Ett skydd att vägra att leva ”genom svärd”
”FÖR tillbaka ditt svärd till dess plats!” Denna bestämda befallning gav Jesus vid en tid då det verkade logiskt att välja att bruka våld. Framför sig hade Jesus ”en stor folkskara med svärd och påkar”, vilken försökte arrestera honom och utsätta honom för en juridisk parodi. En av Jesu lärjungar drog ett svärd och tänkte skydda honom genom våld. Skulle du vilja klandra honom för det?
Men Jesus ville inte ha någon del i sådant våld. Han befallde Petrus att sticka undan sitt svärd och förklarade: ”Alla som tar till svärd skall gå under genom svärd. Eller menar du att jag inte kan vädja till min Fader om att i detta ögonblick förse mig med mer än tolv legioner änglar?” — Matteus 26:47, 52, 53.
Även under dessa farliga ”kritiska tider”, som är så ”svåra att komma till rätta med”, låter de kristna bli att förlita sig på vapen — till exempel skjutvapen och knivar. (2 Timoteus 3:1) De tar bibelns befallning att ”smida sina svärd till plogbillar” på allvar, och de söker inte skada sin medmänniska. (Jesaja 2:4) Eftersom de inte bär några vapen i självförsvarssyfte, försöker de i stället för att tillgripa våld hellre att resonera med de personer som vill göra dem illa. De lyder följande råd: ”Om möjligt, så långt det beror på er, håll frid med alla människor.” (Romarna 12:18) Men det är inte alltid så lätt att vägra att leva ”genom svärd”. Det kan uppstå situationer som hårt prövar en kristens önskan att hålla ”frid med alla människor”.
Det är vad som hände i en afrikansk nation för några år sedan. Det uppstod en maktkamp inom nationen. Ett inbördeskrig rasade med omfattande gerillaattacker. Många bland befolkningen tvingades därför att gå med i säkerhetsstyrkorna. Andra däremot utsattes för enorma påtryckningar av sina landsmän att ansluta sig till gerillan. Ja, det hände att man kom i kläm mellan dem som rekryterade gerillasoldater och regeringssoldaterna, vilka var brutala mot alla som hjälpte gerillan.
Våld började svepa fram över landet. Ett pionjärpar påminner sig att faran för attack var så överhängande att de, när de var ute och körde i tjänsten på fältet, brukade placera sina bokväskor i brösthöjd mellan sig själva och bildörren som ett slags skottskydd. De lyckades undgå att bli skadade, men ett äldre par som de brukade besöka klarade sig inte lika bra. Mannen sköts ihjäl. En annan familj de besökte fick en kväll sitt hem och allt i det nedbränt av gerillan. (Denna familj skrev senare och frågade efter en bok utgiven av Sällskapet Vakttornet med den passande titeln Verklig fred och säkerhet — varifrån?)
Det är inte så konstigt att många i en så känslomässigt laddad atmosfär önskade vidta offensiva åtgärder för att skydda sig själva. ”Skall man bara stå och titta på och låta sig själv och sin familj mördas?” resonerade de. Många började bära vapen. Och Jehovas vittnen i denna krigshärjade nation undrade vad de skulle göra.
Ställd inför hot om fängelse
Jehovas vittnen kom i stort sett fram till en enhällig slutsats: att förbli fullständigt neutrala i inbördeskriget och att låta bli att bära farliga vapen. Men var inte detta beslut opraktiskt och farligt? Deras erfarenheter understryker riktigheten av deras beslut.
En ung man vid namn Tony hade tidigare tjänstgjort i det militära. Men när han blev kristen drog han den slutsatsen att han inte med gott samvete kunde leva ”genom svärd” och orsaka sin medmänniska skada. När han uppmanades att tjänstgöra ytterligare en period, vägrade han därför och dömdes till böter. Kort tid därefter blev han återigen kallad att inställa sig inför rätta, och denna gång fick han sex månaders fängelsestraff. Han kallades en tredje gång och dömdes till tio månaders fängelse. Men han överklagade denna dom till en högre domstol. Under de följande två åren följde rättegångarna på varandra, och varje gång han skulle inför rätta förberedde han både sig själv och sin hustru på en tio månader lång skilsmässa. Han sade: ”Min hustru och jag sade adjö omkring 13 gånger på två år, men varje gång hände det något som gjorde att verkställandet av straffet blev uppskjutet.”
