Bön i våra dagar, de ”yttersta dagarna”
”Håll er då vakna och frambär hela tiden ödmjuk bön.” — Luk. 21:36.
1. a) Var nämner Lukas allra först något om bön? b) Hur besvarade Jesus en lärjunges begäran som löd: ”Herre, lär oss hur man skall bedja”?
REDAN i början av Lukas’ evangelium talas det om bön i samband med Sakarias’ ”ödmjuka bön” till Gud (Luk. kapitel 1, vers 13), men det är i kapitel 11 som vi läser om hur Jesus i detalj dryftade det här ämnet. Först ger Jesus ett positivt svar på en begäran från en av sina lärjungar: ”Herre, lär oss hur man skall bedja, alldeles som Johannes också lärde sina lärjungar.” (Luk. 11:1) Jesu svar löd:
”Närhelst ni ber, skall ni säga: ’Fader, må ditt namn bli helgat. Må ditt rike komma. Ge oss vårt bröd för dagen efter dagens behov. Och förlåt oss våra synder, för också vi själva förlåter var och en som står i skuld till oss; och för oss inte in i frestelse.’” — Luk. 11:2—4.
2. a) Hur blir Guds namn således hedrat, och i överensstämmelse med vilka bibelställen? b) Vilken motsats är utmärkande för situationen i världen, och hur skall det rådas bot för denna situation?
2 Liksom i de bibelställen, hämtade från 1 Konungaboken 8:41—43 och Jesaja 56:6—8, som återgavs i föregående artikel, kan vi här lägga märke till att Jesus gav företräde åt sin Faders namn. Jehovas namn blir sannerligen inte helgat i världen av i dag. En ande som präglas av nationalism, av att man sätter sig själv i första rummet och ger efter för självsvåld och njutningslystnad och nöjer sig med en ”yttre form av gudaktig hängivenhet”, men visar sig falsk ”när det gäller dess kraft”, och mycket annat sådant leder till att Guds namn blir klandrat och vanärat eller fullständigt förbigånget. (2 Tim. 3:5) Gud måste således helga sitt eget namn till svar på denna bön. (Hes. 36:23) Det skall rådas bot för vanhedern när Guds rike med Kristus Jesus som kung griper in mot nationerna och deras styresmän, såsom det så livfullt beskrivs i Psalm 2.
3. Vilken varning och vilket löfte ger Petrus i det här sammanhanget?
3 Detta kommer att ske på Jehovas dag, som nu är så nära, vilket klart framgår av bibelns profetior som nu håller på att uppfyllas. Därför gör vi väl om vi ger akt på Petrus’ inspirerade förmaning och varning:
”Medan ni väntar på Jehovas dags närvaro och ständigt har den i tankarna, den dag för vars skull himlar som står i lågor skall upplösas och starkt upphettade element skall smälta! Men det finns nya himlar och en ny jord som vi väntar på enligt hans löfte, och i dessa skall rättfärdighet bo. Därför, ni älskade, då ni nu väntar på dessa ting, så gör ert yttersta för att slutligen av honom bli funna fläckfria och oklanderliga och i frid.” — 2 Petr. 3:12—14.
4. Hur är de två första vädjandena i Herrens bön nära förbundna med varandra, och hur hjälper detta oss i förbindelse med de andra vädjandena?
4 När allt detta blir verkställt, skall Guds namn bli fullständigt hävdat och helgat. Detta är skälet till att de två vädjandena i Lukas 11:2 är nära förbundna med varandra och kommer först i Herrens bön. Dessa är de verkligt stora händelserna i våra dagar och den nära framtiden. Att vi ständigt har dem i tankarna hjälper oss att ha en mera balanserad syn på våra personliga dagliga behov och problem, som omnämns härnäst i den här bönen. I stället för att bli självupptagna, som det är så lätt att bli, skall vi först och främst fråga oss: Vilken inställning och vilket handlingssätt från min sida kommer att stämma överens med Guds vilja, såsom den är framställd i hans ord, och kommer följaktligen att vara till heder och ära för hans namn?
DJÄRV IHÄRDIGHET BETALAR SIG
5. a) Vilken allmän regel gäller för Jesu liknelser med avseende på de personer som figurerar i dem? Ge något exempel. b) Vilka personer figurerar i Lukas 11:5—8, och vilka roller har de?
