Att förvärva rikedomar åt jordens nye konung
”En förståndig tjänare behagar konungen väl, men över en vanartig skall hans vrede komma.” — Ords. 14:35.
1. Vad slags man var det som framställde den profetiska illustration i vilken en konung befallde att fienderna skulle dräpas?
”VIDARE, för hit dessa mina fiender, som inte ville att jag skulle bli konung över dem, och dräp dem inför mig.” Dessa konungens ord borde injaga skräck i hjärtat hos dem som de riktades till! Men vem var det som uttalade dessa ord? Det var en man som de flesta människor kanske menar aldrig skulle kunna utfärda en sådan sträng order. Han lade dessa ord i munnen på den konung som han talade om i en liknelse eller profetisk illustration, som han använde. Men han talade i själva verket om sig själv, eftersom han själv var den som konungen i liknelsen föreställde. — Luk. 19:27, NW.
2. a) Vart var Jesus på väg vid detta tillfälle, och vilken tilldragelse var förestående? b) Vilken profetia mot Jerusalem uttalade Jesus på sluttningen av Oljeberget?
2 Jesus Kristus befann sig då i staden Jeriko, omkring tjugotre kilometer nordöst om Jerusalem, och vårmånaden Nisan år 33 v.t. hade just börjat. Jesus hade gått över floden Jordan och kommit in i Jeriko, där han stannade över natten. Han var på väg till Jerusalem för att göra sin triumfritt in i den heliga staden söndagen den 9 Nisan, fem dagar före den judiska påsken. Det var under denna triumfritt som han stannade sina lärjungars procession på sluttningen av Oljeberget och grät över staden Jerusalem, i det han sade: ”Om du, ja, du själv, hade i denna dag insett det som angår friden — men nu har det varit fördolt för dina ögon. Ty de dagar skall komma över dig, då dina fiender skall runt omkring dig bygga ett fästningsverk med spetsiga pålar och skall omringa dig och oroa dig från alla sidor, och de skall slå dig och dina barn inom dig till marken, och de skall inte lämna sten på sten i dig, därför att du inte urskilde den tid då du blev granskad.” — Luk. 19:41—44, NW.
3. När inträffade den slaktning som Jesus hade förutsagt, och vilken omfattning fick den?
3 Beskrev Jesus således hur konungen i den profetiska liknelsen skulle låta dräpa sina fiender, därför att de inte ville att han skulle vara deras konung? Som händelserna utvecklade sig, välkomnade staden Jerusalem inte Jesus Kristus som konung vid hans triumfritt in i den. Fem dagar senare, eller på påskdagen, fick fienderna i Jerusalem Jesus avrättad, likt en förbannad brottsling, på en påle utanför stadsmurarna. Fienderna gjorde kraftiga invändningar därför att den romerske landshövdingen Pontius Pilatus lät sätta upp en inskrift på pålen, en inskrift som tillkännagav på hebreiska, latin och grekiska: ”Jesus från Nasaret, judarnas konung.” (Joh. 19:17—22) De ville inte att den man, som de hade anklagat för att vara en hädare mot deras Gud och en upprorsmakare mot det kejserliga Rom, skulle kallas deras konung. Trettiotre år senare, då de själva gjorde uppror mot Rom, skedde inte detta till förmån för Jesus som deras Messias och konung, utan till förmån för deras egen messianska ärelystnad. I femte året av deras uppror mot Rom inträffade den fruktansvärda slaktning som Jesus hade förutsagt. Under den romerska belägringen och förstöringen av Jerusalem förlorade en million ett hundra tusen upproriska judar livet, bara 97.000 överlevde och blev bortförda som fångar.
4. a) Vad var denna slaktning i Jerusalem en förebild till eller bild av? b) Vad kan vi göra nu för att undgå denna massaker?
