Mogenhet nödvändig för tillväxt
1. I vilka särskilda avseenden är framåtskridande mot mogenhet nödvändigt?
NÄR VI i vårt föregående studium (§9) avhandlade de olika sätt, på vilka vi kan gå framåt mot mogenhet, sade vi, som ni kanske kommer ihåg, att det fanns ”ett annat medel, som ännu återstår att nämna”. Vad är det för ett medel? Helig tjänst. I de flesta ämnen skall det till både teori och praktik för att man skall göra framsteg. Vi önskar nu betona det senare, praktiken, och särskilt behovet av att vår tjänst får förbättrad kvalitet. Med andra ord tillväxt i utveckling, ty det är möjligt att förete en ökning, utvidgning, och ändå inte växa till i utveckling. Några synpunkter på vårt här ovan angivna ämne gäller organisationen som ett helt eller varje grupp av Herrens folk kollektivt. Men vi har alltid i tankarna den tillämpning och vädjan som gäller dig individuellt, vare sig du länge och regelbundet har läst Vakttornet eller har börjat alldeles nyss. Ja, till dig, som har denna tidskrift och läser den, till dig vill vi tala som till en vän, öppet och direkt.
2. Vilka tre illustrationer begagnas för att belysa detta ämne?
2. När vi ser efter i Guds ord, finner vi att detta ämne belyses av tre huvudsakliga illustrationer eller bildliga framställningar, nämligen 1) en byggnad eller någonting uppbyggt, det må vara en stad eller ett tempel, 2) människokroppen och 3) det naturliga växandet från frö till planta eller träd, som bär frukt. Vi har inte för avsikt att behandla dessa bilder var för sig i tur och ordning, utan ämnar i stället undersöka hur det finns vissa gemensamma faktorer, som särskilt framhålles i var och en av dem, och ta reda på vilka som är av väsentlig vikt och betydelse.
Den första faktorn
3. Med vilket uppsåt för ögonen bygger Gud sitt tempel och sin stad?
3. Den första av dessa gemensamma faktorer är uppsåtet, syftet. Varför låter Gud bygga ett tempel eller en stad? Aposteln Petrus besvarar denna fråga åt oss. Sedan han både omnämnt det tempel som är uppbyggt av levande stenar och också anfört ett citat beträffande den heliga staden, Sion, går han vidare och identifierar de sanna troende, som har den dyrbara insikten om varför de har blivit förda in i Guds stad och Guds tempel, nämligen för att vara ” ’ett folk för särskild besittning, för att ni skulle vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna’ hos honom, som kallade eder ut ur mörkret in i sitt underbara ljus”. Underlåt inte att taga reda på och foga dig in i Guds uppsåt beträffande dig. Fastän du kanske är den yngste i deras familj eller krets som har överlämnat sig åt Jehova till att göra hans vilja, vill vi gärna se dig såsom ett ”nyfött barn” ”växa till frälsning” för att uppnå mogenhet, fullständighet i växt och utveckling. Det tvåfaldiga förnämsta kravet på dylik växt gäller hjärtat och munnen och är mycket enkelt och klart uttryckt i dessa ord: ”Med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen förkunnar man offentligen till frälsning.” — 1 Petr. 2:2, 7, 9; Rom. 10:10; NW.
4. Hur illustreras Guds uppsåt med avseende på hans folk genom vinträdet?
4. Återigen, varför låter Gud frön eller säd sås ut eller en vinstock eller träd planteras? Svaret är detsamma i varje fall: att det skall frambringas frukt till hans lov. (Jes. 61:3) Detta är uppsåtet eller syftet. Jesu ord går rakt på sak, när han brukar vinträdet som illustration: ”Var gren i mig som icke bär frukt tager han bort, och var och en som bär frukt rensar han, för att den må bära mera frukt.” Detta måste du ha klart för dig! Den himmelske Fadern, såsom ägare och vingårdsman, spanar efter och förväntar frukt, och sedan mera frukt, ty, sade Jesus, ”min Fader blir förhärligad därigenom att ni fortsätta med att bära mycken frukt och [på det sättet] bevisa eder vara mina lärjungar”. (Joh. 15:2, 8, NW) Detta vill säga beständig ökning, förkovran, såsom följd av ett moget växande. Det är inte någon orimlig förväntan, ty Fadern sörjer på allt sätt nådefullt genom sitt ord och genom sin organisation och genom sin andes tillhjälp för att detta skall kunna åstadkommas. Råka nu inte i panik, därför att du bara nätt och jämnt har kommit till kunskap om dessa ting. Gud är inte otålig. Han är lik jordbrukaren, som ”väntar ... oavlåtligt på jordens dyrbara frukt och utövar tålamod i fråga om den ... Utöva också ni tålamod; gör edra hjärtan fasta.” — Jak. 5:7, 8, NW.
