En förtrolig och dyrbar gemenskap

 1, 2. a) Hur uppstod den förtroliga gemenskapen mellan Jesus och hans ”bröder”? b) Vilket nära samband har detta med Herrens aftonmåltid?

EN SAK som framträder särskilt klart och tydligt, när vi begrundar uppfyllelsen av den förebild som Israels förstfödda utgjorde, är den ytterst förtroliga gemenskap som Jehova åstadkommer mellan Jesus och den andliga församlingen av de förstfödda, vilka är delaktiga med Jesus såsom en del av Abrahams säd. Om vi återigen begrundar innehållet i Paulus’ brev till hebréerna, lägger vi märke till att han framhäver denna gemenskap i Hebréerna 2:10—18, där han förklarar att ”när han [Gud] skulle föra många söner till [himmelsk] härlighet”, var det passande att ”göra den förnämste förmedlaren av deras frälsning [Jesus Kristus] fullkomlig genom lidanden”. Och eftersom dessa många söner är ”delaktiga av blod och kött, blev han [Jesus] också likaledes delaktig därav, för att han genom sin död måtte tillintetgöra den som har medel till att förorsaka död, det är djävulen. ... Ty det är verkligen icke alls änglar som han bistår, utan han bistår Abrahams säd. Följaktligen måste han bliva lik sina ’bröder’ i alla avseenden, för att han skulle bliva en barmhärtig och trogen överstepräst i det som tillhör Gud, till att frambära försoningsoffer för folkets synder.” — NW.

² Ja, dessa söner har förtrolig gemenskap med Jesus såsom en del av den utlovade säden, men nu önskar vi rikta er uppmärksamhet på en annan nära likhet som omnämns i detta sammanhang, nämligen att Jesus såväl som dessa hans ”bröder” är ”delaktiga av blod och kött”. Detta visar oss genast att det råder ett nära samband mellan Herrens aftonmåltid och de sanningar som Jesus dryftade under denna sista måltid, sanningar som vi har utfäst oss att här dröja vid.

 3. I vilken sinnesstämning nalkades Jesus den slutliga påskhögtiden, som han skulle fira med sina lärjungar?

³ Såsom en trogen jude hade Jesus alltid firat den årliga judiska påskhögtiden den 14 Nisan; men eftersom han hade full vetskap om att han vid den på förhand fastställda tiden skulle fullborda sin förkunnartjänst och nå slutet av sin offerväg såsom det sannskyldiga ”påskalammet”, nalkades han denna slutliga påskhögtid, som han skulle fira tillsammans med sina lärjungar, i klart medvetande om att den skulle bli en händelse av utomordentlig betydelse. Ja, själva utväljandet av det hus, i vilket denna högtid skulle firas, skedde under ovanliga omständigheter och gav intressanta bevis på detaljerat förutvetande, ty Petrus och Johannes fann förhållandena vara ”alldeles såsom han [Jesus] hade sagt till dem”. Och därefter, ”när timmen omsider var inne” och han låg till bords med lärjungarna, sade han till dem: ”Jag har storligen åstundat att äta denna påskmåltid med eder, innan jag lider.” — Luk. 22:7—16, NW.

 4. Vad instiftade Jesus, enligt vad Paulus säger oss, mot slutet av den sista påskmåltiden? Vilka detaljer framhåller Paulus?

⁴ Mot slutet av påskmåltiden, sedan Jesus hade iakttagit allt som skulle iakttagas i samband med den, instiftade han någonting fullständigt nytt. Vänder vi oss till den skildring som Paulus har givit oss och som han i sin tur hade fått sig given genom direkt uppenbarelse ”från Herren”, får vi veta vad det var som hände: hur ”Herren Jesus i den natt då han skulle bliva överlämnad tog ett bröd, och sedan han hade framburit tacksägelse, bröt ... det och sade: ’Detta betyder min kropp, som är för eder skull. Fortsätt att göra detta till minne av mig.’ Han gjorde så också beträffande kalken, sedan han hade ätit aftonmåltiden, och sade: ’Denna kalk betyder det nya förbundet i kraft av mitt blod. Fortsätt att göra detta, så ofta som ni dricka den, till minne av mig.’” — 1 Kor. 11:23—25, NW.

