Vad säger bibeln?
”Att avhålla sig ... från blod” — hur länge?
NITTON hundra år är en lång tid, eller hur? Känner du till att det hölls ett religiöst möte för så lång tid sedan som kan ha med ditt eget och din familjs liv att göra?
Mötet hölls i Jerusalem år 49 v.t. och var ett rådsmöte, där apostlarna och kristna äldste var samlade. Det beslut de fattade var så viktigt att män, kvinnor och barn ända fram i vår tid är beredda att dö för att hävda det.
Dessa människor är Jehovas kristna vittnen. De hänvisar till redogörelsen för detta beslut, som vi finner i Apostlagärningarna, kapitel 15, i bibeln, såsom ett av bevisen för att de kristna i vår tid inte får ta emot blod, t. ex. vid en blodtransfusion. I detta beslut heter det bland annat att de kristna måste ”avhålla sig ... från blod”. Tror du att detta beslut, som man fattade för så länge sedan, är bindande för dig och din familj?
En del personer i kristenheten, både läkare och bibelkommentatorer, har påstått att bestämmelsen om att de kristna skulle ”avhålla sig ... från blod” var en tillfällig eftergift och inte en varaktig regel som Gud förväntar att de kristna i denna tid skall följa. Är det riktigt?
År 49 v.t. hänsköt man en fråga om omskärelsen till de kristnas styrande råd i Jerusalem. Några judekristna hade yrkat på att hedningar måste bli ”omskurna enligt Mose sedvänja”. Men den grundläggande frågan gällde om de icke-judar som blivit omvända måste hålla hela ”Mose lag”. — Apg. 15:1, 5, NW.
Vid rådsmötet berättade Petrus, Paulus och Barnabas om vad Gud hade gjort genom dem. Hedningar som blivit omvända hade godtagits på grundval av tro utan att först ha underkastat sig stadgarna i Mose lag. Petrus framhöll som sin åsikt att det inte var nödvändigt att försöka yrka på att hedningarna skulle rätta sig efter en samling lagar som inte ens judarna kunde hålla. Därefter begrundade rådsmötet Amos 9:1, 12, som innehöll en inspirerad antydan om att Gud skulle godta folk av nationerna. Det var uppenbart att hedningar inte skulle behöva omskäras och underkasta sig Mose lag innan de kunde bli kristna. (Apg. 15:6—18) Lärjungen Jakob, som tycks ha varit ordförande, sade:
”Mitt beslut [är] att inte orsaka bekymmer för dem från nationerna som vänder sig till Gud, utan att skriva till dem att avhålla sig från ting som är förorenade genom avgudar och från otukt och från sådant som är kvävt och från blod. Mose har ju alltifrån forna tider i stad efter stad haft dem som predikar om honom, eftersom han högläses i synagogorna varje sabbat.” (Apg. 15:19—21, NW) Rådsmötet instämde, och en skrivelse avfattades om beslutet, som löd: ”Den heliga anden och vi själva har ... förordat att inte lägga någon ytterligare börda på er [hedningar], utom dessa nödvändiga ting: att ni fortsätter att avhålla er från ting som är offrade åt avgudar och från blod och från ting som blivit kvävda och från otukt.” — Apg. 15:28, 29, NW.
För att inte väcka anstöt?
Betraktar Gud detta påbud såsom bindande i dag? Vad var anledningen till det, och hur länge skulle det gälla?
Det finns personer som förfäktar att de kristna i våra dagar inte är bundna av detta påbud och som påstår att det endast var en tillfällig ”eftergift för judiska känslor”. Till stöd för sitt påstående hänvisar de till Apostlagärningarna 15:21, där Jakob, sedan han räknat upp förbjudna ting, fullföljde sitt uttalande med kommentaren att Mose varje vecka höglästes i synagogorna. De har den åsikten att Jakob föreslog att de hednakristna skulle avhålla sig från dessa ting för att de inte skulle väcka anstöt hos judar, som betraktade sådana ting som uppenbara överträdelser av Mose lag. Menade Jakob verkligen detta i Apostlagärningarna 15:21?
