Bibeln — boken som skrivits av Jehovas vittnen

”De heliga skrifter som kunna göra dig vis till frälsning.” — 2 Tim. 3:15, MW.

 1. Vad gör den förnämsta boken på jorden enastående i fråga om ålder, i fråga om längden av den tid som det tagit att skriva den och vad dess författare beträffar?

VILKEN är den förnämsta boken på jorden i denna atom- och rymdålder? Det är en bok som började skrivas före den kristna eran, före den buddistiska eran (som räknas från 563 f. Kr.), före den japanska eran (från 660 f. Kr.), före den romerska eran (från 753 f. Kr.) och före den grekiska olympiska eran (från 776 f. Kr.). Dess höga ålder har emellertid inte förringat dess värde. Tvärtom har åldern ökat dess oskattbara värde. Det är också den bok som det tagit längsta tiden att skriva. Sedan dess första kapitel blivit skrivet, dröjde det omkring 1.610 år tills dess sista kapitel fullbordades nära slutet av den kristna erans första århundrade. Likväl är boken författad av en enda person.

 2. I vilken utsträckning förekommer författarens namn i boken, och vad har blivit följden av att den har bara denne ende författare?

² Från början till slut har denna bok blivit skriven i denne ende författares eget namn. Ja, författarens namn förekommer i boken sammanlagt omkring sju tusen gånger. I själva verket är det just därför att boken har denne ende författare som den överträffar varje annan bok i värde, och den kommer ytterligare att uppnå ett ännu större anseende än den redan har.

 3. Hur kan denna bok, som det tagit så lång tid att skriva, ha bara en författare?

³ Ingen människa har levat så länge som ett tusen sex hundra år, och hur kan då denna bok, som det tagit så lång tid att skriva, ha bara en författare? Det är därför att bokens författare inte är en människa som dör. Författarens namn tillkännager detta, ty hans namn är Jehova.

 4. På vilket sätt förekommer författarens namn nära slutet och nära början av boken?

⁴ I det fjärde kapitlet från slutet i denna underbara bok läser vi fyra gånger ett uttryck av lov och pris till dess författare, nämligen Halleluja! Återgivet på nutida språk betyder det ”Prisa Jehova!”a (Upp. 19:1, 3, 4, 6) Detta unika namn är namnet på den ende levande och sanne Guden, universums Skapare, och därför sätter denna ryktbara bok i det andra kapitlet och den fjärde versen hans namn vid sidan av hans titel på följande sätt: ”Detta är himlarnas och jordens tillkomst, då de skapades, när Jehová, Gud, gjorde jorden och himlarna.” — Åk.

 5. Vad kallas denna bok, varför kunde Han, som den överallt nämner, vara dess ende författare, och vilken egenskap ger hans författarskap åt denna bok?

⁵ Den enda heliga bok som således från början till slut förklarar sin författare vara Jehova Gud är bibeln. Den säger att han är odödlig. I sin trettiofemte bok, kapitel ett, vers tolv, tilltalar den honom med dessa ord: ”Är du icke från evighet, Jehova? Du, min helige Gud, dör icke.”b Också dess femtiofjärde bok, kapitel ett, vers sjutton, välsignar honom och säger: ”Och evighetens Konung, som är oförgänglig, osynlig, den ende Guden, vare ära och härlighet alltid och evinnerligen! Amen.” (Hab. 1:12; 1 Tim. 1:17, NW) Då ju den ende Guden, Jehova, är evig, oförgänglig, odödlig, kan han med lätthet vara den ende författaren till bibeln. På grund av hans författarskap är bibeln helig.

 6. Vad visar namnets ursprung att bibeln i själva verket är, och varför kallas den också för Skriften?

⁶ Bibeln är i verkligheten ett bibliotek, som består av många böcker. Fastän varje bok nu har sin särskilda titel, är Jehova Gud författare till dem alla. Själva namnet bibeln riktar uppmärksamheten på detta förhållande, ty namnet är härlett från det forntida grekiska ordet biblía, som betyder ”små böcker”, dvs. en samling av dem alla tillhopa i ett band. Bibeln själv talar om sina böcker såsom ”de heliga skrifter som kunna göra dig vis till frälsning”. (2 Tim. 3:15, NW) Därför kallas den också för Skriften eller Den Heliga skrift.

 7. Hur hade Jehova Gud vid Sinai berg direkt ett finger med i skrivandet av bibeln?

⁷ Förutom att Gud tillhandahöll det sammanbindande tema, som löper genom hela biblioteket av böcker, hade han på ett mycket anmärkningsvärt sätt sitt finger med i skrivandet av Boken. De ryktbara ”tio Guds bud” finns skrivna i bibelns andra bok. Dessa tio bud överlämnades åt Jehovas profet Mose på Sinai berg i Arabien på 1500-talet före den kristna eran och blev först nedskrivna på tavlor av sten. Om hur stentavlorna skrevs och överlämnades säger bibelns redogörelse så här: ”När han [Jehova Gud] nu hade talat ut med Mose på Sinai berg, gav han honom vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, på vilka Gud hade skrivit med sitt finger.” ”Och tavlorna voro gjorda av Gud, och skriften var Guds skrift, inristad på tavlorna.” Folket som fick dessa tio bud sig ålagda lydde dem inte, och i ett utbrott av vrede slog Mose därför sönder de båda tavlorna. ”Och Jehová sade till Mose: ’Hugg dig två stentavlor, sådana som de förra voro, så vill jag skriva på tavlorna de ord, som voro på de förra, vilka du slog sönder.’” När Mose den här gången kom ned från Sinai berg, hade han alltså de två tavlorna med Guds egen skrift på i sin hand. (2 Mos. 31:18; 32:16; 34:1, 29, Åk) Efteråt skrev Mose av de tio budorden på annat material, för att människorna skulle läsa dem.

