De hörsammade en ängel

”Gå åstad, och sedan ni fattat posto i templet, så fortsätt med att tala till folket allt det som har blivit sagt om detta liv.” — Apg. 5:20, NW.

 1. Även om apostlarna hade blivit gripna förut, vilken ny upplevelse var de med om, som omtalas i Apostlagärningarna 5, och hur inverkade den på dem?

DE KRISTNA apostlarna Petrus och Johannes hade suttit i häkte förut. Det var alltså inte något nytt för dem att de nu blev gripna och satta i fängelse. Men att en Jehovas ängel kom och öppnade fängelsets dörr och bjöd dem och deras medapostlar att de skulle ge sig åstad, det var något nytt. Denna upplevelse måste ha givit dem tillförsikt, den måste ha stärkt deras tro och hjälpt dem i deras redan tidigare oförskräckta uppträdande gentemot de religiösa ledarna i Jerusalem. De religiösa ledarna hade visat sig frukta för denna lilla skara kristna Ordets förkunnare och deras framgångsrika verksamhet. ”Översteprästen och alla som voro med honom, den dåvarande sadducéernas sekt, stodo upp och blevo uppfyllda av svartsjuka, och de buro hand på apostlarna och satte dem i det allmänna häktet.” (Apg. 5:17, 18, NW) Vad hade dessa män sagt eller gjort för att uppväcka avund, ja, svartsjuka hos dessa religiösa ledare och få dem att vidta sådana åtgärder? Låt oss undersöka saken.

 2. Vad hade Petrus på pingstdagen sagt de många judar som var församlade i Jerusalem, och vilket gensvar fick han från dem?

² Endast några dagar tidigare hade apostlarna och andra med dem, 120 personer, blivit ”uppfyllda av helig ande” och hade börjat ”tala olika tungomål, alldeles såsom anden gav dem att uttala sig”. (Apg. 2:1—4, NW) Det var just på den dagen, på pingsthögtidens dag, som Petrus hade trätt upp tillsammans med de elva och talat till Juda män och alla Jerusalems invånare. Petrus talade med dem om Jesus från Nasaret, om hur han av laglösa män hade blivit fastnaglad vid en påle och blivit dödad och om hur Gud hade uppväckt Jesus genom att göra ände på dödens vånda. Petrus talade oförskräckt. Han sade sanningen om hur Jesus Kristus hade blivit fastnaglad vid pålen utanför Jerusalem femtioen dagar tidigare. Den stora skaran människor, som uppmärksamt lyssnade till Petrus’ ord, hörde honom mana till ånger och bättring. Petrus sade: ”Gör bättring, och må var och en av eder bliva döpt i Jesu Kristi namn till förlåtelse för edra synder, och ni skola erhålla den heliga anden som en fri gåva.” ”Och med många andra ord frambar han ett grundligt vittnesbörd och fortfor att förmana dem, i det han sade: ’Bliv frälsta från detta vrånga släkte.’” Många av de närvarande omfattade av hjärtat Petrus’ ord och blev döpta, och ”på den dagen fogades omkring tre tusen själar till. Och de fortsatte att ägna sig åt den undervisning apostlarna gåvo.” (Apg. 2:38—42, NW) Denna stora skara människor, som hade kommit till Jerusalem från många nationer, några så långt bortifrån som från Rom, var ständigt samlad i templet dag efter dag och lyssnade till sanningen från Guds ord. Innan de måste återvända hem, var de angelägna om att få lära allt de kunde om profetiornas uppfyllelse och om denne man som blivit fastnaglad på pålen, Jesus Kristus, Jehova Guds Son. Hur många människor i våra dagar är angelägna om att få lära ”allt det som har blivit sagt om detta liv”? I våra dagar är det svårt att finna någon enda människa som dagligen läser bibeln.

 3. Varför blev de judiska religiösa ledarna svartsjuka på apostlarna?

³ Men för nitton hundra år sedan var tempelområdet i Jerusalem, där Jesus hade predikat en hel del, den plats dit man gick för att få höra de färskaste nyheterna. Alltifrån pingstdagen höll apostlarna till där, flitigt upptagna av att meddela de allra viktigaste upplysningar genom att tala om sanningen om himmelriket, om Kristi Jesu upphöjelse till Guds högra sida och om den utlovade heliga anden från Fadern, som dagligen blev utgjuten över troende. Det fanns rikliga bevis för att denna heliga ande höll på att utgjutas, ty ”Jehova [fortfor] att med dem dagligen förena dem som blevo frälsta”. (Apg. 2:47, NW) Den kristna religionen höll verkligen på att vinna fotfäste. Det var då inte underligt att de judiska religiösa ledarna höll på att bli svartsjuka.

 4. Vad hände den ofärdige mannen som träffade Petrus och Johannes?

⁴ I det följande kapitlet i den bibliska skildringen läser vi: ”Och Petrus och Johannes gingo upp till helgedomen [eller templet], till den bön, som hölls vid nionde timmen. Och där bars fram en man, som hade varit ofärdig allt ifrån moderlivet och som man var dag plägade sätta vid ... Sköna porten, för att han skulle kunna begära allmosor av dem som gingo in i helgedomen.” Det var alltså helt naturligt att denne man bad Petrus och Johannes om allmosor. Petrus och Johannes stannade och såg på den ofärdige mannen och sade: ”Se på oss.” Då såg mannen på dem och blev förundrad över att höra Petrus säga: ”Silver och guld har jag icke; men vad jag har, det giver jag dig. I Jesu Kristi, nasaréens, namn: stå upp och gå.” Petrus fattade så den ofärdige mannen vid högra handen och reste upp honom. Ett underverk inträffade! ”Strax fingo hans fötter och fotleder styrka, och han sprang upp och stod upprätt och begynte gå och följde dem in i helgedomen, alltjämt gående och springande, under det att han lovade Gud.” — Apg. 3:1—8.

 5. a) Hur gav Petrus tillbörlig ära åt Jesus för den ofärdige mannens tillfrisknande, då allt folket hade kommit tillsammans, sedan denne man blivit botad genom ett underverk? b) Vilken uppmaning gav han nu de församlade judarna?