 5. a) Vad är särskilt framträdande i Jesu avskedstal till sina lärjungar? b) Vad måste man ta sig i akt för i samband med Herrens aftonmåltid?

⁵ När vi begrundar denna skildring och tar i betraktande det som Jesus sade till sina lärjungar den kvällen (och som återges i Johannes 13—17) och även besläktade skriftställen, framgår det att det är två huvuddrag som framhävs, nämligen förmåner som de som värdigt äter av brödet och dricker av kalken får mottaga och förmåner som de är delaktiga av. De som har rätt att ta del vill helt säkert inte göra sig skyldiga till att äta och dricka ”ovärdigt”, såsom aposteln förmanar, och därför vill vi genast i korthet framhålla ett par mycket vanliga missuppfattningar, som har givit upphov till synpunkter och sedvänjor som inte är rätta enligt Skriften, även om de som omfattar och följer dem handlar i all uppriktighet. — 1 Kor. 11:27.

 6. Är det rätt och riktigt att titt och tätt fira Herrens aftonmåltid?

⁶ Först har vi Jesu ord: ”Fortsätt att göra detta, så ofta som ni dricka den”, vilka inte utgör något försvar för att man titt och tätt firar Herrens aftonmåltid. Hur ofta firade man den judiska påsken? Endast en gång om året naturligtvis, på årsdagen av den första påskhögtiden, den 14 Nisan, och judarna skulle inte ha drömt om att handla på annat sätt. Just denna dag, inom tjugofyra timmar från det att Jesus hade firat påskmåltiden, dog han till uppfyllelse av det som var förebildat genom påskalammet, och han dog ”en gång för alla”. Paulus sade att ”så ofta ni äta detta bröd och dricka denna kalk, fortsätta ni att förkunna Herrens död”. Det är fördenskull logiskt att den högtid som skall tjäna till åminnelse av hans död firas varje år på årsdagen av den 14 Nisan, som i år, 1962, började vid solnedgången den 17 april. — 1 Kor. 11:25, 26; Hebr. 9:26; NW.

 7. Hur bevisas det att läran om transsubstantiation inte är sann enligt Skriften?

⁷ För det andra har vi Jesu ord: ”Detta betyder min kropp ... mitt blod [eller, såsom det ofta återges: Detta är min lekamen, dvs. kropp, ... mitt blod]”, som inte utgör något försvar för läran om transsubstantiation. Brödet och vinet blev inte bokstavligen kött och blod vid detta tillfälle, vilket den läran går ut på. Och inte heller upprepas ett sådant förmodat underverk av en människa, som tjänar såsom präst, varje gång ”mässan” firas. Inte i något som helst avseende behöver Kristi offer återupprepas. Detta är ett av de starkaste argument som Paulus använder i Hebréerbrevet, där han säger: ”Icke heller är det för att han [Kristus] ofta skulle offra sig själv. ... Men nu har han manifesterat sig själv en gång för alla, vid avslutningen på tingens ordningar, för att avlägsna synden genom offret av sig själv.” Genom detta enda offer ”hava vi [sanna kristna] blivit helgade, genom att Jesu Kristi kropp blivit offrad en gång för alla”. — 1 Kor. 11:24, 25, NW; se Hebr. 9:25—10:10, NW.

 8. Vad för slags språk använde Jesus ofta, och varför är det viktigt att tänka på detta?

⁸ Jesus använde här ett mycket livfullt språk, vilket han för övrigt ofta gjorde, då han sade: ”Detta betyder [är] min kropp ... mitt blod.” Han använde ett liknande språk då han vid ett annat tillfälle sade: ”Jag är dörren in till fåren.” Men vem tror väl för ett ögonblick att han bokstavligen var en dörr? — Joh. 10:7.

