Två profetiska bilder av befrielse

”Han är ett försoningsoffer för våra synder, men icke endast för våra, utan också för hela världens.” — 1 Joh. 2:2, NW.

 1. Hur betraktar Jehovas vittnen sina möten, och hur visar sig deras inställning till dem?

JEHOVAS vittnen är mycket intresserade av alla sina möten, men ett möte, som hålls en gång varje år, är av större intresse för dem än alla de övriga. Inget annat möte är likt detta, varken i fråga om programmet eller i fråga om syftet och den vikt och betydelse som är förbunden med det. På grund av detta gör de som tillhör den nya världens samhälle inte bara en särskild ansträngning för att vara med själva, utan de inbjuder hjärtligt och uppmuntrar andra, som är nyintresserade, att också vara med.

 2. a) På vilket sätt är Herrens aftonmåltid ett säreget möte? b) Hur kan alla som är närvarande bli hjälpta att bättre förstå och uppskatta detta möte?

² Det möte som vi tänker på är ”Herrens aftonmåltid”, som ofta kallas Åminnelsen, eftersom Jesus om denna högtid sade: ”Fortsätt att göra detta till minne av mig.” I år, 1962, firades ”Herrens aftonmåltid” den 17 april efter klockan 18. En sak som gör detta möte säreget är att de som mötet i första hand ordnas för och som i all synnerhet berörs av talet vid detta tillfälle är ett mindretal. Ja, enligt vad rapporterna utvisar, blir deras antal mindre och mindre för varje år, under det att hela antalet av dem som är närvarande ständigt ökar. Vidare är det så, att de sanningar som då dryftas och som vi skall belysa här hör med till Guds ords djupa sanningar, de utgör ”fast föda” och är inte bara ”de första grunderna”, mjölkmat. Eftersom det förhåller sig så, anser vi det lämpligt att ta i närmare skärskådande vissa drag i Guds uppsåt, som har med människosläktets befrielse att göra, så att inte bara ett fåtal, utan alla som är med vid en sådan högtid ett annat år, skall få hjälp till att bättre förstå och uppskatta det som då blir sagt och det som sker. — 1 Kor. 11:20, 24; Hebr. 5:12; 6:1; NW.

 3. I vilket avseende har vi alla ett och samma behov, och hur har det gjorts föranstaltningar för att tillgodose detta behov?

³ Grundvalen för det ämne som träder i förgrunden vid detta tillfälle är Jesu död, och det är lämpligt att låta den utgöra utgångspunkten för vårt dryftande här. Det är riktigt att människan ”Kristus Jesus ... gav sig själv till en motsvarande lösen för alla” genom att ge ut sitt fullkomliga människoliv och härigenom bli människans återlösare och befriare. Han är ”Guds Lamm, som tager bort världens synd”. Vad det beträffar, att vi är Adams barn, står vi alla på samma nivå och har samma behov. Vi får aldrig glömma detta och bör alltid vara mycket erkännsamma och tacksamma mot Jehova, som har gjort denna storslagna anordning, och mot hans käre Son, som så villigt medverkade till den. — 1 Tim. 2:5, 6; Joh. 1:29; NW.

 4. Blir alla människor delaktiga av lösenoffrets gagneliga verkningar på enahanda sätt, och vilar det några förpliktelser på Jehova i samband med denna anordning?

⁴ Men även om vi alla är inbegripna i den ena och enda återlösningsanordningen, följer inte härav att det är Guds uppsåt att lösenoffrets gagneliga verkningar skall komma alla till del på enahanda sätt. Skriften visar att, allmänt talat, människors befrielse från synd och död kommer att äga rum i Guds rike, som han har givit löfte om och kallat ”en ny himmel och en ny jord”, och detta rike skall styras av konungen, Kristus Jesus. Men Skriften visar också att det är förenligt med Guds goda behag att några, ett mindretal, skall få sin del av detta offers förtjänst på ett sätt och vid en tid som särskiljer dem från de övriga. Och låt oss också på en gång framhålla att detta inte beror på någon inneboende dygd eller förtjänst å deras sida utan är ett uttryck för Jehovas förunderliga oförtjänta godhet. Om han väljer att först handla med några och befria dem på ett särskilt sätt, så är han i sin fulla rätt. Såsom Paulus säger om denna sak, kan vi inte ”svara emot Gud”. — Upp. 21:1—4; Rom. 9:20, NW.

