Ihärdighet i bönen får sin belöning

”Endräktigt höll alla dessa ihärdigt ut i bön.” — Apg. 1:14

1. Vad innebär det att vara ihärdig eller uthållig i något?

”ATT vara ihärdig” eller ”uthållig” i något innebär att stadigt och ståndaktigt följa en viss kurs tills man nått fram till målet. De här orden inbegriper tanken på att man kan behöva komma till rätta med svårigheter och motstånd, innan man kan få framgång.

2. Varför var det lämpligt att Jesu lärjungar ”ihärdigt” ”höll ... ut i bön”?

² I Apostlagärningarna 1:14 heter det, mycket lämpligt, om den lilla skaran av Jesu sanna efterföljare: ”Endräktigt höll alla dessa ihärdigt ut i bön.” De visste att Jesus hade uppstått från de döda, och de hade nyss varit vittnen till att han farit upp mot himmelen, men det var mycket som de inte förstod. Den utlovade heliga anden, som skulle medföra kraft, hade ännu inte kommit över dem. (Apg. 1:8) De insåg ännu inte helt och fullt varför Gud hade tillåtit att deras älskade ledare blev hängd på den förfärliga tortyrpålen. De män som bar ansvaret för att detta blivit utfört hade fortfarande makten, och man kunde inte märka någon förändring i deras inställning. De hade ihärdigt fortsatt med sitt obevekliga motstånd. Därför höll Jesu efterföljare, medvetna om sitt behov, ihärdigt ut i bön till honom som de trodde på.

3. a) När besvarades deras böner, och hur påverkade detta vad de främst koncentrerade sig på? b) Vilket omfattande vittnesbörd avgavs då under församlingens allra första dagar?

³ Från och med pingstdagen blev deras trosvissa böner sannerligen besvarade långt utöver vad de hade väntat sig. De började förstå Jesu sista ord till dem före sin himmelsfärd. I stället för att främst koncentrera sig på en viss dag, vilket deras fråga: ”Herre, återställer du riket åt Israel i denna tid?” tycks vittna om att de gjort, riktade de nu hela sin uppmärksamhet på den uppgift de hade fått att vara ”vittnen om ... [Jesus] både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och till jordens mest avlägsna del”. (Apg. 1:6—8) Vilket dristigt och grundligt vittnesbörd avgav inte Petrus den där pingstdagen, då han bland annat tillkännagav: ”Denne Jesus har Gud uppväckt, vilket vi alla är vittnen om”! — Apg. 2:32; se också Apostlagärningarna 2:40; 3:15; 4:33; 5:32.

4. Hur kommer det sig att Jesu efterföljare i denna tid inser att de behöver vara ihärdiga i bönen?

⁴ I denna tid behöver Jesu sanna efterföljare likaså vara ihärdiga i sina böner till ”honom som, i enlighet med sin kraft som är verksam i oss, kan göra mer än övernog utöver allt vad vi ber om eller föreställer oss”. (Ef. 3:20) Även om de i hög grad har blivit upplysta om Jehovas uppsåt och hur det skall förverkligas, är det fortfarande mycket som de inte känner till i detalj, både i fråga om den exakta tiden då händelser, som ännu hör framtiden till, skall inträffa och i fråga om precis hur de många skriftställen, som rör det fullständiga slutet på Satans tingens ordning, kommer att uppfyllas. Dessa inbegriper profetiska hänsyftningar på Jehovas folk, t. ex. den vi finner i Jesaja 26:20: ”Välan då, mitt folk, gå” och ”göm dig ett litet ögonblick, till dess att vreden har gått förbi”.

5. a) Vilka två ytterst viktiga ting krävs av Jehovas vittnen? b) Vad har följden blivit i världen av att budskapet om Guds rike blivit bekantgjort, och hur var det förutsagt?

