Hur är Gud och Kristus ”ett”?

”JAG och Fadern äro ett.” (Joh. 10:30) Dessa ord, som uttalades av Jesus Kristus, gjorde hans landsmän rasande. De ansåg att hans uttalande var hädiskt, och de var redo att stena honom. (Joh. 10:31—33) Varför blev det så? Hade Jesus Kristus påstått att han var Gud själv, sin Faders jämlike?

Det sammanhang i vilket Jesu ord förekommer i bibelns skildring visar vad han menade. En skara judar hade samlat sig omkring honom, och de krävde att han öppet skulle tala om för dem om han var Messias. Till svar sade Jesus: ”Jag har sagt eder det, men I tron mig icke. De gärningar, som jag gör i min Faders namn, de vittna om mig. Men I tron mig icke, ty I ären icke av mina får. Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa mig. Och jag giver dem evigt liv, och de skola aldrig någonsin förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand. Min Fader, som har givit mig dem, är större än alla, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand. Jag och Fadern äro ett.” — Joh. 10:25—30.

Enhet är inte jämlikhet

Det är tydligt att Jesus Kristus inte påstod att han var sin Faders jämlike. Han sade själv att det inte var i sitt eget namn han handlade, utan i sin Faders namn. Han hade klart för sig sin Faders överlägsna ställning och myndighet, i det han erkände att han hade fått fåren av sin Fader. Han sade uttryckligen att Fadern ”är större än alla”. Samtidigt är Fadern och Sonen ”ett” i uppsåt med avseende på fårens frälsning. Det betyder att de är lika intresserade av fåren, så att de inte tillåter någon att rycka fåren ur handen på dem.

Att det Jesus syftade på inte var jämlikhet i gudomlighet, utan enhet i uppsåt och handling, bekräftas av hans bön, som finns återgiven i Johannes, kapitel 17. Jesus sade: ”Jag har uppenbarat ditt namn för de människor, som du har tagit ut ur världen och givit åt mig. De voro dina, och du har givit dem åt mig, och de hava hållit ditt ord. Nu hava de förstått, att allt vad du har givit åt mig, det kommer från dig. ... Jag beder för dem; det är icke för världen jag beder, utan för dem som du har givit åt mig, ty de äro dina — såsom allt mitt är ditt och ditt är mitt. ... Jag är nu icke längre kvar i världen, men de äro kvar i världen, när jag går till dig. Helige Fader, bevara dem i ditt namn — det som du har förtrott åt mig — för att de må vara ett, likasom vi äro ett.” — Joh. 17:6—11.

Lägg märke till att de tankar Jesus gav uttryck åt i denna bön påminner om hans ord som är återgivna i Johannes, kapitel 10. I kapitel 17 erkände Jesus återigen att det var hans Fader som hade gett honom hans lärjungar, hans får. Det är således samma slag av enhet som åsyftas i dessa två kapitel. Av Jesu bön kan vi förstå att Jesus och hans Fader är ”ett” i samma betydelse som hans sanna efterföljare kan vara ”ett”. (Joh. 17:11) Det är tydligt att Jesu Kristi trogna lärjungar aldrig skulle kunna bli en del av en treenig Gud. Däremot kunde de bli ett i uppsåt och verksamhet. Ytterligare bevis för att Jesus aldrig gjorde anspråk på jämlikhet med sin Fader är att han i sin bön tilltalade sin Fader som ”den ende sanne Guden” och talade om sig själv som sin Faders ”representant” (NW). — Joh. 17:3, 8.

Men någon kan komma med en invändning och påstå: ”När Jesus sade: ’Jag och Fadern äro ett’, uppfattade judarna det så att han menade att han var Gud, och han förnekade inte detta.” Men är det verkligen så? Varför inte undersöka skildringen?

Den katolska översättningen av J. P. E. Benelius lyder: ”Jesus svarade dem: Många goda gärningar har jag låtit eder se av min Fader; för vilken av dessa gärningar stenen I mig? Judarna svarade honom: För en god gärnings skull stena vi dig icke, utan för hädelsens skull och emedan du, oaktat du är en människa, gör dig själv till Gud. Jesus svarade dem: Står det icke skrivet i eder lag: Jag sade: I ären gudar? Om han har kallat dem gudar, till vilka Guds ord skedde, och skriften kan icke göras om intet: huru sägen I då om honom, vilken Fadern har helgat och sänt i världen: du hädar, därför att jag sade: Jag är Guds Son? Om jag icke gör min Faders gärningar, så tron mig icke; men om jag gör dem, så tron gärningarna, om I än icke viljen tro mig, på det att I mån förstå och tro, att Fadern är i mig och jag i honom.” — Joh. 10:32—38.

Varför kom då judar som var utan tro till slutsatsen att Jesus gjorde sig själv till ”Gud”? Av allt att döma på grund av att Jesus tillräknade sig själv krafter som judarna menade enbart tillhörde Fadern. Jesus sade till exempel att han skulle ge ”evigt liv” åt sina ”får”. Det var någonting som ingen människa kunde göra. Men vad de icke troende judarna förbisåg var att Jesus erkände att han hade fått allting från sin Fader, och de förträffliga gärningar han gjorde bevisade att han var sin Faders representant. De hade orätt då de drog slutsatsen att han hädiskt gjorde sig själv till Gud.