5 Efter det som vi här redogjort för återger Lukas en liknelse som Jesus framställde och som har ett mycket ovanligt drag. I allmänhet är det så att när en eller flera personer används i en liknelse, överensstämmer var och en av dem klart och tydligt med dem som framställs genom dessa personer. Om t. ex. den himmelske Fadern framställs i en bild, såsom i liknelsen om den förlorade sonen i Lukas 15:11—32, har vi ingen svårighet alls att se att den sonens far, genom vad han sade och gjorde, är en mycket passande bild av den himmelske Fadern. Men något sådant kan man inte säga, när det gäller följande liknelse, som Jesus framställde:
”Vem av er har en vän och går till honom vid midnatt och säger till honom: ’Vän, låna mig tre bröd, för en vän till mig har just kommit till mig på en resa, och jag har inget att sätta fram åt honom’? Och denne svarar inifrån och säger: ’Sluta upp med att ställa till obehag för mig. Dörren är redan låst, och mina barn är i säng med mig; jag kan inte stiga upp och ge dig något.’ Jag säger er: Fastän han inte kommer att stiga upp och ge honom något därför att han är hans vän, kommer han ändå på grund av hans djärva ihärdighet att stiga upp och ge honom vadhelst han behöver.” — Luk. 11:5—8.
6. Hur framstår en viss person i liknelsen såsom Jehovas raka motsats, och vad betonade Jesus på så sätt?
6 Vi märker här att mannen som hade möjlighet att fylla den hjälpsökandes behov först absolut vägrade att göra någonting och sade: ”Sluta upp med att ställa till obehag för mig.” Han var ytterst ovillig. Han visar sig inte vara lik den himmelske Fadern, utan framstår som hans raka motsats. Genom ett sådant framställningssätt blev poängen i liknelsen så mycket kraftfullare. Om den här mannen med en familj, som redan gått till sängs med honom, hade visat sig villig att stiga upp och ge den nödställde vad han begärde, då skulle denne inte ha behövt sin ”djärva ihärdighet”. Det var detta som Jesus ville betona.
7, 8. På vilket sätt bekräftar Jesu därpå följande ord detta, och hur kan detta vara till stor uppmuntran för oss?
7 Att det var så bekräftas klart av Jesu därpå följande ord: ”Med detta säger jag er: Fortsätt med att be, så skall det ges åt er; fortsätt med att söka, så skall ni finna; fortsätt med att bulta på, så skall det öppnas för er.” (Luk. 11:9) Därpå gör han bruk av ännu en verkningsfull kontrast, då han säger till avslutning: ”Om alltså ni, fastän ni är onda, förstår att ge goda gåvor åt era barn, hur mycket mer skall då inte Fadern i himmelen ge helig ande åt dem som ber honom!” — Luk. 11:13.
8 Föreställ dig den där mannen som ”på grund av” sin ”djärva ihärdighet” fick vad han behövde, ja, vid midnatt! Hans ihärdighet betalade sig. Vilken uppmuntran är inte detta att i handling omsätta Jesu egen tillämpning av liknelsen: Fortsätt med att be — söka — bulta på. Ge inte upp, när det gäller bönen, och låt inte din tro försvagas till följd av ihärdigt motstånd mot ditt arbete att predika om Guds rike eller att göra lärjungar, till följd av att du lever i ett söndrat hem eller därför att du har att kämpa mot någon personlig svaghet, som är mycket mer djuprotad än du hade trott.
9. Vilka exempel på ihärdighet i bön och handlingssätt finner vi beskrivna i Apostlagärningarna 4:24—30 och Apostlagärningarna 5:41, 42?
