De kristna ”lever” sanningen
”Alltså, då ni nu hava lagt hort lögnen, så tala sanning var och en av eder med sin nästa, ty vi äro lemmar som tillhöra varandra.” — Ej. 4:25, NW.
1. Varför bör inte ljugande i någon form förekomma i Guds församling?
JEHOVA Gud har nu ett den nya världens samhälle i funktion. Överallt i världen utväljer han människor och utbildar dem för liv i den nya världen. Han förväntar att de skall rena sig och hålla sig rena, hålla sig avskilda från den gamla tingens ordning under Satan. Det finns inte rum bland dem för sådana sedvänjor som världen har. Något av det man måste göra omtalas i Kolosserna 3. Därpå förmanar oss verserna 9 och 10: ”Ljug icke för varandra. Avkläd eder den gamla personligheten med dess sedvänjor och ikläd eder den nya personligheten, vilken genom exakt kunskap förnyas enligt dens avbild som har skapat den.” Det är en tid då de kristna måste vara noga med hur de lever. Att undvika sådant som kommer att leda till att man ljuger och går emot sanningen är vist och förståndigt. ”Vem är vis och förståndig bland eder? Må han genom sitt rätta uppförande visa sina gärningar med ett saktmod som tillhör visheten. Men om ni hava bitter avund och stridslystnad i edra hjärtan, böra ni icke skryta och ljuga mot sanningen.” (Jak. 3:13, 14, NW) Detta är i själva verket detsamma som att säga, att om någon hyser avundsjuka eller stridslystnad i hjärtat, om hans hjärta inte är rätt, så kommer det inte att dröja länge förrän han ljuger. Den ena orätta handlingen leder till en annan, en lögn får dölja en annan. Men ljugande bör inte förekomma i Guds församling i någon form. Det är orätt. Det ogillas av Jehova.
2. Vad blir resultatet för dem inom församlingen som ljuger?
2 Det har förekommit fall i det förflutna och i vår tid, då människor har försökt ljuga i Guds församling, och detta har alltid medfört svårigheter, i synnerhet för dem som har uttalat lögnerna. Orsaken till att någon ljuger, kommer med falska framställningar eller övar bedrägeri är ofta ett tillstånd av människofruktan eller av stolthet hos en individ. Apostlagärningarna 5 (NW) berättar för oss: ”Emellertid sålde en man vid namn Ananias, tillsammans med sin hustru Safira, en egendom och tog i hemlighet undan något av betalningen, varvid hans hustru också visste om det, och han kom med endast en del, som han lade ned vid apostlarnas fötter. Men Petrus sade: ’Ananias, för vilket ändamål har Satan ingivit dig den djärvheten att vara falsk mot den heliga anden och att i hemlighet taga undan något av betalningen för åkern? Så länge som den förblev i din ägo, förblev den då icke din, och sedan den var såld, fortfor du då icke att hava bestämmanderätt över den? Varför beslöt du dig då i ditt hjärta för en sådan handling som denna? Du har varit falsk, icke mot människor, utan mot Gud.’ När Ananias hörde dessa ord, föll han ned och utandades. Och stor fruktan kom över alla dem som fingo höra om det.” Hans hustru förenade sig med honom i lögnen och drabbades av samma dom. De övade skrymteri. De önskade framträda inför andra som något som de i verkligheten inte var. Om de hade sagt sanningen, om de hade sagt att de överlämnade en del av det belopp som de hade fått, så skulle de inte ha gjort något orätt. Men deras hjärtan var inte rätta. Jehova rannsakade deras hjärtans innersta för att se vad deras motiv var, varför de handlade som de gjorde. Plan fann att deras hjärtan var onda. Resultatet för dem blev att Jehovas dom gick dem emot. Ananias’ och Safiras fall visar att människor kan uteslutas ur församlingen för att de ljugit, ty Jehova uteslöt dem för beständigt. Att ljuga och öva bedrägeri betalar sig inte.
Sanning bland bröderna
3, 4. a) Vad slags vittnesmål måste avges av ett vittne, när församlingens tjänare håller ett förhör? b) Vilka förhållanden, som kan leda till att man ljuger, bör en kristen se upp med? c) Ge några exempel från Skriften, som visar hur falska vittnen kan vålla skada.
3 I vårt handlingssätt mot våra bröder måste vi säga sanningen. Vi måste hålla organisationen ren och sanningsenlig. Jehova Gud säger oss i Ordspråksboken 6: 19 att han hatar falska vittnen som talar lögn. Om man alltid säger sanningen, så kommer det som är rätt att ske. Kanhända en anklagad broder förhörs inför tjänarna i en församling och ett direkt uttalande begärs. Det är fråga om huruvida han har handlat rätt eller orätt. En som kallats att avge vittnesmål bör säga sanningen angående sin broder, även om detta skulle föra med sig någon förföljelse eller en del förebråelser från dem som är världsligt sinnade. Fruktan för något slags vedergällning får inte lov att färga vittnesmålet. Vissa primitiva, världsliga folk förmås till att ljuga på grund av fruktan för trolldom, men Jehovas vittnen har ingen sådan fruktan; Guds fullständiga vapenrustning skyddar dem. (Ef. 6:11—20) Inte heller bör släktskapsförhållande eller hänsyn till ett kotteri — en felaktig uppfattning om lojalitet — få inverka, så att man vränger vittnesmålet för att skydda någon som handlat orätt. Och somliga människor har en sådan läggning, att de alltid önskar behaga någon, som betraktas såsom en överordnad, genom att säga vad denne skulle vilja höra. Men önskan att behaga en människas öron bör aldrig få förleda någon att säga osanningar, vare sig vid något förhör inför en församling eller vid andra tillfällen. Den som behagar Jehova måste avge ett rent vittnesbörd eller vittnesmål. Lögner och sanning kommer inte från en kristens mun. — Jak. 3:10, 11.