⁵ Så underbart detta var! Det var otroligt, men många människor kom till templet och såg att denne man, som nu gick omkring där, var just den man som hade varit ofärdig. ”Då han nu höll sig till Petrus och Johannes, strömmade allt folket, utom sig av häpnad, tillsammans till dem på den plats, som kallades Salomos pelargång.” (Apg. 3:11) Detta gav Petrus ett storslaget tillfälle att tala om Jesus Kristus. Han ville visst inte att folket skulle tro att det som hade inträffat berodde på någon makt eller förmåga hos honom själv. Han sade: ”I män av Israel, varför undren I över denne man, och varför sen I så på oss, likasom hade vi genom någon vår kraft eller fromhet åstadkommit, att han kan gå? Nej, Abrahams och Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, honom som I utlämnaden och som I förnekaden inför Pilatus, när denne redan hade beslutit att giva honom lös. Ja, I förnekaden honom, den helige och rättfärdige, och begärden, att en dråpare skulle givas åt eder. Och livets furste dräpten I, men Gud uppväckte honom från de döda; därom kunna vi själva vittna. Och det är på grund av tron på hans namn, som denne man, vilken I sen och kännen, har undfått styrka av hans namn; och den tro, som verkas genom Jesus, har i allas eder åsyn gjort, att han nu kan bruka alla lemmar. Nu vet jag väl, mina bröder, att I såväl som edra rådsherrar haven gjort detta, därför att I icke vissten bättre. Men Gud har på detta sätt låtit det gå i fullbordan, som han förut genom alla sina profeters mun hade förkunnat, nämligen att hans Smorde skulle lida. Gör därför bättring och vänd om för att få edra synder utplånade, på det att tider av vederkvickelse må komma från Jehovas person och på det att han må sända ut Kristus, som är bestämd för eder, Jesus, vilken himmelen i sanning måste behålla inom sig intill tiderna för alltings återställelse, om vilka Gud har talat genom sina forntida heliga profeters mun.” (Apg. 3:12—21; v. 19—21 enl. NW) Tror du på det som Petrus då sade? Har du lika stark tro på Jesus Kristus och Jehova Gud som Petrus hade? Talar du med andra om din kristna tro lika öppet som han gjorde? Om du inte gör det, vad är då orsaken? Är du rädd för att det som hände Petrus och Johannes kan komma att hända dig?

 6. Hur blev Petrus och Johannes behandlade av översteprästerna och sadducéerna, därför att de utfört detta underverk, och varför borde översteprästerna och sadducéerna ha handlat annorlunda?

⁶ Låt oss ta reda på vad som hände, när de båda apostlarna samlade stora skaror människor omkring sig genom det underverk som de hade utfört och genom sitt frimodiga tal: ”Medan de nu talade till folket, kommo prästerna och tempelvaktens befälhavare och sadducéerna över dem. Ty det förtröt dem, att de undervisade folket och i Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda. Därför grepo de dem nu och satte dem i fängsligt förvar till följande dag, eftersom det redan var afton. Men många av dem som hade hört, vad som hade talats, kommo till tro; och antalet av männen uppgick nu till vid pass fem tusen.” (Apg. 4:1—4) Under dagarna strax innan hade tusentals människor slutit sig till dessa trogna Kristi Jesu efterföljare och hade blivit kristna. Petrus’ och Johannes’ budskap fick judarna att göra bättring, och de övergav den judiska religionen. Det var i själva verket ledarna bland folket, dess ”rådsherrar” eller styresmän och prästerna, som skulle ha tagit emot och erkänt Kristus Jesus. Dessa kände Skrifterna och borde ha lagt märke till hur profetiorna gick i uppfyllelse inför deras ögon, men dessa religiösa ledare hade inte större intresse för Guds rike och Kristus Jesus på den tiden än styresmännen och prästerna har i våra dagar.

 7. a) Vilken liknande inställning visar sig vår tids religiösa ledare ha? b) Vad hade Petrus och Johannes gjort som var ”orätt” enligt de religiösa ledarnas uppfattning då på apostlarnas tid?

⁷ Våra dagars religiösa ledare i kristenheten handlar just såsom prästerna och sadducéerna på Jesu tid. Ledarna för folkets stora massa försöker hålla människorna i schack med hotelser och genom att orsaka irritation. De kan inte finna någon verklig orsak till klander mot den enskilde kristnes utomordentligt goda verk, men det som den kristne gör tycker de inte om, det kastar en skugga över dem och deras anseende, och så säger de: stoppa dem — skräm dem! Vad var det som Petrus och Johannes hade gjort och som var orätt och medförde att de blev satta i fängelse? Det enda styresmännen kunde anklaga Petrus och Johannes för var att de hade talat om sanningen med alltför många människor och hade gjort gott mot en ofärdig man. De hade botat den där mannen, en man som hade varit ofärdig alltifrån sin födelse och som nu var fyrtio år gammal. De hade inte bett styresmännen om lov att få utföra denna goda gärning och att få predika sanningen. Nu skulle man allt hejda deras framfart genom att sätta dem i fängelse över natten. På så sätt skulle man nog ta Guds ande ur dem, menade man.

Skrämseltaktiken misslyckas

 8, 9. a) Hur inverkade det på apostlarna att de blev satta i fängelse, och hur besvarade Petrus frågan: ”Av vilken makt eller genom vilket namn haven I gjort detta?” b) Hur tillämpade Petrus med god verkan bibliska profetior i Psaltaren och Jesaja?

