Inträffade det en uppståndelse?
INTRÄFFADE det någon uppståndelse från de döda vid tiden för Jesu död? Många som har givit ut textförklaringar till bibeln påstår detta. De grundar sin uppfattning på Matteus 27:52, 53. Enligt Reviderade standardöversättningen (och med denna stämmer nästan ordagrant Katolska Brödraskapets översättning) lyder dessa verser: ”Gravarna öppnades också, och många avsomnade heligas kroppar blevo uppresta, och i det de kommo ut ur gravarna efter hans uppståndelse, gingo de in i den heliga staden och visade sig för många.”
Enligt den romersk-katolska Commentary on Holy Scripture rämnade klippgravarna till följd av jordbävningen, som omnämns i den föregående versen, för att bereda väg för kropparna, som inte blev uppväckta förrän efter Kristi uppståndelse. Men lägg märke till att så heter det i själva verket inte i texten i fråga, varken i romersk-katolska eller protestantiska översättningar.
Om dessa verser säger en av de främsta protestantiska bibelkommentatorerna, Adam Clarke, följande: ”Det är svårt att förstå vad som avses med den händelse som skildras i verserna 52 och 53. Några har menat att dessa två verser hämtats från Nasaréerevangeliet och införlivats med Matteus’ skildring, andra menar att den enkla innebörden är denna: — genom jordbävningen kastades många kroppar, som hade varit begravna, upp och låg där till beskådande, och de låg alltjämt ovan jord till efter Kristi uppståndelse och sågs av många människor i staden. Varför gravarna skulle öppnas på fredagen och kropparna inte resas upp till liv förrän påföljande söndag är svårt att fatta. Detta ställe är ytterst dunkelt.”
En annan bibelkommentator, dr Jenks, säger om dessa verser: ”Den här händelsen beskrivs inte så utförligt som vår nyfikenhet skulle önska. ... Vi kan ställa oss frågor om vad som hände som vi inte kan reda ut.” Andra som gjort kommentarer och förklaringar till bibeln har uttalat sig på liknande sätt.
Skulle den händelse, som omnämns i dessa båda verser, verkligen ha varit början till de dödas uppståndelse, som Jesus talade om enligt skildringen i Johannes 5:28, 29? Nej, ty Jesus sade att alla som befann sig i minnesgravarna skulle komma fram, antingen till en livets uppståndelse eller till en domens uppståndelse. Eftersom skildringen vi dryftar säger att dessa, som omtalas här, var ”heliga”, borde de ha blivit uppresta till en livets uppståndelse. Blev de det? Knappast, ty hade de blivit det skulle de alltjämt vara vid liv ända fram i vår tid, liksom Jesus har fortfarit att leva alltsedan sin uppståndelse till liv. — Upp. 1:18.
Därför läser vi att ”Kristus [har] uppstått från de döda såsom förstlingen av de avsomnade”. ”Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han måtte bliva den som är först i allting.” Dessa heliga kunde fördenskull inte ha blivit uppväckta med utsikt till ändlöst liv innan Jesus blev uppväckt. — 1 Kor. 15:20; Kol. 1:18, NW.
De kunde inte ens ha blivit uppväckta till liv strax efter det att Jesus blev uppväckt, såsom några har framkastat att det skedde, ty Paulus visar att de kristna heliga skall uppväckas och erhålla sin belöning ”på den dagen”, då ”Herren själv skall stiga ned från himmelen med ett befallande rop, med en ärkeängels röst och med Guds basun”. Först många år efter det att Jesus hade blivit uppväckt skrev Paulus detta, och det skulle få sin uppfyllelse i den avlägsna framtiden. — 2 Tim. 4:8; 1 Tess. 4:16; NW.
