Hur man håller det nya budet om kärlek

”Jag giver eder ett nytt bud, att ni skola älska varandra; alldeles såsom jag har älskat eder, så skola också ni älska varandra.” — Joh. 3:34, NW.

 1. Vilket slags kärlek gav Gud uttryck åt, då han sörjde för en lösen, enligt vad aposteln Paulus’ ord ger vid handen?

GRUNDVALEN till Guds största gåva till människorna var på principer grundad kärlek, inte tillgivenhet. Det är detta aposteln Paulus hävdar i Romarna 5:7—10, där han säger: ”Näppeligen vill ... någon dö ens för en rättfärdig man — om nu ock till äventyrs någon kan hava mod att dö för den som har gjort honom gott — men Gud bevisar sin kärlek [agápe] till oss däri att Kristus dog för oss, medan vi ännu voro syndare. ... Ty om vi, medan vi voro Guds ovänner [inte hans vänner], blevo försonade med honom genom hans Sons död, så skola vi, sedan vi hava blivit försonade, ännu mycket mer bliva frälsta i och genom hans liv.” Nej, det var inte någon tillgivenhet som Jehova Gud gav uttryck åt gentemot ofullkomliga, syndiga människor, då han gav sin Son såsom gåva. Vilka egenskaper hade väl människorna, som han kunde tycka om? Han utövade emellertid kärlek, han visade ett på principer grundat, osjälviskt intresse för deras välfärd och deras behov. Han tillgodosåg deras allra främsta behov, sörjde för det medel, genom vilket de kunde bli försonade med honom, livets källa, nämligen hans Sons lösenoffer.

 2, 3. a) Varför måste man ha sådan på principer grundad kärlek för att kunna fullgöra befallningen i Matteus 24:14, och hur ådagalägger Jehovas vittnen sådan kärlek? b) I vilket avseende var Jesus annorlunda än våra dagars filantroper?

² Eftersom vi är Guds Sons kristna efterföljare, krävs det av oss att vi nu besitter detta slag av kärlek. Om vi inte hade sådan kärlek, skulle Jesu profetia om att ”dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer”, innan slutet kommer för denna tingens ordning, aldrig bli uppfylld. Jesus varnade dem som skulle bära ut dessa goda nyheter, i det han sade: ”Människor [skola] överlämna eder åt bedrövelse och skola döda eder, och ni skola bliva föremål för hat från alla nationer för mitt namns skull.” — Matt. 24:9, 14, NW.

³ I våra dagar bär Jehovas vittnen fram de goda nyheterna om Riket i 194 länder, och detta gör de av osjälvisk kärlek. Hur skulle de annars kunna hålla i med att gå till folk i samhällen, städer och byar och använda sin tid och sin kraft på detta sätt, fastän de blir avsnästa och okvädade i så många hem? De följer inte den lättframkomliga väg, som våra dagars filantroper slagit in på, vilka vinner folks tillgivenhet genom penninggåvor, mat eller arbetstillfällen, varigenom de vädjar till folks mänskliga, köttsliga intressen. Ja, det är sant att Kristus Jesus vid två tillfällen genom ett underverk fick mat att så att säga förmera sig, till gagn för de människoskaror, som hade kommit långväga ifrån för att lyssna till honom. Men han gjorde inte detta till en vana, och han visade att han inte ville ha några ”riskristna” bland sina efterföljare. Till en skara sådana människor sade han: ”Ni söka efter mig, icke därför att ni sågo tecken, utan därför att ni åto av bröden och blevo mätta. Arbeta icke för den mat som förgås utan för den mat som förblir till evigt liv, vilken Människosonen skall giva eder.” Han uttalade därpå kraftiga sanningar, som många fann ”upprörande”, och till följd härav ”gingo många av hans lärjungar bort till det som de hade bakom sig och ville icke längre vandra med honom”. De älskade det bröd som förgås men inte sanningen, som ”förblir till evigt liv”. — Joh. 6:25—27, 60, 66, NW.

 4, 5. Vad är det som utvisar att Jesus inte talade om en allmän kärlek till nästan, när han gav sitt nya bud om kärlek?