4 Jehova har inte behag till en lögnare, vars falska vittnesmål kan köpas för någon falsk fördel eller för mutor. Vid ett förhör får man inte komma med oriktiga uppgifter för att försätta den som har att försvara sig i svårigheter. Den som förvränger en sak blir förhatlig för Gud. Han kan mena att han genom sitt vittnesmål vinner ynnest hos någon eller får fördel för egen räkning, men han försätter sig förvisso i onåd hos Jehova. ”Ett sannfärdigt vittne ljuger icke, men ett falskt vittne främjar lögn.” (Ords. 14:5) Mycket ont kan tillfogas en människa, om någon som vittnar angående henne begår mened. Nabot fick lida döden för menedares skull. (1 Kon. 21:8—13) Falska vittnen trädde upp mot Jesus och bidrog till att han blev bragt om livet. Falska vittnen uppträdde mot Stefanus. Att begå mened är orätt. Mened är en form av lögn. Den är särskilt ondartad när den medför skada för andra, och det gör den så gott som alltid. — Matt. 26:60, 61; Apg. 6:10, 11.
5. Hur och när är det tillrådligt att försvara sig mot falska vittnesmål?
5 Man kan välja att inte bry sig om löst prat emot en, men när någon begår mened och avger falskt vittnesmål emot en inför en laga domstol, är det sannerligen på sin plats att försvara sig och lägga fram bevis, för att tillbakavisa de lögner som blivit framställda. De bör inte få lov att stå kvar i protokollet och tala emot en. Aposteln Paulus framförde sitt försvar, då han stod inför de styrande. Jesu fall var annorlunda. Han stod inför en pöbelhop och inför onda män som inte hade någon uppfattning om rättvisa. Att då komma med någon längre utläggning skulle inte ha gjort någon nytta. Vidare visste han då, att tiden hade kommit att han skulle ge sitt liv. När de ogudaktiga kommer med sina falska vittnen mot oss, kan det för ögonblicket framkalla vrede hos oss, men vi bör ändå behålla behärskningen och aldrig försöka vedergälla med lögner. Vi fortsätter att hålla Guds lag och följa hans rättfärdiga principer och tala sanningen. Ansvaret för vad de ogudaktiga gör faller på dem själva. — Ps. 119:69, 70.
6, 7. Vad bör man göra för att skydda brödernas intressen och bevara enheten inom organisationen?
6 Det finns tillfällen då man måste ta hänsyn till att skydda brödernas intressen. Om någon frågar en person angående hans broder, gör frågor som kanske är av personlig natur, och den som frågar inte är en ansvarig tjänare i församlingen, som har rätt att få veta hur det förhåller sig, vid det tillfälle då frågan framställs, så är det bäst för en kristen broder att inte blanda sig i saken, utan skydda sin broder genom att inte säga något till svar. Uppmuntra inte folk som försöker snoka i andras förhållanden.
Med andra ord: det är bra att undvika skvaller och ryktessmideri och att låta bli att finna fel hos bröderna. Kom ihåg, att Jehova hatar inte endast ett vittne som talar lögn, utan också den som sår ut osämja mellan bröderna. Tissel och tassel angående bröderna bör undvikas. Om man menar att någon har handlat orätt, all right: om du vill säga något om detta, så gå direkt till honom själv. Sätt inte i gång en viskningskampanj. Förmaningen innebär rent ut sagt, att man bör sköta sina egna angelägenheter, och dessa bör skötas i överensstämmelse med Jehovas ord. Då får man inga svårigheter på grund av inblandning i andras angelägenheter. — Ords. 16:28; 18:8; Matt. 24:48—51; 1 Petr. 4:15.
7 Om alltså någon av bröderna, som behöver andlig hjälp, kommer till dig för att tala om sina problem, om sina personliga svårigheter eller om något som han gjorde för många år sedan, som kan ha varit orätt men inte förtjänar att han utesluts, så ge honom då, såsom en mogen kristen broder, råd hur han bör klara upp saken. Hjälp honom på allt sätt. Men kom ihåg att allting har sin tid. Försätt inte dina bröder i förlägenhet när de har det svårt. Det är inte nödvändigt att tala om allt vad vi vet för var och en. Hjälp din broder, men gå inte och berätta för alla och envar om hans problem och vanskligheter, hans familjesvårigheter eller andra saker, som han kan ha anförtrott dig i en svår situation. Visa kärlek mot din broder. Gör detta för enhetens skull inom Guds organisation. — Ords. 11:13.
8—10. a) Hur bevisar vårt handlingssätt mot våra bröder att vi älskar Gud? b) Hur kan skvaller och onyttigt prat skada bröderna och utvisa brist på kristlig kärlek?
8 Om någon bekänner sig vara en kristen, bekänner sig älska Gud, så måste han också älska sin broder. Om han inte älskar sin broder, då ”lever” han i själva verket en lögn. ”Om någon gör det uttalandet: ’Jag älskar Gud’, och likväl hatar sin broder, är han en lögnare. Ty den som icke älskar sin broder, som han har sett, kan icke älska Gud, som han icke har sett. Och detta bud hava vi från honom, att den som älskar Gud också bör älska sin broder.” — 1 Joh. 4:20, 21, NW.