Det skall inte ifrågasättas att de första kristna förstod betydelsen av att undvika sådant som i onödan kunde väcka anstöt eller kunde hindra spridningen av de goda nyheterna. Fastän Paulus till exempel visste att han inte längre stod under den mosaiska lagen, var han således villig att foga sig efter dem som fäste stort avseende vid den. (1 Kor. 9:20—23; Apg. 21:20—28) Lagens krav var inte onda eller skadliga. Genom att rätta sig efter dessa krav skulle Paulus, som till börden var jude, undvika sådant som kunde hindra andra judar från att ta emot hans budskap och erkänna hans arbete. Likaså kunde hednakristna, som stod fast vid rådsmötets beslut, genom att undvika avgudadyrkan, blod och otukt, stöta på mindre religiöst motstånd när de hade med judar att göra. Men är detta allt som Jakob hade i tankarna?
Det här beslutet kunde inte bara ha varit ett försök att ge intryck av att de kristna rättade sig efter Mose lag. Hur kunde det ha förhållit sig så? Det framgick ju tydligt och klart av beslutet att man inte krävde att hednakristna skulle omskäras, och omskärelse var ett grundläggande krav för den som var jude eller proselyt. (Fil. 3:5) Och hur förhöll det sig med alla de andra judiska lagarna? Genom att rätt och slätt undvika de fyra ting som Jakob räknade upp skulle oomskurna kristna inte göras till ett slags ”halvbröder” till judarna.
Vad kunde det då annars vara som Jakob menade, när han efter att ha räknat upp de fyra ting, som de kristna måste avhålla sig från, hänvisade till att Mose höglästes varje sabbat i synagogan?
Vad skulle man lära av ”Mose”?
Lägg märke till att Jakob inte sade: Mose lag högläses varje sabbat. Han sade: ”Mose ... högläses ... varje sabbat.” (Apg. 15:21, NW) Vad gör det för skillnad? Mose var bekant för att ha skrivit Pentateuken eller Torah, bibelns fem första böcker. I dessa böcker framläggs sannerligen lagen. Men de innehåller mycket mer. Mose skrifter innehåller också en skildring av Guds handlingssätt och bestämda uppfattningar från tiden före lagen. — Jämför Markus 12:26 och 2 Moseboken 3:2, 6.
Detta var viktigt att tänka på i förbindelse med den kristna församlingen. Även om Gud inte längre krävde att man skulle hålla den mosaiska lagen, fanns det tidigare antydningar om hans vilja som han förväntade att varje människa som tjänade honom skulle rätta sig efter. Om alltså några, vare sig de var judar eller judekristna, fäste avseende vid Mose skrifter, då borde de kunna inse hur nödvändigt det var för sanna tillbedjare att avhålla sig från ”dessa nödvändiga ting” som hade kommit till före lagen och bestod sedan den upphört att gälla.
Guds uttryckliga vilja beträffande blod är ett exempel. Många hundra år innan Gud gav lagen genom Mose, uppmanade han Noa att avhålla sig från blod. När Jehova gav människorna tillåtelse att äta kött, tillkännagav han klart och tydligt: ”Kött, som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock icke äta.” Detta uteslöt ur kosten kött från ett djur som hade kvävts för att blodet skulle bevaras i köttet. Det förbjöd också att man åt eller drack blod. (1 Mos. 9:3, 4) Längre fram redogjorde Gud för sin vilja beträffande blodet i den lag som han gav israeliterna. (3 Mos. 17:11—14; 5 Mos. 12:23) Men när lagen hade uppfyllts och inte längre var bindande för de sanna tillbedjarna, kvarstod likväl förbudet i 1 Moseboken 9:3, 4. Och det hade inte blivit givet bara till Israel, utan genom Noa, som är stamfader för hela människosläktet, till alla människor.