 9. Varför är det felaktigt och till skada att betrakta Herrens aftonmåltid som ett sakrament?

⁹ Slutligen vill vi framhålla att Jesus inte instiftade något sakrament, dvs. en religiös rit eller ceremoni, som ger en viss förtjänst åt dem som iakttar den. Det ligger för människonaturen att sätta sin förtröstan till vissa seder och bruk i tro att dessa på något sätt skall hjälpa vederbörande att bevara en gynnsam ställning inför Gud. Israels nation begick ett sådant misstag, och samma förhållande lägger man märke till i kristenheten i våra dagar. Det var endast två saker med symbolisk innebörd som Jesus gav sina efterföljare föreskrift om: dopet och Herrens aftonmåltid, men den som iakttar dessa båda ting röner större skada än gagn om de verkligheter som dessa ting utgör en bild av inte existerar och inte ännu bor i hjärta och sinne och ådagaläggs genom vederbörandes handlingssätt.

10. Vilka gagnerika förmåner får man större uppskattning av genom att begrunda detta ämne?

¹⁰ Men låt oss så granska de mera positiva och uppbyggande sidorna av detta viktiga ämne, på det att vi bättre må förstå och inse de storslagna, gagnerika förmåner som framställs symboliskt vid Herrens aftonmåltid och som kommer de andliga förstfödda till del. Det stannar inte vid att det på ett bildligt sätt vid denna aftonmåltid visas hur några får ta emot dessa förmåner, utan — vad som är ännu mera förunderligt — också det sätt, på vilket de är delaktiga av vissa förmåner och privilegier, blir framställt, och dessa är de inte endast delaktiga av inbördes utan också i förening med Jesus Kristus och framför allt med Jehova själv.

Förmåner som de får ta emot

11. Vad syftade Jesus på då han sade: ”Detta betyder min kropp”?

¹¹ Låt oss först stanna för vår Herres ord, när han tog brödet och sade: ”Detta betyder min kropp, som skall givas för eder skull.” När vi ger akt på besläktade skriftställen, framgår det tydligt att Jesus här syftade på sin egen kropp av kött. När Jesus kom till Johannes för att bli döpt, tillämpade han på sig själv de ord som under inspiration blivit nedtecknade långt tidigare i Psalm 40:7—9, vilket Paulus’ hänsyftning på dessa verser visar, när han säger: ”När han [Jesus] kommer i världen, säger han därför: ’”Slaktoffer och gåva önskade du icke, men du beredde en kropp åt mig. ...” Då sade jag: ”Se, jag har kommit ... för att göra din vilja, Gud.” ’” För att kunna fullborda sin offergärning ”led” Kristus ”i köttet”, och hans lidande nådde höjdpunkten i och med att han anskaffade lösenoffret, när han själv ”bar ... våra synder i sin egen kropp upp på pålen”. — Luk. 22:19; Hebr. 10:5—7; 1 Petr. 4:1; 2:24; NW.

12. Vilken vikt och betydelse fäster bibeln vid en mänsklig varelses blod, och hur ser vi detta i Jesu fall?

¹² Men människan ”Kristus Jesus, som gav sig själv till en motsvarande lösen”, var naturligtvis inte bara kött, nej, lika litet som ”den första människan, Adam, [som] blev en levande själ” och som Jesus var en fullkomlig motsvarighet till. En mänsklig levande själ är en skapelse av kött och blod. Ja, det är i själva verket blodet, och inte köttet, som i bibeln får representera livet eller själen. ”Blodet är själen”, och ”det är blodet som gör försoning genom själen i det”. Följaktligen heter det: ”Förmedelst honom [Jesus] hava vi frigörelsen i kraft av lösen genom dennes blod, ja, förlåtelse för våra försyndelser i enlighet med hans oförtjänta godhets rikedom.” Det är synnerligen passande att Paulus här nämner både blod och kött, när han talar om hur Jesus offrade sin mänskliga tillvaro till gagn för sina lärjungar och härigenom öppnade en väg för dem att vinna liv i himmelen, ”vägen för inträde i det heliga rummet, genom Jesu blod, vilken han upplät för oss såsom en ny och levande väg genom förlåten, det vill säga sitt kött”. — 1 Tim. 2:5, 6; 1 Kor. 15:45; 5 Mos. 12:23; 3 Mos. 17:11; Ef. 1:7; Hebr. 10:19, 20; NW.