9 Om en broder för kanske tjugo år sedan begick ett felsteg och då bekände sitt orätta uppförande och fick förlåtelse, så är det inte behövligt för andra att ständigt och jämt taga upp detta. Det är inte att visa kärlek mot sin broder. Om man verkligen älskar sin broder, så skvallrar man inte om honom. Medan det är sant att vi måste säga sanningen när vi talar, så behöver vi inte säga allt vad vi vet om vår broder. Om han verkligen har fått förlåtelse, så är saken avslutad, och den bör inte tas upp till dryftande vecka efter vecka i Rikets sal eller bland dem som tillhör församlingen. Var finns barmhärtigheten hos dem som ständigt och jämt pratar om sin broder och försöker framhålla hans fel? Hur kan det åstadkomma endräkt? Hur kan det bevara harmonien och glädjens ande i församlingen? Om man vill prata, så finns det många sanningar angående Riket och erfarenheter från fältet, som man kan samtala om.
10 De som sår ut osämja genom skvaller, onyttigt prat eller bedrägeri medelst falska läror tillvaratar inte Jehovas organisations intressen. I Titus 1:10—12 talar Paulus om dem som är oregerliga och onyttiga pratmakare och bedrar sinnet, och han visar hur de kan förleda hela familjer genom sina lögnläror. Han nämnde att ”kreterna” alltid är lögnare. I detta sammanhang påvisade han, i vers nio, att det åligger tillsyningsmännen i församlingen att tillrättavisa dem som talar emot sanningen. Sanningen måste bevaras i Guds församling.
Att handla rättvist och ärligt
11. a) Vad har ärlighet och sannfärdighet gemensamt? b) Är det möjligt för oärliga människor att för en tid sluta sig till Guds församling?
11 Jehova ”har visat dig, o människa, vad gott är, och vad begär Jehova av dig, annat än att handla rättvist och att älska godhet och att vandra ödmjukt med din Gud?” (Mik. 6:8, AS) Att handla rättvist eller ärligt och att säga sanningen passar ihop med vartannat. De är egenskaper som måste finnas bland de kristna. De kristna är bröder som handlar ärligt mot varandra och hjälper varandra. Men det föreligger inget behov för en barmhärtig kristen att hur länge som helst finna sig i ett orätt handlingssätt, om någon som saknar rätt motiv i hjärtat kommer in i organisationen. Ibland kommer individer till mötena eller sluter sig till Jehovas nya världs samhälle, som på botten av sina hjärtan inte är ärliga människor, inte är människor av sanning och rättfärdighet. Dessa kallas ibland för ”snyltgäster”, folk som övar bedrägeri och svek, som går omkring och försöker låna pengar eller ägodelar av olika slag av sina bröder och som innerst inne inte har någon avsikt att betala eller lämna tillbaka och som heller inte gör det. Detta slags människor visar sig utvärtes som kristna, men deras intressen är helt och hållet själviska. Judas var en tjuv som visade skrymtaktig omsorg för de fattiga. — Joh. 12:6.
12. a) Är det en god vana att låna pengar av andra bröder? b) Hur såg Gud till att ärligheten skulle komma till sin rätt i det forntida Israel, och vad krävdes av syndaren för att saken skulle kunna göras upp?
12 Det är inte alltid en god vana att bröder lånar pengar av andra bröder. Ibland är det bevis på kärlek att man lånar ut pengar, men ofta för det med sig svårigheter i församlingarna. (Luk. 6:35) Om bröder har affärer ihop, träffar avtal om att betala pengar eller erlägga vissa varor, då bör de hålla sina löften, säga som sanningen är och undvika oärlighet. Därför att minnet kan svika och för att undvika tvister är det tillrådligt att sätta upp en ordentlig skriftlig redogörelse för alla sådana avtal. Svindel, bedrägeri och oärlighet är synder i Guds ögon. För sitt forntida folk, Israel, gjorde Jehova föranstaltning om försoning för dessa synder. Den som hade begått en sådan överträdelse måste göra upp saken med sin broder och inför Jehova. ”Ifall en själ skulle synda, i det att han har uppfört sig trolöst mot Jehova och har bedragit sin medbroder angående någonting i hans vård eller någonting som anförtrotts i hans hand, eller om han har begått ett röveri eller han har förfarit svikligt mot sin medbroder eller han har funnit någonting förlorat och har ljugit om det och har svurit falskt angående något av allt det som mannen kan göra för att synda därigenom, då måste det ske — ifall han skulle synda och i sanning bliva skyldig — att han skall återlämna det rövade, som han har rövat, eller det utpressade, som han har tagit genom svek, eller den sak i hans vård, som var lämnad i hans vård, eller den förlorade sak, som han har funnit, eller någonting över huvud taget, angående vilket han måhända svär falskt. Och han skall lämna gottgörelse för det till dess fulla värde, och han skall därtill lägga en femtedel av det. Åt den som det tillhör skall han giva det på den dag då hans skuld bevisas. Och som sitt skuldoffer skall han föra fram till Jehova en frisk bagge av hjorden enligt beräknat värde, till ett skuldoffer, till prästen. Och prästen skall göra försoning för honom inför Jehova, och så skall det förlåtas honom angående vilken som helst av allt det som han kan göra och genom vilket han till följd därav har blivit skyldig.” — 3 Mos. 6:2—7; 19:11—13; NW.