⁴ Andra lärjungar till honom stannade hos honom till hans förkunnargärnings slut. När han var tillsammans med dem sista kvällen, sade han: ”Jag giver eder ett nytt bud, att ni skola älska varandra; alldeles såsom jag har älskat eder, så skola också ni älska varandra.” (Joh. 13:34, NW) Hur kan det sägas att detta var ett ”nytt bud”?

⁵ Den lag, som Israel hade fått genom Mose omkring 1.500 år tidigare, hade påbjudit: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.” (3 Mos. 19:18) Även om nationens historia utvisade att israeliterna ömkligen hade misslyckats i att hålla denna lag, så hade detta bud funnits där i deras lagsamling under alla dessa århundraden. Uppmaningen att visa allmän kärlek till nästan var alltså sannerligen inte ett nytt bud. Jesus citerade denna lag, när han svarade en spörjande judisk lagexpert, som bad Jesus säga vilket av lagens bud som var det största. Jesus svarade: ” ’Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt sinne och av hela din kraft.’ Det andra är detta: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’” (Mark. 12:29—31, NW) Även om detta lagförbund med Israel blev uppfyllt och undanskaffat efter Jesu död och instiftandet av ett nytt förbund, så fördes likväl dessa två stora buds principer direkt över på den nyligen upprättade kristna församlingen. (Rom. 12:1, 2; 13:8—10; Jak. 2:8) För att komma till klarhet om vad Jesu nya bud innebar gör vi klokt i att först ta reda på vad dessa tidigare bud krävde.

Sinne, hjärta, själ och kraft

 6. Vad fordras av oss, om vi skall älska Gud av hela vårt sinne?

⁶ Hur alltomfattande är inte detta bud att vi skall älska Jehova av hela vårt sinne och hjärta, vår själ och vår kraft! (Mark. 12:30; Matt. 22:37) Sinnet är sätet för förnuftet, och om vi skall älska Gud av hela vårt sinne, måste vi sannerligen använda hela vår intelligens för att lära känna vår Skapare och hans uppsåt och principer, och sedan måste vi på ett förnuftigt sätt tillämpa denna kunskap på allting i livet i överensstämmelse med Guds vilja. Detta kan man inte göra genom att följa en rituell livsstil, genom att utföra rutinmässiga ceremonier eller genom att rabbla upp böner om och om igen ur minnet, sådant som inte kräver att man gör större bruk av sitt förstånd än ett litet barn gör. Den allvise Guden, som har frambragt det ofantliga och förunderliga universum med all dess storslagenhet och rika omväxling, skulle aldrig kunna godta sådana vaga, bristfälliga uttryck såsom värda att kallas tecken på sann kärlek gentemot honom. Om vi skall älska Gud av hela vårt sinne, måste vi följa uppmaningen: ”Bliv ... förvandlade genom att göra om edert sinne, för att ni må kunna för eder själva utröna Guds goda och välbehagliga och fullkomliga vilja.” — Rom. 12:2, NW.

 7. Om vi med vårt förnuft erkänner att vi är pliktiga att tjäna Gud och om vi visar lydnad på grundval härav, kan det då sägas att vi ådagalägger sann kärlek gentemot honom i tillräcklig grad? Förklara.

⁷ Hjärtat betecknar en individs osjälviskhet och oegennytta, den ”kraftstation” där människans tillgivenhet och motiv, hennes samvete och moraliska uppförande alstras. Om vi älskar Gud av hela vårt hjärta, kommer vi inte att tillåta oss att lyda och tjäna honom bara därför att vi känner oss förpliktade eller tvungna att göra det som behagar honom. En sådan halvhjärtad handling skulle utvisa att vi bara var intresserade av en enda sak: av att dra fördelar av Gud, i likhet med en människa som arbetar åt en annan person utan att intressera sig för något annat än den lön hon kommer att få. Den som älskar Jehova Gud av hela sitt hjärta kommer att göra Skaparens vilja, men inte bara därför att han vet att han bör göra den och att hans själva liv beror av att han gör den, utan också därför att han vill göra den, han trår efter att göra den. Hans hjärtas varma tillgivenhet driver honom till att söka behaga sin himmelske Fader. — 1 Joh. 5:3.

