Hur pålitlig är vår bibeltext?
TROTS den snabba nedgången för kristenhetens kyrkosamfund är efterfrågan på bibeln fortfarande stor. Detta framgår av att det praktiskt taget varje år kommer ut nya bibelöversättningar. Vissa av dessa når snabbt en spridning av hundratusentals exemplar och i vissa fall till och med millioner exemplar.
Men någon kanske frågar: ”Varför fortsätta att ge ut nya översättningar? Det finns ju redan så många äldre översättningar. Varför behöver vi då ha nya?
Skäl för nya översättningar
Det finns flera goda skäl, men lägg märke till tre av de viktigaste. För det första förändras språken ständigt. Detta gör äldre översättningar svåra att förstå och ibland till och med vilseledande när det gäller ordens innebörd.
Det engelska ordet ”coast” (kust) hade till exempel förr i tiden inte avseende bara på en havskust. Det hade då innebörden av en nations gränser. Konung Jakobs översättning och den katolska Douayöversättningen, som båda första gången utgavs för mer än 360 år sedan, talar om att aposteln Paulus färdades genom de ”övre kusterna” till Efesus. (Apg. 19:1) Bibelns skildring visar emellertid att Paulus färdades till Efesus ”genom det galatiska landet och därefter genom Frygien”, en resa som inte på någon sträcka skulle föra honom i närheten av havet! (Apg. 18:23) Sålunda lyder The New American Bible, en modern katolsk översättning från år 1970: ”Paulus färdades genom det inre av landet och kom till Efesus.”
Många liknande exempel kan anföras. Den ändrade betydelse som vissa ord får med åren gör följaktligen en ny, modern översättning värdefull.
Ett annat skäl till att ge ut nya bibelöversättningar är att man under senare år funnit många tusen forntida handskriftsdokument. Och dessa profana dokument ger bättre förståelse av de språk — hebreiska, arameiska och grekiska — som bibeln ursprungligen skrevs på.
För inte så länge sedan trodde man att många ord i de kristna grekiska skrifterna var speciella bibelord, så att säga. Men nu har man funnit samma ord i vardagliga brev från bibelns tid — i kontrakt, officiella handlingar och till och med på kvitton. När man sett hur dessa ord användes i profana dokument från den tiden har man i vissa fall fått hjälp att åstadkomma en mera exakt bibelöversättning.
Ett tredje viktigt skäl för nya bibelöversättningar är att man finner allt äldre bibelhandskrifter. Enbart av de kristna grekiska skrifterna finns det nu över 4.600 handskriftsexemplar som bevarats till vår tid, helt eller delvis på grekiska; vidare mer än 8.000 exemplar på latin och omkring 1.000 på andra språk. Av särskilt värde för våra dagars bibelöversättare är att de har haft tillgång till tre betydelsefulla handskriftsfynd, som gjorts under de senaste fyrtio åren.
Det första av dessa var ett antal bibelhandskrifter på papyrus från omkring 100- till 300-talet v.t., vilka år 1930 förvärvades av framlidne Sir Alfred Chester Beatty. Därefter fann man från år 1947 och framåt över 40.000 handskriftsfragment i flera grottor i närheten av Döda havet, och dessa inbegriper omkring 100 handskrifter av bibeln. De omfattar åtminstone delar av varje bok i de hebreiska skrifterna med undantag av Ester. Den mest berömda handskriften är Dödahavsrullen ”A” av Jesajas bok. En tredje viktig upptäckt består av några papyrushandskrifter, som tros härröra från omkring 200 v.t. Dessa senare handskrifter förvärvades av Bodmerbiblioteket i Genève.
Den betydelse dessa fynd fått beror inte på att de skiljer sig radikalt från de handskrifter man tidigare hade, så att man skulle bli tvungen att göra genomgripande ändringar i bibeltexten. Tvärtom är skillnaderna obetydliga. Men om du vore Shakespeareentusiast, skulle ett enda ord som blev ändrat i Hamlet vara viktigt för dig, även om det i verkligheten inte skulle göra någon skillnad för personerna, intrigen eller helhetsintrycket. På liknande sätt kan för en person som studerar bibeln ett ord som ändras vara viktigt för innebörden av en bibelvers, även om det inte skulle ändra någon lärosats eller grundläggande förklaring.