13. Har Jehovas princip i fråga om ärlighet ändrats till våra dagar?
13 Fastän vi kristna i våra dagar inte lever under samma prästerliga anordning som det forntida Israel, är vi likväl förpliktade att vara ärliga och rättskaffens och betala alla skulder och hålla alla avtal på tillbörligt sätt. Vi bedrar inte våra bröder, utan bör reda upp våra mellanhavanden med bröderna och bedja Jehova om förlåtelse för vad vi kan ha gjort orätt. Bröder måste handla rättvist med varandra i alla affärstransaktioner och hålla lögner, oärlighet och bedrägeri borta ifrån sin krets.
14. Vilket är det lämpliga tillvägagångssättet för en kristen, när han önskar få tillbaka något som en annan lånat av honom?
14 Sällskapet får ibland meddelanden från enstaka bröder eller från församlingar som visar, att någon oärlig, omoralisk person har slunkit in i församlingen. (Jud. v. 4) Vi vet hur vi skall handla med omoraliska personer, men hur förhåller det sig med sådana som går omkring och skaffar sig fördelar på brödernas bekostnad eller som utger sig för att vara bröder blott och bart för att skaffa sig pengar, sådana som psalmisten beskriver med orden: ”Den ogudaktige lånar och betalar icke igen”? (Ps. 37:21, AV) Vad kan vi göra åt dem? Om en broder i sin kärlek och medkänsla låter en annan, som förefaller att vara en broder, få något av sina pengar eller andra materiella saker till låns på någon tid och den lånande individen, sedan den avtalade tiden gått till ända, vägrar att betala tillbaka, kan den broder som lånade ut pengarna eller sakerna gå till den som lånade och anmoda honom att återlämna det lånade. Det är på sin plats att gå till sin broder, när man har något emot honom, och tala med honom. (Matt. 18:15—17) Om han inte vill göra upp på rätt sätt, då kan den broder som har givit lånet tala med församlingstjänaren och ordna med att saken kan bli hörd inför församlingens kommitté i den felandes närvaro. Vid ett sådant tillfälle kommer man att finna det fördelaktigt att ha ett dokument med namnunderskrifter att hänvisa till, så att det inte behöver bli påstående mot påstående. Om kommittén kan fastslå att den ena parten är skyldig, så kan den bestämma en begränsad men rimlig tidsfrist, inom vilken den felande skall ha klarat av sin skuld eller gottgjort den oförrätt han gjort sig skyldig till.
15. a) Vad kan en församling göra, om en broder vägrar eller underlåter att göra rätt för sig och lämna tillbaka det han lånat? b) Är det någonsin tillbörligt att gå till en världslig domstol för att få en skuld återbetald? c) Vad bör man ta hänsyn till, innan man går till domstol?
15 Om den felande vägrar att göra rätt för sig, är det då tillbörligt att den broder, som lånade ut summan, anlägger rättssak mot den felande brodern vid en domstol? Skriften ger oss det rådet, att vi bör lägga fram sådana saker inför de mogna bröderna i församlingen och inte gå till domstol med en broder. (1 Kor. 6:1—10) Men han kan uteslutas ur församlingen, om han är en utpressare eller en som ockrar på andras godhet. Han bör undvikas alltifrån den stunden. Att bli utesluten ur församlingen är det största straff som genom människor kan tilldelas en sådan person, ty när mogna bröder handlar enligt Skriftens råd, då handlar de i själva verket på Jehovas vägnar, och domen är hämtad från hans ord. Om en som har blivit bedragen önskar gå till domstol med en sak mot en utesluten person är något som han själv får avgöra. Den uteslutne är inte längre en broder, och församlingen har gjort fullt bruk av sin makt i saken, så det enda som då återstår för att få rättelse är att låta det bli domstolssak. Men det är lämpligt att tänka på vad detta kan innebära av kostnader och tidsspillan. Rättssaker är kostsamma, och ibland blir resultatet att advokaterna får alltihop, på grund av sina arvodeskrav. Det är också nödvändigt att tänka på den smälek som verksamheten kan bli utsatt för genom en sådan sak inför offentligheten. Det är därför som en broder inte får draga sin broder inför rätta, ty det drar smälek över organisationen. Paulus framhåller att det är bättre att bli bedragen än att draga smälek över församlingen. Men när det gäller en utesluten person ligger saken annorlunda till, fastän folk i allmänhet kanske inte är på det klara med att den som blir instämd är utesluten. Om man går till domstol, då bör syftet vara att få tillbaka det man givit ut, inte att taga hämnd. Den som vill gå så långt för att få en skuld betald, måste också vara noga med att han har allting skriftligt i saken redan från överenskommelsens början. Eller också kan den förfördelade brodern välja att låta saken falla och kan då lämna den i Jehovas hand, hans som rannsakar alla människors hjärtan och känner deras motiv och som belönar dem, som gör det rätta, med liv. — Rom. 12:17—19; 1 Kor. 5:11—13; Hebr. 10:26—31.