⁵ Av större omedelbar betydelse är att Jehovas tjänare inser att det under tiden finns ett stort verk som skall utföras och en ståndpunkt att hålla fast vid, vilket framgår av deras gudagivna namn, Jehovas vittnen. (Jes. 43:10—12) Detta verk och den ståndpunkt de intar kräver ihärdighet, uthållighet. Budskapet om Guds rike fordrar de världsliga nationernas och rikenas tillintetgörelse. (Jer. 25:15—30) Guds rike ”skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken”. Det budskapet är inte populärt bland nutida härskare som visar sig ha en nationalistisk anda. Deras samfällda motstånd börjar bli alltmer uppenbart. De har som en man gått samman ”mot HERREN [Jehova] och hans smorde [den på tronen insatte kungen, Kristus Jesus]”. — Ps. 2:2—6; Dan. 2:44.

6. a) Vilka egenskaper behövs i dag? b) Hur bör man betrakta varje situation, och hur har våra behov i det här avseendet blivit tillgodosedda?

⁶ För att Guds tjänare i dag skall kunna säga såsom apostlarna gjorde i första århundradet: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor”, behöver de stort mod. (Apg. 5:29) Mod och dristighet av det här slaget beror inte på våra egna resurser och på vår egen läggning, sådant som få av oss har orsak att skryta med. För att kunna lägga dessa egenskaper i dagen måste man klart kunna förstå och urskilja Guds uppsåt såväl som de rättfärdiga normer och principer Guds ord innehåller. Bland människorna har man aldrig förr så ohämmat gett sig hän åt själviskhet, våld, korruption och orenhet av alla slag. (2 Tim. 3:1—5) Många och skiftande är de påtryckningar man måste stå emot nu i de ”yttersta dagarna”. Detta innebär att vi måste lära oss att betrakta varje situation, varje problem från Guds ståndpunkt. Enbart genom att blicka upp till honom kan vi bli verkligt upplysta genom hans ord och med hjälp av hans ande och organisation. (Ps. 36:10) Detta är skälet till att vi behöver vara ihärdiga i bönen och behöver bygga upp en verklig, sann och stark tro, en segerrik tro. Jehova, som känner våra behov, har i sitt ord omtänksamt gett oss en stor mängd läglig uppmuntran, råd och varningar med avseende på dessa viktiga ting. Först gäller det frågan om vem som får bedja och på vilka villkor, om det alls finns några sådana.

JEHOVA — DEN ”SOM HÖR BÖN”

7. a) Vem är det ”som hör bön”, och varför behövde David ofta ägna sig åt bön? b) Vilken utmärkt vägledning ges åt dem som kan känna sig ovärdiga? (Ps. 103:8—14)

⁷ Jehova inspirerade sin tjänare David att skriva: ”Du som hör bön, till dig kommer allt kött.” (Ps. 65:3) David själv upplevde ofta att han behövde vara ihärdig i bönen, vilket han ger uttryck åt i många av sina psalmer. Ibland var behovet trängande till följd av obevekliga påtryckningar från hans fiender, vilket framgår av Psalm 70:2—6. Andra gånger uppstod behovet till följd av hans egen svaghet och de felsteg han begick, av vilka några var mycket allvarliga. Om du själv råkar känna dig ovärdig att vända dig till Gud i bön på denna grund, därför att du menar att han inte vill lyssna till dig, föreslår vi att du läser Psalm 51:3—14, inte bara en gång, utan upprepade gånger. Orden i verserna 11—13 Ps. 51:11—13 skulle mycket väl kunna utgöra grundval för din egen bön.

”Vänd bort ditt ansikte från mina synder och utplåna alla mina missgärningar. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och giv mig på nytt en frimodig ande. Förkasta mig icke från ditt ansikte och tag icke din helige Ande ifrån mig.”

8. Vem är det i själva verket som utväljer den som ”kommer” till Jehova, och på vilka villkor får människor komma?

⁸ Innebär orden om att ”allt kött” kommer till den ”som hör bön” att vem som helst är fri att göra detta vid vilken tid han än kan välja att göra det? Nej. Det fungerar i själva verket på rakt motsatt sätt. Det förhåller sig såsom vi läser längre fram i samma psalm: ”Säll är den som du [dvs. Jehova] utväljer och låter komma till dig, så att han får bo i dina gårdar.” (Ps. 65:5) Inbjudan ges visserligen åt alla, men när man vänder sig till Gud måste det ske i all uppriktighet. Även om din tro kanske inte är så stark till att börja med, måste den vara sann, uppriktig. Jehova ”är nära ... alla dem som åkalla honom uppriktigt”. — Ps. 145:18.