 8. Hur kan vi älska Gud av hela vår själ?

⁸ Om du säger dig älska Gud av hela din själ, är det detsamma som att säga att du älskar honom av själva livet såsom en förnuftsbegåvad skapelse. Detta utesluter sannerligen varje möjlighet för dig att bara ägna dig åt tillbedjan av Gud på sabbaten, att älska Gud en enda dag i veckan, att dyrka Gud bara vid vissa, fastställda, tider på året. Livet och tiden är oskiljaktiga begrepp för oss; medan vi lever har vi tid till vårt förfogande, och när vi dör har tiden löpt ut för oss, i varje fall intill den tid, då vår himmelske Fader kan finna det lämpligt att väcka oss till liv igen genom en uppståndelse. Om vi älskar Gud av hela vår själ, kommer hela vårt liv att kretsa kring ansträngningar att göra hans vilja. Vi kommer inte att anse att vi kan förbehålla oss själva den förra hälften av livet och bara ge den senare hälften, ålderdomen, åt Gud. — Pred. 12:1.

9, 10. a) Kan vi älska Jehova Gud av hela vår kraft och likväl arbeta för att skaffa det som vi själva och våra familjer behöver för att uppehålla livet? Hur kan vi göra det? b) Varför är sann och äkta kärlek till Gud en yttring av sådant som hör med till vårt innersta väsen?

⁹ Om vi skall använda hela vår kraft till att älska Gud, innebär detta att vi måste vara energiska i vår tjänst för honom, göra verkliga ansträngningar för att behaga honom. Även om vår kraft med all rätt kan brukas av oss till att skaffa livsuppehället, till att sköta och vårda ett hem och även till tillfällig förströelse, är Jehova Gud likväl den som har rätt till att först och främst få ta vår livskraft i anspråk. När aposteln skrev till människor som redan hade överlämnat livet åt Gud, sade han: ”Följaktligen bönfaller jag eder, bröder, vid Guds medlidande, om att frambära edra kroppar till ett offer, som är levande, heligt, välbehagligt för Gud, en helig tjänst med eder omdömesförmåga.” Eftersom Jehova ”låter allt sitt verk samverka till gagn för dem som älska Gud”, är det bara i sin ordning att vi strävar efter att låta alla våra verk samverka till hans lov och pris och till gagn och nytta för alla andra som älskar honom, eller hur? — Rom. 12:1; 8:28; NW.

¹⁰ Finns det något som skulle kunna gå djupare än denna kärlek, som bibeln säger att vi måste ha till Gud? Vi kan tala om den uppgift som sinnet, hjärtat, själen och kraften har var för sig, då vår kärlek kommer till uttryck, men i själva verket måste alla dessa faktorer samverka, om det vi säger och gör skall bli sant och äkta. Denna kärlek inbegriper varje del av oss, ingenting kan undanhållas.

Hur vi älskar nästan såsom oss själva

11. På vilka sätt kan vi älska nästan såsom oss själva?

¹¹ Jesus sade att vi måste älska vår nästa, men inte i stället för oss själva, utan såsom oss själva, genom att för nästan göra det som vi skulle önska att vår nästa gjorde för oss. Vi väntar oss inte och önskar inte heller att andra människor skall sörja för alla våra behov utan att vi själva skall behöva anstränga oss. Livet skulle berövas större delen av sitt intresse, om andra passade upp oss ideligen. Men vi sätter värde på frikostighet. Vi tycker om att människor delar med sig av goda ting, men inte bara av fysiska, materiella ting, utan särskilt av sådana ting som tillfredsställer våra mentala och andliga behov: stimulerande samtal, uppbyggande, uppmuntrande ord. Vi sätter värde på att bli skyddade från det som är ont och skadligt, att bli varnade, när vi är omedvetna om fara, att få vägledning, när vi befinner oss i tvivelsmål, och att få goda råd, när vi har någon trasslig situation att reda upp. Men vi sätter också värde på att andra människor inte berövar oss vår rätt att träffa slutgiltiga avgöranden eller att göra bruk av vår omdömesförmåga i vad det gäller personliga angelägenheter, när vi sitter inne med fakta. Vi vill inte att andra inkräktar på vår äganderätt genom att stjäla eller missbruka saker och ting som hör oss till, och i ännu högre grad motsätter vi oss att de på ett själviskt sätt tränger sig emellan oss och dem vi älskar: en äktenskapspartner, familjemedlemmar eller vänner. Vi önskar behålla alla dessa ting och alla dessa privilegier för oss själva. Vi bör också önska att vår nästa kommer i åtnjutande av liknande ting, och vi bör göra det som på oss ankommer för att han skall få göra det. Såsom Jesus sade: ”Detta är i själva verket vad lagen och profeterna innebära.” — Matt. 7:12, NW.