4 Efter denna förstöring av Jerusalem och dess tempel genom romarna år 70 v.t. tvingade emellertid inte Jesus Kristus sitt kungadöme på de överlevande judarna vare sig i landet Palestina eller någon annanstans på den bebodda jorden. Det romerska kejsardömet fortsatte att behärska Palestinas territorium i flera hundra år därefter. Att de antikristna judarna i Jerusalem blev dräpta av de hedniska romarna år 70 v.t. var således tydligen endast en bild av eller förebild till att det skulle komma ett slaktande i större skala, i världsvid skala, av alla dem på jorden som inte velat ha Jesus Kristus som jordens nye konung vid hans andra ankomst. Så det hör ännu framtiden till — men en mycket nära framtid — att den uppståndne, förhärligade Jesus Kristus i uppfyllelse av sin liknelse skall bjuda sina himmelska änglar att föra fram hans fiender på jorden inför honom och dräpa dem som oförbätterliga fiender till hans kungadöme. Detta anger att vi i våra dagar lever i en mycket farlig tid och att vi måste ta reda på om vi är fiender till hans rike eller inte. Genom att ta rätt ståndpunkt nu kan vi bli räddade undan den kommande massakern.
Den förklarande liknelsen
5, 6. Vad förväntade Jesu lärjungar att han skulle göra i Jerusalem, och varför framställde han därför liknelsen för dem?
5 För att få hjälp att ta den rätta ståndpunkten nu gör vi väl i att undersöka och få klart för oss innebörden i hela den liknelse som Jesus Kristus framställde där i Jeriko tidigt på våren år 33 v.t. Som ett resultat av Jesu besök hemma hos förmannen för skatteindrivarna i Jeriko hade denne föraktade man, Sackeus, kommit till tro på Jesus som den judiske Messias eller Kristus. (Luk. 19:1—10) Eftersom Jesus hade inriktat sig på att gå upp till Jerusalem, trodde hans lärjungar att han i Jerusalem skulle förklara sig vara Messias och återupprätta riket åt Israels nation och därigenom ta styret ifrån de kejserliga romarna. För att rätta till sina lärjungars felaktiga uppfattning framställde Jesus Kristus liknelsen för att på så sätt ange att hans rike var mycket avlägset.
6 Med hänsyn till detta läser vi: ”Medan de lyssnade till detta, framställde han ytterligare en liknelse, eftersom han var nära Jerusalem och de antog att Guds rike skulle komma att visa sig ögonblickligen. Därför sade han: ’En man av ädel börd reste till ett avlägset land för att försäkra sig om kunglig makt och för att vända åter.’” — Luk. 19:11, 12, NW.
7. a) Hur visade Jesus i liknelsen att det måste gå lång tid innan han kunde försäkra sig om och tillämpa den kungliga makten? b) Hur var Jesus verkligen ”en man av ädel börd”?
7 På detta sätt angav Jesus att han ännu inte hade kunglig makt, utan att han måste färdas långt bort för att försäkra sig om den. I betraktande av hur långsamt man kunde färdas för nitton hundra år sedan, skulle en resa till en avlägsen plats och sedan tillbaka igen ange att en lång tidrymd skulle förflyta. Jesus var inte på färd mot en sådan närbelägen plats som Jerusalem, tjugotre kilometer från Jeriko, för att försäkra sig om den kungliga makt som han var berättigad till på grund av sin ädla börd. (Luk. 19:12, NW) Fastän Jesus hade varit en enkel timmerman i staden Nasaret, var han i själva verket ”en man av ädel börd”. Han var naturlig avkomling av kung David, vars huvudstad Jerusalem hade varit. Som sådan var han berättigad att ärva Davids rike över hela Israel med Jerusalem som sin huvudstad. Jesus hade genom Guds kraft utfört så många underverk, och nu trodde hans lärjungar att det messianska ”Guds rike” skulle visa sig på ett mirakulöst sätt genom att göra Jesus till fungerande konung över Israel trots att landet var ockuperat av romarna. På så sätt skulle Guds messianska rike kunna upprättas ögonblickligen. Men Jesus visste att Riket inte var så nära som den tid det skulle ta för honom att komma till Jerusalem. — Luk. 3:23—31; Matt. 1:1—17.
8, 9. a) Var den tidrymd, som avsågs, den tid det tog att göra resan till och från Rom? Varför inte det? b) Hur angav Jehova, i sina ord till kung Sidkia i Jerusalem, att Han var den som skulle förläna den kungliga makten?