9 Ett utmärkt exempel på sådan ihärdighet i bönen, understödd av ett lämpligt handlingssätt, finner vi i det som hände under den kristna församlingens första dagar. När Petrus och Johannes berättade om det motstånd som de hade mött, då de ställdes inför Sanhedrin, frambar man en samfälld bön, som är återgiven i Apostlagärningarna 4:24—30; och låt oss särskilt lägga märke till orden i Apg. 4 vers 29: ”Och nu, Jehova, vänd din uppmärksamhet till deras hotelser och förunna dina slavar att fortsätta med att tala ditt ord med all dristighet.” En kort tid därefter, när alla apostlarna blivit pryglade efter ett ytterligare förhör inför Sanhedrin, läser vi, i Apostlagärningarna 5:41, 42, om vad som hände: ”Dessa gick därför sin väg bort från Sanhedrin, under det att de gladde sig över att de hade räknats värdiga att bli vanärade för hans namns skull. Och varje dag fortsatte de utan uppehåll att i templet och från hus till hus undervisa och förkunna de goda nyheterna om den Smorde, Jesus.” Ingen av dessa apostlar erfor mera ihärdigt motstånd än aposteln Paulus gjorde, och han har sagt om sig själv: ”Allt har jag styrka till på grund av honom som ger mig kraft.” — Fil. 4:13.
BEHOVET ATT ”ALLTID BEDJA” OCH ”INTE GE UPP”
10. Vad meddelar Lukas, innan han återger en annan liknelse där bönen starkt betonas, att Jesus lite tidigare hade sagt med hänsyftning på vilken tvåfaldig uppfyllelse?
10 När Jesu jordiska förkunnargärning led mot sitt slut, framställde han en liknelse där han på ett ännu mer slående sätt gjorde bruk av kontrast för att betona en viss sak, enligt vad Lukas säger: ”Sedan övergick han [Jesus] till att framställa en liknelse för dem med avseende på nödvändigheten för dem att alltid bedja och att inte ge upp.” (Luk. 18:1) Men låt oss först ta reda på vad som ledde till att han framställde den här liknelsen. (Det kan vara av intresse att här tänka på att Lukas ofta talar om skälet till att vissa liknelser framställdes, vilket vi finner exempel på i Lukas 18:9 och 19:11.) Om vi går tillbaka i skildringen till Lukas 17:22—37, finner vi att Lukas där berättar om vad Jesus hade sagt om de förhållanden som skulle råda då han skulle ”förkastas av denna generation”. (Luk. 17:25) Dessa Jesu ord, som delvis svarar mot innehållet i Matteus 24, fick visserligen en uppfyllelse på hans tid, vilken ledde fram till slutet för den judiska tingens ordning, men hans ord får en större uppfyllelse nu, i våra dagar, i ”ändens tid” för den nuvarande tingens ordning. — Dan. 12:4.
11. a) Hur utgör förhållandena i denna tid paralleller till både Noas och Lots dagar? b) Vad var det som Jesus särskilt betonade, och har detta någon motsvarighet i dag?
11 Och vad kan man säga om de förhärskande förhållandena bland den nuvarande generationens människor i dag? Jo, för varje dag som går blir förhållandena alltmer lika Noas dagar, då ”Gud såg, att jorden var fördärvad, eftersom allt kött vandrade i fördärv på jorden”, och jorden var ”uppfylld av våld”. (1 Mos. 6:12, 13) Ändå talade Jesus inte om dessa ting, utan han nämnde i stället något annat av ännu större vikt. Vad var det? Folk på den tiden var helt upptagna av och nöjda med sådana dagliga förehavanden som att äta, dricka, gifta sig och bli bortgifta. ”Likaså” var det ”i Lots dagar”, då det heter att man ägnade sig också åt andra ting: att köpa, sälja, plantera, bygga. (Luk. 17:26—29) I stället för att oroas och ängslas för den förhärskande ondskan och det utbredda våldet visade sig folk apatiska och liknöjda. Och vad det omfattande vittnesbörd beträffar, som Noa avgav, både i ord och i handling då han byggde på arken, heter det att folk ”tog ingen notis”. (Matt. 24:39; 2 Petr. 2:5) Samma sak kan med all rätt sägas om folks inställning i allmänhet i dag, i synnerhet vad beträffar det intensiva världsomfattande vittnesbördet om Guds rike, som är förutsagt i Matteus 24:14. Flertalet är inte intresserade; de har för mycket annat att ägna sin tid och uppmärksamhet åt. Lägg också märke till en sak som Jesus framhöll om de båda förut nämnda tidsperioderna, nämligen att verkställandet av den slutgiltiga domen kom med oanad plötslighet ”och tillintetgjorde dem alla”. — Luk. 17:27, 29.