 8. Hur blev resten av bibeln skriven, men vad förblev — under hela tiden den skrevs — detsamma i förbindelse med den?

⁸ Blev hela återstoden av bibeln överlämnad åt Guds folk på samma sätt som de tio budorden, som Gud själv direkt skrev ned? Nej. Människor, ofullkomliga mänskliga varelser, brukades till att skriva resten av bibeln. Men detta vederlägger inte det påståendet, att hela bibeln har bara en enda författare, Jehova Gud, och att den innehåller hans tankar och uttryck och inte alla de mänskliga skribenters tankar och uttryck, som skrev dess olika delar. En osynlig kraft verkade på dessa mänskliga skrivare. Denna osynliga, verksamma kraft strömmade ut från bibelns ende författare och leddes av honom till att vila över dessa skrivare. Denna osynliga verksamma kraft kallas ande, och därför att helighetens Gud är dess källa, kallas den ”helig ande”. Fastän skrivarna på jorden växlade tid efter annan, förblev den enda, oföränderliga heliga anden, och dess källa förblev densamma, nämligen den odödlige Guden, Jehova.

Skriven under inspiration

 9. Hur visar David och Petrus att de forntida profeterna talade eller skrev under påverkan av en drivkraft som inte var deras egen, och i vems namn skrev de?

⁹ Låt oss till exempel tänka på David, som blev den förste israelitiske konungen i Jerusalem. Han skrev många psalmer på 1000-talet före den kristna eran. I en av dessa heliga sånger, som står att läsa i bibeln, förklarade David att han inte skrev av någon sin egen drivkraft. Han sade: ”Davids, Isais sons, uttalande. Jehovas ande var det som talade genom mig, och hans ord var på min tunga.” (2 Sam. 23:1, 2, NW) Elva hundra år efter Davids död skrev den kristne aposteln Petrus två brev, som är att finna i bibeln. Petrus påminde de kristna om att de forntida profeterna likt David uttalade profetior, som inte hade sitt upphov i deras egna enskilda tankar eller deras egen privata vilja, utan kom från en himmelsk källa. Petrus sade: ”Ni veta detta först och främst, att ingen Skriftens profetia kommer från någon enskild källa [eller: kommer av enskilt uppdagande]. Ty profetior hava icke vid något tillfälle frambragts av en människas vilja, utan människor talade från Gud, så som de fördes åstad av helig ande.” (2 Petr. 1:20, 21, NW, fotnot) Petrus sade också: ”Det var nödvändigt att den Skriftens utsaga skulle fullbordas, som den heliga anden i förväg kungjorde genom Davids mun. Gud har talat genom sina forntida heliga profeters mun.” (Apg. 1:16; 3:21; NW) Ja, bibelskribenterna skrev i sanning, men de skrev under påverkan av den sporrande kraften från Jehova Guds enda heliga ande. De skrev såsom Guds jordiska redskap och skrev i Guds heliga namn.

10. Hur visade Jesus, när han botade en man, att Guds ande har tillräcklig sporrande kraft till att driva en man till att skriva en bok?

¹⁰ Guds heliga ande kan driva en profet till att skriva lika lätt som den kan driva ut en demon från en besatt människa. Guds Son, Jesus Kristus, visade detta. Han predikade Guds rike för folket och gjorde också många storslagna underverk. En gång drev han ut demonen från en besatt man, så att den stumme mannen talade och såg. Men Jesu religiösa fiender yttrade sig hädiskt om det medel varigenom han hade drivit ut demonen. Enligt aposteln Matteus sade Jesus till dem: ”Om det är förmedelst Guds ande som jag driver ut demonerna, då har Guds rike verkligen hunnit till eder.” (Matt. 12:28, NW) Lärjungen Lukas återger Jesu ord vid detta tillfälle så här: ”Om det är förmedelst Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike verkligen hunnit till eder.” — Luk. 11:20, NW.

11. Hur kan bibeln, i betraktande av det bruk som görs av ordet ”finger”, sägas vara ett verk av Guds finger, och vad är bibeln alltså ett synligt, påtagligt resultat av?

