-
Pilatus — den politiske styresman som dömde HerrenVakttornet – 1975 | 1 april
-
-
gick ut till Jesu anklagare igen, förklarade han: ”Jag finner honom icke skyldig till något brott.” (Joh. 18:38) De judiska ledarna var inte tillfredsställda, utan fortsatte att framföra sina anklagelser. När Pilatus fick reda på att Jesus var från Galileen, beslöt han att sända honom till Herodes Antipas. Denna gest gjorde slut på den fiendskap som tidigare rått mellan Herodes och Pilatus. Herodes kunde inte finna bevis för anklagelserna mot Jesus, och eftersom han var besviken över Jesu vägran att utföra något tecken, sände han honom tillbaka till Pilatus. — Luk. 23:5—12.
Återigen kallade Pilatus till sig Jesu anklagare och fortsatte sina ansträngningar att undvika att döma en oskyldig man till döden. Han försökte få Jesus frigiven i enlighet med en sedvänja som medgav att en fånge gavs fri varje påsk. Men på uppmaning av de religiösa ledarna krävde folkmassan att Barabbas, en tjuv, mördare och upprorsman, skulle friges. Pilatus’ försök att få Jesus fri gjorde bara att folkmassan ännu intensivare ropade att han skulle hängas på pålen. — Matt. 27:15—23; Luk. 23:13—23.
Hellre än att hålla fast vid vad han visste vara rätt gav Pilatus efter för folkmassan och försökte frita sig från ansvar genom att tvätta sina händer, som om han rentvådde dem från blodskuld. (Matt. 27:24—26) Han brydde sig inte om den uppmaning han tidigare fått från sin hustru att inte befatta sig med ”denne rättfärdige man”, eftersom hon hade lidit mycket i en dröm (uppenbarligen av gudomligt ursprung) för hans skull. — Matt. 27:19.
Därefter lät Pilatus gissla Jesus. Återigen förklarade han sin uppfattning att Jesus var oskyldig, och sedan lät han honom framträda inför folkmassan, klädd i kungliga kläder och med en krona av törnen på huvudet, kanhända för att väcka medlidande med honom. Till svar på Pilatus’ utrop: ”Se mannen!” krävde folkmassan på nytt att Jesus skulle hängas på pålen, och man framlade för Pilatus anklagelsen för hädelse. När de sade att Jesus gjorde sig själv till Guds Son, fick det Pilatus att känna vidskeplig fruktan. Därför fortsatte han att förhöra Jesus. Pilatus’ slutliga ansträngningar att få Jesus frigiven resulterade i att folkskaran påminde honom om att han kunde bli anklagad för att motstå kejsaren. Sedan satte sig Pilatus på domarsätet, och därifrån ropade han till folkmassan: ”Se, här är eder konung!” Detta gjorde bara att deras krav på att han skulle hängas på pålen blev intensivare. Därför överlämnade Pilatus Guds Son till att hängas på pålen. — Joh. 19:1—16.
Pilatus’ skuld var verkligen stor. Han visste mycket väl att Jesus var oskyldig, och han kunde urskilja anklagarnas onda motiv. (Matt. 27:18) Men hellre än att riskera att få sin ställning satt på spel genom ogynnsamma rapporter om ytterligare oroligheter i provinsen dömde Pilatus en oskyldig man till döden.
Trots sina åtgärder kunde inte Pilatus behålla sin ställning så länge till. Bara några få år därefter blev han av sin närmaste överordnade, den romerske ämbetsmannen Vitellius, avlägsnad från sitt ämbete och beordrad att inställa sig inför Tiberius för att svara för sin massaker på ett antal samariter. Medan Pilatus var på väg till Rom (år 37 v.t.), dog Tiberius. Exakt vad som hände Pilatus är inte känt. Traditionen anger att han begick självmord. Det är tydligt att Pilatus’ eftermäle inte innehåller mycket som är till hans fördel.
-
-
Inblick i nyheternaVakttornet – 1975 | 1 april
-
-
Inblick i nyheterna
Det ena leder till det andra
● För flera decennier sedan blev det vanligt att ge transfusion av en persons blod i en annans ådror. Sedan kom organtransplantationerna i ropet. Vart kan allt detta leda? En artikel, som skrivits av chefen för Institute of Society, Ethics and the Life Sciences och som bar rubriken ”Skörd från de döda”, ger en viss uppfattning om den saken.
Enligt artikeln förespråkar många ”vetenskapliga och teologiska grupper” att man skall ge en ny definition av begreppet död. Enligt den nya definitionen skulle alla betecknas som ”döda” vilkas hjärnverksamhet fullständigt hade upphört, vilket lett till ett tillstånd av ”irreversibel koma” (djup, varaktig medvetslöshet). Vad skulle detta innebära? Förslaget ges att man på dessa kroppar, som lagligt sett skulle betraktas som ”döda”, skulle kunna hålla i gång andningsverksamheten och cirkulationen med hjälp av respiratorer på speciella sjukhus, och man skulle kunna göra detta under flera års tid, om man så önskade. Detta skulle kunna öppna vägen för ”farmer för kadaver, som kräver näringstillförsel och skötsel för att senare skördas”. Dessa lagligen ”döda”, men i verkligheten levande kroppar, skulle sedan kunna användas, heter det i artikeln, vid undervisning
-