⁸ Detta var första gången som Petrus och Johannes blev satta i fängsligt förvar över natten. Men denna skrämseltaktik bekom inte Petrus och Johannes det minsta. Dagen därpå, när styresmännen frågade dem: ”Av vilken makt eller genom vilket namn haven I gjort detta?” inträffade följande: ”Då sade Petrus till dem, uppfylld av helig ande: I folkets rådsherrar och äldste, eftersom vi i dag underkastas rannsakning för en god gärning mot en sjuk man och tillfrågas, varigenom denne har blivit botad, så mån I veta, I alla och hela Israels folk, att det är genom Jesu Kristi, nasaréens, namn, hans som I haven korsfäst [som ni fastnaglade vid pålen, NW], men som Gud har uppväckt från de döda — att det är genom det namnet, som denne man står inför eder frisk och färdig.’” Därpå sade de till Hannas, översteprästen, och Kaifas, såväl som till många andra församlade av översteprästerlig släkt, att det var de som hade förkastat Jesus och att det ”ej ... finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta”. (Apg. 4:7—12) Vidare använde Petrus en verkningsfull illustration. Han gick tillbaka till Davids skrifter och citerade från Psalm 118:22. Petrus framhöll denna bibelvers, som de borde tro på, och han påvisade hur profetian gått i uppfyllelse. David hade skrivit att den sten, som byggningsmännen förkastade, hade blivit en hörnsten. Skulle de nu höra på, när Petrus sade: ”Han är ’den stenen, som av byggningsmännen’ — av eder själva — ’aktades för intet, men som har blivit en hörnsten’”? (Apg. 4:11) Det är också mycket troligt att Petrus och Johannes tänkte på profeten Jesajas ord. Jesaja skrev: ”Hör därför Jehovas ord, ni skrävlare, ... ’Se, jag lägger såsom en grundval i Sion en sten, en beprövad sten, det dyrbara hörnet av en säker grundval. Ingen som utövar tro kommer att råka i panik.’” — Jes. 28:14, 16, NW.

⁹ Petrus och Johannes råkade inte i panik utan talade frimodigt till de judiska styresmännen, som hade ropat till Pilatus med avseende på Jesus: ”Låt honom bliva fastnaglad vid pålen!” (Matt. 27:15—26, NW) De visade tro och mod, fastän de hade varit i fängelse över natten och så hade förts ut för att rannsakas av dessa ärevördiga män. De var inte oroliga till sinnes. De befann sig där för ett bestämt syfte, för att frimodigt tala om den sanne Guden och hans Son, Jesus Kristus, det enda ”namn [under himmelen], bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta”. — Apg. 4:12.

10. Vad ägde Petrus och Johannes, såväl som de övriga apostlarna, som gjorde dem annorlunda, fastän de var helt vanliga, ”olärda”, män ur folket?

¹⁰ Petrus och Johannes var till yrket fiskare, och folket kände dem som fiskare. Men det märktes att de hade varit tillsammans med Jesus, hade lyssnat till hans ord och fått undervisning av honom. De ägde något annat dessutom — den heliga anden från Gud. Allt detta gjorde att de uppträdde annorlunda än flertalet människor. De här styresmännen lade märke till att de var annorlunda. ”När de sågo Petrus och Johannes vara så frimodiga och förnummo, att de voro olärda män ur folket, förundrade de sig. Men så kände de igen dem och påminde sig, att de hade varit med Jesus. Och när de sågo mannen, som hade blivit botad, stå där bredvid dem, kunde de icke säga något däremot.” — Apg. 4:13, 14.

11. Vilket problem ställdes nu de religiösa ledarna inför, och vilket beslut fattade de?

¹¹ De religiösa ledarna, som omedelbart insåg att de stod inför ett problem som de inte visste hur de skulle lösa, befallde Petrus och Johannes att gå ut från rådsförsamlingen, och dessa ”visa” män började så överlägga med varandra och sade: ”Vad skola vi göra med dessa män?” De kunde helt enkelt inte ignorera eller förneka det som hade inträffat. Hela Jerusalem visste vid det här laget vad som hade skett. Eftersom styresmännen fruktade för folket, fattade de detta beslut: ”Må vi strängeligen [med hotelser] förbjuda dem att hädanefter i det namnet tala för någon människa.” — Apg. 4:15—17.

Prästerlig fruktan för vittnena

12. a) Beskriv en liknande åtgärd, som den falska religionens ledare vidtagit, nu i vår tid. b) Hur meddelades detta i tidningen Daily American?

¹² På liknande sätt har man i våra dagar ingripit mot de kristna i nationer på jorden, vilka ger sig ut för att vara kristna. De religiösa ledarna blir lika förskräckta över samma budskap som de sanna kristna, Jehovas vittnen, predikar världen utöver i våra dagar. De gör allt som står i deras makt för att hindra att budskapet om Guds rike blir avgivet. Så till exempel hände det i Grekland under sommaren 1963 att den grekisk-ortodoxa kyrkans ärkebiskop, Krysostomos, hotade grekiska regeringen med att organisera en protestmarsch från Saloniki till Aten, om Jehovas vittnen skulle tillåtas att hålla ett möte i Aten. Han fick sin vilja igenom, såsom tidningen Daily American för 26 juli 1963 meddelade: ”Grekiska regeringen har förbjudit alla offentliga möten bland Jehovas vittnen, meddelas det i dag. ... Ärkebiskop Krysostomos, Greklands primas, har ställt sig i spetsen för alla grekisk-ortodoxa organisationer i ett allmänt anskri mot Jehovas vittnens sammankomst, som han kallat en ’skamlig kongress av ateister och anarkister’. I ett brev till premiärministern, Panayotis Pipinelis, har han meddelat att om inte sammankomsten blir förbjuden, blir han tvingad att ’försvara allt heligt och anföra prästerskapet och folket’ i ett totalangrepp mot sekten.”

13. Nämn några frågor som kräver ett svar i detta sammanhang.

¹³ Vad var ärkebiskopen rädd för, eller vad är hela det grekisk-ortodoxa prästerskapet förskräckt för för den delen? För bibelstudium? För att bibeln vinner spridning? För den uppmuntran som ges det grekiska folket att läsa bibeln? Hela världen vet att Jehovas vittnen använder sin tid till att hjälpa människor världen runt att läsa och förstå bibeln på sitt eget språk. Är det detta som den grekisk-ortodoxa kyrkans ärkebiskop kallar ateism och anarki, nämligen att studera Guds ord, att predika de goda nyheterna om Guds rike? Motsätter han sig att det grekiska folket vandrar i Kristi Jesu fotspår? Vem är det egentligen som är anarkist, som i en upprorisk anda blandar sig i regeringens angelägenheter? Vem var det som ville förmå folket att resa sig och marschera från Saloniki till Aten och där upplösa Jehovas vittnens fridsamma sammankomst?