 5. Hur visar Skriften att det verkligen råder en sådan skillnad?

⁵ Aposteln Johannes framhåller tydligt och klart att det råder en sådan skillnad, när han säger om Jesus Kristus: ”Han är ett försoningsoffer för våra synder, men icke endast för våra, utan också för hela världens.” (1 Joh. 2:2, NW) För att vi skall få hjälp att komma till bättre insikt om detta, går vi tillbaka i tiden och tar i betraktande ett drama som utspelades och upptecknades i bibeln för 3.400 år sedan, när Jehova befriade sitt folk, Israel, ur Faraos hand.

Befrielsen ur Egypten

 6, 7. Nämn de mera framträdande händelserna i samband med Israels befrielse ur Egypten. Vad utgjorde denna befrielses höjdpunkt, och varav var den en profetisk bild?

⁶ Denna befrielse var en av de häpnadsväckande händelserna i Guds forntida folks historia, ja, den var utan tvekan den mest omfattande och handlingsmättade. Om vi tar några steg tillbaka för att betrakta den väldiga tavlan, som är beskriven i 2 Moseboken, kapitlen 3—15, ser vi vissa drag som framträder i skarp relief och som i korthet kan beskrivas så här: Faraos hånfulla svar på Jehovas krav, som framställdes genom Mose och löd: ”Släpp mitt folk”, de därpå följande tio plågorna, som nådde höjdpunkten i och med alla de egyptiska förstföddas död, vilket i sin tur ledde till att Israels barn skyndsamt drevs ut ur landet påföljande dag. Sedan ser vi de strategiska förhållandena utvecklas under Jehovas ledning på ett sådant sätt, att de egyptiska truppstyrkorna bringas att förfölja israeliterna, som genom ett underverk förs genom Röda havet på ”torr mark”, eftersom ”vattnet klövs itu”, och slutligen att vattnet, i och med att Mose räckte ut sin hand, ”vände tillbaka”, så att hela Faraos här omkom. ”Icke en enda av dem kom undan.” Ja, detta var sannerligen en storslagen handling som ledde till befrielse och som utgjorde en förebild till den större befrielse som behöva skall låta alla sina ”får” bli delaktiga av, när han genom Kristus Jesus slår ned alla Satans stridskrafter i Harmageddonstriden, varigenom han fullständigt tillintetgör Satans tingens ordning, hela den nutida världen, som Egypten var en förebild till i liten skala. Alla de överlevande kommer sedan att stämma in i en storslagen sång till Jehovas lov och pris, liksom israeliterna gjorde under Mose ledning, när Mirjam fortfor med refrängen: ”Sjung till Jehova, ty han har blivit högt upphöjd. Hästen och dess ryttare har han störtat i havet.” — 2 Mos. 5:1; 12:29; 14:1—4, 21, 22, 28; 15:1, 21, NW.

⁷ Låt oss så träda tavlan litet närmare och ge akt på att det finns en infällning så att säga, en ”scen” som är fullständig i sig själv men som likväl utgör en del av dramat i sin helhet. Denna ”scen” är också en profetisk bild av befrielse, men av ett särskilt slag.

Israeliternas förstfödda skonade

 8. a) Vad fick israeliterna föreskrifter att göra, varigenom de skulle bli skonade från den tionde plågan? b) Hur och varför skulle denna händelse ihågkommas?

⁸ Sedan Mose hade framburit en varning till Farao om den slutliga och fruktansvärda plåga, som skulle innebära döden för de förstfödda bland såväl människorna som boskapen utöver hela Egypten, gav Jehova omedelbart Mose detaljerade föreskrifter som hela Israel skulle rätta sig efter. Dessa gick — i korta drag — ut på att varje hushåll den tionde dagen samma månad, som hädanefter skulle vara årets första månad för israeliterna, skulle ta ett lamm och ”förvara det intill fjortonde dagen” i den månaden, då man skulle slakta det och dess blod skulle strykas på de båda dörrposterna och på övre dörrträet i varje hus. Samma natt skulle de ”äta köttet” som skulle ”vara stekt på eld”, och de skulle äta det ”med osyrat bröd jämte bittra örter”. Beträffande hur de skulle äta det fick de ytterligare föreskrifter: ”I skolen vara omgjordade kring edra länder, hava edra skor på fötterna och edra stavar i händerna. Och I skolen äta det med hast. Detta är HERRENS [Jehovas] påsk [förbigående]. ... Och blodet skall vara ett tecken, eder till räddning, på de hus, i vilka I ären, ty när jag ser blodet, skall jag gå förbi eder. Och ingen hemsökelse skall drabba eder med fördärv, när jag slår Egyptens land.” Alltifrån den tiden, på samma dag varje år, skulle israeliterna upprepa denna gudstjänst: ”I skolen hava denna dag till en åminnelsedag och fira den såsom en HERRENS [Jehovas] högtid” ”släkte efter släkte”. Och de skulle säga till sina söner, som frågade om innebörden av detta: ”Det är ett påskoffer åt HERREN [Jehova], därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten, när han hemsökte Egypten, men skonade våra hus.” — 2 Mos. 12:1—14, 27.

