Jehovas hjälpare och den nya världens samhälle
STRAX innan Kristus Jesus efter sin uppståndelse for upp till sin Fader, bjöd han sina lärjungar att predika de goda nyheterna på hela den bebodda jorden, att göra folk till lärjungar och att döpa dessa. Därpå tillade han: ”Och se, jag är med eder alla dagar intill fullständigandet av tingens ordningar.” (Matt. 28:20, NW) Vad menade han med dessa ord? Han skulle helt visst inte vara med dem kroppsligen, ty han skulle sitta på Faderns högra sida i himmelen. Skulle han då bara ha sitt sinne eller sina tankar vända till dem, på samma sätt som när vi säger att vi är med någon i anden, vilket avser enbart en process i sinnet, som vi inriktar på att tänka på en person eller en skara människor?
Om vi läser Lukas’ skildring av samma händelse (Lukas 24:48, 49; Apostlagärningarna 1:4, 5), står innebörden i Jesu ord klar för oss: ”Ni [skola] vara vittnen om dessa ting. Och se, jag sänder över eder det som är utlovat av min Fader. Men ni skola förbliva i staden, till dess ni bliva beklädda med kraft från höjden.” (NW) ”När han då var tillsammans med dem, bjöd han dem och sade: ’Lämnen icke Jerusalem, utan förbiden där, vad Fadern har utlovat, det, varom I haven hört av mig. Ty Johannes döpte med vatten, men få dagar härefter skolen I bliva döpta i helig ande.’ ”
Jesus skulle inte endast fästa sitt sinne vid dem och lämna dem föräldralösa så att säga, nej, han skulle göra långt mera: han skulle bli brukad av Jehova till att sända över sina efterföljare en hjälpare, tröstare eller försvarare (grekiska: para’kletos). Jesu skildring av hjälparen och dess verksamhet till gagn för församlingen, som han framställde samma natt som han blev förrådd, är mycket fängslande att läsa.
Inte en person
De flesta religiösa samfunds präster håller benhårt fast vid att hjälparen är tredje personen i en treenighet. I sin låtsade vishet påstår de att ”han” är jämlik Fadern och Sonen i makt, väsen och evig tillvaro, hur oförklarligt detta än må låta. De tar på sig en andligt högdragen min, ser ned på dem som är ärliga nog att medge att treenighetsläran inte är förnuftig och ”nedlåter” sig inte till att besvara frågor i ämnet, vilka förefaller att bli besvärande, utan söker kväva allt sådant motstånd genom att högdraget påpeka att sådana läror inte ligger bortom förnuftets gräns men kanske övergår din horisont. Men låt oss då ställa några fler frågor, som deras ”vishet” bör besvara. Om hjälparen är en person och jämlik Fadern och Sonen, i vilket förhållande står han då till dem? Är han också en Son? En broder? Är han och Kristus Jesus tvillingar? Om det förhåller sig så, i vilken bemärkelse är då Jesus Faderns ”enfödde” Son?
Bibeln, och inte präster och predikanter, ger oss sanna upplysningar om hjälparen. Det grekiska språket, på vilket de kristna skrifterna ursprungligen nedskrevs, är — för det första — ett mycket exakt språk. Grekerna hade ord för att ge uttryck åt den exakta betydelse eller betydelseskiftning som de önskade bibringa läsaren, och de kristna skribenterna kände detta språk väl. Dessutom skrev de under inspiration och valde fördenskull helt visst de rätta orden för att meddela sanningen klart och tydligt.
Lägg märke till att ett ”opersonligt” pronomen används om hjälparen, vilket visar att det inte kan vara fråga om en person: ”Och jag skall begära av Fadern, och han skall giva eder en annan hjälpare till att vara med eder alltid, sanningens ande, som världen icke kan taga emot, emedan den varken ser den eller känner den. Ni känna den, ty den förblir hos eder och är i eder.” (Joh. 14:16, 17, NW; likaså AT, ED, Ro) ”Denne Jesus har Gud upprest, varom vi alla äro vittnen. Emedan han blev upphöjd till Guds högra sida och erhöll den utlovade heliga anden från Fadern, har han därför utgjutit detta, som ni se och höra.” — Apg. 2:32, 33, NW; likaså AV, RS, Mo, Dy osv.