16. Hur kan bröder visa barmhärtighet mot dem som har skulder?
16 Barmhärtigheten måste få göra sig gällande i många fall. En person kan ha lånat några kronor och fullständigt glömt bort att betala igen, men inte alls haft för avsikt att bedraga. Han bör få tillfälle att återbetala vad han är skyldig, och om hans hjärta är rätt, önskar han ordna upp sin skuld till en broder. Och somliga bröder kanske inte behöver få igen det som de har lånat ut och vill gärna efterskänka en skuld. (Matt. 6:12; 18:23—35; Luk. 7:41—43) Ingen bör räkna med att få sin skuld efterskänkt, den behöver inte bli det, men den kan bli det, på grund av den kärlek som bor i en broders hjärta. Den som har en skuld bör av sitt samvete och av sitt goda hjärta drivas till att klara upp sin skuld, och han bör åtminstone försöka göra detta. I somliga småsaker kan en församlings kommitté besluta att föreslå, att en sjuk, fattig människas skuld blir efterskänkt, när det hålls förhör i saken, men det kan bara vara ett förslag, och den som har givit lånet måste träffa det slutliga avgörandet. Detta visar hur viktigt det är att ha visa, mogna bröder som tjänare i församlingens kommitté.
17. a) Vad måste en tjänare vara noga med, då han varnar en församling för en oärlig person? b) Kan den som förbrutit sig återupptagas i församlingen?
17 Om det skall lämnas meddelande till församlingen angående någon som vägrar att betala sina skulder eller som går omkring och skaffar sig pengar eller andra saker av olika personer i församlingen, är det församlingstjänarens sak att göra denna pålysning, och han bör vara noga med att undvika att göra det på ett skvalleraktigt sätt. Han bör i stället rakt på sak tala om hur förhållandet är eller att en person har blivit utesluten för oärlighet eller bedrägeri. De som tillhör församlingen kan då bli underkunniga om vad som försiggår och kan skydda sina egna intressen såväl som sina bröders intressen. ”Hans ondska skall öppet påvisas inför församlingen.” (Ords. 26:26, 18, 19, AS) Om någon blir utesluten och efteråt betalar eller återlämnar vad han är skyldig, kan han bli återupptagen, därför att han genom sitt rätta handlingssätt har visat en rätt hjärteinställning. Det beror på kommitténs bestämmande, om han skall återupptagas eller ej. Detta är ett gott skäl till att inte draga en broder inför domstol för att få en skuld uppklarad.
18. Vad är det som visar att Jesu liknelse i Lukas 16:1—8 inte innebär att han gillade oärlighet?
18 Jesus uttrycker inte sitt gillande av oärligheten eller berömmer den i den liknelse som återges i Lukas 16:1—8. Jesus godkänner aldrig orättfärdighet. Somliga har menat att ”husbonden” i liknelsen avser den som framställde liknelsen, dvs. Jesus Kristus, men det är inte så. Han berömde inte den orättrådige förvaltaren. Han avsåg här bara den orättrådige förvaltarens husbonde, som inte kunde låta bli att beundra den otrogne tjänarens slughet. Jesus visade hur världsmänniskorna begagnar sina möjligheter för att försäkra sig om framtiden. ”Ljusets barn” måste också tänka på framtiden och begagna sina ägodelar och möjligheter till att behaga Jehova och förvärva förblivande rikedomar, evigt liv. — Se Vakttornet för den 15 juni 1948, där ni finner denna liknelse utförligt behandlad.
Skydd mot fiender
19. Vad kan en kristen göra för att skydda sig och andra, när han står ansikte mot ansikte med fiender?
19 När onda människor söker skada en kristen eller några av hans bröder eller skada Guds organisation och de kommer och försöker få inblick i privata angelägenheter, är det då nödvändigt för en kristen att svara sådana onda människor? Vad kan man göra för att skydda sig själv eller skydda andra kristna, i synnerhet i tider av trångmål eller förföljelse? Om man vet att en ond människa försöker tillfoga en broder skada och han frågar var denne broder kan anträffas, är det inte nödvändigt att svara. Jesus kom ofta med en motfråga, när folk ställde frågor till honom, och på det sättet kom hans motståndare att framstå i dålig belysning. Det visar oss också hur man rätteligen kan vara undvikande gentemot onda människor. (Matt. 15:1—6; 21:23—27; 22:15—21) Det förekommer förhållanden — som t. ex. under nazistregimen i Tyskland — då det är ett brott att vara ett av Jehovas vittnen. Om någon kom och begärde att en person skulle ge besked, huruvida han var ett Jehovas vittne eller inte, och denne svarade att han var ett vittne, så kunde han bli arresterad och satt i fängelse omedelbart. I ett sådant fall bör individen själv avgöra vad han vill göra. Han kan komma till den slutsatsen, att det är på sin plats att bara säga: ”Jag är en kristen” eller också inte säga någonting alls. Detta skulle inte innebära att han förnekar Kristus, som det talas om i Matteus 10:33. I Dominikanska republiken är det i närvarande stund emot lagen att vara ett av Jehovas vittnen. Denna stränga lag stiftades av diktatorn i ett försök att göra slut på predikandet där. Det skulle då vara ovist av en person att gå omkring och tala om för var och en att han är ett av Jehovas vittnen, men han kan fortsätta med sitt verk att förtälja för folket de goda nyheterna från bibeln och skydda sina egna och Jehovas organisations intressen genom att inte svara på frågor från varje människa som kan komma med sådana. — Ps. 39:1.