Det nya budet

12, 13. a) På vilket speciellt sätt var det meningen att vi skulle ge uttryck åt Jesu nya bud om kärlek? b) Hur visade Jesus en sällsynt kärlek, då han fullgjorde sitt missionsuppdrag här på jorden?

¹² Eftersom lagen och profeterna i flera hundra år hade manat till denna kärlek till nästan, som innebar en allmän omsorg om nästans välbefinnande, måste Jesus ha menat något annat, när han sade till sina lärjungar att han gav dem ett ”nytt bud”. Vad kunde det vara? Hans egna ord ger besked, då han bjuder oss att älska varandra ”alldeles såsom jag har älskat eder”. Inte ens lärjungarna insåg då till fullo hur mycket detta innebar, men de fick snart lära sig det. — Joh. 13:34, NW.

¹³ Såsom Jesu lärjungar längre fram insåg hade Jesus lämnat sitt hem för att vara tillsammans med dem, ja, lämnat sin Fader, sina bröder, sina förtroligaste kamrater och varmaste vänner och alla sina tillhörigheter och privilegier. Allt detta fanns i den himmelska världen, från vilken han hade kommit för att utföra ett missionsuppdrag genom att avstå från sitt andliga liv såsom ”Guds Ord” och födas såsom en människa i ett helt vanligt stall. (Joh. 1:14; Luk. 2:7) Det var sannerligen en genomgripande förändring, oändligt mycket större än den en människa kan uppleva genom att lämna det mest framstegsvänliga, mest blomstrande av alla länder i våra dagar och bege sig till det mest efterblivna, mest utarmade landet på jorden. Men Jesu kärlek nådde inte kulmen därmed; detta var bara början. Fastän han blev en fullkomlig människa, som var syndfri, i alla avseenden överlägsen sin omgivning, levde och verkade han, åt, drack och sov bland människor, som var ofullkomliga, syndiga, sjuka och döende. Om de trettio första åren av hans liv kunde kallas ”normala”, kunde man absolut inte kalla den sista perioden på tre och ett halvt år för ”normal”. Han hade älskat dem som var hans nästa såsom sig själv under alla dessa år, men nu älskade han dem på ett unikt, säreget sätt. Från den ena änden av Palestina till den andra undervisade han dem outtröttligen och gav ut sin kraft till gagn för dem och för att främja sanningen om hans Faders uppsåt. När han inte undervisade offentligen, övade han sina lärjungar. Tidvis strömmade emellertid så mycket folk till honom att de ”icke ens [fingo] tid att äta”. — Mark. 6:31.

14. Hur vet vi att Jesus inte förordade ett asketiskt levnadssätt, även om han gjorde självuppoffringar?

¹⁴ Var Jesus en asket? Nej, inte alls. Han tackade ja till många inbjudningar till både enklare och festligare måltider, såväl som till åtminstone ett bröllop, och han hade säkert trevligt. Han satte värde på att man gjorde honom gott. När Jesus en dag låg till bords hos sin vän Lasarus, använde Lasarus’ syster Maria dyrbar olja till ett värde av omkring 250 kronor för att med den smörja Jesu fötter. Judas gav uttryck åt harm och föregav sig ha kärleksfull omtanke om de fattiga, som kunde ha fått nytta av att man sålt oljan. Men Jesus sade till honom: ”Låt henne vara; må hon få fullgöra detta för min begravningsdag. De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke alltid.” (Joh. 12:1—8) Men vare sig Jesu osjälviska kärlek, som han ådagalade i sin förkunnargärning, uppeggade andra till att i sin tur visa kärlek eller inte, så förblev Jesu kärlek oförändrad; den avtog inte.

15. a) Hur framhöll Jesus för sina lärjungar behovet av kärlek? b) Vilka bjöd det nya budet dem att älska, och på grundval av vad för något?