Det är riktigt att Jesus använde genus maskulinum, då han kallade den heliga anden för hjälparen, para’kletos, men sammanhanget i dessa fall, såväl som i många andra yttranden då den heliga anden omnämns, visar åter att den inte är en person. När Jesus beskrev den nytta som det skulle medföra att få mottaga hjälparen, sade han: ”Dock säger jag eder sanningen: Det är nyttigt för eder, att jag går bort, ty om jag icke ginge bort, så komme icke Hjälparen till eder; men då jag nu går bort, skall jag sända honom till eder. Och när han kommer, skall han låta världen få veta sanningen i fråga om synd och rättfärdighet och dom: i fråga om synd, ty de tro icke på mig; i fråga om rättfärdighet, ty jag går till Fadern, och I sen mig icke mer; i fråga om dom, ty denna världens furste är nu dömd.” (Joh. 16:7—15) Jesus personifierade här anden såsom en hjälpare, och sådan personifiering är bibelläsare vana vid. — Dom. 9:8—15.
I vår elektronålder bör det vara lätt för oss att fatta att en livlös kraft kan ”tala” vadhelst den hör såväl som utföra många andra underbara saker. Genom radio och television kan en människa tala till och bli sedd av sin ”publik”, som befinner sig långt borta och är vitt utspridd, därför att mottagarna är inställda på just den stationens våglängd. Tack vare sitt elektroniska öga (radarskärmar o. dyl.) kan människan nu se i mörker ”som en katt”. Men ingen människa i dessa dagar skulle påstå att elektriciteten, som är grunden för vår tids elektronik, är en person. Den är helt enkelt ett slags osynlig kraft eller energi, som Jehova har skapat och som människan har lärt sig att utnyttja.
Så förhåller det sig också med den heliga anden. Den är Jehovas osynliga verksamma kraft eller energi, genom vilken han håller universum i funktion och fullföljer sin vilja. Det var medelst denna kraft från höjden som Jehovas tjänare i forna tider utförde väldiga gärningar, och det var den som inspirerade profeterna till att skriva de hebreiska skrifterna. Genom Kristus Jesus skulle den nu fullgöra en särskild uppgift i förhållande till hans lärjungar. Jehova, som sänder ut denna kraft, kontrollerar alltid fullständigt dess verksamhet.
Vid pingsten, inte många dagar därefter, kom den utlovade hjälparen. ”Då kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam storm hade farit fram; och det uppfyllde hela huset, där de sutto. Och tungor såsom av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på dem, en på var av dem. Och de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynte tala andra tungomål, efter som Anden ingav dem att tala.” (Apg. 2:2—4) De blev då döpta med anden och pånyttfödda såsom Guds andliga söner; de blev uppfyllda av anden. Det var Jehovas energigivande kraft, inte en person, som på detta sätt utgöts över dem. Alltifrån den tiden skulle den verka såsom en försvarare för dem och såsom en hjälpare, för att bistå dem i att utföra sitt uppdrag.
Funktioner av skilda slag
Det krävdes många olika ting för att den första församlingen skulle bli organiserad och få en säker start i sin verksamhet, och dessa blev givna genom hjälparen. Såsom Paulus förklarar: ”Nu finnes det gåvor av skilda slag, men det är samma ande; och det finnes tjänster av skilda slag, och likväl är det samme Herre; och det finnes funktioner av skilda slag, och likväl är det samme Gud som utför alla funktionerna i alla personer.” (1 Kor. 12:4—6, NW) Särskilda gåvor gavs åt församlingens olika medlemmar, så att några kunde undervisa, andra profetera och åter andra organisera, medan apostlarna och de äldre männen i Jerusalem fungerade som en samordnande styrande krets för hela församlingen. Genom apostlarna kunde vissa av andens gåvor förmedlas till andra.
Själva det förhållandet att anden blev utgjuten gav åt den dåvarande världen klart besked om sanningen i fråga om synd mot Gud och hans Son, i synnerhet från den judiska nationens sida, och bevisade att judarna utgjorde en del av Satans tingens ordning. Det bevisade Sonens rättfärdighet, ty han hade blivit uppväckt från de döda; och denna verksamma kraft från höjden utgöts genom honom, vilket fastslog att Fadern hade godkänt honom. Dom hade nu kungjorts mot ”denna världens furste”, ty han hade misslyckats i sina ansträngningar att bryta ned Kristi Jesu ostrafflighet, varigenom hans egen tillintetgörelse gjordes dubbelt viss.
Händelsen vid pingsten var endast början till uppfyllelsen av Jesu ord. Med Petrus såsom talesman började då budskapet i fråga om synd och rättfärdighet och dom predikas först i Jerusalem och sedan vida omkring. Guds sanning beträffande syndens orsak och hans föranstaltning för att utplåna syndens verkningar kungjordes, såväl som upplysningar om vikten av att vi ångrar och bättrar oss och slår in på den väg som leder till att vi kan bli förklarade rättfärdiga genom tro på Kristus Jesus. Den stora stridsfrågan, som gäller herraväldet över universum, den stundande vredens dag och verkställandet av Jehovas dom blev predikade, och detta predikoverk fortfar alltintill denna stund, då det har nått sin största intensitet och omfattning.