5, 6. a) Vad för slags frukt förväntar och fordrar Jehova? b) Avtäcker Skriften någon ytterligare synpunkt på fruktbärandet?
5. Men, frågar du kanske, vad för slags frukt väntar och fordrar Jehova? Många religiösa sekter, både kristna och icke-kristna, lär att en rätt vandel och karaktärsutveckling som ådagalägges genom tålamod, vänlighet osv., är gudaktighetens frukt. Låt dig inte bedragas. Låt oss se, hur Jesus själv svarade på frågan. Sedan han hade talat om vinträdet, förklarade han för sina lärjungar (och för oss), hur han hade fört dem tillsammans i mycket nära gemenskap såsom vänner och hade anvisat åt dem att ”fortsätta att bära frukt”. Slutligen definierar han exakt, vad han menar med att bära frukt: ”Ni i eder tur [sedan ni hava mottagit anden] skola bära vittnesbörd.” Han bekräftade detta längre fram, när han sade: ”Ni skola vara vittnen om mig ... intill jordens avlägsnaste del.” I våra dagar har detta avseende på vittnesbördet om den på tronen insatte Konungen och hans rike, såsom Jesus förutsade. — Joh. 15:16, 27; Apg. 1:8; Matt. 24:14; NW.
6. Förbundet med frambärandet av vittnesbördet, såsom någonting som kommer till och inte kan skiljas därifrån, är resultatet, nämligen ökningen i de människors antal, hos vilka vittnesbördet väcker gensvar och som också blir lärjungar. Detta är alltsammans en del av frukten eller fruktbärandet, inbärgandet eller insamlandet av troende i organisationen, alldeles såsom väl befästa troende var frukten av apostelns mödor. — 2 Kor. 3:1—3. Jämför också Apostlagärningarna 1:8 och Matteus 28:19.
Den andra faktorn
7. Hur kastas genom Psalm 122 ett klart ljus över vikten av enhet och samarbete?
7. Den andra av dessa gemensamma faktorer är den som består i enhet och samarbete under huvudet. Detta är av yttersta vikt. Låt oss ta bilden av Guds stad, Sion eller Jerusalem, och se vad Psalm 122 har att säga beträffande den. Den är en ”stad, där hus sluter sig väl till hus”, ”en sann stad, helt och hållet sammanfogad till ett”. (Ro) Emedan Jehovas hus, templet, befinner sig däri, utgör den medelpunkten för förenad tillbedjan. Den utgör också det styrande centrum för hela nationen med domarsätet och den regerande Konungens tron. Den är inte någon tyst och stilla stad; den genljuder av lovprisning och tacksägelse. Jehovas folk flockas dit just för att frambära lovprisning. Detta är det starka band, som förenar alla sanna israeliter, både ”bröderna” (det andliga huset) och deras ”vänner”, deras ”följeslagare” (AV), som tvingar alla till att beständigt söka och bedja för Jerusalems frid och välgång, i vetskap om att ”det skall gå dem väl, som älska dig” (AV).
8. På vilket sätt ger denna psalm ledning i personliga angelägenheter i gruppens liv?
8. Vilken storslagen bild Psalm 122 ger av Jehovas rikesorganisation under dess regerande konung, domare och präst, Kristus Jesus, och av Jehovas folk som tjänar under dess ledning! Ser du dig själv på denna bild? Har du samma känslor för den grupp av Jehovas vittnen, som du är ansluten till, som David hyste för den älskade staden, och betraktar du gruppen på samma sätt som han betraktade Sion? Söker du utföra din del i att bekantgöra Jehovas namn i en anda av tacksägelse, i det du aldrig gör något som kan fördärva gruppens frid och enhet, utan alltid söker dess välgång och tillväxt? Eller hyser du, fastän du varit i sanningen länge nog för att veta bättre, ett odödligt groll mot någon i gruppen, som för länge sedan vållade dig någon oförrätt, vilken aldrig blev uppklarad (kanske på grund av sårad stolthet på ömse sidor)? Om emellertid den personen fortfar med att vara med i gruppen, är med på mötena och tär del i vittnandet, då bör du, till gagn för friden och enheten i den gruppen, uppriktigt godtaga honom såsom en medbroder. Lämna åt Herren att döma honom. Vi begär inte att du skall bli särskilt god vän med honom, men vad vi säger, är att du inte bör inta en hållning som om du personligen betraktade honom som för alltid utesluten ur gemenskapen såvida inte gruppen som ett helt gör det. Får du inte själv helt oförtjänt röna barmhärtighet och långmodighet? Din egen välgång och din egen växt till mogenhet i Jehovas tjänst och ynnest beror på din kärlek till honom och hans organisation och alla som håller sig inom dess gränser. — Ps. 122:6; Hebr. 12:15; 1 Joh. 4:7, 20, 21.