14. Hur har grekiska regeringen år 1963 handlat mycket likt Pilatus på Jesu tid?

¹⁴ Den grekisk-ortodoxa kyrkan lyckades med sina hotelser, som den riktade mot regeringen, och den kunde föreskriva vilka åtgärder Greklands regering skulle vidta, nämligen annullera det tillstånd, som beviljats Jehovas vittnen för deras möte den 30 juli 1963. På Jesu tid ropade Kaifas, översteprästen, och de skränande judarna till Pilatus: ”Låt honom bliva fastnaglad vid pålen!” Inte ens Pilatus, den romerska provinsens styresman, önskade att Jesus skulle dödas; men när Pilatus såg att det artade sig till tumult, tog han vatten och tvättade sina händer inför folkskaran och sade: ”Jag är oskyldig till denne mans blod. Ni måste själva svara för detta.” ”Därvid sade allt folket till svar: ’Hans blod komme över oss och över våra barn.’ Då frigav han Barabbas åt dem, men Jesus lät han gissla och utlämnade honom till att fastnaglas vid pålen.” (Matt. 27:24—26, NW) I våra dagar hör vi samma slags rop riktas mot Jesu sanna efterföljare från dem som utövar falsk religion.

15. a) Förmår detta motstånd mot Jehovas vittnen i Grekland dem att rygga tillbaka av fruktan? b) Vad skulle det grekisk-ortodoxa prästerskapet göra väl i att betänka?

¹⁵ Trots det grekiska prästerskapets alla anskrin har Jehovas vittnen i Grekland ökat med 9 procent under 1963. I detta land finns det nu 10.507 Jehovas vittnen, som alla är kristna och som predikar de goda nyheterna om Guds rike. De har använt mer än 1.100.000 timmar till att tala med människor som är intresserade av att studera bibeln. Har det grekisk-ortodoxa prästerskapet använt så mycken tid till att gå från hus till hus och undervisa folket i Grekland om det som de har lärt i Guds ord? Eller har de använt största delen av sin tid till att tala med folk om att inte lyssna till Jehovas vittnen och till att ordna så att Jehovas vittnen blir anhållna, därför att de ger folk, som vill lyssna till dem, undervisning i bibeln? Har det grekiska prästerskapet gått hem till församlingsborna och hållit 4.245 bibelstudier varje vecka med dem som önskar få veta vad bibeln innehåller? Vi önskar att de gjort det! Jehovas vittnen gjorde detta i Grekland under år 1963.

16. Vilka söker i våra dagar hindra predikandet av de goda nyheterna, liksom det var på apostlarnas tid?

¹⁶ I apostlarnas dagar var det utövarna av den falska religionen som försökte hindra Kristi trogna efterföljare från att predika de goda nyheterna, och i vår tid är det utövarna av den falska religionen som gör detsamma. De grekisk-ortodoxa, romerskkatolska och protestantiska prästerna undervisar inte alla sina församlingsbor, så att de kan vara Ordets förkunnare. Nej, medlemmarna i deras församlingar anser i stället att de bör hålla sig tysta och inte säga ett ord om Jesus eller hans rike till någon annan. Är det på det sättet man vandrar i Jesu Kristi fotspår?

17, 18. a) Vad svarade apostlarna, när man tillhöll dem att sluta upp med att predika? b) Förhåller det sig annorlunda i något avseende i våra dagar, och hur bör den kristne ställa sig till proselytvärvning?

¹⁷ Om vi så återgår till skildringen i Apostlagärningarna, lägger vi märke till att de religiösa ledarna kallade in apostlarna igen och ”ålade dem att ingenstädes tala eller undervisa på grundval av Jesu namn. Men till svar sade Petrus och Johannes till dem: ’Huruvida det är rättfärdigt i Guds ögon att hörsamma eder mer än Gud, det få ni döma om själva. Men vad oss angår, kunna vi icke sluta upp med att tala om de ting som vi hava sett och hört.’” — Apg. 4:18—20, NW.

¹⁸ Så måste det också vara i denna tid med var och en som bekänner sig vara kristen. Om din ”kyrka” inte uppmuntrar dig till att predika offentligen och från hus till hus om Guds rike, lyd då himmelens befallning: ”Gå ut ur henne ... om ni icke vilja vara delaktiga med henne i hennes synder och ... icke vilja få del av hennes plågor.” (Upp. 18:4, 5, NW) Du måste tala om det som du har sett och hört i Guds ord. Du kan helt enkelt inte vara tyst! När till exempel den grekisk-ortodoxa kyrkan förfäktar att ingen (i detta fall menar man Jehovas vittnen) får gå omkring och värva proselyter, dvs. predika för andra människor om bibeln, handlar den helt i strid med den befallning från Gud som vi finner i hans ord, bibeln. Vad gjorde Petrus och Johannes i Jerusalem? De predikade Guds ord för judarna och fick dem att övergå från en religion till en annan, från den hävdvunna judendomen till kristendomen. De kunde göra detta, eftersom de predikade sanningen. Jehovas vittnen utför något liknande i våra dagar.

19, 20. Hur svarade de kristna Hitler, när han förbjöd dem att predika om Guds rike, och vilket resultat därav ser vi nu år 1963?

¹⁹ Hitler, som var romersk katolik och var sin kyrkas ”arm” i Tyskland, förbjöd Jehovas vittnen att predika Guds rike, och dessa nutida kristna måste säga till Hitlers Gestapoagenter: Huruvida det är rättfärdigt i Guds ögon att hörsamma er mer än Gud, det får ni döma om själva. De fortsatte med att predika, fastän 10.000 av dem förpassades till koncentrationsläger, där mer än 4.000 dog. De övriga var nära att hungra ihjäl. Krigsslutet bidrog till att de överlevde.