¹¹ Jesus talade alltså om Guds ande såsom Guds ”finger”. På ett direkt sätt skrev Guds finger de tio budorden på de båda stentavlorna. Men när Gud brukade människor till att skriva bibelns olika böcker, var det Guds symboliska finger, hans ande, som förde dessa mäns griffel eller penna. (5 Mos. 9:10) I Psalm 8:4 säger David till Gud: ”Jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna, som du har berett.” Långt före David blev profeten Mose brukad av Jehova Gud till att låta den tredje av tio fördärvbringande plågor komma över Egyptens land. Detta var en plåga som Egyptens präster, vilka utövade magi, inte kunde göra efter. Därför sade de till sin härskare, Farao: ”Det är Guds finger!” (2 Mos. 8:18, 19, NW) I överensstämmelse med det bruk av ordet ”finger”, som görs på dessa ställen, kan vi i denna tid säga att bibeln härrör från Guds finger, eftersom bibeln har blivit skriven under påverkan av Guds heliga ande eller osynliga, verksamma kraft. Alltså har hans finger skrivit den, från början till slut, från och med Första Moseboken till och med Uppenbarelseboken. Guds heliga ande eller verksamma kraft syns inte, men den frambringar synliga, påtagliga resultat. Bibeln är det synliga, påtagliga resultat, som frambragts av Guds ande, hans finger i rörelse. Han är därför bibelns himmelske författare.

Vilka de jordiska bibelskrivarna var

12. Vem har alltså verkligen frambragt bibeln, men vad påstår religiösa ivrare inom katolska kyrkan?

¹² Det är ovedersägligen sant att Jehova Gud har frambragt bibeln förmedelst jordiska tjänare, som han brukade såsom sina sekreterare, skribenter eller skrivare, vilka han ledde och övervakade. Därför blir man verkligt upprörd, när man läser vad tidningen Blade i Toledo (Ohio) meddelade i sitt nummer för 1 mars 1943. Den omtalade att en präst i en religiös organisation dagen förut hade sagt i Den obefläckade avlelsens kyrka: ”Folk har inte i allmänhet klart för sig, som de borde ha, att bibeln uteslutande tillhör den romersk-katolska kyrkan. Den katolska kyrkan har frambragt bibeln, den har bevarat den, och den uttolkar den. Andra kan läsa den Heliga skrift — och de uppmanas att göra detta — men därutöver har de ingen som helst rätt med avseende på den. Gud, den Allsmäktige, har placerat denna dyrbara arvedel uteslutande i sin katolska kyrkas händer. Det kan tyckas egendomligt att säga att den katolska kyrkan har frambragt bibeln, ty vi vet att denna bok är Guds ord, varje ord i den har ytterst blivit bemyndigat av honom. Men vi måste komma ihåg det sätt, varpå Gud gjorde detta. ... Den katolska kyrkan har inte endast gjort bibeln, den har också bevarat den. ... Gud, den Allsmäktige, ... har också upprättat en högsta domstol — den katolska kyrkan, som skall avgöra hur hans grundlag — den Heliga skrift — skall förstås.” I överensstämmelse härmed har många flygblad och många tidskrifts- och tidningsannonser burit den djärva överskriften: ”Bibeln är en katolsk bok.”

13. Hur många män brukades under de sexton hundra åren till att skriva den fullständiga bibeln, och vilka var dessa skrivare?

¹³ Den stora allmänheten, för vilken dessa religiösa påståenden och anspråk kungörs, har rätt att få reda på de verkliga förhållandena. Hur förhåller det sig i grund och botten? Några av bibelns böcker bär i denna tid sina skrivares namn. Så långt som man kan fastslå, var det mer än trettio män som brukades under sexton hundra år till att skriva den fullständiga bibeln. Dessa skrivare var Mose, Josua, Samuel, Gad, Natan, Jeremia, Esra, Nehemja, Mordokai, David, Salomo, Agur, Lemuel, Jesaja, Hesekiel, Daniel, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja, Malaki, Matteus, Markus, Lukas, aposteln Johannes, Paulus, Jesu halvbror Jakob, Petrus, Jesu halvbror Judas.

14. Vilket förhållande framstår klart beträffande alla dessa bibelskrivare, och vad kan alla de som följer i Jesu fotspår kallas, andligen talat?

¹⁴ När vi undersöker vilket ursprung och vilken bakgrund dessa män har, som allmänt anses ha skrivit bibeln, är det ett uppseendeväckande förhållande som klart framträder. De var alla födda hebréer, israeliter eller judar. Det finns emellertid några som menar att Lukas var grek. Ingen av dem var av latinskt ursprung. De härstammade från Abraham, i vars säd Jehova Gud hade lovat att välsigna alla jordens släkter. Abraham var hebré. (1 Mos. 12:1—3; 14:13) Hans avkomlingar genom Isak och Jakob kallades hebréer. (1 Mos. 39:14, 17; 41:12; 2 Mos. 1:15, 16, 19; Jon. 1:9) Gud ändrade Jakobs namn till Israel, och därför kallades de tolv stammarna av hans efterkommande inte för jakobiter utan för israeliter. (2 Mos. 9:7) Den döende Jakob eller Israel förlänade det framtida konungadömets välsignelse åt sin son Juda, och därför kallades de israeliter som höll sig till Juda kungliga stam och till denna stams konung för judar. (1 Mos. 49:10; 2 Kon. 16:6; Sak. 8:23) Jesus Kristus var av Juda stam. Alla de som följer i hans fotspår och håller fast vid honom såsom Guds utlovade konung är därför judar i andlig mening, vilkas hjärtan har blivit omskurna från orenhet. — Upp. 5:5; Hebr. 7:13, 14.