13. Vilken frigörelse får Kristi efterföljare nu njuta gagnet av?

¹³ Såsom vi redan tidigare framhållit, är det alltså inte endast den himmelska belöningen för dessa som härigenom säkerställs, utan det förhållandet att Jesus blev delaktig av blod och kött har fått till resultat en befrielse i denna tid från ”mörkrets myndighet”, ty han dog för att ”han måtte frigöra alla dem som hela livet igenom av fruktan för döden voro underkastade slaveri”. Vad slags frigörelse är då detta? När Jesus talade med dem som förts in i den organisation eller det hus, som han, Sonen, har förordnats att vara huvud över, sade han: ”Om ni förbliva i mitt ord, äro ni verkligen mina lärjungar, och ni skola känna sanningen, och sanningen skall försätta eder i frihet. ... För övrigt blir icke slaven kvar i huset för alltid; sonen blir kvar för alltid. Om nu Sonen försätter eder i frihet, så skola ni verkligen bliva fria.” Vilka utomordentliga förmåner är inte detta! — Kol. 1:13; Hebr. 2:15; 3:6; Joh. 8:31—36; NW.

14, 15. a) Vilken symbolisk innebörd ges ofta i bibeln åt uttrycket ”att dricka”? b) Vad visas av deras handling, som är berättigade att äta av brödet och dricka av kalken, och hur ger Jesu ord stöd åt detta?

¹⁴ I allmänhet äter och dricker vi för att uppehålla livet. Men denna enkla åtgärd har ofta en symbolisk innebörd i bibeln, som till exempel när Jesus talade med kvinnan vid brunnen, då han sade: ”Om du hade känt till Guds fria gåva och vem det är som säger till dig: ’Giv mig att dricka’, skulle du hava bett honom, och han skulle hava givit dig levande vatten ... en källa med vatten som porlar fram för att förläna evigt liv.” (Joh. 4:10, 14, NW) Likaledes visar de som äter av brödet och dricker av kalken vid Herrens aftonmåltid i symbolisk måtto att de med tacksamhet inser vilka förmåner, livsförmåner, som de får mottaga genom att Jesus gav sitt eget kött och blod till offer för deras skull. Alltså kan man säga att de — symboliskt talat — genom tron äter hans kött och dricker hans blod. Om vi inte inser det rätta förhållandet, kan detta låta överdrivet, ja, rentav anstötligt. Men kom ihåg att Jesus uttryckte sig på liknande sätt, varigenom judarna kom att knorra emot honom. Ja, också många av hans lärjungar blev upprörda och ville inte längre vandra med honom; även om Petrus, som gjorde sig till tolk för de tolv, sade: ”Du har utsagor om evigt liv, och vi hava trott och lärt känna att du är Guds Helige.” De ord som Jesus använde och som rönte sådant häftigt motstånd var dessa: ”Jag är det levande brödet som har kommit ned från himmelen; om någon äter av detta bröd, skall han leva för evigt. Och det förhåller sig så att det bröd som jag skall giva är mitt kött, till gagn för världens liv. ... Om ni icke äta Människosonens kött och dricka hans blod, hava ni intet liv i eder själva. Den som livnär sig av mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall uppresa honom på den yttersta dagen; ty mitt kött är sann mat, och mitt blod är sann dryck. Den som livnär sig av mitt kött och dricker mitt blod förblir i förening med mig, och jag i förening med honom.” — Joh. 6:51, 53—56, 68, 69, NW.

¹⁵ De sista av Jesu här citerade ord påminner oss om det andra draget i det ämne, som vi är intresserade av, det vill säga delaktigheten i en förtrolig och dyrbar gemenskap i förening med honom.

Förmåner genom delaktighet i det nya förbundet

16. Vad angavs genom omständigheterna i samband med Herrens aftonmåltid och genom det sätt, pä vilket Jesus talade till sin Fader i bön?