²⁰ År 1933 undertecknade Hitler ett konkordat med romersk-katolska kyrkan, alldeles såsom Mussolini, den italienska regeringens överhuvud på sin tid, hade gjort. Men även om olika länders härskare träffar avtal med religiösa organisationer, så kan Jehovas vittnen, som bor i dessa länder, inte glömma Guds ord. De måste tjäna Gud och ”tala om de ting” som de har ”sett och hört”. Fastän Jehovas vittnen i dessa länder blev hotade med döden, var härskarna oförmögna att hejda Jehovas folks predikoverksamhet. Nu är Hitler och Mussolini borta, men Jehovas vittnen predikar i större antal än någonsin i deras länder. Det finns nu 78.043 förkunnare i Västtyskland, och i Italien finns det 7.801 Jehovas vittnen, som bär ut de goda nyheterna.

21, 22. a) Hur varaktig är sanningen, även om de som förkunnar den blir förföljda? b) När Petrus och Johannes hade berättat för sina medkristna om det som de varit med om, vad höjde de då samfällt sina röster för att säga?

²¹ Ingen förmår utrota sanningen. Sanningen är alltid rätt, även om alla sätter sig emot den. Aposteln Paulus sade: ”Må Gud stå såsom sannfärdig, om ’ock var människa är en lögnare’.” (Rom. 3:4) Just därför att Petrus och Johannes talade sanningen, sade att de hade botat en ofärdig man i Jesu namn, hotade man dem och satte dem i fängelse. Slutligen frigav man dem, eftersom den judiska domstolen inte kunde finna någon utväg att straffa dem, men även ”för folkets skull”. — Apg. 4:21, 22.

²² Petrus och Johannes skyndade ”till de sina och omtalade vad de förnämsta prästerna och de äldre männen hade sagt till dem”. Därpå höjde de samfällt sina röster till Gud och sade: ”’Varför började nationerna larma och tänkte folk ut fåfänga ting? Jordens konungar togo sin ståndpunkt, och härskarna gingo samman såsom en man emot Jehova och emot hans smorde.’ Just så voro både Herodes och Pontius Pilatus, tillsammans med människor av nationerna och med Israels folk, i verkligheten församlade i denna stad emot din helige tjänare Jesus, som du har smort.” — Apg. 4:23—27, NW.

23. a) Hur visade Liberias president, Tubman, sin inställning till Jehovas kristna vittnen? b) Vilken fråga är det logiskt att ställa, sedan man läst president Tubmans uttalande beträffande Jehovas vittnen?

²³ Alldeles såsom det var på apostlarnas tid, så måste de kristna i våra dagar vara beredda på de fåfänga ting som härskarna tänker ut. Bara därför att Jehovas vittnen vägrar att hälsa Liberias flagga, när man hotar dem med militärmakt, har missionärer från Sällskapet Vakttornet blivit utvisade ur Liberia. Det är lätt för den religiöst sinnade presidenten, Tubman, att säga att ”Jehovas vittnen såsom en sekt gärna får komma till detta land [Liberia], men det kommer att fordras av dem att de rättar sig efter den lag, som kräver att alla människor skall hälsa flaggan, när den hissas eller halas vid ceremonier inom synhåll för dem, eller också måste de hålla sig borta från sådana ceremonier.” Men då måste vi fråga presidenten: Hur kan de kristna hålla sig borta från sådana ceremonier, som innebär avgudadyrkan, när en trupp soldater kommer till Jehovas vittnens sammankomstplats och med lyfta gevär tvingar alla att marschera till en militärförläggning, där en flagga hissas och där man brukar våld för att förmå alla att hälsa republiken Liberias flagga? Kommer sådana åtgärder att göra en människa till en bättre liberier eller en bättre kristen? En utförlig skildring av det som inträffade återfinns i tidskriften Vakna! för 8 november 1963. Har president Tubman gjort sig till Hitlers och Mussolinis like?

24. På vilka andra håll har de kristna vittnena haft svårigheter? Varför?

²⁴ Härskaren i Haiti har också låtit utvisa missionärer, som varit sysselsatta i ett gott verk med att predika Guds rike och lära folk att studera bibeln. Från Spanien har också kristna missionärer utvisats, därför att de hållit bibelstudier i människors hem. Detsamma har hänt i Portugal. Man har trängt in i Jehovas vittnens privata hem, som tjänat såsom mötesplatser, i de romersk-katolska länderna Spanien och Portugal, och många vittnen har satts i fängelse. Varför det? Därför att dessa människor studerade bibeln tillsammans med andra kristna. Styresmännen eller härskarna har alltså tagit sin ståndpunkt och gått samman mot Jehova och mot hans tjänare. De bör ha klart för sig att Jehovas vittnen inte är intresserade av att söka störta deras regeringar eller vålla att de oroas på något sätt. Härskarna känner vidare till att Jehovas vittnen uppför sig väl. Varför skulle dessa härskare då känna fruktan? Det enda skälet är att Jehovas vittnen predikar de goda nyheterna om Guds rike.

25. Vad kan alltså Kristi sanna efterföljare förvänta?

²⁵ Predikar du dessa goda nyheter i denna tid? Om du gör det, utför också du kristen verksamhet och kommer en dag att bli lika illa ansedd av dem som utövar falsk religion som apostlarna blev. Bli inte förvånad om detta händer dig. De kristna kan förvänta att få röna sådan behandling. Jesus sade: ”Ni skola bliva dragna inför styresmän och konungar för min skull, till ett vittnesbörd för dem och nationerna.” — Matt. 10:18, NW.

Att tala med frimodighet

26. Vad bad Petrus och Johannes om, och har detta något med de kristna i våra dagar att göra?

²⁶ För nitton hundra år sedan bad Petrus och Johannes till Jehova Gud: ”Giv akt på deras hotelser, och tillstäd dina slavar att fortfara att tala ditt ord med all frimodighet.” Gud besvarade genast denna bön, ty ”de blevo alla och envar uppfyllda av den heliga anden och talade Guds ord med frimodighet”. (Apg. 4:29, 31, NW) Jehova visade ingen partiskhet då, och det gör han inte nu heller, ty det är samma heliga ande, Guds verksamma kraft, som varje åt Gud överlämnad tjänare önskar få, så att han kan tala med den frimodighet som behövs för att man skall kunna fortsätta att kungöra Guds ord, fastän ärkebiskopar, presidenter eller diktatorer i olika länder, präster eller andra människor kommer med hotelser. Därför att de kristna i våra dagar talar ”Guds ord med frimodighet”, kommer de att få se samma resultat av sin verksamhet som Petrus och Johannes fick trots hotelser och motstånd. Också de kan med fröjd säga: ”Ännu flera trodde och slöto sig till Herren, hela skaror av både män och kvinnor.” — Apg. 5:14.