Under hjälparens ledning bars de goda nyheterna ut till nationerna, så att både judar och hedningar skulle kunna lära känna Gud och upptagas i församlingen. Kornelius och hans familj var de första hedningar som blev föremål för Guds barmhärtighet. Sedan drev anden Paulus och hans medtjänare att utföra missionärsverksamhet bland folk av nationerna, under det att Petrus och de andra apostlarna koncentrerade sig på Palestina och länder österut.
Genom anden från höjden kunde de goda nyheterna och förkunnandet om dem dristigt försvaras och lagligen stadfästas. Hjälparen gjorde Jehovas vilja känd i sådant som gällde lärofrågor och en kristens moraliska uppförande. Genom den blev profetior uttalade beträffande ting som skulle ske inom kort såväl som i en avlägsen framtid. — Apg. 4:18—20; 5:32; 10:18, 44; 21:4, 11.
Änglarnas ställning
När Jehova lät sända hjälparen, berövade han inte sina jordiska tjänare den tjänst som änglarna ägnat dem och som de utfört i förbindelse med dem. Änglarna fortfor att tjäna, och i många avseenden tycks de vara direkt ansvariga för andens verksamhet vid ett visst tillfälle. När apostlarna befriades ur fängelset, bjöd ängeln som befriade dem att de skulle fortsätta med sitt predikande. En Guds ängel fick Filippus att närma sig etiopiern och omvända honom. Kornelius fick genom en ängel anvisning om att sätta sig i förbindelse med Petrus. Paulus fick vid ett tillfälle råd och tröst av en ängel. Kristus Jesus sände sin ängel med Guds uppenbarelse till Johannes, för att den skulle bli nedskriven såsom den sista boken i bibeln. — Apg. 5:19, 20; 10:3; 8:26; 27:23, 24; Upp. 1:1.
Vi lever nu i vår Herres parousía. Profetiorna visar klart och tydligt att han skulle åtföljas av många änglar och att dessa skulle utföra tjänst till gagn för den nya världens samhälle. De är skördemännen; de avlägsnar allt som väcker anstöt i Jehovas tjänares församling på jorden. Hjälparen är alltjämt i verksamhet bland dem som har överlämnat sig åt Jehova, och den utför en liknande tjänst som vid pingsten, även om de mirakulösa gåvorna upphörde med apostlarnas död. I slutlig uppfyllelse av Joels profetia (2:28, 29) skedde ett utgjutande av anden år 1919, då grunden till den nya världens samhälle lades, och så återigen år 1922, vilket svarade mot de två tillfällen då anden utgöts åren 33 och 36. Detta har fått till följd att antalet medlemmar i Guds församling blivit fulltaligt och ”laglöshetens [eller: syndens] människa” slutligen uppenbarats, i det att änglarna utför sitt verk att föra bort de laglösa, som motstår anden. — 2 Tess. 2:3—8, NW, fotnot.
De som har varit verksamma tillsammans med den nya världens samhälle under tio, tjugo eller ännu flera år har fått överflödande bevis för att den heliga anden har verkat såsom en vägledare och rådgivare. Det är inte någon människa som skall ha äran för sanningens underbara flöde: övertygelsen om att Riket är upprättat, att Jehovas universella suveränitet skall hävdas och fastslås, vårt nya namn, den ”stora skaran” osv. De beslut som fattats beträffande den teokratiska organisationens funktion, avläggandet av falska religiösa vanor, verksamheten vid Gileadskolan och det alltmer omfattande missionärsarbetet — allt detta är sannerligen inte frukten av rent mänskliga tankegångar och logiskt resonemang. De stora segrarna vid domstolarna, som har blivit så många till antalet och söm har försvarat och lagligen stadfäst vår rätt att utbreda den sanna tillbedjan, är i själva verket Jehovas segrar. Han försäkrar oss om att de inte har vunnits genom någon människas styrka eller kraft utan genom hans ande. — Sak. 4:6.
Under hjälparens ledning predikar vi nu alla, kvarlevan jämte de ”andra fåren”, det slutliga övertygande budskapet, sanningen, om synd och rättfärdighet och dom. Jehova skall inte låta denna ande vika från sitt folk. (Jes. 59:21) Låt den därför fritt verka inom dig, i det du tar emot allt gott den ger. ”Herren Jesu Kristi oförtjänta godhet och Guds kärlek och delaktighet i den heliga anden vare med eder alla.” — 2 Kor. 13:13, NW.