12. Vad kan vi, med utgångspunkt från Lukas 17:31—37, lära oss och omsätta i handling?
12 Vi hoppas att du tillhör de jämförelsevis få som oroas av situationen i världen i denna tid och gärna ägnar uppmärksamhet åt vad Guds ord har att säga om de här tingen. Om du, enligt vad som antyds i Lukas 17:31—37, ser att det är nödvändigt att sluta med att vara en del av eller vara en understödjare av den nuvarande tingens ordning och du inte längre söker bevara din ”själ [ditt liv] trygg” bara åt dig, försitt då inte någon tid. Ta ståndpunkt på Jehovas och hans rikes sida. Överlåt ditt livs förväntningar, både i närvarande tid och i framtiden, åt Jehova genom att överlämna dig åt honom till att göra hans vilja. Se inte längtansfullt tillbaka på det som du har lämnat bakom dig. ”Kom ihåg Lots hustru.” (Luk. 17:32, Hedegård) Identifiera dig i stället med dem som enligt vad Jesus sade ”inte är någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen”. — Joh. 17:14—17.
13. Vilka är de viktiga dragen i liknelsen i Lukas 18:2—5?
13 Vi kommer nu till liknelsen i Lukas 18:2—5 och finner där återigen en hjälpsökande, den här gången en änka, och det talas också om en man som är i stånd att fylla hennes behov, en man som framträder i gestalt av en ”domare som inte hyste fruktan för Gud och inte hade försyn för en människa”. Slutligen och ovilligt såg han till att hon fick sin rätt, såsom han sade, enbart ”på grund av det obehag den här änkan jämt ställer till för mig”. Det rådde inget tvivel om hennes ihärdighet, som illustrerar hur nödvändigt det är för oss ”att alltid bedja och att inte ge upp”.
14. a) Vad sade Jesus att Gud kommer att göra, i rak motsats till den ”orättfärdige” domaren? b) Vad kan vi lära av detta, när det gäller tidsfaktorn?
14 Den här domaren påminner om mannen som det talas om i Lukas 11:7, för här finner vi återigen raka motsatsen till vad Gud verkligen är lik. Lägg också märke till vad Jesus vidare säger om vad Gud skall göra, i det han ställer Gud i motsats till den här ”orättfärdige” domaren. Gud skall ”laga att rätt skipas åt hans utvalda, ... även om han är långmodig gentemot dem”. Han skall göra det ”med hast”. (Luk. 18:6—8) Vi kan lära mycket av dessa Jesu ord. De säger oss varför vi måste försöka se allting ur Guds synvinkel, antingen det gäller någon personlig angelägenhet eller Guds uppsåts förverkligande. Så här förklarade Petrus det: ”Jehova är inte långsam med avseende på sitt löfte, såsom några betraktar långsamhet, utan han är tålmodig mot er [Guds folk], eftersom han inte önskar att någon skall drabbas av förintelse, utan önskar att alla skall nå fram till sinnesändring.” Och så här uttryckte profeten Jehovas ord om synens fullbordan: ”Om den dröjer, så förbida den, ty den kommer förvisso, den skall ej utebliva.” — 2 Petr. 3:9; Hab. 2:3; se också Uppenbarelseboken 6:10, 11.
15. Hur kan detta tillämpas på personliga problem, och vad måste vi undvika?
15 När det gäller våra personliga problem, kan vi vara förvissade om att varje skenbart dröjsmål med svaret på våra vädjanden inte beror på någon oförmåga eller ovillighet från Guds sida. Om vi, i likhet med änkan, lider orättvisa eller utstår förföljelse, hur bevisar vi då att vi tror på att rättvisa skall skipas? Det räcker inte med att vi bara fortsätter att bedja, vi måste också vidmakthålla ett trofast handlingssätt. Om vi kompromissar för att undgå förföljelse, då finns förstås inget behov att fortsätta att bedja. Det skulle inte bara vittna om brist på tro, utan det skulle också vålla att vi förlorade tecknet på att vi är Guds kristna tjänare. — 2 Kor. 11:23—27; 2 Tim. 3:12.