27. a) När apostlarna blev gripna för andra gången, vilken ovanlig händelse inträffade då? b) Vad kan dessa gudsmän ha kommit att tänka på?

²⁷ Folket i Jerusalem visade intresse för sanningen och önskade höra vad apostlarna hade att säga. Men så var det inte med dem som utövade den falska religionen! Fördenskull ”stod översteprästen [på nytt] upp och alla som höllo med honom — de som hörde till sadducéernas parti — och de uppfylldes av nitälskan [svartsjuka, NW] och läto gripa apostlarna och sätta dem i allmänt häkte”. (Apg. 5:17, 18) Detta var andra gången för Petrus och Johannes, men nu hade de sällskap. De övriga apostlarna blev också inlåsta tillsammans med dem. Nu hände något mycket ovanligt. Jehovas ängel ingrep och gjorde det som Jehova bjöd honom att göra. Apostlarna förblev oförskräckta, ty de var förtrogna med psalmistens ord: ”Jehovas ängel slår sitt läger runt omkring dem som frukta honom, och han räddar dem”, och de påminde sig kanske det som Jesus hade sagt: ”Ty jag säger eder, att deras änglar i himmelen alltid se min himmelske Faders ansikte.” (Ps. 34:7, NW; Matt. 18:6, 10) De visste också att änglar hyste stort intresse för det som skedde på jorden. De kände till förhållandena i samband med Jesu födelse, när herdarna bodde utomhus och höll vakt över sina hjordar. ”Och plötsligt stod Jehovas ängel hos dem, och Jehovas härlighet glänste omkring dem. Och plötsligt fanns där tillsammans med ängeln en mängd av den himmelska härskaran, som prisade Gud.” (Luk. 2:9, 13, NW) Allt detta kan ha kommit för apostlarna, när ”Jehovas ängel” ”under natten öppnade ... fängelsets dörrar” och ”förde dem ut”.

28, 29. Vad inträffade därpå, och vilken befallning fick de?

²⁸ Kan du föreställa dig hur förundrade de måste ha sett ut? Fängelsets dörrar öppnades. Inga protester hördes från vakterna. Där var en ängel, som förde dem ut ur fängelset. När de allesammans kommit ut, säger ängeln: ”Gå åstad, och sedan ni fattat posto i templet, så fortsätt med att tala till folket allt det som har blivit sagt om detta liv.” — Apg. 5:20, NW.

²⁹ Det var rent besked! Den befallning apostlarna fick av ängeln kunde inte ha varit tydligare. Några dagar tidigare hade de bett till Jehova Gud: ”Giv akt på deras hotelser, och tillstäd dina slavar att fortfara att tala ditt ord med all frimodighet.” Och när ”de hade bedit, skakades platsen där de voro församlade; och de blevo alla och envar uppfyllda av den heliga anden och talade Guds ord med frimodighet”. Därför att de gjorde detta, sattes hela skaran av apostlarna i fängelse den här gången. Det som de nu upplever bekräftar ytterligare att de handlat rätt. En ängel pekar hänemot templet och säger: ”Gå åstad, och sedan ni fattat posto i templet, så fortsätt med att tala till folket allt det som har blivit sagt om detta liv.” Vilken glädje och tillfredsställelse måste inte dessa ord ha givit dem!

30. Hur uppträdde apostlarna, sedan de fått detta svar på sin bön om frimodighet, och var befann de sig i dagbräckningen?

³⁰ Apostlarna hade varit i templet dag efter dag och utfört det som Gud bjudit dem att göra, och tusentals människor hade hört dem predika. Där i templet hörde de hemma. Där skulle Jehova se till att de blev kvar trots utövarna av falsk religion. Vilken fröjd, vilken tillförsikt, vilken stor tacksamhet kände de inte! De hade rätt i det som de gjorde! Religionsivrarna hade fel och stred emot Gud. Här kom nu en direkt befallning från Jehova genom hans ängel eller budbärare beträffande vad de skulle göra. Blev de uppfyllda av iver och nit? Ja, sannerligen! ”Sedan de hade hört detta, gingo de in i templet i dagbräckningen och började undervisa.” — Apg. 5:21, NW.

De goda nyheterna når ut världen runt

31. a) Varför gick det inte att hindra apostlarna på den tiden, och varför kommer det inte att gå att hindra Jehovas vittnen nu? b) I vilken utsträckning måste de goda nyheterna predikas?

³¹ Det gick inte att hejda apostlarna då, och det kommer inte att gå att hejda Jehovas vittnen nu, tack vare Jehovas oförtjänta godhet. Hur så? Därför att sanningen från Guds ord måste predikas. Jehovas vittnen har fått samma befallning som apostlarna fick. De har samma budskap från Guds ord, och de tror på det lika fast i denna tid som apostlarna gjorde. Arbetet med att kungöra dessa goda nyheter om Guds rike runt hela jorden blir alltmer omfattande för varje år. Nu får de kristna inte hysa någon fruktan. Vid pingsten började de kristna predika i Jerusalem, först i ett rum i en övervåning. Med tiden blev hela det utlovade landet deras verksamhetsfält, och därpå fick de ett mycket större arbetsfält, ett fält som Jesus sade att de måste bearbeta helt: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn.” — Matt. 28:19, 20, NW.

32. Hur söker Jehovas vittnen bli ledda av änglar i denna tid, och vad utvisar Uppenbarelseboken 14:6, 7 beträffande sådana himmelska Guds tjänares verk?