9. Vad betonas beträffande Sion i Psalm 48:13—15?
9. Giv noga akt på Sion. Lägg märke till hur det verkar, insup dess ande, bli medveten om och uppskatta dess styrka; i första hand till ditt eget gagn som en hjälp till mognad i fråga om tjänstens kvalitet, men också för att du må bli hänförd och i stånd till att ”förtälja för nästa generation”. — Ps. 48:13—15, AT.
10. a) Hur ges i Efesierna 4:11—16 en träffande illustration av organisationen? b) Vad är värt att särskilt lägga märke till vid dess tillämpning?
10. Låt oss så vidare tänka på bilden med människokroppen, vilken utgör utgångspunkten för Paulus’ framställning i Efesierna 4:11—16 (NW). Det talas där om organisationen, som började i sitt barnastadium då på hans tid och som nu når sin mognad, utvidgad, men med samma centrala kärna, vilken består av de kristna som är smorda med Guds ande. Vilken underbar bild av enhet och smidigt samarbete! Den har förut kommenterats i dessa spalter, men den tål att betraktas på nytt! Tänk bara på den enkla handlingen att äta. Ögat ser en godbit på bordet. Armen sträckes ut och leder handen på ett osvikligt sätt, fingrarna griper matbiten försiktigt utan att skada den, upp kommer underarmen likt en välbalanserad lyftkran, som verkar från armbågen, och då, just i rätta ögonblicket, öppnar sig munnen, och det slår aldrig fel att födan hamnar på rätt ställe. Lika perfekt fungerar också organisationen såsom ett helt. Fungerar din grupp också så? Vad är hemligheten? Aposteln svarar: ”Hela kroppen [verkar] — genom att den är harmoniskt sammanfogad och eftersom, den är danad till att samarbeta genom varje led, som giver vad som behöves, enligt varje särskild lems funktion i tillbörligt mått — för kroppens tillväxt till sin egen uppbyggelse i kärlek.” (Ef. 4:16, NW) Bekymra dig inte om hur andra delar av kroppen är sammanfogade och vilka anvisningar som ges åt dem. Det är huvudets sak. Ditt åliggande är att inse och uppskatta din egen ställning, din egen uppgift i gruppen på platsen, eller i Betelhemmet eller missionärshemmet. Också de som är fysiskt isolerade eller befinner sig bakom någon ”järnridå” är alltjämt en del av organisationen, som de är förbundna med genom osynliga, eller kanske underjordiska, ”leder och senor”. — Kol. 2:19, NW.
11. Vilka frågor av praktisk innebörd, grundade på denna illustration, bör vi ställa till oss själva?
11. Vare sig man är en liten ”led” i den lokala ”kroppen”, såsom t. ex. en förordnad tjänare eller patrulledare (sar, en som går i spetsen eller en ”furste”), eller man inte har något särskilt åliggande, så har i alla fall ”varje särskild lem” sin funktion. I människokroppen har varje lem, varje cell, sin del att utföra för att bidra till att kroppen skall arbeta friktionsfritt och växa obehindrat och får inte endast ta emot näring och ledning, utan måste också vidarebefordra och tillhandahålla någonting till gagn för de andra lemmarna. Hur förhåller det sig med dig i detta hänseende? Tar du beständigt emot utan att någonsin föra något vidare till andra? Behöver du alltid få hjälp att komma ut i arbetet med att frambära vittnesbördet, och gör du aldrig tillräckliga framsteg för att kunna hjälpa till med att visa någon annan, hur det skall gå till? (Hebr. 5:12) Har du kommit in i ett slags slentrian, så att du visserligen regelbundet besöker mötena, men aldrig öppnar din mun, fastän du mycket väl skulle kunna göra det? Eller är du en livfull medlem, som alltid söker att själv göra framsteg genom att göra åtminstone något för att bidra till deras framsteg och stadiga tillväxt, som du är förbunden med? Det betyder att vandra ordningsfullt i den framåtskridande rutin som föreskrives för kroppen under ledning av dess huvud, Kristus Jesus, i det att man understöder alla dess regelbundna strävanden.