16. Hur kan vi ta frågan i Lukas 18:8 som en personlig uppfordran till nytta för oss?
16 Det kan tyckas egendomligt att Jesus avslutade sina ord med frågan: ”Men skall Människosonen ändå, när han kommer, verkligen finna tron på jorden?” (Luk. 18:8) Han lämnade frågan öppen. Även om detta skulle kunna tyda på att tron inte skulle vara riklig på den tiden, kan vi inte sluta oss till att man inte skulle kunna finna någon sann tro alls någonstans på jorden. Vi kan hellre ta det som en personlig uppfordran. Vi bör inte ta oss själva, personligen, för givet, hur länge vi än har varit Jehovas överlämnade tjänare. (1 Kor. 10:12, 13) Vi måste inte endast hörsamma förmaningen i Lukas 11:9 att fortsätta ”med att be, ... söka, ... bulta på”, utan vi måste också, enligt det behov som Jesus betonade för våra dagar, ”ständigt [ta oss] i akt”, hålla oss ”vakna, ... ständigt [vara] vaksamma”. Detta kräver ihärdighet över hela linjen, att man motstår påtryckningarna från liknöjdheten och motståndet utifrån såväl som övervinner svagheterna inifrån. — Mark. 13:32—37; 14:38.
17. I överensstämmelse med vilken inställning bör vi framför allt bedja, och vems exempel följer vi då?
17 Fortsätt att bedja i tro för att du må bevisa dig trofast och inte dra dig undan. (Hebr. 10:39) När du ställs på svåra prov, fortsätt då att bedja såsom Jesus gjorde i den stund då nöden var som störst för honom, nämligen att framför allt annat Guds vilja måtte ske. (Matt. 26:38—44) Sådana böner behagar Gud väl. Han låter oss som ber få bevisa hur djupt vårt intresse, hur intensiv vår önskan och hur äkta vårt motiv är. Och även om han är långmodig, skall han med hast skipa rätt när tiden är mogen. — Ps. 55:17, 18; Rom. 1:9—12.
”HÅLL ER ... VAKNA OCH FRAMBÄR HELA TIDEN ÖDMJUK BÖN”
18. a) Vilken uttrycklig varning och förmaning gav Jesus i slutet av sin profetia? b) Hur kan vi undfly alla ”ting ... bestämda att inträffa”?
18 Helt i överensstämmelse med det föregående skildras det i Lukas’ evangelium hur Jesus, då han avslutade sin profetia för både sin egen tid och vår, varnade för omåttlighet och för att våra hjärtan skulle bli ”nertyngda av frosseri och dryckenskap och livets bekymmer och den [slutliga doms]dagen oförmodat i ett nu” skulle komma över oss ”som en snara”. Därpå sade han uttryckligt: ”Håll er då vakna och frambär hela tiden ödmjuk bön [i vilket syfte?] för att ni må lyckas i att undfly alla dessa ting, som är bestämda att inträffa, och i att bestå inför Människosonen.” (Luk. 21:34—36) Detta innebär inte att vi förs bort från skådeplatsen, utan snarare att vi måste undvika att överraskas av att ha stigit miste, råkat sätta foten som i en snara, eller att befinnas tillhöra fel läger. I stället måste vi alltid bedja uppriktigt och bemöda oss om att handla i överensstämmelse med våra böner för att vi måtte befinnas inta en sådan gynnad ställning som beskrivs med orden ”att bestå inför Människosonen”.
19. Vilka frågor kan vi — till nytta för oss själva — ställa oss om bönen, och hur kan Nehemjas exempel vara oss till hjälp?
19 Med tanke på alla dessa många påminnelser om att vara ihärdig och aldrig ge upp är frågan berättigad: hur ofta ber du? Är det bara vid bestämda tider, såsom vid måltider eller möten? Härrör dina böner bara ur sinnet och yttras med läpparna, eller fortsätter du att frambära ”ödmjuk bön” och uppriktiga, enträgna vädjanden från hjärtat, ibland kanske med ”outtalade suckanden”? (Rom. 8:26) I vilken som helst nödsituation kan du göra som Nehemja gjorde helt obemärkt, då han stod inför kungen: ”Då bad jag en bön till himmelens Gud.” (Neh. 2:4) Den bön han bad i tro blev besvarad. Kom också ihåg att även om du kan få hjälp genom andra människors böner, kan ingen faktiskt vara din ersättare i bönen.