15. Vad kallade sig skrivaren Paulus i sina brev?

¹⁵ Aposteln Paulus, som skrev fjorton av bibelns böcker, sade: ”Jag är också en israelit, av Abrahams säd.” (Rom. 11:1, NW) ”Omskuren på den åttonde dagen, av Israels släkt, av Benjamins stam, en hebré, född av hebréer.” — Fil. 3:5, NW.

16. Vad för slags bok skulle bibeln därför kunna kallas, och vad skrev Paulus om ”judens företräde”?

¹⁶ Från denna synpunkt sett skulle bibeln kunna kallas, inte en katolsk bok, utan en hebreisk bok, en israelitisk bok, en judisk bok. I överensstämmelse härmed skrev den judekristne Paulus till de kristna i Rom: ”Den är icke jude, som är det utvärtes, icke heller är det omskärelse, som sker utvärtes, på köttet. Men den är jude, som är det invärtes, och hans omskärelse sker på hjärtat genom anden och icke i kraft av en skriven lagsamling. Denne blir prisad, icke av människor, utan av Gud. Vad är då judens företräde, eller vad är omskärelsens gagn? Mycket på alla sätt. Först och främst därför att de blevo betrodda med Guds heliga utsagor.” — Rom. 2:28—3:2, NW.

17. a) Var alla de som skrivit bibeln kristna? b) Vad band deras skrifter samman till en enhet och visade att en och samma ande verkade på dem?

¹⁷ Alla de judiska profeterna pekade framåt mot Guds Smorde, Messias eller Kristus. Att alla de forntida profetiska skrifterna uttryckte förhoppningen om honom band dem samman till en enhet. Men inte alla de som skrev bibeln var kristna i den bemärkelsen att de följde efter Kristus såsom konung. De bibelskribenter som föregick Jesus Kristus kunde naturligtvis inte vara hans efterföljare. Nej, säger aposteln Petrus: ”De fortforo att efterforska vilken särskild tid eller vad för slags tid anden i dem angav beträffande Kristus, när den på förhand bar vittnesbörd om lidandena för Kristus och om de härligheter som skulle följa på dessa.” (1 Petr. 1:10, 11, NW) Den siste av de förkristna skribenterna var Malaki, vars bok avslutar kanon eller den officiella samlingen av de på hebreiska och arameiska avfattade heliga skrifterna. De åtta skribenter efter Malaki som skrev bibelns återstående böcker var alla judiska kristna. I sina skrifter på sin tids allmänna grekiska språk framhöll de att många av Jehovas forntida skrivares profetior uppfylldes på Jesus Kristus, den utlovade konungen av Juda stam, och själva förutsade de också ting som skulle hända i förbindelse med honom. Alla de olika skribenterna var således i full sympati och överensstämmelse med varandra beträffande Guds rike med Messias eller Kristus som konung. Detta bevisar att en och samma ande från Gud, Författaren, verkade på dem alla.

Deras gemensamma kallelse

18, 19. a) Vad var det utom den judiska nationaliteten som band alla bibelskribenterna samman? b) När vi önskar få reda på vad Gud har tillkännagivit till svar på frågan, vilken skriftrulle blir då av särskilt intresse för oss?

¹⁸ Ehuru inte alla de inspirerade bibelskribenterna var kristna, fanns det en sak förutom deras judiska nationalitet som band dem alla samman. Vad var det? Deras gemensamma kallelse. Vad var då deras kallelse? Låt oss lyssna till vad Jehova Gud själv förklarade vara deras kallelse. År 1947, mitt under det krig som pågick i Palestina, väcktes ett världsvitt intresse för bibeln genom upptäckten av vissa forntida handskrifter, inte i staden Rom, utan nära nordvästra änden av Döda havet i Palestina. Dessa handskrifter kom att kallas för Dödahavsrullarna. Nej, de var inte på latin. De var på hebreiska, och enligt det studium som arkeologer ägnat dem hade de skrivits mer än hundra år innan den kristna kyrkan eller församlingen grundades i Jerusalem år 33 e. Kr. Den mest framträdande av dessa rullar var den som innehöll en så gott som fullständig hebreisk handskrift av Jesajas profetia.

¹⁹ Så här säger Harper’s Bible Dictionary (1952) på sidan 654a: ”Rullarna hade placerats i grottan vid Döda havet innan Jesus föddes, och alla blev inte upptäckta förrän nära 2.000 år efter hans död. Den i grottan funna Jesajarullen liknar förmodligen den, ur vilken Jesus som ung man i Nasaret läste Jesaja. (Luk. 4:16—19) Den visar få avvikelser från den profetia vi läser i våra dagar, utom mindre olikheter i fråga om stavning samt avskrivningsfel.”

20, 21. a) Vad säger denna Dödahavsrulle på sidspalten 36, att Gud tillkännager såsom sitt utvalda folks kallelse? b) Vilken kommentar ges till Jesaja 43:10 i The Soncino Books of the Bible (1949)?