Att de icke troende judarna förde ett oriktigt resonemang är också uppenbart av andra tilldragelser. När Jesus utfrågades inför Sanhedrin, blev han falskeligen anklagad för hädelse, inte på grund av att han påstod sig vara ”Gud Sonen”, utan på grund av att han påstod sig vara ”Messias”, den levande Gudens Son. (Matt. 26:63—68; Luk. 22:66—71) Dessutom hade vissa judar vid ett tidigare tillfälle fått uppfattningen att Jesus gjorde sig jämlik Gud, och de ville döda honom som en hädare. Om detta får vi veta i Johannes 5:18: ”Judarna [sökte] ännu ivrigare efter något tillfälle att döda honom, eftersom han inte bara bröt lagen om sabbaten utan också kallade Gud sin Fader och därmed gjorde anspråk på att vara Guds jämlike.” (Hd) Lägg märke till att Jesus inte sade att han var Gud själv, utan att han ”kallade Gud sin Fader”. Jesu icke troende landsmän gjorde emellertid invändningar mot att han gjorde anspråk på att äga detta förhållande till sin Fader, detta särskilda sonskap. Och alldeles som de hade orätt då de betecknade Jesus som en sabbatsbrytare, hade de också orätt då de påstod att Jesus gjorde sig jämlik Gud därför att han ”kallade Gud sin Fader”.

Inte evig som sin Fader

Den enhet eller endräkt som Jesus åtnjöt med sin Fader är naturligtvis långt större och storslagnare än vad som förekommer i något mänskligt förhållande mellan en fader och en son. Redan innan det fysiska universum skapades var Fadern och Sonen ”ett”.

Med avseende på sin föremänskliga tillvaro sade Jesus till icke troende judar: ”Förrän Abraham blev till, är jag.” (Joh. 8:58) I D. Hedegårds översättning lyder orden: ”Jag är, förrän Abraham blev till.” Var det så att Jesus därigenom identifierade sig som Jehova? Hade inte Gud sagt till Mose: ”’Jag är den jag är.’ Och han sade vidare: ’Så skall du säga till Israels barn: ”Jag är” har sänt mig till eder’”? (2 Mos. 3:14) Många översättningar använder uttrycket ”Jag är” både i Johannes 8:58 och 2 Moseboken 3:14. Men uttrycker de båda texterna samma tanke?

Nej, vi vet att de inte gör det, därför att 2 Moseboken 3:14 i den grekiska Septuagintaöversättningen (den översättning som ofta citerades av apostlarna under första århundradet v.t.) lyder: egoʹ eimiʹ ho Ōnʹ — ”Jag är Varelsen.” Detta skiljer sig avsevärt från den enkla användningen av orden egoʹ eimiʹ (jag är) i Johannes 8:58. Verbet eimiʹ i Johannes 8:58 står uppenbarligen i historiskt presens, därför att Jesus talade om sig själv i förhållande till Abrahams förflutna. Åtskilliga översättare visar detta i sitt sätt att återge orden. Så till exempel lyder An American Translation: ”Jag fanns till innan Abraham blev född!”

Att Jesus pekade på sin föremänskliga tillvaro bör inte ha kommit som någon överraskning för judarna. Flera hundra år tidigare hette det i Mikas profetia om Messias: ”Du, o Betlehem Efrata, du som är för liten för att komma att vara bland Juda tusenden, från dig skall åt mig utgå den som skall bli härskare i Israel, vilkens ursprunga är från tidiga tider, från obestämd tids dagar.” (Mik. 5:2, NW) Jesus fanns således till långt före Abraham, men han är inte utan begynnelse. Till skillnad från Fadern, som är ”från evighet till evighet”, heter det att Sonen har ett ”ursprung”. — Ps. 90:2.

Själva det förhållandet att Jesus kallas ”Guds Son” visar att han har frambringats av Fadern och därför är Faderns förstfödde och enfödde Son. Jesus själv sade: ”Jag lever genom Fadern.” (Joh. 6:57) Sedan Sonen kommit till, blev han använd till att skapa allting. (Joh. 1:1—3; Kol. 1:15—17; Hebr. 1:2) Som förstfödd Son åtnjöt han särskild förtrolighet med Fadern. I bibeln heter det att han ”befinner sig på platsen invid Faderns bröst”. — Joh. 1:18, NW.

Jesus återspeglade sin Faders avbild — personlighet och handlingssätt — så fullkomligt att han kunde säga till Filippus: ”Den som har sett mig, han har sett Fadern.” (Joh. 14:9) Därför är det bara genom Sonen som man kan lära känna Gud. Jesus uttryckte det så här: ”Allt har av min Fader blivit förtrott åt mig. Och ingen känner, vem Sonen är, utom Fadern, ej heller vem Fadern är, utom Sonen och den, för vilken Sonen vill göra honom känd.” — Luk. 10:22.

Tänk vilken storslagen enhet som råder mellan Jehova Gud och hans förstfödde Son! De är alltid ”ett” i uppsåt och verksamhet. Men som bibeln tydligt visar är de inte jämlika. Sonen erkänner alltid sin Faders högre ställning, i det han underordnar sig under sin Fader såsom sin Gud och har sin lust i att göra sin Faders vilja. ”Han som har sänt mig”, sade Jesus, ”är med mig; han har icke lämnat mig allena, eftersom jag alltid gör, vad honom behagar.” (Joh. 8:29; 1 Kor. 11:3) Jesus är således verkligen inte ”Gud Sonen” eller den ”andra personen” i en treenig Gud, utan han är ”Guds Son”. — Joh. 20:31.

[Fotnoter]