8 Inte heller var den tidrymd, som avsågs, den tid det tog att färdas från Palestina till kejsarstaden Rom i Italien och sedan tillbaka till Jerusalem. Rom var inte den plats där Jesus Kristus skulle få ta emot sin kungliga makt. Det var inte från kejsaren eller den romerska senaten han skulle erhålla sin kungliga makt. Detta förhållande blev smärtsamt ådagalagt, då de romerska soldaterna hängde honom på pålen på påskdagen såsom en upprorisk pretendent till kungadömet. Den avlägsna plats, dit Jesus måste bege sig för att få den kungliga makten, var den plats där den befann sig som hade upprättat det messianska riket åt Jesu förfader David. Denne var Jehova Gud, och han hade sin boning i himmelen. Jehova angav att han var den som skulle förläna kunglig makt åt kung Davids rättmätige arvinge, då han sade till kung Sidkia i Jerusalem, kort innan denne blev avsatt från tronen år 607 f.v.t.:
9 ”Tag av [den kungliga] huvudbindeln och lyft av kronan. Detta skall inte vara såsom förr. Upphöj rentav det som är lågt och förnedra rentav den höge. En ruin, en ruin, en ruin skall jag göra det till. Och vad detta angår, skall det sannerligen inte tillhöra någon, förrän han kommer som har den lagliga rätten, och jag skall ge det åt honom.” — Hes. 21:26, 27, NW.
10. Varför var Jesus inte förmäten eller egenmäktig, när han efterliknade mannen av ädel börd och begav sig på en lång resa för att få kunglig makt?
10 Jesus Kristus var inte förmäten och handlade inte egenmäktigt, när han beslöt att efterlikna mannen av ädel börd i liknelsen och bege sig på vad som skulle bli en färd, som tog en hel del tid, för att försäkra sig om kungadömet. Strax innan han blev avlad i sin jordiska mors, Marias, moderliv, hennes som var av Davids kungliga hus, sade ängeln Gabriel angående den son som hon skulle kalla Jesus: ”Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron. Och han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara.” (Luk. 1:31—33) Det krävdes ett gudomligt underverk för att den Högstes Son skulle kunna få sitt liv överfört från himmelen till jorden. Hur skulle då Jesus Kristus nu komma tillbaka till himmelen för att få ta emot Davids rike av sin himmelske Fader?
11, 12. a) Genom vilket underverk blev det möjligt för Jesus att företa resan till den plats där han skulle ta emot den kungliga makten? b) Varför är en sådan uppståndelse för Jesu del inte vår teori om ämnet?
11 Den gudomliga regeln är oföränderligt fastställd: ”Kött och blod ... kunna [icke] få Guds rike till arvedel.” (1 Kor. 15:50) Det måste då tydligen bli genom ännu ett underverk som Jesus Kristus skulle kunna färdas tillbaka till himmelen till den högsta myndigheten, som kunde förläna honom Riket. Jesus måste uppenbarligen lägga av sitt ”kött och blod”. Detta skulle kräva att han oskyldig gav ut sitt fullkomliga mänskliga liv som ett mänskligt offer. Men denna offerdöd skulle inte föra honom till himmelen. Gud skulle behöva återföra sin offrade Son till liv igen, men den här gången inte som en Son av ”kött och blod”. Det måste bli som en andlig Son med en andlig kropp, osynlig för mänskliga ögon men synlig för himmelska ögon. Detta skulle kräva att den allsmäktige Jehova Gud inte bara skulle utföra ett underverk för att uppväcka sin Son, utan också skulle uppväcka honom som en andevarelse med den utlovade belöningen som bestod av odödlighet och oförgänglighet. Detta är just vad Jehova gjorde. Detta är inte någon teori från vår sida, utan aposteln Petrus skriver:
12 ”Kristus själv led ju en gång döden för synder; rättfärdig led han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud. Ja, han blev dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande. I anden gick han ock åstad och predikade för de andar, som höllos i fängelse.” — 1 Petr. 3:18, 19.