¹⁶ Själva de omständigheter, under vilka orden uttalades, när Jesus inbjöd sina elva trogna lärjungar att äta av brödet och dricka av kalken, där de alla låg utsträckta runt bordet, talar för att det rådde en vänskaplig och förtrolig gemenskap mellan dem alla. För att belysa saken kan vi tänka oss att du utber dig en särskild ynnest av en inflytelserik man. Om han då svarar dig: ”Kom upp på mitt kontor, så får vi talas vid”, väntar du dig att saken blir dryftad på ett affärsmässigt sätt. Men om han säger: ”Kom hem och ät en bit mat med oss, så kan vi talas vid”, ja, då kommer du på en gång att känna det som om slaget vore till hälften vunnet. Några av de värdefullaste och djupaste sanningarna uttalades av Jesus när han var tillsammans med sina lärjungar den här sista kvällen och i den avslutande bönen, som han riktade till sin himmelske Fader och som är återgiven i Johannes 17. Själva bönen och inledningen till den vittnar om den mycket förtroliga gemenskapen mellan Jesus själv och hans Fader. Han hade talat till sina lärjungar och sett på dem medan han talade; och därpå behövde han bara lyfta ”sina ögon mot himmelen” och fortsätta att tala, men nu talade han till sin Fader. Så enkelt var det. — Joh. 17:1.

17. a) Vart kan vi vända oss för att få kunskap om det nya förbundet, och vilken kontrast framhålls där? b) Vad sade Jehova då han gav löftet om det nya förbundet?

¹⁷ När Jesus tog kalken med vin för att låta den gå runt bland lärjungarna, sade han: ”Denna kalk betyder det nya förbundet i kraft av mitt blod, som skall utgjutas för eder skull.” (Luk. 22:20, NW) Denna hänsyftning på ett nytt förbund är mycket betydelsefull, både med avseende på de förmåner som vederbörande får ta emot och dem som de är delaktiga i. Om vi åter vänder vår uppmärksamhet till Hebréerbrevet, finner vi något som hjälper oss att få klart för oss vad detta nya förbund är och att inse meningen med det. Ett nytt förbund innebär en jämförelse med ett tidigare, gammalt förbund, och när det finns behov av något nytt, innebär detta vanligen att det gamla förkastas. Härom säger aposteln Paulus: ”I det han säger ’ett nytt förbund’, har han gjort det förra föråldrat. Nu är ju det som har gjorts föråldrat och blir gammalt nära att försvinna.” Det förra var det gamla lagförbundet, som hade ingåtts med det köttsliga Israel och som hade Mose till medlare. Men Jehova hade orsak att klandra detta folk, som befann sig i detta förbund, och fördenskull läser vi om att han för så länge sedan som i profeten Jeremias dagar utlovade ett nytt förbund med dessa ord: ”’Detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus efter de dagarna’, är Jehovas uttalande. ’Jag skall lägga min lag i deras inre, och i deras hjärta skall jag skriva den. ... Jag skall förlåta deras förseelse, och deras synd skall jag icke mera komma ihåg.’” — Hebr. 8:8, 13; Jer. 31:33, 34; NW.

18. Nämn två ting som blev möjliga genom Jesu utgjutna blod och som har samband med det nya förbundet.

¹⁸ Om ett förbund skall få gällande kraft och likaså om missgärning skall bli förlåten, krävs det — i båda fallen — att blod utgjuts. ”Ty ett förbund är giltigt över döda offer, ... och utan att blod utgjutes sker ingen förlåtelse.” Jesus är medlaren för det nya förbundet, som fått gällande kraft genom hans utgjutna blod, vilket också utgör den rättsliga grundvalen för verklig syndaförlåtelse, ja, tjänar till att ”rena våra samveten”, under det att det gamla lagförbundet, som blivit giltigt över djuroffer, endast utgjorde en sådan föranstaltning på ett förebildligt sätt, ”i vad det gäller köttets renhet”. — Hebr. 9:13, 14, 17, 22, NW.

19. Med vilka sluts det nya förbundet?

¹⁹ Med vem sluts det nya förbundet? Med de kristna som utgör den sanna församlingen, den ”lilla hjorden”, som har del med Jesus i den himmelska regeringen i hans rike och vars första medlemmar var med vid denna första aftonmåltid, som Jesus instiftade. Jesus visste att andra skulle föras in i samma gemenskap, vilket framgår av hans bön: ”Jag framställer en begäran, icke endast beträffande dessa, utan också beträffande dem som sätta tro till mig på grund av deras ord.” (Joh. 17:20, NW) Dessa utgör det andliga Israel i kontrast till nationen av det köttsliga Israel under lagförbundet, som ingicks vid Sinai berg. Att Gud handlar på detta sätt med ett andligt Israel hör naturligtvis inte samman med den bild eller ”scen”, som vi tidigare har talat om, när Gud särskilt handlade med de judiska förstfödda, innan nationen drog ut ur Egypten. Lagförbundet ingicks genom Mose med hela nationen, inte bara med dess förstfödda.