¹⁵ Bör det då förvåna oss att Jesus den sista kvällen, då han var tillsammans med sina lärjungar, så kraftigt framhöll kärleken, den äkta, på principer grundade kärleken? Mer än trettio gånger talade han om kärleken och om att älska, och tre gånger upprepade han budet om att de skulle ”älska varandra”. (Joh. 13:34; 15:12, 17) Hur skulle de alls kunna bevisa sig vara hans lärjungar, om de saknade sådan kärlek? Gick hans bud ut på att de skulle älska nästan som sig själva? Detta skulle de göra, och de gjorde det också; men detta var inte det nya budet. De skulle älska varandra, ha kärlek inbördes såsom kristna lärjungar och skulle ådagalägga en kärlek lik den Jesus hade visat dem såsom älskade lärjungar, människor som älskade hans Fader, som älskade sanningen och som älskade honom. Han sade till dem: ”Ingen har större kärlek [agápe], än att han giver sitt liv för sina vänner. I ären mina vänner, om I gören, vad jag bjuder eder.” (Joh. 15:13, 14) Morgonen därpå visste de vad han menade.

16. a) Hur visade Jesus en oöverträfflig kärlek till sina vänner? b) Vilka ord bör hans lärjungar då ha påmint sig?

¹⁶ En av dem kan ha sett scenen, men förmodligen bara på avstånd, under det att vi bara kan göra oss en föreställning om den: hans händer hölls samman, den ena på den andra, till dess spiken tog och trängde igenom köttet för att så sjunka in i träet. Blodet började färga hans händer röda, när en annan spik drevs igenom hans fötter. Sedan svängdes pålen, så att den stod upprätt och hela hans tyngd hängde på dessa båda fästen. Sex timmar senare var han död och blev fördenskull skonad från att få sina ben brutalt sönderslagna. Även om hans lärjungar inte allesammans åsåg detta, så fick de snart höra om det av dem som varit åsyna vittnen. (Joh. 19:25—27) Skulle de nu blygas för honom? Skulle de vilja förneka att de hade följt denne man, trott på hans läror, trott att han var Guds utvalde, som skulle härska i Guds rike? I varje fall borde Petrus ha kommit ihåg det som Jesus sade till dem, sedan han tillrättavisat Petrus för dennes känslomässiga invändningar mot förutsägelser om just dessa ting. ”Om någon vill efterfölja mig”, sade Jesus, ”då må han förneka sig själv och taga upp sin tortyrpåle och följa mig beständigt. Ty vemhelst som önskar frälsa sin själ skall mista den; men vemhelst som mister sin själ för min och de goda nyheternas skull skall frälsa den. ... Ty vemhelst som blyges för mig och mina ord i detta äktenskapsbrytande och syndfulla släkte, honom skall också Människosonen blygas för, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna.” — Mark. 8:34—38, NW.

17, 18. a) Vilka kärleksfulla syften fullbordade Jesus genom sin död? b) I vilket underbart förhållande kan vi nu komma in, och hur gör vi det?

¹⁷ Genom sin död fullbordade Jesus det främsta syftet med att han kom till jorden, nämligen att han skulle hävda och förhärliga sin Faders dyra namn. (Joh. 17:6; 18:37) Han sörjde också för en lösen till gagn för alla de människor, som skulle ta emot den och åt vilka han skulle kunna säga: ”I ären mina vänner, ... [därför att] I gören, vad jag bjuder eder.” (Joh. 15:14) Han vann rätten att härska såsom konung i en ny regering, vars säte skulle vara i himmelen, och att verka till gagn för sina efterföljare såsom Guds överstepräst, ”icke en sådan överstepräst, som ej kan hava medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allting, likasom vi, dock utan synd”. — Hebr. 4:15.

¹⁸ Fyrtio dagar efter sin uppståndelse vände Jesus hem igen till den himmelska världen, men han har aldrig glömt det ”distrikt”, där han utförde sitt missionsuppdrag under en tid av trettiotre och ett halvt år. Han härskar nu såsom konung i förhållande till vår jord, nämligen i sitt upprättade rike, och vi kan även nu komma i åtnjutande av hans egen och hans Faders, Jehova Guds, kärlek och tillgivenhet, om vi också bevisar oss vara hans lärjungar. Detta kräver kärlek från vår sida. — Matt. 25:31—40; Joh. 15:7—10.

19. a) Vilken egenskap har människor världen runt lagt märke till att Jehovas vittnen lägger i dagen, och varför är detta något ovanligt? b) Varför tvingar den sanna kärleken dem att leva ett liv som för många inte ter sig ”normalt”?