12. Enligt vilket mönster och i vilken ande växer organisationen, och hur bör detta påverka oss?
12. Lägg också märke till den ande, vari detta skall ske. ”Låt oss ... genom kärlek växa upp i allting”, i osjälvisk hängivenhet för organisationen och orubbligt fasthållande vid den, därför att den är Herrens. Det är inte någon mänsklig organisation. Den är andlig, ”en kropp ... och en ande”, och du bör betrakta hela anordningen och dem som befinner sig i den i enlighet därmed. Betrakta inte dina bröder ”efter köttet”. Det leder bara till svårigheter. Du kommer att vara partisk och gynna dem som du finner tilltalande och begränsa ditt umgänge till dem samt ignorera de andra och vara snar att kritisera dem. För kroppens enhets skull bör du låta den personliga synpunkten vara underordnad den som gäller organisationen i en ande av djup uppskattning av det stora privilegiet att få vara meddelaktig i den. Gör därför ditt hjärta större och vidga din bekantskap med och kännedom om dina bröder, såsom Paulus måste uppmana korintierna att göra. — Ef. 4:3, 4, 15, NW; 2 Kor. 5:16; 6:11—13.
13. Vilket särskilt behov understrykes genom de här nämnda illustrationerna?
13. Önskar du växa till mogenhet och förkovra dig i fråga om kvaliteten av din tjänst? Det är vi säkra på att du gör. Kan du då inte, med hjälp av dessa båda från Skriften hämtade illustrationer med staden och människokroppen, inse hur livsviktigt det är att ha en rätt uppfattning om Herrens organisation och uppskattning av den, vad den betyder och hur den fungerar? Och att ha denna uppfattning och uppskattning, inte bara i teorien, utan också i praktiken, genom att leva efter dess normer och ta del i dess verksamhet? Konungen och Huvudet, Kristus Jesus, tillhandahåller all den behövliga hjälpen för vårt växande till mogenhet i Rikets tjänst, men vi kan dra nytta av denna källa till den hjälp vi behöver endast genom att hålla oss i nära förbindelse med den teokratiska organisation som är uppbyggd under honom.
14, 15. a) Finns det ett särskilt tjänsteåliggande utöver arbetet med att frambära vittnesbördet, och hur kan det fullgöras? b) Vad betyder detta i praktiken?
14. Under det förflutna året har mycken uppmärksamhet ägnats åt behovet av att växa till mogenhet i helig tjänst, ”de heligas utbildning för arbete som tjänare”, med tanke på dem som är unga i sanningen och även andra som är mycket äldre i sanningen, men som ändå av en eller annan orsak behöver mycken hjälp, förutom de många som alldeles nyss har börjat visa intresse. Det är ett stort privilegium att vara med i det arbete som går ut på att frambära vittnesbördet, och ett ännu större att ha del i det arbete som åligger en tjänare och som går ut på att hjälpa till med att öva och utbilda andra. Drag därför till fullo nytta av varje föranstaltning som göres av Sällskapet, det synliga redskap som brukas av organisationen, genom alla de olika slag av möten som anordnas och alla Sällskapets olika publikationer, förutom den hjälpande hand som räckes ut av dess många förordnade tjänare för att på ett praktiskt sätt ge bistånd i den direkta tjänsten på fältet. På det sättet kommer du inte endast att bli säkert befäst som en regelbunden och nitisk förkunnare av budskapet om Riket, utan du kommer också, likt organisationen själv, att göra beständiga framsteg i riktning mot det fulla mått av växt, som tillhör mogenheten. — Ef. 4:12, NW.
15. Detta betyder i praktiken att inte endast öka mängden av timmar som användes till att vittna, utan också att ge dessa timmar mera värde och innehåll genom en tjänst av bättre kvalitet. Det betyder att ge ett mera effektivt, kraftigt vittnesbörd, i enlighet med varje individs olika behov. Detta kräver mogenhet i omdöme och urskillning å det enskilda vittnets sida, men är mera välbehagligt i Jehovas ögon och till mycket större hjälp för den som lyssnar, vilken möjligtvis är ett av de ”andra fåren”. Dessutom kommer du att finna arbetet mycket mera intressant och fruktbringande, och du kommer att erfara innebörden i orden: ”Må ni bliva ståndaktiga, orubbliga, i det att ni alltid hava fullt upp att göra i Herrens verk, då ni veta att edert arbete icke är förgäves i förbindelse med Herren.” — 1 Kor. 15:58, NW.