 9, 10. Vilket samband rådde mellan räddningen av Israels förstfödda och den befrielse och räddning som hela nationen fick röna?

⁹ På detta säregna sätt skulle alltså en särskild räddning eller befrielse ges åt Israels förstfödda. Det var bara de som var utsatta för fara den natten. Deras liv var i fara, och ”påskalammets” blod var det medel, varigenom de blev förbigångna och räddade undan plötslig död. Lägg märke till att denna särskilda befrielse av de förstfödda kom före befrielsen eller räddningen av hela Israels nation i samband med att de gick över Röda havet. — 2 Mos. 12:21.

¹⁰ Men hur hjälper detta oss att få en klarare inblick i det som Johannes skrev om Jesu död, då han sade att Jesus var ett ”försoningsoffer för våra synder, men icke endast för våra, utan också för hela världens”? — 1 Joh. 2:2, NW.

Förebildens uppfyllelse

11. Vilket tema framhålls i Hebréerbrevet, och vilken hänsyftning görs i det på de förstfödda?

¹¹ Det lämnas inte åt vår egen inbillning eller ”enskilda uttolkning” att komma till en rätt insikt om innebörden av dessa ting. I sitt brev till Hebréerna sade aposteln Paulus klart och tydligt att allt det som hände med Israel under lagförbundet, som hade ingåtts med dem, var ”en skugga av de goda ting som skola komma” och vederfors dem såsom en ”sinnebild”, en illustration. Ja, detta är vad Paulus framför såsom argument just i detta brev, där han om och om igen visar att lagen, med sina föreskrifter och offer, var en förebild till mycket härligare ting som skulle komma. I Hebréerna 1:6 kallar han Jesus för Guds ”förstfödde”, vilket denne i första hand är; men senare talar han om en skara människor som intar en liknande ställning och kallar dem för ”församlingen av de förstfödda, som hava blivit uppskrivna i himlarna”. — 2 Petr. 1:20; Hebr. 10:1; NW; 9:9; 12:23, NW.

12. Vilka är de förstfödda som omnämns i Hebréerna 12:23?

¹² Vilka är dessa människor? De är sanna kristna som, kollektivt sett, utgör ”Guds husfolk, som är den levande Gudens församling”. De har ”del i den himmelska kallelsen” jämte Kristus Jesus, som är deras ”överstepräst”. Såsom Guds trogne Son har han blivit förordnad till huvud över det hus, som Gud har byggt, och så här säger Paulus till sina medkristna: ”Vi äro hans hus.” — 1 Tim. 3:15; Hebr. 3:1—6; NW.

13. Ger kristenheten trygg vägledning i fråga om medlemskap i den sanna kyrkan eller församlingen?

¹³ Såsom vi ser av dessa skriftställen, är det här inte fråga om att man skall sluta sig till någon av kristenhetens kyrkor eller församlingar och bli inskriven såsom medlem i en sådan. Ingen människa kan själv göra sig till medlem av den sanna församlingen eller kanoniseras, helgonförklaras, av någon jordisk religiös organisation. Nej, det är ”Gud, allas Domare”, som har ”satt lemmarna i kroppen, var och en av dem, alldeles såsom han behagade”. Jesus själv har sagt att de som skall få Riket givet åt sig och bli delaktiga med honom i hans himmelska regering endast blir en ”liten hjord”, ett mindretal; och enbart detta förhållande utesluter de millioner som bekänner sig vara kristna blott och bart på den grundvalen att de tillhör en kyrkoorganisation och går i kyrkan, varvid de också kanske tar del i det regelbundna firandet av Herrens aftonmåltid, som ofta benämns ”mässan” eller ”nattvarden”. — Hebr. 12:23; 1 Kor. 12:18; NW; Luk. 12:32.