9. Varför måste vi alltid be våra böner till Jehova i Jesu namn?

⁹ Vidare måste vi alltid be våra böner till Jehova i Kristi Jesu namn, hans som är den enda förbindelseled som Gud har förordnat. (Joh. 14:13, 14) Vi erkänner tacksamt Kristi försoningsverk till gagn för hela mänskligheten och inser att han nu tjänar såsom Guds överstepräst, genom vilken vi ”med ett fritt och öppet tal [kan] gå fram till den oförtjänta omtankens tron, för att kunna få barmhärtighet och finna oförtjänt omtanke till hjälp i rätt tid”. — 1 Tim. 2:4—6; Hebr. 2:9; 4:14—16.

10. Hur ger oss Psalm 15 ytterligare upplysningar till hjälp i den här saken?

¹⁰ För att du skall få ytterligare upplysningar om det slags människa som Gud utväljer föreslår vi att du, i Psalm 15, läser det inspirerade svaret på frågan: ”HERRE [Jehova], vem får bo i din hydda? Vem får dväljas på ditt heliga berg?” De principer som skisseras upp i den måste vi erkänna såsom rättfärdiga; och vi måste sträva efter att följa dem, även om vi gång efter gång kommer till korta i fråga om att handla efter dem.

11. a) Till vilkas nytta i första hand blev de heliga skrifterna skrivna? b) Vilken uppmuntran finns att hämta i Salomos bön enligt 1 Konungaboken 8:41—43?

¹¹ Kanske säger du, och det med rätta, att de heliga skrifterna, bland dem de redan nämnda, ställer dem som utgör Guds folk i centrum och gäller dem, i synnerhet den kristna församlingen som utgör det andliga Israel, ”Guds Israel”. (Rom. 15:4; 1 Kor. 10:11; Gal. 6:16) I jämförelse med dessa kanske du anser dig själv vara en utomstående, en främling så att säga, till följd av ditt tidigare levnadssätt och din fullständiga brist på intresse för religion. Många befinner sig i en sådan situation i dag. Men ge inte upp utan vidare. Tänk på att Salomo, bland de många ting han bad om i bön till Jehova vid tempelinvigningen, också bad för den ”främling, ... som icke är av ditt folk Israel” och som ”kommer ifrån fjärran land för ditt namns skull”. Salomo bad: ”Må du [Jehova] . . . göra allt, varom främlingen ropar till dig, på det att alla jordens folk må känna ditt namn och frukta dig, likasom ditt folk Israel gör.” — 1 Kon. 8:41—43.

12, 13. a) Vad blev Jesaja inspirerad att skriva om ”främlingarna”? b) Till vilkas nytta och på vilket sätt kan de här uttalandena tillämpas?

¹² Ytterligare insikt och uppmuntran åt de här ”främlingarna” ges i Jesaja 56:6—8:

”Och främlingarna, som hava slutit sig till HERREN [Jehova] för att tjäna honom och för att älska HERRENS namn och så vara hans tjänare, alla som hålla sabbaten, så att de icke ohelga den, och som stå fast vid mitt förbund, dem skall jag låta komma till mitt heliga berg och giva dem glädje i mitt bönehus, och deras brännoffer och slaktoffer skola vara mig välbehagliga på mitt altare; ty mitt hus skall kallas ett bönehus för alla folk.”

¹³ Vilken inbjudande framställning! De här ”främlingarna” enrolleras inte, utan de sluter sig glatt och villigt till Jehova, därför att de älskar hans namn och allt som det borgar för. Hela deras liv (inte bara var sjunde dag) blir ett sabbatshållande, ett liv i ett åt Jehova överlämnat förhållande; och på så sätt kommer de in i hans vila, såsom Paulus förklarar i Hebréerna 4:1—10. Aposteln Paulus påvisar också att ”brännoffer och slaktoffer” har praktisk tillämpning för åt Gud överlämnade kristna, då han skriver:

”Låt oss alltid genom honom frambära till Gud ett lovprisningens offer, det vill säga frukten av läppar som offentligt bekänner hans namn. För övrigt: glöm inte att göra gott och att dela med er åt andra, ty Gud finner välbehag i sådana offer.” — Hebr. 13:15, 16.