16. Vilken livsviktig varning inskärpes genom det förhållandet, att det finns bara en ”säd”, en kropp, ett vinträd, en stad?
16. Låt ingen röva från dig genom att avleda din uppmärksamhet och hängivenhet och tjänst från den enda organisationen. Paulus måste på sin tid uttala en skarp varning för detta. (1 Kor. 1:10—13, NW) Såsom han säger i sin argumentering i Galaterna 3:16, 29 (NW), finns det endast en ”säd, vilken är Kristus”, inbegripet dem under honom som ”tillhöra Kristus”, i det att de har del i samma himmelska hopp; och medlemmar av denna klass utgör i denna tid den synliga styrande kretsen för Jehovas vittnen. Ja, det finns bara denna enda andliga Kristi ”kropp”, bara det enda sanna vinträdet, bara det enda berget, Sion, som uppfångar och återkastar Jehovas härlighet. Därmed avses bara den enda ”skara” som på ett välbehagligt sätt förkunnar det ord som givits av Herren, såsom det är förutsagt i Psalm 68:12 (där det enligt AV heter: ”Herren gav ordet; stor var skaran av dem som förkunnade det.”). Dessa fröjdar sig också över att se det inspirerade ordet i vers 7 av denna psalm uppfyllas: ”Gud för hem de ensamma, han leder fångar ut till välgång; endast de upproriska bo i ett förtorkat land.” (AT) Utöva därför mogen urskillningsförmåga och låt dig inte bedragas av någon som är ”uppblåst ... utan tillbörlig orsak på grund av sin köttsliga sinnesinställning”. Fortsätt i stället att ”växa med den tillväxt som Gud giver” genom glad och villig samverkan med hans kropp av hängivna människor, i det att du ”håller fast vid huvudet”, ty ”skilda från mig”, sade Jesus, ”kunna ni icke göra [frambringa] någonting alls”. — Kol. 2:18, 19; Joh. 15:5; NW.
Den tredje faktorn
17, 18. På vilka sätt ställer Jesajas profetia Sions tillväxt i förgrunden och ger oss uppmuntran beträffande den?
17. Den tredje och slutliga gemensamma faktorn, som vi skall diskutera, är den i fråga om tillväxt, i betydelsen ökning, utvidgning, och i betydelsen förbättring, förkovran, som vi redan i någon mån har berört. Tillväxt, ökning, utvidgning, är ett av de stora temata som behandlas i bibeln, från första kapitlet i Första Moseboken och vidare framåt. Låt oss ett ögonblick betrakta det från Sions synpunkt.
18. Vi börjar med Jesajas profetia, som kungör att från den tidpunkt då bördan att utöva den nya världens herradöme lägges på Fridsfurstens skuldror, vilken blev insatt på tronen i det himmelska Sion år 1914 (e. Kr.), skall det ”på tillväxten av hans herradöme och på friden ... ingen ände vara”. Vidare har hela nationen av Jehovas folk del i denna tillväxt eller ökning: ”Du har mångdubblat nationen, du har förökat dess glädje.” Profetian förutsäger också att när Sion blir återställt till Guds ynnest, ingår Gud ett förbund, vari han lovar att förse denna rikesorganisation med all den livsviktiga utrustning som den behöver: ”Min ande, som är över dig, och mina ord, som jag har lagt i din mun, skola icke vika [bort] ... ’från nu och till evig tid’.” Med vilket resultat? Jehovas härlighet ses vila över hans organisation likt den tidiga morgonens solstrålar, som i glans återkastas från denna på bergskrönet belägna stad. Detta tilldrar sig alla de människors uppmärksamhet som älskar rättfärdighet, och såsom vi nu erfar, kommer de i stora flockar likt ett moln av duvor som flyger hem. Så här säges det till Sion: ”Lyft upp dina ögon runt omkring och se! Alla församla de sig, de komma till dig ... När du ser det, skall du vara strålande glad, och ditt hjärta skall bulta och svälla.” — Jes. 9:3, 6, 7; 59:21; 60:1, 4, 5, 8; AT.