¹⁹ Jesu trogna lärjungar höll det nya budet, och i våra dagar strävar den nya världens samhälle av Jehovas vittnen också med allt allvar efter att hålla det. Deras nationella och internationella sammankomster har fört dem fram i rampljuset, liksom deras verksamhet från hus till hus har fört dem i kontakt med enskilda familjer i millioner olika hem jorden utöver. Deras varma kärlek till Gud, till nästan och till varandra har omtalats i tidningspressen, i radion och i journalfilmer i många nationer. Internationella motsättningar, nationell tvedräkt och rastvister kan inte slita det kärlekens band som förenar dem. Förföljelse och smälek har inte gjort dem bittra. (1 Kor. 13:6, 7) För många ter sig kanske inte det liv de lever ”normalt”, i det att de regelbundet är med vid församlingens möten tre gånger i veckan och använder en stor del av sin lediga tid under veckoskiftena och på kvällarna till att undervisa i bibeln. Men Jehovas vittnen vet att världen nu för tiden inte är en ”normal” värld och att de tider vi lever i inte heller är ”normala”. Att bibelns profetior på ett påtagligt sätt går i uppfyllelse anger att vi nu lever i den ovanligaste och betydelsefullaste tiden i jordens historia, och detta är faktorer som den sanna kärleken inte kommer att blunda för. Ja, nu när vi står ansikte mot ansikte med Harmageddon, måste vi med allvar besinna att millioner, ja, rentav milliarder, liv inom kort snabbt och definitivt kommer att ändas, varvid de som en gång ägde detta liv kommer att försättas utanför våra kärleksyttringars räckvidd. — Matt. 24:34—42.

20. a) Vad kräver det nya budet om kärlek av envar av oss, vad ett sådant ”normalt” liv beträffar? b) Varför är det så viktigt att nu lära känna och utveckla äkta och sann kärlek?

²⁰ Hur förhåller det sig då med oss såsom individer? Kommer vi individuellt att hålla budet: ”Älska varandra ... alldeles såsom jag har älskat eder”? Är vi villiga att offra det som världen kallar ett ”normalt” liv för att kunna ägna oss åt att hjälpa våra bröder och intresserade personer, som visar att de älskar rättfärdighet, att vinna evigt liv, varvid vi kanske rentav riskerar eller förlorar det egna livet för att tjäna dem? Varje dag gör några av Jehovas vittnen just detta bakom järnridån och på andra håll. Och varför skulle de inte göra det? ”Härigenom hava vi lärt känna kärleken, emedan denne utgav sin själ för oss; och vi äro pliktiga att utgiva våra själar för våra bröder.” (1 Joh. 3:16, NW) Vi måste lära känna den sanna kärleken nu och lära känna den väl, så att kärleken under framtida prövningar, i frestelsens stund och inför svåra avgöranden förmår oss att handla rätt och att härda ut. Då kommer vi att klart inse vad som är kärleksfullt att göra, även om världen skulle försöka slå an våra känslosträngar, väcka känslosamheten till liv hos oss eller göra oss blinda för principer och för det som är till gagn för andra människors liv. — Jak. 1:12; 1 Joh. 4:17, 18.

21. Vilka framtidsutsikter försäkrar oss den sanna kärleken om, när Guds nya ordning nu är för handen, och vad bör vi sporras till att göra?

²¹ Guds nya ordning är för handen, och i den skall hans jordiska undersåtar genom kärlek uppnå resultat som blir tusen gånger underbarare än något av det som själviskheten någonsin har lyckats utföra under den nuvarande ordningen. De skall inte bara göra vår jord till ett bokstavligt paradis utan också till ett andligt sådant, uppfyllt av Guds andes frukt: kärlek, glädje, frid, långmodighet, vänlighet, godhet, tro, mildhet och självbehärskning. Av omsorg om edra utsikter till framtida liv gör vi denna bön till vår: ”Att eder kärlek måtte överflöda allt mer och mer, med exakt kunskap och full urskillning, att ni måtte skaffa eder visshet i fråga om de ting som äro viktigast, så att ni måtte vara felfria och icke bringa andra på fall fram till Kristi dag och kunna bliva uppfyllda av rättfärdig frukt, som kommer genom Jesus Kristus, till Guds ära och pris.” — Fil. 1:9—11, NW.