20. Vad måste vi komma ihåg beträffande bibelns många illustrationer?

²⁰ I förbigående vill vi framhålla att bibeln är full av bilder och illustrationer, som har blivit givna såsom ”exempel” (NW) till gagn för oss i våra dagar. Varje bild har sin egen innebörd, och i regel bör man inte försöka passa in en bild i en annan, lika litet som man bör göra detta med de många illustrationerna och liknelserna i de kristna grekiska skrifterna, till exempel söka passa ihop ”får” med ”stridsmän”, ”soldater”, eller med ”levande stenar”. — 1 Kor. 10:11; Joh. 10:14; 2 Tim. 2:3; 1 Petr. 2:5.

21. Vilka regler gällde beträffande frambärandet av gemenskapsoffer, och vilken innebörd hade detta förfarande?

²¹ När vi skaffar oss mera kännedom om de offer som frambars då det gamla lagförbundet ingicks, lägger vi märke till att det bland dem också förekom ”gemenskapsoffer”. Blodet av dessa offer stänktes på Jehovas altare, som också kallades ett ”bord”, och fettet brändes på det såsom Jehovas andel av offret. Den tjänstgörande prästen fick bringan och högra lårstycket såsom sin andel, och de israeliter som överlämnat detta offer åt det övriga av köttet medan de uppehöll sig vid uppenbarelsetältet. Vid invigningsceremonien vid Sinai berg iakttogs detta senare drag av ”sjuttio av de äldre männen i Israel”, vilka representerade folket. Vid ett sådant tillfälle hade israeliterna särskild gemenskap med Jehova vid hans ”bord”. Men de blev samtidigt förbjudna att frambära offer åt demoner vid dessas bord, såsom de kringboende nationerna gjorde, vilka utövade falsk religion. — 3 Mos. 7:11—37; 17:5—7; 2 Mos. 24:9—11; NW; Hes. 44:16.

22. Hur förband Paulus dessa offer med Herrens aftonmåltid?

²² Paulus hade dessa förhållanden i tankarna såsom exempel till gagn för oss, när han — i det han förband dessa ting med Herrens aftonmåltid — skrev till de andliga israeliterna i Korint: ”Välsignelsens kalk, som vi välsigna, är den icke en delaktighet i Kristi blod? Brödet, som vi bryta, är det icke en delaktighet i Kristi kropp? Emedan det är ett bröd, äro vi, fastän många, en kropp, ty vi taga alla del av detta ena bröd. Se på det som är Israel i köttsligt avseende: Hava icke de som äta offren del med altaret? Ni kunna icke dricka Jehovas kalk och demoners kalk; ni kunna icke taga del av ’Jehovas bord’ och demoners bord.” — 1 Kor. 10:16—18, 21, NW.

23. I vilket särskilt gemenskapsförhållande anges härigenom de som tar del av emblemen stå a) till varandra, b) till Jesus Kristus och c) till Jehova?

²³ Om vi då gör en sammanfattning, inser vi att Herrens aftonmåltid bör betraktas som en offermåltid, och Kristi offer kan liknas vid det gemenskapsoffer som vi här redan beskrivit. De kristna i det nya förbundet visar genom att de dricker av kalken och äter av brödet att de delar och åtnjuter en förtrolig och dyrbar gemenskap: 1) Med varandra i tjänsten för det nya förbundet såsom den endräktiga församlingen av andliga israeliter, vilka utgör ”en kropp” under sitt huvud, Jesus Kristus, och 2) med Kristus Jesus, i det att de är delaktiga i den förmån som kommer av syndaförlåtelse genom Kristi offer av sitt blod och kött, varjämte de har ”delaktighet i hans lidanden”, i det att de underkastar sig ”en död sådan som hans” och hoppas bli ”delaktiga av gudomlig natur” i den ”första uppståndelsen”, och — nu kommer vi till det viktigaste av allt — de har 3) del eller gemenskap med Jehova Gud, som är upphovet till hela denna anordning. — 2 Kor. 3:6; Fil. 3:10; 2 Petr. 1:4; NW; Upp. 20:6.