14. Vilka framställdes i bild genom Israels förstfödda, och vad finns det för stöd i Skriften för detta svar?

¹⁴ Finns det något stöd i Skriften för uppfattningen att den sanna kyrkan eller församlingen, ”församlingen av de förstfödda”, svarar emot och har sin förebild i Israels förstfödda, som på ett särskilt sätt blev räddade den där natten i Egypten? Ja. När Paulus skriver till de kristna som utgjorde ”Guds församling ... i Korint” och som ”blivit helgade i förening med Kristus Jesus”, manar han dem att avlägsna ett visst fördärvbringande inflytande och säger, i det att han åter stöder sig på det som var förebildat i lagen: ”Låt oss följaktligen hålla högtiden [det osyrade brödets högtid], icke med gammal surdeg och icke heller med skadelystnads och ondskas surdeg, utan med osyrade brödkakor av uppriktighet och sanning.” Och varpå grundar han sin uppmaning till de sanna kristna att fira det osyrade brödets högtid på detta bildliga sätt, och det inte bara en dag, utan alla dagar på året? Lägg märke till hans svar: ”Ty Kristus, vårt påskalamm, har i sanning blivit offrad.” — 1 Kor. 1:2; 5:7, 8; NW; 2 Mos. 13:6.

15. Vilken särskild befrielse med verkningar såväl i framtiden som i nutiden har det sörjts för till gagn för den sanna församlingen?

¹⁵ Detta värdefulla offer av ”dyrbart blod, likt det av ett obesudlat och fläckfritt lamm, nämligen Kristi blod”, har verkligen medfört en särskild befrielse eller räddning för dessa kristna förstfödda på två olika sätt. Inte nog med att det har tillförsäkrat dem den slutliga ”ingången i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, eviga rike”, ett ”oförgängligt och obesudlat och oförvissneligt arv ... förvarat i himlarna”, såsom Petrus uttryckte det, utan det har också inneburit att de i en mycket verklig bemärkelse — men likväl genom tron — redan nu har kommit i åtnjutande av en befrielse. Paulus har uttryckt det så här: ”Han [Gud] befriade oss från mörkrets myndighet och omplanterade oss i det rike som tillhör Sonen av hans kärlek, genom vilken vi hava vår frigörelse förmedelst lösen, våra synders förlåtelse.” I all synnerhet sedan 1919 har de som hör till denna skara blivit befriade från ”mörker” och ”töcken” såsom Jesaja hade förutsagt; och medan de alltjämt befinner sig i köttet, har de fått del av de underbara välsignelser som består i den tjänst för Riket och den upplysning som beskrivs i samma profetia. — 1 Petr. 1:4, 19; 2 Petr. 1:11; Kol. 1:13, 14; NW; Jes. 60:1—3.

16. a) I vilket förhållande står den lilla hjorden till Jesus såsom Abrahams säd? b) Vilken hjälp ger denna insikt oss att förbinda den särskilda räddningen eller befrielsen med dramat i sin helhet?

¹⁶ Således framhåller Guds ord klart och tydligt att det finns en särskilt utvald församling, en ”liten hjord”, som får njuta gagnet av Kristi lösenoffer före de övriga av mänskligheten. Såsom vi redan har framhållit, är Jesus själv i första hand Guds förstfödde Son, men han har andra som är nära förbundna med honom under honom själv såsom huvudet, och dessa utgör ”församlingen av de förstfödda”. På ett liknande sätt är Kristus Jesus själv också Abrahams utlovade säd, men genom Guds oförtjänta godhet är dessa förstfödda, eftersom de har blivit ”döpta in i Kristus” och ”tillhöra Kristus”, också ”verkligen Abrahams säd”. Det är genom denna säd som ”alla jordens nationer förvisso [skola] välsigna sig” i Guds rike, som följer på den stora befrielse och räddning från det nutida Egypten vilken skall äga rum i Harmageddonstriden. Vi kan alltså se att den mindre ”scenen”, som innebar en särskild räddning eller befrielse för de förstfödda, måste ”utspelas” först och måste komma före uppfyllelsen av det profetiska dramat i sin helhet, en uppfyllelse som förvisso skall ge upphov åt en triumfsång av lov och pris till Jehova, ”ty han har blivit högt upphöjd”. Det var för detta syfte som han, bildligt talat, gick åstad till Egypten första gången för att ”göra sig ett namn”. — Gal. 3:16, 27, 29; 1 Mos. 22:18; 2 Mos. 15:21; NW; 2 Sam. 7:23.

17. Hur bör man då förstå 1 Johannes 2:2?

¹⁷ Och nu kan vi också förstå varför Johannes skrev till dessa förstfödda att Jesus är ett ”försoningsoffer för våra synder, men icke endast för våra, utan också för hela världens”. — 1 Joh. 2:2, NW.