13, 14. a) Var kom Jesus att befinna sig efter sin död som en människa av ”kött och blod”? b) Hur vet vi om Jesus omedelbart efter sin uppståndelse började sin resa till det ”avlägsna landet” i liknelsen eller inte?
13 Då Jesus dog som en människa av ”kött och blod”, for han naturligtvis inte till det ”avlägsna landet” som liknelsen talar om, dvs. till sin Faders himmelska närvaro. Jesus var verkligen död, och hans kropp blev lagd i en grav, så att han under delar av tre dygn var i det som judarna kallade scheol och grekerna kallade hades. Vid sin uppståndelse som andevarelse på den tredje dagen hade Jesus med sig värdet eller förtjänsten av sitt offrade mänskliga liv, men han begav sig inte omedelbart på sin färd till det ”avlägsna landet”. Samma dag visade han sig för Maria Magdalena i örtagården, där graven var belägen, och sade till henne:
14 ”Rör icke vid mig; jag har ju ännu icke farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder och säg till dem, att jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud.” (Joh. 20:17) I fyrtio dagar förblev han i sitt osynliga tillstånd i jordens närhet, och han materialiserade sig då och då i mänsklig gestalt och visade sig för sina lärjungar för att bevisa för dem att han åter var vid liv, hade uppstått från de döda. — Apg. 1:1—5.
15, 16. a) När började den uppståndne Jesus färden till detta ”avlägsna land”, och inför vilka vittnen gjorde han det? b) Vid vilken tid måste han ha nått detta ”avlägsna land”, och hur bekräftar Petrus detta?
15 Det tillfälle då den uppståndne Jesus Kristus for upp till sin himmelske Fader skulle vara den tidpunkt, då han började färden till det ”avlägsna landet”. Det skedde på den fyrtionde dagen efter hans uppståndelse från de döda. Då ett antal lärjungar på Oljeberget såg den materialiserade kropp, vari Jesus hade visat sig för dem, fara upp i skyn och försvinna, stod två änglar hos dem och sade: ”I galileiske män, varför stån I och sen mot himmelen? Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till himmelen, han skall komma igen på samma sätt, som I haven sett honom fara upp till himmelen.” (Apg. 1:11) Hur lång tid det tog för Jesus Kristus i den andliga världen att nå fram till det ”avlägsna landet”, som omtalades i liknelsen, vet vi inte, men det var inom tio dagar, eller före pingstdagen år 33 v.t. På den dagen blev den heliga anden utgjuten över Kristi lärjungar i Jerusalem, och aposteln Petrus talade under inspiration och sade till tusentals lyssnande judar:
16 ”David for ju verkligen inte upp till himlarna, utan han säger själv: ’Jehova sade till min Herre: ”Sitt vid min högra sida, till dess jag lägger dina fiender såsom en pall för dina fötter.”’ Må därför hela Israels hus med säkerhet veta att Gud har gjort honom till både Herre och Kristus, denne Jesus som ni hängde på pålen.” — Apg. 2:34—36, NW.
”Gör affärer tills jag kommer”
17. Hur anger Jesu liknelse vad hans lärjungar skulle göra på jorden under hans långvariga frånvaro?
17 Jesus Kristus skulle alltså komma igen — men denna gång med ”kunglig makt”. Den liknelse som Jesus framställde, därför att hans lärjungar ”antog att Guds rike skulle komma att visa sig ögonblickligen”, angav att Jesus Kristus likt mannen av ”ädel börd” skulle vara frånvarande en lång tid. (Luk. 19:11, 12, NW) Nåväl, vad skulle då hans lärjungar göra under den tiden, medan de väntade på hans återkomst med ”kunglig makt”? Jesus lämnade dem inte utan direkta anvisningar om vad de skulle göra. Jesu liknelse illustrerade att han skulle ge sådana anvisningar. Vi läser med avseende på mannen av ädel börd som skulle resa bort: ”Han kallade till sig tio sina slavar och gav dem tio minor och sade till dem: ’Gör affärer tills jag kommer.’” — Luk. 19:13, NW.