24. Varför är föreningen med Jehova det som betyder mer än något annat, och hur lade Jesus eftertryck vid detta i sin bön?

²⁴ I fråga om det sista slaget av gemenskap gör vi väl om vi kommer ihåg att det var Jehova som gjorde det möjligt för Jesus att frambära ett sådant offer, och därför talade Paulus med rätta om ”Jehovas kalk” och ”Jehovas bord”. Det var till Jehova som Jesus frambar värdet av sitt offer, för att det skulle brukas i överensstämmelse med Guds vilja, först till gagn för det andliga Israel. Det är Jehovas nya förbund. Jesus lade stort eftertryck vid denna förtroliga och dyrbara gemenskap med sin himmelske Fader, då han bad för sina lärjungar den sista aftonen som han var tillsammans med dem, ty han bad då: ”På det att de alla må vara ett, alldeles såsom du, Fader, är i förening med mig och jag är i förening med dig, att de också må vara i förening med oss, ... för att världen må få kunskap om att du har sänt ut mig och att du har älskat dem, alldeles såsom du har älskat mig.” — Joh. 17:20—26, NW.

25. Var och hur beskrev Paulus tjänsten för det nya förbundet, och hur bekräftar Petrus det som han sade?

²⁵ I den sammanfattning som vi just har gjort är det ett par saker som vi inte tidigare har dryftat och som vi vill kommentera helt kort. Först gäller det tjänsten för det nya förbundet, vilken Paulus ganska utförligt talar om i 2 Korintierna 3:4—4:6 (NW), där han visar att dess härlighet vida övergår den som var förbunden med lagförbundet. Han säger att ”vi [kristna] ... likt speglar återkasta Jehovas härlighet”, i det att ”våra hjärtan” först har blivit upplysta ”med den härliga kunskapen om Gud genom Kristi ansikte”, och därpå, genom att vi predikar de goda nyheterna, återkastar vi i vår tur detta ljus och ”göra sanningen uppenbar” för andra. Det är riktigt att Herrens ”andra får” genom att vara i nära kontakt med kvarlevan av den lilla hjorden, som alltjämt befinner sig här på jorden, har del i samma tjänst, men den främsta bördan, det förnämsta ansvaret, vilar på dem som är upptagna i det nya förbundet, dvs. det andliga Israel, som Petrus kallar ” ’en helig nation, ett folk för särskild besittning, för att ni skola vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna’ hos honom, som kallade eder ut ur mörkret in i sitt underbara ljus”. — Joh. 10:16; 1 Petr. 2:9, NW.

26. a) Hur utnyttjas lösenoffrets förtjänst på ett särskilt sätt till gagn för det andliga Israel? b) Vilken skillnad råder alltså vid en jämförelse med de ”andra fåren”?

²⁶ Vidare är det av stor vikt att komma ihåg att det förhållandet att Kristi offers förtjänst utnyttjas till gagn för dem som blir andliga israeliter, vilket får till följd att de blir rättfärdiggjorda eller förklarade rättfärdiga av Gud, medan de alltjämt befinner sig i köttet, sker i ett särskilt syfte. Det är Guds vilja att dessa skall bli offrade med Kristus, vilket inte kan ske på ett godtagbart sätt om de inte först blivit rättfärdiggjorda. De blir sedan pånyttfödda av Gud såsom andliga söner med ett nytt hopp, om himmelskt liv. Det är genom Guds andes verksamhet som detta kan utföras, den andes som också smörjer dem eller ger dem rättsligt erkännande såsom medlemmar av kroppen eller församlingen, för vilken Kristus är huvudet. Häri ser vi också en klar och tydlig skillnad vid en jämförelse med de ”andra fåren”. De får kanske lida och rentav ge ut livet, därför att de tar ståndpunkt för Guds rike, men de offrar inte sitt hopp om liv på jorden i det återställda paradiset. Guds ande verkar till gagn för dem; den uppehåller dem och rustar dem till att utföra sin del av tjänsten för Riket och till att uppträda rätt och tillbörligt, men den väcker inte till liv hos dem en förhoppning om himmelsk uppståndelse. — Rom. 5:1, 2; 8:15—17; Kol. 1:18.