³² Jehovas vittnen i våra dagar försöker av alla krafter fullfölja just detta verk som Jesus bjöd sina efterföljare att ägna sig åt, nämligen fullgöra sitt uppdrag att göra lärjungar av människor av alla nationer. De tänker ständigt på dessa ord: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma.” (Matt. 24:14, NW) Jehovas vittnen söker alltjämt bli ledda av änglar, men nu vänder de sig till Guds skrivna ord för att få veta vad de skall göra. Vi kan med vårt sinnes ögon se det som Johannes såg i sin syn: ”Och jag såg en annan ängel flyga i midhimmelen, och han hade eviga goda nyheter att kungöra såsom ett glatt budskap för dem som bo på jorden och för varje nation och stam och tungomål och folk, i det han sade med hög röst: ’Frukta Gud och giv honom ära, ty stunden är kommen då han skall hålla dom; och tillbed därför den som har gjort himmelen och jorden och havet och vattenkällorna.’” (Upp. 14:6, 7, NW) Detta är ett bestämt förordnande! Inte bara för ängeln, utan för dem som inser vad det är Gud önskar få utfört här på jorden.

33. Även om den ängel, som sågs flyga i midhimmelen, inte bokstavligen kan ses av Jehovas folk, vad är det då som de ser och därpå gör?

³³ Jehovas vittnen i våra dagar inser till fullo att Jehova Gud har använt änglar i det flydda, och även om de inte nu bokstavligen kan se ängeln, som sågs flyga i midhimmelen, så ser de tack vare Johannes’ syn att budskapet från denne ängel måste kungöras i denna tid i alla dess enskildheter. Mer än en million förkunnare av ”eviga goda nyheter” går nu från hus till hus runt omkring på jorden och kungör ett glatt budskap för alla överallt, oberoende av den enskildes förhållanden eller nationalitet.

34. Hur vittomfattande är predikandet av de ”eviga goda nyheterna” i våra dagar?

³⁴ Det som hände då på den tiden där i Jerusalem i liten skala, när ängeln släppte ut apostlarna och bjöd dem att bege sig till tempelområdet och där på nytt ta till orda, det inträffar sålunda i dessa yttersta dagar i världsvid skala. Ängeln i ”midhimmelen” leder Guds folk till att predika ”eviga goda nyheter”, på det att alla må få tillfälle att lyda maningen: ”Frukta Gud och giv honom ära.” Ingen människa, som har överlämnat sig åt Jehova, kan tveka en minut i fråga om att uppmana alla människor att tillbedja ”den som har gjort himmelen och jorden”.

35. Hur handlar styresmän och religiösa ledare mot Jehovas vittnen i denna tid?

³⁵ Jordens styresmän och utövarna av falsk religion i våra dagar tycker inte om att Jehovas vittnen utför detta verk, nej, de tycker inte bättre om det än styresmännen och prästerna gjorde på apostlarnas tid. När Jehovas vittnen blir arresterade i våra dagar, måste de vanligtvis bli kvar i fängelse längre tid än apostlarna hölls fängslade vid de tillfällen, som vi här talat om, men när Guds rätta tid är inne blir de frigivna. För många av Jehovas vittnen tog det tio år eller mera, innan de kom ut ur koncentrationslägren på Hitlers tid, men dessa kristna kom verkligen ut därifrån; och nu hörsammar de ängeln, som sågs flyga i midhimmelen, och tillsammans med sina bröder runt hela världen kungör de ”eviga goda nyheter” såsom ett glatt budskap.

36. a) Om vi på nytt tänker tillbaka på apostlarnas dagar, vad är det då som vi nu ser hända i Jerusalem? b) Var rapporteras apostlarna hålla till? Och hur kan vi vara säkra på att det var där de skulle vara?

³⁶ Låt oss på nytt iaktta våra apostoliska föredömen, dessa våra exempel i fråga om goda gärningar. I själva dagbräckningen gick apostlarna in i templet och började undervisa. När nu översteprästerna och sadducéerna hade församlats och de kallade till sig de äldre männen bland Israels söner och de så sände bud till fängelset om att apostlarna skulle föras till dem, fick de av rättstjänarna veta att apostlarna inte var där. Dessa män sade följande till de religiösa ledarna: ”Fängelset funno vi säkert låst, och vakterna stodo vid dörrarna, men då vi öppnade, funno vi ingen där inne.” Ängeln hade tänkt på allt. Sedan han hade öppnat fängelsets dörrar och fört ut apostlarna, stängde han dem igen, låste dem, och ingen av vakterna visste vad som hade hänt, förrän de nu fick klart för sig att de vaktade ett tomt fängelse. Detta var en obehaglig situation för tempelvakten och för de förnämsta prästerna. Just i det ögonblicket, när de alla befann sig i stort bryderi och undrade över vad som egentligen hade hänt, kom en man och rapporterade för dem: ”Se, de män som ni satte i fängelset äro i templet, där de stå och undervisa folket.” Det var till templet som ängeln hade sagt dem att de skulle gå, och det var dit de gick för att utföra det verk som Gud hade anvisat åt dem. ”Då gick befälhavaren tillsammans med sina rättstjänare bort och beredde sig på att hämta” apostlarna till den här religiösa hopen, ”dock utan att bruka våld, eftersom de fruktade för att bliva stenade av folket”. — Apg. 5:20—26, NW.

Att lyda Gud mer än människor

37, 38. a) När apostlarna förts inför styresmännen, hur svarade Petrus då oförskräckt sina vedersakare, som krävde att apostlarna skulle sluta upp med att predika? b) Vad kan sägas om förhållandet i vår tid i detta sammanhang?

³⁷ När apostlarna nu stod inför dessa styresmän i rådsförsamlingen eller ”Sanhedrins sal” (NW) och hörde översteprästens frågor, darrade de inte, och de var inte förskräckta. De ägde Jehova Guds och de osynliga änglarnas beskydd. Därför skedde det att sedan styresmännen sagt: ”Vi bjödo eder bestämt att icke fortsätta att undervisa på grundval av detta namn, och se, ändå hava ni uppfyllt Jerusalem med eder undervisning, och ni äro beslutna att bringa denne mans blod över oss”, så svarade Petrus och de andra apostlarna: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor. Våra förfäders Gud uppväckte Jesus, som ni dräpte, i det att ni hängde honom på en påle. Gud upphöjde denne såsom sitt förnämsta redskap och som Frälsare till sin högra sida till att giva bättring åt Israel och förlåtelse för synder. Och vi äro vittnen om dessa ting, och det är också den heliga anden, som Gud har givit åt dem som lyda honom såsom härskare.” (Apg. 5:27—32, NW) De behövde frimodighet för att kunna säga detta till styresmännen, men det som de sade var sanningen. De var kristna.