Under tiden blev han och hans hustru pionjärer med särskilt uppdrag, och han blev erkänd som en Ordets förkunnare. Men lagen krävde fortfarande att han avtjänade sitt tio månader långa straff. Till slut fick han ett brev som erbjöd honom villkorlig dom, om han erkände sig skyldig. ”Jag sade till dem att jag inte kunde göra det, eftersom jag var oskyldig”, förklarade Tony. Han inställde sig på att få sitta i fängelse. Till hans stora förvåning fick han ett brev, där man förklarade att Högsta domstolens domare hade undersökt målet och hade lagt ner det på grund av någon formalitet! Tony kände sig välsignad för att han vägrat att leva ”genom svärd”.
Men många kristna blev utsatta för till synes ändlösa fängelsestraff. De hade inte mer än kommit ut ur fängelset, förrän de inkallades på nytt till militärtjänst, och kretsloppet med rättegångar och fängelse började på nytt igen. Man kan föreställa sig hur prövande detta var för gifta män med barn! Men de som bevarade sin neutralitet skyddades inte bara från det brutala inbördeskrigets våld, utan de kunde också alltid ha ”ett gott samvete” inför Jehova. — 1 Petrus 3:16.
Att skydda sin familj — utan vapen!
Att vägra att ta till våld visade sig bli till välsignelse för en familjefar vid namn Will. Han och hans hustru och deras fem barn ägde en farm, som låg omkring 65 kilometer utanför staden. Den här familjen utsattes för stor fara, när den for in till staden för möten och för att uträtta andra saker. Det verkade frestande att förtrösta på skjutvapen. Men Will hade redan fått uppleva välsignelser av att förtrösta på Jehova. För många år sedan hade han varit en framgångsrik tobaksodlare. När han genom Vakttornets spalter fick reda på att ett sådant arbete var olämpligt för en kristen, tog han det modiga steget att gå över till att odla andra saker. I samhället där han bodde blev man chockad över detta till synes dåraktiga beslut. Men bra väder — också under dåliga säsonger — hjälpte honom att få framgång med sin nya satsning. Människorna i samhället var förvånade! Och Will och hans familj upplevde personligen Guds löfte att han inte skulle ”släppa” eller ”överge” sina tjänare. — Hebréerna 13:5.
När kriget började ställdes Will inför ett annat prov i fråga om kristen ostrafflighet. Men styrkt genom sin tidigare erfarenhet beslöt han sig för att inte börja bära skjutvapen. Han valde i stället att hyra ett hus i staden åt sin hustru och sina barn, så att det skulle vara lätt för dem att ta sig till skolan och de kristna mötena under veckan och de på så sätt skulle slippa att färdas 17 mil varje dag genom ett farligt område.
Medan de var borta en kväll bröt sig en grupp gerillasoldater in i deras hus och stal en del av deras tillhörigheter. Men konstigt nog brände de inte ner huset, och inte heller gjorde de någon större åverkan på deras egendom. Hur kom detta sig? Gerillasoldaterna sade till Wills anställda att de visste att ”boss Will” var ett Jehovas vittne och att han var en hygglig karl, som behandlade sina arbetare rättvist! Hur mycket större kraft visade sig inte hans kristna anseende ha än förtröstan på farliga vapen!
Den verkliga källan till beskydd
Sådana erfarenheter som denna understryker det förhållandet att Jehova välsignar dem som bevarar kristen neutralitet och vägrar att leva ”genom svärd”. Visst tillåter Jehova ibland att någon av hans tjänare dör, precis som en kretstillsyningsman i det landet blev mördad. Men det är trots allt bättre att dö och visa full förtröstan på Jehova än att låta sin handel och vandel styras av människofruktan. (Matteus 10:28) Dessa våldsfyllda tider bör inte få oss att leva ”genom svärd” eller att på något sätt förlita oss på några farliga vapen för beskydd. Bibeln försäkrar oss: ”Människofruktan har med sig snaror, men den som förtröstar på Herren [Jehova], han blir beskyddad.” — Ordspråksboken 29:25.
[Infälld text på sidan 28]
De kristna tar bibelns befallning att ”smida sina svärd till plogbillar” på allvar
[Infälld text på sidan 29]
”Om möjligt, så långt det beror på er, håll frid med alla människor”