19, 20. Vilka utmärkande drag kännetecknade den första församlingens tillväxt, och hur bör detta beröra oss?
19. Den första uppfyllelsen, miniatyruppfyllelsen, av många av dessa profetior, vilken inträffade i den första församlingens dagar, utgör en eggande stimulans för tro och förväntan i dessa dagar, då den större och slutliga uppfyllelsen sker. Tänk på det plötsliga språng till liv och verksamhet, som den lilla skaran på omkring 120 personer fick uppleva i Jerusalem, sedan den på pingstdagen hade erhållit den absolut nödvändiga utrustningen genom den heliga andens utgjutande. Tre tusen första dagen! Kort därefter ”blev männens antal omkring fem tusen”. Och lite senare: ”Sådana som trodde på Herren fortsatte att fogas till dem, både män och kvinnor i stor mängd.” Hur deras hjärtan måste ha svällt av tacksamhet! Och ännu bättre: ”Guds ord fortfor att växa [tillväxt i fråga om utrustning], och alltjämt ökades lärjungarnas antal i Jerusalem mycket, och [tänk bara!] en stor skara präster började bliva tron lydiga.” Hur måste inte lärjungarnas hjärtan ha klappat av hänförelse! Skulle inte ditt hjärta också göra det, om du såg en rad präster sitta längst ner i Rikets sal och anamma sanningen? På den tiden mätte inte de kristna sin tillväxt genom månadsrapporter, men: ”Församlingarna fortsatte att befästas i tron [i det de växte till mogenhet] och att tillväxa i antal dag efter dag.” — Apg. 2:41; 4:4; 5:14; 6:7; 16:5; NW.
20. Vi vet, från kapitel 8 i Apostlagärningarna, att förföljelse endast tjänade till att åvägabringa utökning eller tillväxt i ännu större skala, men detta rättfärdigar inte den åsikt, som ibland uttalas i obetänksamhet, att våldsamt motstånd måste till för att det skall kunna bli någon tillväxt i antal. Läs själv vad som omtalas i Apostlagärningarna 9:31.
21. Vilken anmärkningsvärd skillnad är det mellan tillväxt i betydelsen utvidgning och i betydelsen förkovran?
21. Vi har ingalunda uttömt detta ämne, men när vi nu närmar oss slutet av denna artikelserie, är det några slutliga påpekanden som vi önskar göra. Såsom vi just har sett, är den bild som profetian tecknar för oss med avseende på Sion en god illustration av tillväxt i antal. Men illustrationen med människokroppen är en bild av ett växande till mogenhet, snarare än av numerär tillväxt eller ökning. En fullvuxen människa har bara tio fingrar och tio tår, lika många som ett barn har. De har vuxit eller utvecklats, det är allt. Men det är detta växande till mogenhet som vi har främst i tankarna, därför att vi känner att det är detta som bäst behövs just nu, när vi betraktar situationen världen utöver. I vilka avseenden? (Vi frågar varje enskild läsare: Lägger du märke till dessa punkter för att se hur de passar in på dig själv?)
22. Vilket särskilt behov ser vi i vår tid i fråga om 1) studium, 2) möten och 3) arbetet med att frambära vittnesbördet?
22. Vi har en känsla av att det finns många, alltför många, som tycks vara nöjda med att bara vara i sanningen och glädja sig över den tröst och det hopp som det skänker och över delaktigheten i den nya världens samhälle. Ja, det är verkligen som att leva i en annan värld. Till alla dessa säger vi, att det behövs tre saker: 1) Att man inte endast läser denna och andra av Sällskapets publikationer, utan tar itu med ett flitigt studium av Skriften med deras tillhjälp. Att vara till hjälp därvidlag är, när allt kommer omkring, det förnämsta syftet med denna litteratur, i all synnerhet med denna tidskrift. 2) Att man inte endast regelbundet är med vid mötena (och rapporterna visar, att somliga inte är det, även när det lätt skulle gå för sig), utan frågar sig själv: Hur bidrar jag i praktiken vid dessa möten till att hjälpa både mig själv och andra att uppbyggas i kunskap och förstånd och till att framkalla så stor uppskattning, att den tar sig uttryck i handling, och till att biträda i utbildningen för arbetet som tjänare? 3) Att man inte endast tar del i vittnandet just så mycket, att man kan bli erkänd som en rikes förkunnare, kanske ett stumt vittne med tidskrifter eller löpsedlar, utan frågar sig: Hjälper jag mig själv och andra att göra framsteg i Herrens verk? Att man inte helt enkelt säger, när det inte blir något resultat: Nåja, jag har i alla fall gjort mitt bästa, utan frågar: Hur kan jag förbättras i fråga om min tjänsts kvalitetf Är jag så stark i tron och upptänd av uppskattning, att jag är besluten att hålla fast vid arbetet under alla förhållanden och ”att bära ett grundligt vittnesbörd om de goda nyheterna om Guds oförtjänta godhet”? — Apg. 20: 24, NW. Se också 1 Korintierna 9:24—27 och 1 Timoteus 4:16.