18. a) Vilket värde ges åt de tio silverminorna, enligt olika bibelöversättningar och enligt Aid to Bible Understanding? b) Vad skulle slavarna göra med silverminorna?
18 An American Translation sätter ett penningvärde på den forntida minan och återger denna vers: ”Och han kallade till sig tio av sina slavar och gav dem tjugo dollar var och sade till dem att de skulle handla med detta, medan han var borta.” Moffatts bibelöversättning sätter ett brittiskt värde på minan och lyder: ”Han kallade först till sig sina tio slavar, gav dem en fempundssedel var och sade till dem: ’Handla med detta till dess jag kommer tillbaka.’” The New English Bible av år 1970 värderar minan till jämnt ett ”pund”. The New American Bible är obestämd och säger att mannen av ädel börd gav sina tjänare ”belopp om tio enheter”. Den år 1971 utgivna publikationen med titeln ”Aid to Bible Understanding” beräknar värdet av silverminan i det första århundradet v.t. till 14,094 dollar. Detta var en hel del pengar på Jesu tid, i det det var lika med 100 drakmer, fastän silverminan var värd bara en sextiondel av en silvertalent som var värd 845,64 dollar. Vilket värde silverminan än skulle kunna ha i våra dagar, så skulle dessa tio slavar, som mannen av ädel börd ägde, göra affärer med silverminorna genom att använda dem i handelssammanhang och på så sätt förvärva rikedomar åt den blivande konungen.
19. Vilka föreställde de ”tio slavarna”, och vad föreställde de ”tio minorna”?
19 De tio slavarna i Jesu liknelse föreställde Herren Jesu lärjungar. Sedan han uppstått från de döda, vad anförtrodde han åt sina lärjungar, innan han for upp till himmelen tio dagar före pingstdagen år 33 v.t.? Vid sin död på pålen på Golgata hade Jesus blivit berövad absolut alla materiella ting på jorden som var av något värde. Vid Jesu uppståndelse från de döda på tredje dagen lämnades till och med bindlarna och huvudduken kvar i graven. (Joh. 20:6, 7) Vad ägde då Jesus att anförtro åt sina lärjungar, innan han for upp till det himmelska ”avlägsna landet”? Det var något som likt de tio silverminorna hade ett värde som kunde tjäna som en grundplåt eller tillgång till att åstadkomma ett värdefullt tillskott åt den framtida konungen, Messias. Eftersom det inte var något materiellt, var det något man inte kunde ta på, och likväl fanns det där, det existerade. Vad var det då? Det fält i form av intresse som Jesus hade odlat med avseende på Guds messianska rike förmedelst sin offentliga förkunnarverksamhet i Israel under omkring tre och ett halvt år.
20. a) Vilken värdefull egenskap hade alltså verksamhetsfältet fått, så att Jesu lärjungar kunde få ut vinning av det som om de gjorde affärer med tio minor? b) Hur angav en av slavarna och Jesus själv att en sådan värdefull egenskap hade getts åt ett verksamhetsfält?
20 Ja, de tio symboliska ”minorna” av silver betecknade de verkningar som Jesu intensiva undervisning och predikande hade åstadkommit i den judiska eller israelitiska världen, så att Jehovas utvalda folk var redo att ta emot Jesus som den utlovade Messias. Det fanns sålunda ett uppodlat fält, där Jesu lärjungar kunde verka för att hos judar uppbygga och uppmuntra till mognad en beredvillighet att tro eller bli övertygade om att Jesus var Jehovas Smorde, på grund av vad Jesus hade lärt och gjort i uppfyllelse av bibelns profetior. Det var ett fält som Jesu lärjungar kunde göra mycket fruktbärande genom att ägna sig åt det som Jesus hade bjudit dem att göra. I liknelsen liknade en av de tio slavarna det vid ett åkerfält, då denne slav sade till den återvände konungen: ”Du skördar vad du inte har sått.” (Luk. 19:21, NW) Jesus hade också tidigare illustrerat det, då han sade till sina lärjungar, medan de var i Samarien: ”Ty här sannas det ordet, att en är den som sår och en annan den som skördar. Jag har sänt eder att skörda, där I icke haven arbetat. Andra hava arbetat, och I haven fått gå in i deras arbete.” — Joh. 4:37, 38.