20. När kan en person i USA — enligt föreskrifter i Förenta staternas konstitution — vägra att vittna mot sig själv?
20 Förenta staternas konstitution föreskriver att en individ inte behöver vittna mot sig själv. Konstitutionen avser att förhindra, att någon tvingas att vittna mot sig själv i kriminella saker. Den ger också ett vittne rätt att i ett vilket som helst domstolsmål eller administrativt mål eller vid förhör i lagstiftande syfte vägra att besvara en fråga, därest svaret skulle kunna medföra en anklagelse mot honom. En person har inte rätt att vägra svara av det skälet, att svaret skulle medföra en anklagelse mot en annan person, men under vissa omständigheter kan man välja att förbli tyst och utsätta sig för anklagelsen att vara ohörsam mot rätten. (Se förklaringen i paragraf 22.) Undantaget är individuellt och endast avsett för den persons gagn som gör krav på det. Det stiftas lagar som stadgar att vissa individer kan mista sin anställning, om de vägrar att svara på frågor. Inte ens när det gäller anställning kan en person tvingas att själv bevisa sin skuld. Men hans vägran att svara — vare sig svaret skulle medföra kriminell anklagelse eller ej — är lagligt skäl för avskedande. Det blir individens sak att avgöra, huruvida han önskar besvara frågor eller taga det straff som hans tystnad för med sig.
21. a) När kan en person i ett engelsktalande land vägra att besvara frågor, om detta kunde medföra anklagelser för förbrytelse? b) När måste han svara? c) Vilken orättvis handling begicks mot Jesus?
21 Man gör emellertid ingen skada genom att undanhålla upplysningar, som skulle kunna medföra anklagelser för förbrytelse, från någon som inte är berättigad att få dessa upplysningar. Ett exempel på detta är att — i engelsktalande länder — en anhållen person kan, om han så vill, med fullt laglig rätt vägra att lämna upplysningar, vilka kan medföra en anklagelse mot honom, till en polistjänstemän, som ställer frågor till honom. Man behöver inte svara, polismannen har intet bemyndigande att ställa sådana frågor. Detta är domstolens sak. Men när man blir ställd inför domstol och skall svara i ett mål eller vittna och har avlagt ed eller försäkran att man skall tala sanning, kan man inte längre undanhålla upplysningar angående saken i fråga, vilka förut varit konfidentiella och möjligen kan medföra kriminell anklagelse. Vägrar man alltjämt, kan man riskera straff för ohörsamhet mot domstolen, ty rätten har myndighet att kräva ett svar. En person, som anklagats för ett brott och som har att avge svaromål inför domstolen, kan inte kräva att bli fritagen från att svara på frågor angående den förbrytelse som han är anklagad för. Ett vittne måste därjämte omtala allt vad han vet angående den särskilda förbrytelse som rannsakningen avser, men varken svaranden eller vittnet kan i engelsktalande länder tvingas att vittna mot sig själv angående någon annan transaktion som kan innebära en förbrytelse. Alla fakta i den sak det gäller måste omtalas. Om en svarande önskar undgå att ådraga sig anklagelse rörande en viss handling, bör han inte taga plats vid vittnesskranket, om landets lag medger honom rätt att underlåta detta, och i vissa länder kan han vägra att göra det. Medan svaranden kan vägra att uppträda som vittne, kan ett vittne, som vid vite ålagts att vittna, inte vägra att avge sitt vittnesmål. När man inställer sig som vittne i den sak det gäller, avstår man därigenom från rätten att kräva förmånen att inte behöva ådraga sig själv anklagelse i denna särskilda sak. Man kan kräva denna förmån i fråga om andra brott eller transaktioner. Sådan fritagelse avser också alla vittnen som kallas inför ett kongressens undersökningsutskott i Amerika. Det är där inget särskilt brott eller någon viss transaktion det gäller. Inför sådana kommittéer är det på sin plats för alla människor att göra krav på den nämnda förmånen. Fritagelse från att vittna mot sig själv, vilket kunde innebära anklagelse som påföljd, är vanligen begränsad till engelsktalande länder. I Jesu fall, se Matteus 26:63—65 (NW), överskred rätten sin lagliga befogenhet, när översteprästen ålade Jesus under edlig förpliktelse att säga huruvida han var Kristus, Guds Son. Jesus svarade: ”Detta skulle du säga. Likväl säger jag till eder, ni människor: Hädanefter komma ni att få se Människosonen sitta på maktens högra sida och komma på himmelens skyar.” Jesus blev orättvist tvingad att svara, och hans svar ger vid handen att översteprästen förstod att det var jakande.