²⁰ Denna rulle är en av många, många, som inte bevarats av den romersk-katolska kyrkan. På sin sidspalt 36 återger rullen den hebreiska texten till Jesaja 43:1, 10—12, vilken i en nutida översättning lyder så här: ”Och nu är detta vad Jehova har sagt, din Skapare, o Jakob, och din Danare, o Israel: ’Var icke rädd, ty jag har återbördat dig åt mig. Jag har kallat dig vid ditt namn. Du är min.’” ”’Ni äro mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’ja, min tjänare, som jag har utvalt, på det att ni må känna och hava tro på mig och för att ni må förstå att jag är densamme. Före mig fanns det ingen Gud danad, och efter mig fanns det fortfarande ingen. Jag — jag är Jehova, och förutom mig finnes ingen frälsare.’ ’Jag själv har kungjort och har frälsat och har låtit det höras, när det bland eder icke fanns någon främmande. Alltså äro ni mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’och jag är Gud.’” — NW.

²¹ I dessa klara och tydliga ord tillkännagav Jehova Gud att hans utvalda folks, Jakobs eller Israels, kallelse var att de skulle vara hans ”vittnen”. I en kommentar till det här stället, Jesaja 43:10, i The Soncino Books of the Bible (1949) säger den judiske dr Israel W. Slotki på sidan 207: ”Då nationerna och deras gudar är ur stånd att bevisa sina påståenden, kallar Gud Israel, som betecknas som Mina vittnen och Min tjänare, till att bära vittnesbörd om det egenartade i hans gudomlighet, att det varken fanns eller någonsin skulle finnas en Gud som var lik honom.”

22. a) Vem var Mose, och från vilken tidpunkt blev han ett framträdande vittne? b) Vad bevisar att Mose var ett sådant vittne för Jehova?

²² Den förste av de inspirerade bibelskribenterna var profeten Mose. Han var av Levi stam av Israels nation. I betraktande av Jehovas eget tillkännagivande i Jesaja 43:10—12 var Mose följaktligen ett av hans vittnen. Genom sin helige ängel i den på mirakulöst vis brinnande busken ”sade [Gud] till Mose: JAG ÄR DEN JAG ÄR; och han sade: Så skall du säga till Israels barn: JAG ÄR har sänt mig till eder. Och Gud sade vidare till Mose: Så skall du säga till Israels barn: Jehova, edra fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till eder. Detta är mitt namn för evigt, och detta är min åminnelse från släkte till släkte.” (2 Mos. 3:2, 14, 15, AS) Från den stunden blev Mose ett framträdande vittne för Jehova. I bibelns fem första böcker, som han skrev, från och med Första Moseboken till och med Femte Moseboken, använde han namnet Jehova (יהוה)c 1.833 gånger. Vem kan då sanningsenligt förneka att Mose var ett vittne för Jehova och var trogen sin kallelse? Ingen utom religiösa skrymtare, som söker undanflykter och vill dölja sanningen, skulle kunna göra det! Den kristne som skrivit det inspirerade Hebréerbrevet med bl. a. dess elfte och tolfte kapitel räknar upp Mose bland Jehovas vittnen. Men Mose var inte det första vittnet för Jehova.

23. Vem var det första trogna vittnet, och vad var det som slutet på hans levnadslopp utmärkte början av?

²³ Den som har skrivit Hebréerbrevet anför Abel, den andre i ordningen av Adams söner, såsom det första trogna vittnet för Jehova, i dessa ord: ”Genom tron frambar Abel åt Gud ett bättre offer än Kain, och genom den fick han det vittnesbördet, att han var rättfärdig, i det Gud själv gav vittnesbörd om hans offergåvor; och genom tron talar han ännu, fastän han är död.” (Hebr. 11:4) Såsom det är skrivet i 1 Moseboken 4:4, 5: ”Också Abel bar fram sin gåva, av det förstfödda i hans hjord, av djurens fett. Och HERREN [Jehova] såg till Abel och hans offergåva; men till Kain och hans offergåva såg han icke.” I religiös avundsjuka mördade Kain sin broder Abel för att denne var ett troget, godtagbart vittne för Jehova. Detta var början till allt det våld som religionens målsmän har tillfogat Jehovas sanna vittnen från Abels långt avlägsna tid och till nu.

24, 25. a) Vilka omnämns i uppräkningen i Hebréerna 11? b) Hur anger den som skrivit Hebréerbrevet att de han förut omtalat var vittnen för Jehova?

²⁴ Efter Abel går Hebréerna 11 igenom raden av vittnen för Jehova och nämner profeterna Enok och Noa; patriarkerna Abraham, Isak och Jakob; Abrahams hustru Sara; Jakobs son Josef; profeten Mose; skökan Rahab, som överlevde förstöringen av det muromgivna Jeriko; domarna Gideon, Barak, Simson och Jefta; kung David och profeten Samuel. Skrivaren har inte tid att särskilt nämna de andra profeterna, men när han talar om dessa som ”tillstoppade lejons gap”, vem kunde han då också ha i tankarna om inte profeten Daniel, som kom välbehållen upp ur lejongropen? När han talar om vittnen för Jehova, som blev dödade med svärd, kan han ha tänkt på Johannes döparen, som blev halshuggen. Sedan Hebréerna 11 beskrivit den hårda behandling som dessa Guds tjänare fick undergå, slutar kapitlet med att säga: ”Och fastän alla dessa genom tron hava fått sitt vittnesbörd, undfingo de ändå icke, vad utlovat var; ty Gud hade åt oss [kristna] utsett något bättre, på det att de icke oss förutan skulle bliva fullkomnade.” (Hebr. 11:39, 40) Men hur anger den som skrivit Hebréerbrevet att de var vittnen för Jehova Gud? Han gör detta genom att säga redan i de två närmast följande verserna:

²⁵ ”Må vi därför, då vi se att vi också hava en så stor sky av vittnen som omgiver oss och i det vi kasta av allt som är till hinder och synden som så lätt omsnärjer oss, i sanning med uthärdande löpa det lopp som ligger framför oss och därvid vända vår blick till vår tros furstlige ledare och fullkomnare, Jesus, som i betraktande av den glädje som låg framför honom uthärdade ett kors, föraktande skammen, och har tagit plats på Guds trons högra sida.” — Hebr. 12:1, 2, Ro.

26. Vad visar vems ”sky av vittnen” de var, och vem var alltså författare till de hebreisk-arameiska Skrifterna och genom vilka som redskap?

²⁶ Lägg märke till att den som skrivit Hebréerbrevet kallar dem som han nämnde eller beskrev i kapitel elva och som föregick Jesus Kristus för en ”sky av vittnen”. Men vems vittnen? Det finns bara ett svar: Jehovas. Enbart den sista av de böcker i bibeln, som skrevs före Jesus Kristus, nämligen Malakis profetia, omnämner Jehova fyrtioåtta gånger. Jesus Kristus själv citerade från denna Malakis profetia och visade därigenom dess inspiration och äkthet såsom en del av Jehovas ord. (Matt. 11:7—15; Mal. 3:1; 4:5, 6) Från och med Mose till och med Malaki var således alla de som skrev de kanoniska skrifterna vittnen för Jehova; och alla dessa inspirerade skrifter på hebreiska och arameiska hade Jehova till författare och var nedskrivna av hans vittnen.

Kristna vittnen för Jehova

27, 28. a) Vad var Jesus född till att vara, och hur så? b) För vilken politisk styresman tillkännagav han detta, och vilken titel förtjänade han alltså?

²⁷ De hebreiska kristna, som brevskrivaren riktade sig till, var omgivna av denna ”sky av vittnen” och blev uppmanade att också vända sina blickar till sin ”tros furstlige ledare och fullkomnare, Jesus”, som hade dött martyrdöden. Betyder detta att Jesus också var ett vittne för Jehova? Ja, Jesus, Guds Son från himmelen, föddes inom kung Davids släktlinje, inom Juda stam, inom Israels nation. Av födelsen var Jesus medlem av Israels nation, till vilken Jehova Gud sade i Jesaja 43:10—12 (NW): ”’Ni äro mina vittnen’, är Jehovas uttalande.” Jesus föddes alltså på jorden till att bli Jehovas vittne. Detta förhållande vägrade Jesus att förneka, till och med inför den romerske ståthållaren, Pontius Pilatus, som dömde honom till döden. Till svar på Pilatus’ fråga: ”Nåväl, är du då en konung?” sade Jesus: ”Det är din sak att säga, att jag är en konung. För detta ändamål har jag blivit född, och för detta ändamål har jag kommit i världen, [vilket då?] att jag skulle bära vittnesbörd om sanningen.” — Joh. 18:37, NW.

²⁸ För att understryka att Jesus var ett vittne talar aposteln Paulus om ”Kristus Jesus, vilken såsom ett vittne avgav den rätta offentliga förklaringen inför Pontius Pilatus”. (1 Tim. 6:13, NW) Likaså säger aposteln Johannes, när han skriver till sju församlingar i provinsen Asien: ”Må ni röna oförtjänt godhet och frid från ... Jesus Kristus, ’det trogna vittnet’, ’den förstfödde från de döda’ och ’Härskaren över jordens konungar’.” — Upp. 1:4, 5, NW.

29. Hur bekände Jesus sig vara ett vittne, när han talade med Nikodemus?

²⁹ Vidare hör vi Jesus själv bekänna sig vara Jehovas vittne, när han säger till Nikodemus, en judisk lärare i Israel: ”Vad vi veta, det tala vi, och vad vi hava sett, det vittna vi om, men vårt vittnesbörd tagen I icke emot. Tron I icke, när jag talar till eder om jordiska ting, huru skolen I då kunna tro, om jag talar till eder om himmelska ting?” — Joh. 3:11, 12.

30, 31. a) Vad säger Johannes därpå om Jesus som vittne? b) Hur talade Jesus Guds utsagor i Nasarets synagoga?