21. a) Vad var det Jesus ville ha mer av? b) Vad skulle lärjungarna göra, om det judiska fältet inte visade sig vara produktivt nog?
21 Jesu lärjungar hade på så sätt något nyttigt, något värdefullt, något användbart, effektivt, varmed de kunde börja arbeta eller ”göra affärer” och vinna tillskott. Det var inte mera silver eller guld som Jesus önskade förvärva genom sina lärjungar och slavar. Vad han ville ha mer av var lärjungar som följde i hans fotspår och var gynnsamt inställda till honom som den messianske konungen. Och om det redan uppbrukade judiska fältet inte skulle frambringa dem alla, i synnerhet Jesu 144.000 medarvingar till Riket, då kunde lärjungarna utvidga sitt verksamhetsfält till den hedniska eller icke-judiska världen. På detta sätt skulle de utöka det odlade fältet, vilket skulle åstadkomma fem eller tio gånger så stor odlingsareal för att frambringa anhängare till Kristi rike.
22. Vilka är det som ”slavarna”, genom att de är tio till antalet, föreställer i den fullständiga uppfyllelsen av liknelsen?
22 De tio slavarna i Jesu liknelse fick inte sin fullständiga uppfyllelse genom apostlarna och lärjungarna under det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. Antalet ”slavar” angavs mycket lämpligt som ”tio”, eftersom tio används i bibliska illustrationer som beteckning för helhet eller fullständighet, i synnerhet när det gäller jordiska ting. De ”tio slavarna” i liknelsen kunde alltså mycket passande föreställa alla de av anden pånyttfödda, smorda Jesu Kristi slavar som är blivande arvingar jämte honom till det himmelska riket och som frambringats under de gångna nitton hundra åren intill dess Kristus kom i kunglig makt vid slutet av hedningarnas tider år 1914 v.t. och vidare ända fram till denna tid. Detta måste vara fallet, eftersom apostlarna och de andra lärjungarna från första århundradet v.t. inte har överlevat i köttet fram till Kristi osynliga återkomst i Rikets makt nu på 1900-talet.
23. a) I vilken periods lärjungar till Kristus finner liknelsens kulminerande drag sina motsvarigheter? b) Vad ligger det i vårt intresse att göra när det gäller liknelsen, i betraktande av att konungens fiender inom kort skall dräpas?
23 Följaktligen måste de slutliga och kulminerande dragen i Jesu liknelse om de ”tio slavarna” med tio minor finna sina motsvarigheter i de döpta, av anden pånyttfödda smorda lärjungarna till Jesus Kristus som är vid liv på jorden nu på 1900-talet. En undersökning visar att det ännu finns en kvarleva på omkring tio tusen på jorden, vilka ”gör affärer” med de tio symboliska minorna för att öka jordens nye konungs rikedomar. Dessa tio tusen är verkligen blott och bart en liten kvarleva till antalet, när vi jämför dem med hela antalet 144.000 lärjungar som skall vara förenade med Jesus Kristus och regera med honom i tusen år till Guds ära och till förblivande välsignelser för hela mänskligheten. Hur alla dessa symboliska tio slavar har gjort affärer eller drivit handel med den blivande konungens ”tio minor” utgör en intressant berättelse. I betraktande av att alla fienderna till jordens rättmätige messianske konung inom kort skall dräpas ligger det i vårt intresse att följa berättelsen till slutet och se vilken tillbörlig del vi kan ha i den nutida uppfyllelsen av Jesu liknelse.
[Bild på sidan 222]
I Jesu liknelse gav mannen av ädel börd, som skulle resa bort, var och en av de tio slavarna en mina, och han sade till dem: ”Gör affärer tills jag kommer.” De tio slavarna föreställde Jesu lärjungar
[Bild på sidan 223]
Efter sin uppståndelse delade Jesus ut de symboliska minorna, som vi kan lägga märke till i Matteus 28:18—20