23. Är andligt växande i någon mening automatiskt, eller kan det framtvingas?
23. Gör detta klart för dig. Andligt växande sker inte automatiskt. Man kan inte ta för avgjort, att tillväxt i kunskap kommer att leda till tillväxt i nit och duglighet i helig tjänst. Det finns alltför många ogynnsamma inflytanden, både från det ofullkomliga köttet och utifrån. Det andliga växandet kan inte jämföras med det fysiska, som för det mesta sker utan medveten ansträngning. Inte heller kan vi komma dig att växa till mogenhet. Du kan inte ens komma dig själv att växa. Det är Gud som beständigt ”kommer det att växa”, och när vi ser på oss själva måste vi medge, att ”precis hur det går till [veta vi] icke”. (1 Kor. 3:5—9; Mark. 4:27; NW) Det är med all säkerhet inte på något sätt vår egen förtjänst. Detta betyder emellertid inte, att vi inte har någon del däri. Det har vi, och därtill en mycket viktig del, såsom vi har framställt i det föregående. Vi behöver tålamod, beslutsamhet och uppmuntran. Och i fall någon tycker, att denna oupphörliga maning till att växa till och göra framsteg knappast är berättigad och att den anger en inställning av rastlöshet och ständig otillfredsställelse, så låt oss ta vår slutliga illustration i betraktande. Den är grundad på Skriften.
Som ”har sitt frö i sig självt”
24, 25. a) Hur göres ökning och tillväxt särskilt påfallande i skapelseberättelsen? b) Vilka framträdande drag utmärker den föranstaltning som gjordes för tillväxten?
24. Låt oss vända oss till det första kapitlet i Första Moseboken. Vi läser i vers 11 (1878), att på den tredje skapelsedagen sade Gud: ”Frambringe jorden gräs” och andra former av växtlighet, örter och träd, men lägg märke till att det heter, att ”vart och ett ... har sitt frö i sig självt”. Därpå talas det om skapandet av högre livsformer och slutligen om kronan på verket, då människan gjordes till Guds avbild, och i samband därmed läser vi: ”Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: ’Varen fruktsamma och föröken eder [frambringen eder art i överflöd] och uppfyllen jorden.’ ”Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.” — 1 Mos. 1:11, 20, 22, 28, 31.
25. Vilken lust och glädje det måste vara att verkligen skapa någonting! (Mycket förmer än människans bemödanden att förbättra ett mönster eller en modell som funnits tidigare och sedan kalla resultatet en ”skapelse”.) Gud kunde naturligtvis ha förbehållit sig rätten och privilegiet att direkt skapa allt levande. Men i stället gav han upphov åt den mest sinnrika och förunderliga anordning, i det han delade upp varje släkte eller art i manliga och kvinnliga individer, varigenom skapelserna själva kunde få den outsägliga glädjen att fortplanta sig, var efter sin art, i lydnad för de av deras Skapare bestämda lagarna för dessa funktioner. Lagar som är oändligt varierande, men likväl rättar sig efter allmänna fastställda principer, ända ned till växtvärlden. (Detta är förvisso ett av de enklaste, mest dräpande argumenten mot evolutionsteorien, ty hur skulle idén till en dylik föranstaltning och bestämmelse kunna tillskrivas något annat än ett absolut överlägset sinne med genial uppfinningsförmåga och fullkomlig intelligens.) Vad var hemligheten med denna anordning? Vi finner den i detta ord: Som ”har sitt frö i sig självt”. Därav kommer den starka åstundan, eller snarare den rastlösa driften, till att förmera och föröka sig, som av Gud är nedlagd hos det skapade. Gud frambragte endast själva förutsättningen, gav den första starten, i varje särskilt fall, och gav därpå åt alla befallningen att vara fruktsamma och föröka sig, och det i överflöd. I överflöd? Med slösande alstringskraft tycks vara ett bättre uttryck, när vi tänker på den föranstaltning som gjordes i nästan varje fall.
