta brudgummen”. År 70 v.t. förstörde de romerska legionerna staden Jerusalem och dess praktfulla tempel, men även om denna fruktansvärda förstöring var ett uttryck för Guds domar mot de icke troende, kristendomsfientliga judarna, sammanträffade inte den kyska jungfruklassen då med den himmelske brudgummen, som man hade gått ut för att välkomna. — Lukas 21:20—24; Matteus 24:15—22; Markus 13:14—20.

42, 43. a) Vilken uppenbarelse mot slutet av första århundradet måste ha uppmuntrat den kyska jungfruklassen i dess hopp, men hur slutade denna uppenbarelse? b) Vilkas närvaro, som redan börjat, talade Johannes om i det första brev han skrev därefter?

⁴² Åren gick, och mot slutet av det första århundradet v.t., omkring år 96 v.t., fick aposteln Johannes den hänförande uppenbarelsen med allt som den hade att uppenbara om den himmelske brudgummen Jesus Kristus och hans ”brud”, som framställdes i bild såsom det nya Jerusalem. (Uppenbarelseboken 21:1—22:17) Detta måste ha varit till outsäglig uppmuntran för den kyska jungfruklassen, som fortfarande höll fast vid sitt hopp att få sammanträffa med den återvändande brudgummen. Den himmelske brudgummen avslutade emellertid denna uppenbarelse med orden: ”Han som bär vittnesbörd om dessa ting säger: ’Ja; jag kommer med hast.’” Till gensvar på detta svarade den åldrige aposteln Johannes: ”Amen! Kom, Herre Jesus”, och därefter tillfogade Johannes de avslutande orden: ”Må Herren Jesu Kristi oförtjänta omtanke vara med de heliga.” (Uppenbarelseboken 22:20, 21, NW) Kanske två år därefter, omkring år 98 v.t., skrev aposteln Johannes det första av sina tre brev, och i detta brev sade han:

⁴³ ”Små barn, det är den sista timmen, och alldeles som ni har hört att antikrist kommer, har det redan nu kommit att finnas många antikrister, av vilket förhållande vi vinner den kunskapen att det är den sista timmen.” ”Vi vet att var och en som har blivit född av Gud inte bedriver synd, utan den av Gud födde vakar över honom, och den onde får intet grepp om honom. Vi vet att vi har vårt ursprung hos Gud, men hela världen ligger i den ondes våld.” — 1 Johannes 2:18; 5:18, 19; NW.

44. a) Vems ankomst öppnade Johannes’ död därefter dörren för? b) Hur starkt måste vid den tiden de lampor ha brunnit som de tio jungfrurnas klass hade med sig, och vilket hopp hyste man när det gällde att möta brudgummen?

⁴⁴ Kort efter det att Johannes skrivit sina tre brev och även den skildring av Jesu liv som kallas Johannes’ evangelium, måste denne åldrige apostel ha dött, och han var utan tvivel den siste av ”Lammets tolv apostlar”. När Johannes gick bort, kunde därför dörren undan för undan öppnas, inte för att Kristus, brudgummen, skulle komma, utan antikrist, som Johannes hade varnat för. (2 Tessalonikerna 2:7, 8) Därefter blev ”världens ljus” nästan helt och hållet utsläckt. De symboliska ”lamporna”, vilka tillhörde den klass som framställdes i bild genom de ”tio jungfrurna”, måste ha brunnit mycket svagt. Antalet sanna ”jungfrur” måste i själva verket ha blivit mycket lågt. Andra intressen, världsliga, materiella intressen, i stället för längtan efter att Herren Jesus skulle återvända, måste ha sysselsatt deras tankar som bara var till bekännelsen kristna. Det gick alltså en lång tid, men ändå visade han sig inte.

45. Hur gick det i uppfyllelse att ”då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade”, i synnerhet på Konstantins tid?

⁴⁵ Detta var vad som förutsades med följande ord i liknelsen om de tio jungfrurna: ”Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade.” (Matteus 25:5) Inom den religiösa grupp som bekände sig utgöra den kristna församlingen blev likaså medlemmarna så småningom trötta på att vänta på att brudgummen skulle komma. I och med Konstantin den stores så kallade ”omvändelse” och i och med att han gjorde den kristendom som man bekände sig äga på den tiden till statsreligion i romarväldet, tycktes det faktiskt inte längre råda något behov av att Kristus skulle återvända. Kristenheten hade nu upprättats, och många av de religiösa biskoparna inom kyrkorna blev förbundna med den romerska staten och började regera i religiöst avseende. Det var inte bara Jesu Kristi sanna apostlar som hade somnat in i döden, utan dessa till bekännelsen kristna biskopar somnade också med avseende på sitt kristna ansvar och behovet att hålla den kristna församlingen ren, fri från människors filosofiska uppfattningar och traditioner, och behovet att bevara sig själva absolut rena och obefläckade av världen i en ren, obesudlad form av tillbedjan inför Gud.

46. a) Hur utgör denna sömn, som de tio jungfrurnas klass befann sig i, en parallell till vad Jesus förutsade i liknelsen om vetet och ogräset? b) Hur länge skulle den andliga sömnen vara, och vid vilken tid skulle liknelsens slutliga detaljer gå i uppfyllelse?

⁴⁶ Denna situation i religiöst avseende tycks utgöra en parallell till den situation som Jesus framställde i liknelsen om vetet och ogräset, då han sade: ”Med himmelriket är det, såsom när en man sådde god säd i sin åker; men när folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg.” (Matteus 13:24, 25) Först efter en lång växtperiod skulle skörden komma, då det var tid för ”mannen” i liknelsen att ta itu med skördearbetet och befalla att ogräset skulle ryckas upp och det rena ”vetet” samlas in i hans lador. Det är intressant att lägga märke till att när Jesus förklarade hela denna liknelse, använde han samma uttryck som hans apostlar använde, då de ställde den fråga till honom, som återfinns i Matteus 24:3 (NW). Jesus sade: ”Skörden är en avslutning på en tingens ordning.” (Matteus 13:39, NW) Det var ännu lång tid kvar till avslutningen på den världsliga tingens ordning, och den sömn som förutsades i liknelsen om de ”tio jungfrurna” visade sig bli lång. Uppfyllelsen av de slutliga detaljerna i liknelsen om jungfrurna skulle utgöra en del av ”tecknet” på att vi befinner oss i ”avslutningen på tingens ordning”.

[Fotnoter]