27. a) Varför bör alla fårlika människor vara med vid Herrens aftonmåltid? b) Vilka livsviktiga sanningar framhävs till gagn för alla?

²⁷ När vi nu i korta drag har gjort en återblick på de underbara förmåner som den lilla hjorden får mottaga och de förmåner som delas av dem som är upptagna i det nya förbundet såväl som den förtroliga och dyrbara gemenskap, i vilken de förs in, kan vi mera helt och fullt inse vilket underbart privilegium de äger förutom att de har ett stort ansvar. De ”andra fåren” bör också känna till dessa viktiga sanningar, som utgör en betydelsefull del av Guds uppsåt, även om de inte kan omfatta dem i den bemärkelsen att de själva får uppleva dem. Alltså är detta möte, som firas årligen och inbegriper Herrens aftonmåltid, verkligen säreget. Alla människor som är uppriktigt intresserade är välkomna och bör försöka vara med. Ett sådant möte är ett uttryck för sann tillbedjan, ty man kan säga att alla som infunnit sig har samlats vid ”Jehovas bord” i symbolisk mening, även om endast de som tar del av emblemen, osyrat bröd och vin, har Guds andes vittnesbörd om att de är hans andliga söner, ”Guds arvingar” och ”medarvingar med Kristus”. Men genom att lyssna till det som sägs den kvällen kommer alla att på nytt inse vikten av att de tjänar Jehova med hans rikes intressen för ögonen i en anda av odelad, hängiven tillbedjan, vikten av att de håller sig rena från vilken kurs det vara må som kunde brännmärka dem såsom tjänare vid ”demoners bord” och vikten av att de förblir i nära kontakt med den nya världens samhälle av Jehovas åt honom överlämnade vittnen, ty nu lever vi i den tid då Jehova har samlat alla sina får ”i endräkt ... likt en fårflock i fållan”. — Mik. 2:12, NW; Joh. 10:16.

28. Vilken uppfyllelse har Psalm 116 haft med avseende på Jesus, och hur är denna psalm tillämplig på alla som befinner sig i det nya förbundet?

²⁸ Men de som vet att de äger himmelska förhoppningar och som har andens vittnesbörd, såsom vi just har nämnt, bör ta del av emblemen, men de bör vara på sin vakt och göra detta värdigt, ”efter ingående granskning”. Dessa andliga söner måste ständigt komma ihåg allt det som inbegrips i deras ställning, för att de skall kunna bevara sin dyrbara och förtroliga enhet med varandra, med sin Herre och sitt huvud och — framför allt — med Jehova. Eftersom de sätter stort värde på allt som de fått ta emot ur Guds hand, bör deras bön vara densamma som Jesus bad, enligt vad som framgår av en viss profetisk psalm: ”Varmed skall jag vedergälla Jehova för alla hans välgärningar mot mig?” Deras fasta beslut måste likaså vara detsamma som hans var, vilket samma psalm ger uttryck åt: ”Till dig [Jehova] skall jag frambära tacksägelsens offer, och Jehovas namn skall jag åkalla. Mina löften skall jag infria åt Jehova.” I det att de troget vandrar sin offerväg och bevisar sig trogna ”ända till döden”, uppehålls de av Jesu strålande löfte: ”Så skall jag giva dig livets krona.” Vilken tröst och kraftig försäkran måste det inte ha varit för Jesus i hans svåra stund, liksom det är det för dem som vandrar samma offerväg, att läsa de ord som Jehova låtit nedteckna för så länge sedan till gagn för dem: ”Dyrbar i Jehovas ögon är deras död, som äro lojala mot honom”! — 1 Kor. 11:28; Upp. 2:10; Ps. 116:12—19; NW.