26. Hur kan det i vilket som helst givet område avgöras, om vilket centrum eller samfund det med rätta kan sägas, att det har sitt frö i sig självt?
26. Se hur detta är tillämpligt såsom en passande illustration till uppmuntran för oss. Det stora flertalet av våra läsare är anslutna till någon grupp av Jehovas vittnen. Ni har er mötesplats i en Rikets sal eller ett missionärshem eller ett privat hem, och i allmänhet hänger det där någonstans en karta över det distrikt som er grupp ansvarar för. Försök att se det där distriktet för dig, vare sig det är ett stadsdistrikt eller ett lantdistrikt eller en blandning av båda. Det kan vara i ett land, där nästan varje familj äger en bibel, och nästan säkert finns där ett antal religiösa byggnader, där man har antingen bibeln eller andra heliga skrifter. Men kan det sägas om något av dessa centra, att det ”har sitt frö i sig självt”? Du vet mycket väl, att blotta besittningen av en bibel inte på något sätt anger, att sanningens frö eller säd, det livgivande budskapet, har tagit sin boning i detta religiösa hem eller samfund och grott och spirat upp där. När du ser fakta i ögonen måste du, utan att därför vara inbilsk, komma till insikt om att liksom det i berättelsen i Första Moseboken talas om blott en enda plantering av Jehova, så finns det i hela det området bara en enda ”plantering” av Jehovas organisation, och den består av er grupp av Jehovas vittnen, hur liten denna än må vara. Vilken oskattbar förmån det är att bli identifierad med denna grupp, som i hela detta distrikt är ensam om att med sanning kunna sägas ha ”sitt frö i sig själv”!
27. Hur inskärper denna illustration vårt stora och glädjefyllda ansvar?
27. Naturligtvis kunde Gud, som känner deras hjärtan, vilka är benägna för rättfärdighet, med lätthet förbehålla sig rätten och förmånen att direkt skapa, eller uppväcka, allt intresse hos människor av en god vilja, i det han för dem uppenbarade en viss kunskap om sanningen och förde dem till sin organisation. Men i stället har han givit åt er, kollektivt och individuellt (ja, det gäller just dig, som har denna tidskrift och läser den), det ansvaret och den outsägliga glädjen att sätta i gång och gå igenom detta distrikt om och om igen och söka efter hjärtan, där ”fröet” eller ”säden” kan planteras eller sås ut. Därefter att göra upprepade återbesök och vattna litet, kanske luckra upp jorden, skrämma bort de plundrande fåglarna, hjälpa till med att dra upp ogräset, utan att skada den dyrbara plantan, och slutligen att uppleva den glada och hänförande tillfredsställelsen att ha en nyfunnen vän och kamrat, som verkligen uppskattar sanningen och den nya världens samhälle. Detta är inte vår egen förtjänst, kom ihåg det, och allt måste göras i lydnad för de verksamhetslagar som organisationens Skapare har fastställt. — Jes. 43:1.
28, 29. a) Om driften att hålla sig sysselsatt i verket fattas, vad tyder då detta på? b) Hur kan detta avhjälpas och med vilket resultat?
28. Om du har ett ”rätt och gott hjärta”, vari sanningens frö har spirat upp, då kommer du också att i sanning få erfara den starka åstundan och beständiga driften att bli och förbli sysselsatt i alla de olika grenar av Herrens verk som står öppna för dig, och därvid kommer du alltid att sträva efter att förbättra din tjänsts kvalitet, så att du kan brukas på ett mera effektivt sätt av ”skördens Husbonde”. — Luk. 8:15; Matt. 9:38; NW.
29. Bed beständigt om Jehovas ande, i det du alltid söker att ära hans ord, och håll dig tätt intill hans organisation, Sion. I alla de fall där det omtalas hur Gud utfärdade uppdraget ”Varen fruktsamma och föröken eder”, finner vi också dessa om nåd och godhet vittnande ord: ”Och Gud välsignade dem.” Må detta bli också din rika och lyckliga lott, när du har del i den härliga tillväxten till Jehovas lov och pris. ”Sträva framåt mot mognad”, så kommer han att ”giva och föröka säden åt eder till att så och skall formera de alster som eder rättfärdighet frambringar”. (2 Kor. 9:10, NW) ”Jehova välsigne dig från Sion.” — Ps. 128:5, AS.
(The Watchtower, 1 september 1952)