22. Vilka möjligheter hade de kristna under totalitär styrelse, när de ställts under edlig förpliktelse?
22 Till och med när bröder stod inför rätta och var under edlig förpliktelse, uppstod det situationer i totalitära länder, som t. ex. i Hitlers Tyskland, då bröderna kom att stå ansikte mot ansikte med två alternativ, som båda var onda. Det ena var att säga allt vad man visste och vålla att bröder blev anklagade och utsatta för förföljelse och straff och även ådraga sig själv straff. Det andra var att vägra att svara på frågor inför rätten och så bli dömd för ohörsamhet mot rätten. Under liknande omständigheter i dag blir det individens sak att avgöra, om han vill svara eller inte. Vägran medför straff. Han kan välja att förbli tyst och gå i fängelse eller tala och förlänga sin fängelsevistelse eller försätta sina bröder i fara. Han har inget val i fråga om att ljuga eller tala sanning, men har valfrihet i fråga om att tala eller vägra att svara. Han får emellertid komma ihåg, att han måste taga det straff som ”kejsaren” ålägger, vilket kan bli flera år i fängelse. En kristen ljuger inte när han har avlagt ed, och följaktligen måste de kristna i Nazisttyskland lida följderna av att de levde i ett land, där det inte fanns någon rättvisa, där det var ett brott att vara kristen. Jehova gav dem kraft och vishet att uthärda det. Härmed är det emellertid inte sagt, att man alltid bör tiga inför en orättvis domstol. Det finns tillfällen då det kan uträttas mycket gott till ära för Jehovas namn genom ett frimodigt vittnesbörd. Jesus Kristus framhöll att hans efterföljare skulle bli ställda inför de styrande för att avge ett vittnesbörd och att de skulle tala ut. (Matt. 10:17—20) Apostlagärningarna 22 och 26 visar hur Paulus avgav ett frimodigt, taktfullt vittnesbörd inför myndigheterna. Det överlåts alltså åt den anklagade kristne att avgöra, om det under de förhandenvarande omständigheterna är tillrådligt att tala fritt ut eller ej, men om man väljer att tala, då måste man säga sanningen.
23. Ljög Jesus då han var under edlig förpliktelse att tala sanning?
23 Somliga människor har påstått att omständigheter av den art som rådde i Nazisttyskland skulle rättfärdiga att man ljög, fastän man avlagt ed på att tala sanning, men bibeln säger inte så. Jesus svarade, då han blev ålagd detta under edlig förpliktelse, och han sade som sanningen var, även om han sade helt litet. Det finns ingenting i bibeln som antyder att Jesus någonsin ljög. Hans ord i Johannes 7:8: ”Gån I upp till högtiden; jag är icke stadd på väg upp till denna högtid” och det faktum, att han sedan begav sig till högtiden, har tillgripits av dem som velat rättfärdiga att man säger en osanning. Men när man undersöker Nya Världens översättning, så visar den, att Jesus i själva verket inte yttrade någon osanning. Han sade: ”Jag går ännu icke upp till denna högtid.”
24. Vad lär vi av Petrus’ bittra erfarenhet?
24 Det omtalas i Matteus 26:69—75 hur Petrus förnekade Jesus med en ed. När man går ed på något, måste man säga sanningen. Vad Petrus gjorde var sannerligen inte rätt. Han visste det, ty efteråt grät han bitterligen. Hans samvete anklagade honom. Jesus hade inte givit honom något sådant exempel att efterfölja. Han handlade orätt, men i detta fall är det tydligt att Jehova visade oförtjänt godhet mot Petrus och förlät honom, ty han blev senare använd till att utföra det verk som ålåg de första kristna och tjäna bröderna. Jesu Kristi goda vandel och Petrus’ bittra erfarenheter är exempel för våra dagars kristna.
25. Vilka påståenden kommer somliga med, och vad kan vi se fram emot?
25 Olika gestalter i bibeln har blivit anklagade för att ha ljugit, som t. ex. Jakob, Rahab, gibeoniterna, David och andra, men det finns ingen redogörelse i bibeln för att Gud ogillade dem för detta. Hur dessa fall, som tedde sig som exempel på lögnaktighet, bör förstås kommer att behandlas i en annan artikel, som vi hoppas kunna publicera i Vakttornet.
Löften och ett rätt handlingssätt
26, 27. Hur kan en människa ”leva en lögn”?
26 De som kommer i förbindelse med Jehovas nya världs samhälle och överlämnar sig åt att tjäna Jehova gör ett löfte som inte kan brytas utan att tillbörligt straff blir följden. De som gör ett sådant löfte måste hålla alla villkoren i sitt överlämnande, vilket innebär full lydnad för den allsmäktige Guden, Jehova. (5 Mos. 23:21—23) Eller om man kommer till kunskap om sanningen och vet, vad som är rätt, så har man också ansvar att göra det som är rätt inför Jehova. Vare sig man alltså överlämnar sig åt Gud eller bara bekänner sig vara en gudfruktig, kristen människa, så krävs det ändå av en, att man skall göra det rätta och hålla sig till sanningen. ”Om vi komma med det påståendet: ’Vi hava delaktighet med honom’, och vi likväl fortfara att vandra i mörkret, då ljuga vi och utöva icke sanningen. Men om vi vandra i ljuset, såsom han själv är i ljuset, hava vi verkligen delaktighet med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.” (1 Joh. 1:6, 7, NW) Detta innebär att vi ”lever en lögn”, om vi påstår oss vara något som vi inte är, vilket är just vad Ananias och Safira gjorde. De ogudaktiga prästerna på Jesu tid gjorde likaledes. Alla som är otrogna gör sig till lögnare. Att välja orätt handlingssätt innebär i själva verket att förneka Kristus Jesus. ”Vem är lögnaren, om det icke är den som förnekar att Jesus är Kristus?” — 1 Joh. 2:22, NW.
27 Jehova har givit oss många anvisningar i sitt sanningsord, så att vi kan utrusta oss för liv i hans nya värld, och det förväntas av oss att vi skall hålla hans bud. Jehova har gjort en nådefull föranstaltning genom Kristus för att taga bort oförmågan och synden, som har kommit över oss till följd av den första stora lögnen. Om vi tjänar honom på rätt sätt, skall vi lyda de bud som Jehova har givit oss genom sin Son. De som föreger sig vara Guds tjänare, vara kristna, men ändå inte lyder buden är i verkligheten lögnare, ”lever en lögn”. ”Och genom detta vinna vi kunskapen om att vi hava lärt känna honom, nämligen om vi fortsätta att hålla hans bud. Den som säger: ’Jag har lärt känna honom’, och likväl icke håller hans bud, är en lögnare, och sanningen är icke i denna människa.” — 1 Joh. 2:3, 4, NW.