³⁸ Det är just denna inställning som alla åt Gud överlämnade kristna måste ha i denna tid. Kunskap om Jehova Gud och om hans Son, Jesus, förmår en kristen att kungöra att Jesus Kristus har blivit upphöjd såsom Guds förnämsta redskap och såsom Frälsare och att han nu sitter på sin Faders högra sida, ”till dess jag [Jehova] lägger dina fiender såsom en pall för dina fötter”. — Apg. 2:34—36, NW.

39. Vad kan trohet mot Gud komma att innebära för den kristne, och vad fortfar han likväl att göra?

³⁹ Trohet mot det kristna missionsuppdraget medför en hel del besvär, hotelser, svårigheter och prövningar och kanske rentav döden i somliga fall. Prästerna och sadducéerna kände illvilja mot apostlarna, såsom skildringen visar: ”När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade och ville döda dem.” (Apg. 5:33) Litet längre fram blev Stefanus stenad till döds, därför att han talade sanningen. (Apg. 7:54—60) Nu i denna sena tid ser vi liknande ting inträffa, när fanatiker, som är uppfyllda av denna världens ande, protesterar mot Jehovas vittnens verksamhet. Men när en kristen vet att han har rätt och har i uppdrag att kungöra ”eviga goda nyheter”, fortsätter han med att frimodigt predika det glada budskapet.

40. Hur betraktade Gamaliel den här rannsakningen inför Sanhedrin, och vilken slutsats nådde han?

⁴⁰ Under all den uppståndelse, som väcktes då på apostlarnas tid, trädde en vis man fram, en farisé som hette Gamaliel, och sade: ”I män av Israel, sen eder för, vad I tänken göra med dessa män. För en tid sedan uppträdde ju Teudas och gav sig ut för att något vara, och till honom slöt sig en hop av vid pass fyra hundra män. Och han blev dödad, och alla som hade trott på honom förskingrades och blevo till intet. Efter honom uppträdde Judas från Galileen, vid den tid, då skattskrivningen pågick; denne förledde en hop folk till avfall, så att de följde honom. Också han förgicks, och alla som hade trott på honom blevo förskingrade. Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk av människor, så kommer det att slås ned; men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv.” Då lydde de Gamaliels råd; ”de kallade in apostlarna, och sedan de hade låtit gissla dem, förbjödo de dem att tala i Jesu namn och läto dem därefter gå”. Det borde finnas fler män i våra dagar lika Gamaliel, som kunde ge de religiösa ledarna och styresmännen råd beträffande det handlingssätt de borde följa. — Apg. 5:35—40.

41. Hur reagerade apostlarna, när de blev gisslade och hotade?

⁴¹ Att man lät gissla apostlarna åstadkom ingen ändring. De hade blivit pryglade förut. De hade varit i fängelse förut. De hade blivit hotade förut. Det var en osynlig kraft som stod bakom dem och som styresmännen inte visste av. Det var Jehova Gud, hans Son, Kristus Jesus, och en stor härskara av änglar, och den heliga anden, som Gud sände till att styrka hans jordiska tjänare. Dessa trogna kristna ”gingo därför ut från Sanhedrin och fröjdade sig, emedan de hade räknats värdiga att bliva skymfligt behandlade för hans namns skull. Och varje dag fortforo de att i templet och från hus till hus utan uppehåll lära och kungöra de goda nyheterna om Kristus.” Har du det slaget av tro? Skulle du hörsamma en Jehovas ängel och göra det som apostlarna gjorde? Sanna kristna kommer att göra det! — Apg. 5:41, 42, NW.

42. Hur visade apostlarna frimodighet i fråga om att kungöra de goda nyheterna, sedan de med fröjd hade hört ängelns ord?

⁴² Hur glada var inte apostlarna över att de hörsammat ängeln! De grep sig an med en alltmer omfattande verksamhet för att hävda Jehovas namn och ord. De stärkte Guds växande församling på den tiden. Slutligen begav sig dessa apostlar jämte många andra trogna, beprövade efterföljare till dem ut till andra trakter, inte bara bland judarna, utan också bland hedningarna. Dessa andra människor av varje stam och tungomål och folk fick tillfälle att lära känna sanningen och ”allt det som har blivit sagt om detta liv”, ting som Jesus hade undervisat sina efterföljare om. När aposteln Paulus skrev till korintierna, framhöll han sitt varma intresse för ”det som ... blivit sagt om detta liv”, när han för dem framlade sina storslagna argument till bevis för läran om de dödas uppståndelse. — 1 Kor. 15:1—57.

43, 44. Vilken uppmuntran får nutida kristna vittnen för Jehova, och vad kommer de att fortsätta att bedja om?

⁴³ De kristna kommer nu att söka efterlikna dessa apostlar, som gjorde det som Guds ängel bjöd dem att göra. Jehovas ängel i våra dagar leder Guds folk i Guds organisation jorden utöver, då de kungör budskapet om ”eviga goda nyheter”. Fatta fördenskull mod. Tag del i predikoverket. Gör det med frimodighet och hys tillförsikt till Guds ord. ”Ty han skall giva sina änglar befallning om dig, att de skola bevara dig på alla dina vägar.” (Ps. 91:11) Såsom bevis härför ställer Paulus frågan: ”Äro de icke alla andar till offentlig tjänst, utsända till att betjäna dem som skola ärva frälsning?” (Hebr. 1:14, NW) Hans fråga måste besvaras med ett ”jo”.

⁴⁴ Är du då intresserad av frälsning genom Kristus Jesus? Petrus och Johannes var det, och de sade: ”I ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.” (Apg. 4:12) Om du har en sådan tro som en kristen måste ha på Kristus Jesus, då kommer du, för att vinna framgång i denna tingens ordning, som snabbt är på väg att försvinna, att fortsätta med att bedja om att du måtte bli uppfylld ”av den heliga anden”, och som en följd härav kommer du att tala ”Guds ord med frimodighet”. — Apg. 4:31, NW.