14. Vad är Jehovas ”bönehus” i Jesajas dagar, och vad var det en symbol av?

¹⁴ I Jesajas dagar var ju Jehovas ”bönehus” det tempel som Salomo hade byggt. Det templet var en symbol av Guds stora andliga tempel. Uppe i detta andliga tempels himmelska allraheligaste befinner sig Guds personliga närvaro. I det heliga i detta tempel befinner sig Jesu Kristi av anden pånyttfödda efterföljare som ännu är på jorden. Bildligt talat befinner de sig också i den jordiska förgård som endast prästerna i detta andliga tempel har tillträde till.

15. a) Hur identifierar Uppenbarelseboken 7:9—17 en ”stor skara”? b) Hur är detta tillämpligt på Jehovas vittnen i våra dagar?

¹⁵ Helt i överensstämmelse med vad som har sagts här kan vi, sedan vi i Uppenbarelseboken 7:1—8 läst om den kristna församlingen, som utgör det andliga Israel och består av 144.000 medlemmar, läsa vidare om en ”stor skara” som också har Guds ynnest; och som bevis för att de överlämnat sig åt Gud ”ägnar [de] honom helig tjänst dag och natt i hans tempel”. (Upp. 7:15) I denna tilltalande syn framställs den internationella ”stora skaran” såsom en skara som tjänar Jehova i hans tempel, dvs. i de jordiska förgårdar som är avsedda för dem som inte är andliga israeliter, i vad man skulle kunna kalla ”hedningarnas förgård”. I våra dagar bekänner sig flertalet av Jehovas vittnen tillhöra den ”stora skaran” och har förhoppningar om evigt liv i Guds rike på en paradisisk jord. Jesus talade om dessa senare vittnen och kallade dem sina ”andra får, som inte är av den här fållan”. Som Jesus vidare sade skall alla hans sanna får i våra dagar ”bli en enda hjord, [under] en enda herde”. — Luk. 12:32; Joh. 10:16.a

16. Vilka framtidsutsikter med rik belöning har de som uppriktigt söker Jehova?

¹⁶ Du är välkommen att sluta dig till denna fast förenade skara av Jehovas sanna tillbedjare för att ha gemenskap med dem. Det blir en mycket glad upplevelse för dig. Det kommer att praktiskt hjälpa dig och i hög grad stimulera dig i dina ansträngningar att bli allt ihärdigare i bön i sann tro. Detta medför resultat, för Jehova ”blir deras belönare som uppriktigt söker honom”. (Hebr. 11:6) Ihärdighet i bönen, i förbindelse med tro, är en sak som på ett mycket intressant sätt blir belyst i Lukas’ evangelium.

17. Hur ger oss det som Jakob upplevde tillsammans med en ängel ett utmärkt exempel på ihärdighet?

¹⁷ Vi vill här påminna dig om ett utomordentligt exempel på ihärdighet och på hur denna ihärdighet blev rikt belönad. Vi tänker på det tillfälle då Jakob brottades hela natten med en ängel som hade materialiserat sig. Fast Jakobs höft gick ur led, därför att ängeln gav honom ett slag på höftleden, ville Jakob inte släppa ängeln, såsom han sade: ”Med mindre du välsignar mig.” Ängeln sade då något som skulle få varaktig betydelse: ”Du skall icke mer heta Jakob, utan Israel, ty du har kämpat med Gud och med människor och vunnit seger.” Till sist välsignade han också Jakob. Jakob gick sannerligen mycket längre än till att stadigt och ståndaktigt följa en viss kurs. Han måste bokstavligen brottas och fortsätta med det ofärdig, haltande, tills han fick vad han eftersträvade. Han blev underbart välsignad, såsom han sade: ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och dock har mitt liv blivit räddat.” Vilket utmärkt exempel på ihärdighet i bönen! — 1 Mos. 32:24—30.

[Fotnoter]