Men kunde det då vara så, att dessa var förkristna heliga, som skulle få framtida liv på jorden, inte i himmelen? Om det varit så, kunde de likväl inte ha fått sin uppståndelse vid den tid Jesus uppstod, ty Paulus skrev om dem: ”Fastän alla dessa fingo vittnesbörd buret åt sig genom sin tro, fingo de likväl icke uppfyllelsen av löftet, eftersom Gud förutsåg någonting bättre för oss, på det att de icke måtte göras fullkomliga förutan oss.” Om dessa hade blivit uppväckta till liv då, skulle de ha blivit gjorda fullkomliga förutan ”oss”, de kristna heliga. — Hebr. 11:39, 40, NW.
Ingen kroppslig uppståndelse
Ingenstans i Skriften läser vi heller om att de dödas kroppar skall resas upp, även om det i vissa översättningar av den så kallade apostoliska trosbekännelsen heter att människokroppen skall uppstå. ”De döda”, ja, visst, men inte ”döda kroppar”. Döda människor kommer att bli uppväckta, när Guds rätta tid är inne, och de skall få en passande kropp; de kommer att ha samma personlighet som tidigare. Lägg märke till hur klart aposteln Paulus resonerar i den här saken, då han talar om de kristna heligas uppståndelse: ”’Hur skola de döda uppväckas? Ja, med vilket slags kropp skola de komma?’ ... Vad du sår göres icke levande, med mindre det först dör. Och vad det som du sår beträffar, så sår du icke den kropp som skall utvecklas, utan blott och bart ett korn. ... Men Gud giver det en kropp, alldeles såsom det har behagat honom. Så är också de dödas uppståndelse. Det sås i förgänglighet, det uppreses i oförgänglighet. ... Det sås en fysisk kropp, det uppreses en andlig kropp. Kött och blod [kunna] icke ... ärva Guds rike, icke heller ärver förgängligheten oförgängligheten.” — 1 Kor. 15:35—38, 42—44, 50, NW.
Eftersom bibeln inte lär att människokroppen skall uppstå, varken i den första uppståndelsen eller i den som kommer senare, bevisar det förhållandet att kropparna restes upp att det som skildras inte kan ha varit början till någondera av dessa uppståndelser. På sin höjd skulle det ha varit fråga om en tillfällig uppståndelse av några trogna judar, som förmodligen helt nyligen hade dött. Deras uppståndelse skulle fördenskull inte ha skilt sig från den uppståndelse som Jesu vän Lasarus fick och andra jämte honom.
Men också detta antagande måste förkastas inför följande frågor: Om gravarna öppnades då Jesus dog, varför måste då de heligas kroppar vänta till efter det att Jesus hade blivit uppväckt, för att först då komma ut ur gravarna och visa sig för många? Det inträffade en jordbävning när Jesus uppväcktes; varför kunde de inte ha väntat till dess den inträffade? För vilka var det som dessa kroppar visade sig? Konkurrerade deras uppståndelse på något sätt med Jesu uppståndelse; Jesus visade sig ju på tredje dagen för sina lärjungar? Vad var avsikten med att de visade sig? Vad riktade de uppmärksamheten på, eller vad talade de om? Förhöjde deras uppståndelse betydelsen av Jesu uppståndelse eller berikade den på något sätt, eller var den en bekräftelse på hans uppståndelse? Hur kommer det sig att en sådan ovanlig händelse inte omtalas någon annanstans i de kristna grekiska skrifterna? Och varför fäste inte aposteln Paulus uppmärksamheten vid deras uppståndelse då han i 1 Korintierna 15 ledde i bevis att det ges en de dödas uppståndelse? Om många hade blivit uppväckta och iakttagna av många, skulle detta ha varit allmänt känt, och Paulus skulle säkert ha påpekat detta.
En tänkbar lösning på detta problem ges genom det sätt på vilket de omdiskuterade verserna är återgivna i Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna. Den är visserligen en ordagrann översättning men låter klarhet i tanke gå före ordagrannheten. Det heter i den: ”Och minnesgravarna öppnades, och många kroppar av de heliga som hade avsomnat kastades upp (och människor, som kommo fram bland minnesgravarna sedan han hade blivit upprest, gingo in i den heliga staden), och de blevo synliga för många människor.” Av denna översättning framgår det klart att detta inte var någon ”sovande helgons” uppståndelse utan rätt och slätt en händelse då kroppar kastades ut ur sina gravar till följd av jordbävningen som åtföljde Jesu död.
