Frågor från läsekretsen
● Var det nödvändigt för dem som blev döpta med Johannes’ döpelse att senare bli döpta på nytt med Jesu dop? — A. R., USA.
Det som åsyftas med uttrycket ”Johannes’ döpelse” var den döpelse eller det dop som de köttsliga judarna och proselyterna undergick, vilka ångrade sina synder mot lagförbundet. Det var ett dop som Jehova hade bemyndigat och som han bjöd Johannes att utföra. (Luk. 3:2, 3; Joh. 1:33) Eftersom dessa ångrande judars dop var ett vittnesbörd om att de ångrade sina synder mot lagförbundet, skulle detta dop utföras med Guds gillande så länge som lagförbundet ägde giltighet. Detta innebär att detta dop kunde utföras med Guds gillande fram till pingsten år 33 e. Kr. Det finns ingen uppgift om att någon som blev döpt med Johannes’ döpelse, medan denna döpelse ägde gällande kraft, blev döpt på nytt i Jesu Kristi namn.
Johannes blev sänd av Jehova för att bereda folket för Messias’ framträdande. Lagen hade givits judarna som en läromästare för att leda dem till Kristus, men de hade inte såsom nation följt dess läror och var inte i stånd att känna igen och ta emot den som detta förbund visade dem hän till. (Gal. 3:24) Lukas 3:3—6 förklarar: ”Och han gick åstad och predikade i hela trakten omkring Jordan bättringens döpelse till syndernas förlåtelse. Så uppfylldes, vad som är skrivet i profeten Esaias’ utsagors bok: ’Hör rösten av en som ropar i öknen: ”Bereden vägen för Herren [Jehova, NW], gören stigarna jämna för honom. Alla dalar skola fyllas och alla berg och höjder sänkas; vad krokigt är skall bliva rak väg, och vad oländigt är skall bliva släta stigar; och allt kött skall se Guds [medel till] frälsning.”’” Sedan Johannes döparen hade identifierat Jesus såsom ”Guds lamm”, förklarade han skälet till sitt eget predikande och döpande, då han sade: ”För att han skall bliva uppenbar för Israel, därför är jag kommen och döper i vatten.” — Joh. 1:31.
När Jesus började sin förkunnargärning, bjöd han inte alls sina lärjungar, som hade undervisats av Johannes, att de skulle låta döpa sig på nytt i Jesu namn. Deras dop hade utförts av en Guds tjänare i överensstämmelse med Jehovas egna föreskrifter och var därför giltigt. Han gav dem inte heller föreskrift om att de skulle döpa de människor, som skulle komma att bli hans efterföljare, med ett annat dop, så länge hans jordiska tjänst varade. När vi läser i Johannes 3:22 att ”därefter begav sig Jesus med sina lärjungar till den judiska landsbygden, och där vistades han med dem och döpte”, så förstår vi att det dop som då utfördes hade samma innebörd som det Johannes utförde.
Men om någon blev döpt med Johannes’ döpelse efter pingsthögtiden år 33, så var detta inte på sin plats. Det skulle ha inneburit att den döpte inte insåg detta dops innebörd. Vi läser om ett sådant fall i Apostlagärningarna 19:3—5: ”Han frågade: ’Vilken döpelse bleven I då döpta med?’ De svarade: ’Vi döptes med Johannes’ döpelse.’ Då sade Paulus: ’Johannes’ döpelse var en döpelse till bättring; och han sade därvid till folket, att det var på den som skulle komma efter honom, det är på Jesus, som de skulle tro.’ Sedan de hade hört detta, läto de döpa sig i Herren Jesu namn.” Eftersom detta inträffade under Paulus’ tredje missionsresa, som han påbörjade omkring år 52, är det uppenbart att dessa människor hade blivit döpta sedan Johannes’ döpelse hade upphört att äga gällande kraft i Jehova Guds ögon. De blev med all rätt döpta på nytt.
Det är emellertid inte nödvändigt att bli döpt på nytt varje gång en ny profetia i Guds ord blir uppfylld eller någon sanning blir mera klart förstådd. En Guds tjänare, som har blivit döpt och som verkligen har ångrat sin tidigare levnadskurs, kommer att följa Jehovas ledning i dessa ting. När Kristus insattes på tronen som konung år 1914, var det således inte nödvändigt för alla sanna kristna att bli döpta på nytt såsom ett uttryck för att de insåg att han nu härskade. När Johannes döparen pekade ut Kristus såsom ”Guds lamm, som borttager världens synd”, var det inte heller nödvändigt för hans lärjungar att bli döpta en andra gång. Att de tog emot Jesus såsom Kristus var bara i harmoni med deras dop, som de redan hade undergått. Och liksom deras dop fortsatte att äga gällande kraft på den tiden, så var det inte heller nödvändigt att Kristi lärjungar, när Kristus farit upp till himmelen och ”Gud [upphöjde] honom till en överordnad ställning och gav honom i sin godhet det namn, som är över varje annat namn”, visade att de erkände detta genom att bli döpta på nytt. — Fil. 2:9, NW.
Men en förändring i fråga om dopet måste komma när lagförbundet upphörde att äga gällande kraft. Därför var det inte vid början av sin förkunnargärning, utan efter sin uppståndelse och före sin himmelsfärd, som Jesus sade till sina lärjungar: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn, lärande dem att hålla allt som jag har befallt eder.” (Matt. 28:19, 20, NW) Han sade ytterligare till dem: ”Drag eder icke tillbaka från Jerusalem, utan fortsätt att vänta på vad Fadern har utlovat, varom ni hava hört av mig.” ”Ni skola erhålla kraft, när den heliga anden kommer över eder, och ni skola vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och intill jordens avlägsnaste del.” (Apg. 1:4, 8, NW) Alltifrån pingsthögtiden utfördes alltså en annan döpelse, inte ett dop som vittnade om ånger över synder mot lagförbundet, utan ett dop ”i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn”, ett dop som utgjorde en symbol av den troendes överlämnande.