Följaktligen skulle det förhållandet att man varje vecka läste ”Mose”, som inbegrep 1 Moseboken 9:3, 4, betyda att mera stoff framlades än bara det som den mosaiska lagen för judarna hade att säga om blod. Det skulle också framhäva att det fortfarande var nödvändigt för alla, som önskade vinna Guds godkännande, att avhålla sig från blod och sådant som blivit kvävt. Det skulle framstå klart och tydligt för judarna i deras synagogor. Det skulle framstå klart och tydligt för kristnade hebréer, som var väl förtrogna med det som lästes i synagogorna. Och det skulle framstå klart och tydligt för var och en av hedningarna som, genom kontakt med judar eller kristna, lärde känna de grundregler som framläggs i Guds ord.
Det var på liknande sätt med påbudets föreskrift om ”otukt”, som enligt innebörden i det grekiska ord som används här kan gälla omoraliskt sexuellt uppförande inom ett vidsträckt område. En människa behövde inte stå under och söka hålla sig till Mose lag för att veta att Gud ogillade sådana sexuella överträdelser. Händelser som inträffade innan den mosaiska lagen gavs framhävde klart och tydligt att allt sådant var orätt i Guds ögon. — 1 Mos. 12:15—17; 20:2—9; 26:8—11; 34:2—7; 38:12—26; 19:5—11; Jud. v. 7.
Beskrivningen av sann gudsdyrkan före den mosaiska lagen visade också tydligt att avgudadyrkan är något orätt. (1 Mos. 35:2, 4; 2 Mos. 8:25—27; 12:12; jämför Josua 24:15.) Den utgjorde en fullt tillräcklig grundval för rådsmötet i Jerusalem till att kräva att de kristna skulle avhålla sig från ”ting som är offrade åt avgudar”. För att bli godkänd av Gud kunde en kristen inte ta del i en offermåltid under en avgudatjänst eller göra något annat som utgjorde en handling av tillbedjan ägnad åt en avgud eller falsk gud. (4 Mos. 25:2; Upp. 2:14) Hedningar som blev kristna måste visa att de tog sig ”till vara för avgudarna”, som aposteln Johannes skrev mot slutet av första århundradet. — 1 Joh. 5:21.
Hjälper inte detta till att klargöra den verkliga innebörden i Jakobs ord, då det ju visar det direkta sambandet mellan de fyra ting som de kristna måste avhålla sig från och högläsningen av det som Mose skrev? Och inser du hur det påverkar ditt liv och dina handlingar?
Jehovas sätt att handla genom Petrus, Paulus och Barnabas och beslutet som fattades av rådsmötet i Jerusalem antyder att en hedning som blivit omvänd inte var tvungen att bli omskuren eller att försöka hålla den mosaiska lagen. Och Paulus’ inspirerade skrifter framhävde detta gång på gång. (Kol. 2:13—17; Gal. 3:23—25; Rom. 6:14) Men genom att Mose skrifter lästes uppenbarades likväl det kvarstående behovet att undvika blod, kvävda djur, otukt och ting som offrats åt avgudar. Att Mose skrev ner dessa upplysningar under inspiration av helig ande gav ytterligare kraft åt det uttalande man gjorde vid rådsmötet i Jerusalem: ”Den heliga anden och vi själva har nämligen förordat att inte lägga någon ytterligare börda på er, utom dessa nödvändiga ting.” — Apg. 15:28, NW.
Det skulle sannerligen vara fel att säga att det var för att kunna stå på fredlig fot med judar som de kristnas styrande råd krävde att de kristna bara tillfälligt skulle avhålla sig från otukt. Så var det absolut inte! Omoraliskt sexuellt umgänge var orätt innan lagen gavs. Det var orätt under lagens tid. Det var orätt år 49 v.t, efter det att lagen blivit uppfylld. Och det är fortfarande klart och otvetydigt orätt. De som bedriver otukt får inte ärva Guds rike. — 1 Kor. 6:9, 10; Gal. 5:19—21; Upp. 21:8.
Detsamma gäller om avgudadyrkan och oriktig användning av blod. Dessa ting är för beständigt förbjudna för dem som önskar bli godkända av Livgivaren, av honom som förtjänar vår odelade hängivenhet. — 1 Mos. 9:3, 4; Apg. 21:25.