³⁰ Några verser senare kommenterar aposteln Johannes detta och säger: ”Den som kommer från himmelen, han är över alla, och vad han har sett och hört, det vittnar han om; och likväl tager ingen emot hans vittnesbörd. Men om någon tager emot hans vittnesbörd, så bekräftar han därmed, att Gud är sannfärdig. Ty den som Gud har sänt ut talar Guds utsagor, ty han giver icke anden sparsamt.” (Joh. 3:31—34; v. 34 enl. Ro) Jesus talade i sanning Guds utsagor på sabbatsdagen, när han var i synagogan i sin hemstad, Nasaret, och han läste högt ur Guds ord. En Jesajarulle, lik den som påträffades nära Döda havet år 1947, räcktes honom av tjänaren, och Jesus rullade upp den och läste på det ställe som nu betecknas som Jesaja 61:1, 2:

³¹ ”Herren Jehovas Ande är över mig, ty Jehova har smort mig till att predika goda tidender för de ödmjuka; han har sänt mig till att läka dem som hava ett förkrossat hjärta, till att förkunna frihet för fångarna och fängelsets öppnande för dem som äro bundna, till att förkunna Jehovas ynnests år.” — Jes. 61:1, 2, AS; Luk. 4:16—19.

32, 33. a) Vad sade Jesus sedan, varigenom han visade sig vara Jehovas vittne? b) Vilken profet tillkännagav Petrus i Jerusalems tempel att Jesus Kristus var?

³² Därpå yttrade Jesus: ”I dag uppfylles denna Skriftens utsaga, som ni nyss hörde.” För att visa dess uppfyllelse övergick han nu till att ”förkunna Jehovas ynnests år”, som Jehova hade smort honom till att förkunna. Jesus bevisade sig således vara Jehovas vittne. (Luk. 4:20—22, NW) Sedan Jesus hade bevisat sig vara ett ända till martyrdöden troget vittne, sade aposteln Petrus offentligt till en skara av Jehovas tillbedjare i Jerusalems tempel att Jesus var den profet som Mose hade förutsagt i dessa ord till Israel:

³³ ”En profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är mig lik, skall HERREN [Jehova], din Gud, låta uppstå åt dig, honom skolen I lyssna till. ... Och HERREN sade till mig: ’ ... En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är dig [Mose] lik, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag bjuder honom. Och om någon icke lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn [Jehova], så skall jag själv utkräva det av honom.’” — 5 Mos. 18:15—19.

34. Vad var Jesus Kristus förpliktad att vara, i det han var en profet lik Mose, och vad måste således Jesu efterföljare vara, i det de efterliknar honom?

³⁴ Såsom profet var Mose ett framträdande vittne för Jehova, och han kungjorde Jehovas namn till och med för Egyptens mäktige Farao. Inte endast aposteln Petrus utan också den kristne martyren Stefanus tillkännagav att Jesus var den förutsagde profeten som skulle uppresas, en som var lik Mose men större än Mose. (Apg. 3:20—23; 7:37, 52, 53) I uppfyllelse av Mose profetia var Jesus Kristus ett vittne för Jehova, såsom Mose hade varit, men var ett vittne som var större än Mose. Det är på Jesus, den större Mose, som alla de uppmanas att se, vilka löper det kristna loppet med evigt liv i Guds nya värld som mål, och de bör göra detta för att efterlikna Jesus Kristus. (Hebr. 12:1, 2)Så här sade aposteln Paulus: ”Bliv mina efterliknare, såsom jag är Kristi.” (1 Kor. 11:1; 1 Tess. 1:6; NW) Den sanningen framstår alltså klart, att sanna kristna, sanna Kristi efterföljare, måste efterlikna honom i att vara Jehovas vittnen. Sanna kristna är Jehovas vittnen.

35. a) Intill vems omvändelse blev de köttsliga judarna födda till att vara vittnen? b) Vad blev de judar, som övergav judendomen för kristendomen, men vad upphörde de judar, som visade ifrån sig kristendomen, att vara?

³⁵ Jesu Kristi judiska apostlar och lärjungar utgjorde bevis på det förhållandet att äkta kristna är vittnen för Jehova Gud. Enligt Jehovas egna ord till Israels nation i Jesaja 43:10—12 var alla köttsliga judar, som var födda innan Kornelius, den förste icke-juden, omvändes till kristendomen, födda till att vara Jehovas tjänare och vittnen. När dessa judar efter köttet i apostlarnas dagar lämnade judendomen med dess traditioner och blev kristna, upphörde de inte att vara Jehovas vittnen. Nej, de blev Jehovas kristna vittnen, liksom deras ledare, Jesus Kristus, den större Mose. De som var födda judar och som vägrade att ta emot Jesus Kristus såsom den större Mose upphörde att vara såväl Jehovas vittnen som Jehovas nationella ”tjänar”-klass. Å andra sidan insåg de kristna att Jehovas ord i Jesaja 55:4 hade avseende på Jesus Kristus: ”Se, honom har jag satt till ett vittne för folken, till en furste och hövding för folken.”

36. Vad blev de smorda judarna på pingstdagen?

³⁶ På pingstdagen år 33 e. Kr. blev Jesu judiska efterföljare smorda med Jehovas heliga ande liksom Jesus hade blivit. Därigenom blev de nu andliga judar, särskilt smorda till att bli det andliga Israels nya nation, den nya nationen av Jehovas tjänare och vittnen. — 1 Petr. 2:9.

37. a) Vilka ställen i de hebreiska skrifterna citerade Petrus vid pingsten, och vilken avslutande kommentar gav han till dem? b) Vad visade Petrus således att han själv var?