Nya Världens översättning är inte heller ensam om att återge dessa verser på detta sätt. En på senare tid gjord tysk översättning lyder mycket lika: ”Gravar öppnades, och många av deras kroppar, som voro begravna där, kastades upp, så att de stodo upprätta. I denna ställning sköto de fram ur gravarna och blevo sedda av många som passerade förbi platsen på sin väg tillbaka till staden.” — Matt. 27:52, 53.
En händelse som i mycket påminner om denna inträffade i Ecuador år 1949. Där i landet begravs vanligen de döda i stora gravvalv, i hylla vid hylla och valv vid valv. Vid en jordbävning rämnade dessa gravvalv, varvid många döda kroppar kastades ut, och man måste omedelbart begrava dem igen för att förhindra pest.
Vad är grunden för en sådan översättning? Låt oss först lägga märke till att pronomenet ”de” i slutet av den andra versen vi dryftar (Matt. 27:53, RS) inte kan syfta på ”kroppar”, ty alla pronomen i grekiskan har ett visst genus, och ”de” står i maskulinum, då ”kroppar” däremot är neutrum. Inte heller kan ”de” hänsyfta på de ”heliga”, ty texten säger inte att de heliga blev uppresta utan bara att deras kroppar blev uppresta eller uppkastade. Och dessutom finns det inte någon överensstämmelse ens mellan de allra äldsta handskrifterna med avseende på denna text. Sinaitiska handskriften utelämnar orden ”och minnesgravarna öppnades” och ”gingo in”.
Med tanke på alla de frågor som dessa verser ger upphov åt, det motsägande i dem och skiljaktigheterna i deras lydelse i de allra äldsta handskrifterna kan ännu en möjlighet inte vara helt utesluten. Och vad är det för någon? Att dessa verser inte skrevs av Matteus själv utan har lagts till av någon som tidigt skrev av hans evangelium. Denna möjlighet finner ytterligare stöd i det förhållandet att just det grekiska ord för ”uppståndelse” (RS) som används här, égersis, inte förekommer någon annanstans i de kristna grekiska skrifterna. Vidare finner vi uttrycket ”heliga” brukat endast i dessa verser och inte på något annat ställe i samtliga evangelier; det är först i skildringar av det som skedde efter pingsten som man träffar på det. Det förhållandet att dessa verser finns i det apokryfiska Nasaréerevangeliet men inte i något annat kanoniskt evangelium gör dem än mer misstänkta. I förbigående sagt har det funnits människor som menat att Nasaréerevangeliet var Matteus’ ursprungliga evangelium på hebreiska, som han senare översatte till grekiska. Det liknar ganska mycket hans kanoniska evangelium, men det börjar inte med någon släkthistoria.
Vi kan inte komma ifrån att verserna 52 och 53 i Matteus 27 är tvetydiga. De hör rentav till de verser som är svårast att översätta i hela den del av bibeln som består av de kristna grekiska skrifterna. Därför att meningen är så tvetydig, kan ingen dogmatiskt säga hur man bör återge dem. Det som får vara avgörande vid översättningen av texter sådana som dessa, där det råder sådan tvetydighet i den ursprungliga texten, är fördenskull inte textkritik, ty textkritiken hämmas av tvetydigheten. Det är i stället exeges eller bibeltolkning av den innebörd, som den ursprunglige nedskrivaren avsett, som får vara avgörande. Hur varje översättare önskar återge sådana texter beror fördenskull på hans insikt i den övriga delen av Skriften. De fakta från Skriften som lagts fram här ovan anger hur man bör återge dem för att de skall stämma överens med resten av bibeln.