Samvetet
28. Vad är ett kristet samvete, och hur är det en god vägvisare i fråga om att handla rätt?
28 Jehova har givit människovarelserna ett samvete. Detta kan vara gott eller dåligt. Aposteln Paulus skrev till Timoteus om människor i senare tidsskeden som är märkta i sitt samvete såsom med ett brännjärn. Det är dessa som vänder sig bort från Guds läror. Det är de vilkas samveten inte berörs av att de handlar orätt. Men den kristne bör ha ett gott samvete. Han bör ha den tillförsikten, att han handlar rätt, att han håller fast vid sanningen i allting. Det är nödvändigt att vi har ett gott samvete inför Jehova för att vår tro skall kunna bli framgångsrik, i det vi bevarar ”tron och ett gott samvete, vilket några hava kastat åt sidan och hava lidit skeppsbrott beträffande sin tro”. (1 Tim. 1:19, NW) När vi kommer till kunskap om sanningen, lämnar vi bakom oss det onda samvetet och renar oss genom den anordning som Jehova har gjort. ”Låt oss nalkas med uppriktiga hjärtan i trons fulla visshet, sedan vi hava fått våra hjärtan stänkta rena från ett ont samvete och våra kroppar tvättade med rent vatten.” (Hebr. 10:22, NW) Det kristna samvetet, som är undervisat från Guds ord, är en god vägvisare i fråga om att handla rätt och gör det onödigt att man ställer upp en Talmudliknande samling regler. De kristna måste var för sig begrunda råden i Jehovas ord, för att se vad som är rätt och kunna avgöra vad man måste göra, när man ställs inför valet att svara eller inte svara.
29. Varför är ett gott samvete en välsignelse?
29 För att kunna handla rätt och säga sanningen utsätter vi oss ofta för lidande från förföljares sida och från dem i världen som är emot det goda. Genom att handla rätt har vi del i vittnesbördet angående den allsmäktige Guden och får del i att rättfärdiga hans namn. Det är angenämt att ha ett gott samvete, men det är en tortyr för en människa att ljuga och handla orätt och ha ett dåligt samvete. Om man säger som sanningen är, behöver man inte ha några bekymmer för att hålla sina historier riktiga i förhållande till varandra. De som övar lögn måste alltid hålla på med att dölja sina spår. Varför då hålla sig på helspänn hela sitt liv och försöka dölja lögner? Varför inte säga sanningen vid alla tider och njuta av livet med ett gott samvete? Om man måste lida för att man säger sanningen, så är detta inte så svårt att uthärda, när man äger tillförsikt i sitt samvete inför Jehova. Det är en förmån att få lida för att man gör det som är rätt och bevarar ett gott samvete. — 1 Petr. 2:19, 20.
30. Hur gagnar vi oss själva och våra barn genom att vi har rena hjärtan och håller oss tätt till Jehovas organisation?
30 Av allt vad vi företar oss i livet är det viktigaste som vi önskar göra att behaga Jehova. Vi önskar göra det som är välbehagligt för Gud. Därför håller vi oss tätt till den organisation som Jehova har byggt upp och gör det som hans ord bjuder oss att göra. Vi måste undvika de onda inflytandena från denna gamla värld och inte lära oss moral från den miljön. Vi är förpliktade att av vår yttersta förmåga göra det som Jehova önskar att vi skall göra. Fyll hjärtat med sanningen, så kommer ni att tala sanningen. (Matt. 12:34; Fil. 4:8) Det står klart för oss, att Jehova rannsakar de innersta tankarna nere i vårt hjärtas djup och granskar våra motiv för att finna om de är rätta eller orätta. Om vi säger sanningen, kan vi förvänta att få röna Jehovas ynnest. Och våra barn kommer också att vinna hans ynnest, ty de kommer att hos sina föräldrar se det rätta föredömet och kommer också att vara sanningsenliga inför Jehova. Det är en given sak, att det är ofrånkomligt att vi måste lära barnen att tala sanning redan tidigt i deras liv.
31. Varför måste sannfärdighet och oförvitlighet råda bland dem som utgör den nya världens samhälle?
31 Det är sant att vi begår misstag, men vi räknar med Gud Jehovas barmhärtighet och våra bröders kärlek, då vi strävar det bästa vi förmår att utföra det verk, som Jehova Gud har givit åt sin nya världs samhälle att utföra i dessa senare tidsskeden. Det finns bara en grupp människor i våra dagar som bevarar ostraffligheten och som vidmakthåller sanningens och rättfärdighetens principer från Guds ord, och det är de som utgör den nya världens samhälle. Det är rätt och välbehagligt inför Gud, att de som är hans tjänare är rena och rättskaffens, att de talar sanningen, att de handlar rättvist och ärligt mot sina bröder och att de bevarar friden och enheten inom organisationen. Låt oss inte tillåta något orätt handlingssätt bland dem som sluter sig till Jehovas teokratiska organisation. Låt oss handla rättvist mot varandra och lära oss att leva för den nya världen nu, så att vi kan leva i den nya världen då, när den är i full verksamhet. — Ef. 4:15, 16.
(The Watchtower, 1 oktober 1954)