³⁷ När aposteln Petrus förklarade detta utgjutande av helig ande över de judiska kristna den dagen, citerade han följande ord från bokrullen med Joels profetia: ”Det skall ske därefter, att jag skall utgjuta min Ande över allt kött. ... Solen skall förvandlas till mörker och månen till blod, innan Jehovás stora och fruktansvärda dag kommer. Och det skall ske, att var och en, som åkallar Jehovás namn, skall undslippa.” (Joel 2:28—32, Åk) Därnäst citerade Petrus från Psalm 16:8—11, där det heter: ”Jag har Jehová inför mig beständigt. ... Ty du skall icke lämna min själ kvar i Scheól ...” (Åk) Petrus citerade också Psalm 110:1, som säger så här: ”HERREN [Jehova] sade till min herre: ’Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.’” Som en kommentar till dessa inspirerade skriftställen sade Petrus sedan: ”Denne Jesus har Gud upprest, varom vi alla äro vittnen. ... Må därför hela Israels hus veta förvisst, att Gud har gjort honom till både Herre och Kristus, denne Jesus som ni fastnaglade vid pålen.” (Apg. 2:14—36, NW) På detta omisskännliga sätt visade Petrus genast från början att han såsom andlig jude eller israelit var ett smort vittne för Jehova, denne Jehova som hade uppväckt sin Son, Jesus Kristus, ur döden i scheol och som hade utgjutit sin heliga ande förmedelst Jesus Kristus, vilken satt på hans högra sida.

38. Hur angav Johannes i sitt första brev att han var ett vittne, och hur visade Johannes intill slutet av bibeln, att Jesus var ett vittne?

³⁸ Aposteln Johannes var där tillsammans med Petrus i Jerusalem på pingstdagen. Johannes angav klart att han var ett vittne för den ende Guden, vars namn är Jehova. I 1 Johannes 4:14 (NW) skriver aposteln Johannes: ”Dessutom hava vi själva sett och bära vittnesbörd om att Fadern [Jehova] har sänt ut sin Son såsom världens Frälsare.” Och i den allra sista boken i bibeln citerar Johannes vad den förhärligade Jesus Kristus sade till honom i en syn: ”Detta är vad Amen säger, det trogna och sanna vittnet, begynnelsen av Guds skapelse.” ”Han som bär vittnesbörd om dessa ting säger: ’Ja, jag kommer med hast.’” På detta tillkännagivande svarar Johannes: ”Amen! Kom, Herre Jesus.” (Upp. 3:14; 22:20; NW) Intill själva slutet av bibeln framhöll alltså Johannes att Jesus Kristus var ett vittne för sin himmelske Fader, Jehova. Johannes betygade också att han själv var ett sådant vittne för Jehova Gud.

39. a) Av vem och hur blev bibelns sista tjugosju böcker givna åt oss? b) Hur jämställde Petrus apostoliska skrifter med de inspirerade heliga skrifterna?

³⁹ Johannes, Petrus och de andra vittnena för Jehova i det första århundradet bar inte endast muntligt vittnesbörd, utan också skriftligt. Som resultat härav blev de kristna försedda med de sista tjugosju böckerna i bibeln. Dessa böcker skrevs inte på den forntida hebreiskan och inte heller på latin, utan på allmängrekiska, det internationella språket i det första århundradet. Jehova Gud inspirerade åtta män av sin nya nation, det andliga Israel, åtta smorda judiska kristna, till att fullborda bibeln åt oss innan det första århundradet gick till ända. Därför jämställer till exempel aposteln Petrus de inspirerade skrifterna av aposteln Paulus med de ”övriga Skrifterna”, när han skriver: ”Ni [böra] betänka, att vår Herres tålamod innebär frälsning, alldeles såsom vår älskade broder Paulus också skrev till eder — enligt den vishet som givits honom — när han talade om dessa ting, såsom han också gör i alla sina andra brev. I dem finnes emellertid somligt som är svårt att förstå och som de som icke taga emot lärdom och som äro ostadiga förvränga, såsom de också göra med de övriga Skrifterna, till sin egen tillintetgörelse.” — 2 Petr. 3:15, 16, NW.

40. Förmedelst vilka blev bibeln påbörjad, och förmedelst vilka blev den avslutad, och som en bok skriven av vilka kan den alltså betecknas?

⁴⁰ Alltså blev bibeln, vars ende författare är Jehova Gud, fullbordad förmedelst hans vittnen, alldeles såsom den hade påbörjats med dem som redskap. Då det inte finns någon skriftenlig grund till motsägelse, kan det följaktligen sägas att bibeln är boken som skrivits av Jehovas vittnen. Såsom Uppenbarelseboken 19:6 utropar: ”Halleluja!”

[Fotnot]

[Bild på sidan 129]

Denna fotostatkopia av den vid Döda havet funna Jesajarullen (DSIa) visar den första av dess femtiofyra spalter med väl bevarad hebreisk skrift, som läses från höger till vänster. Den innehåller första kapitlet hos Jesaja, från vers 1 till och med en del av vers 26. Denna första sida omfattar 29 rader, och tetragrammaton av Guds namn יהוה är fortfarande läsligt i sin helhet på sju ställen, nämligen på rad 3, 10, 12, 13, 21, 27, och de två första bokstäverna därav på rad 5.