Detta kan emellertid ge upphov åt följande fråga: ”Hur kan en bibelöversättare, som vill göra bruk av alla dessa handskriftsfynd, rimligen undersöka varje vers i de många olika handskrifter som finns att tillgå? Skulle detta inte kräva mer än en livstids arbete?”
Att konstruera fram en text
Lyckligtvis behöver inte bibelöversättaren personligen granska varje handskrift. Specialiserade forskare, som B. F. Westcott och F. J. A. Hort, D. Eberhard Nestle och Rudolf Kittel, har jämfört de kännetecknande dragen och skiljaktigheterna hos varje betydelsefull handskrift och har konstruerat fram vad som kallas ”texter” på originalspråket. De ”texter” de har utarbetat upptar den bästa möjliga lydelsen från alla handskrifterna. I fotnoter återfinns ofta beteckningar för de handskrifter och översättningar som stöder lydelsen i huvudtexten och vidare detaljer om alla viktigare alternativa läsarter. Dessa forskare sysslar inte med att översätta bibeln till engelska eller till något annat språk, utan arbetar endast med originalspråket.
Därefter kommer bibelöversättaren in i bilden. Hans uppgift är att översätta denna text på grundspråket till det språk han önskar. Han får ledning av de vittnesbörd som textforskarna har samlat.
Textkritik
Textkritik har att göra med textforskarnas arbete att framställa den ”text” på grundspråket som bibelöversättarna sedan skall använda. Textkritikernas arbete kallas ibland ”lägre kritik” för att skilja det från ”högre kritik”. Eftersom dess syfte är att återställa bibelskribentens ursprungliga text, är det en konstruktiv och inte någon destruktiv kritik.
Som ett exempel på textforskarnas arbete kan vi betrakta bibelversen 1 Timoteus 3:16. En äldre svensk översättning lyder: ”Gud är uppenbar vorden i köttet.” De flesta moderna översättningar säger emellertid: ”Han manifesterades i köttet.” Varför denna skillnad? Och varför har moderna översättningar bytt ut ”Gud” mot ”han”? Det beror på vad textforskarna kommit fram till om hur bibelskribentens ursprungliga text uppenbarligen löd.
Den forntida förkortningen för ”Gud” representerades av den grekiska formen [grekiska bokstäver], under det att de grekiska bokstäver som ordagrant betydde ”som” i uncialskriften (med bokstäver som liknade versaler) var OC. Man ser hur lätt det var att förvandla ”som” till titeln ”Gud” genom att helt enkelt sätta ett streck genom bokstaven O och en linje ovanför de båda bokstäverna. Och detta är en ändring som företogs i vissa forntida handskrifter.
Textforskare har uppdagat denna ändring. Westcott och Hort framhåller i sitt verk Notes on Select Readings att denna ändring endast återfinns i de handskrifter som skrivits från och med slutet av 300-talet v.t. Till och med i den berömda alexandrinska handskriften från 400-talet v.t., som finns på British Museum, har man med hjälp av mikroskop avslöjat att strecket och linjen tillfogats av en annan hand vid en mycket senare tidpunkt!
Textforskare kan också upptäcka andra ändringar eller misstag. De har lärt känna många vanliga felkällor. Till exempel förväxling av bokstäver som är mycket lika varandra, utelämnande eller dubblering av fraser på grund av att ögat följt fel rad, eller införandet av en marginalanmärkning i huvudtexten.
Minutiös noggrannhet vid avskrivandet
Förekomsten av sådana misstag kan få någon att fråga: ”Hur ofta förekommer misstag eller avvikelser i handskrifterna? Hur kan vi vara säkra på att forntida bibelhandskrifter, som textforskarna arbetar med, är något så när exakta, eftersom inga av dem är originalhandskrifter, som gjorts av bibelskribenterna själva?”
Det kan visserligen lätt smyga sig in fel när man gör upprepade avskrifter av ett dokument. Det är emellertid viktigt att lägga märke till den minutiösa noggrannhet med vilken avskrivarna kontrollerade och rättade sina avskrifter av bibeln.
Hebreiska avskrivare visade särskilt stor vördnad för den Heliga skrift. Deras arbete med texten kännetecknades av skrupulös noggrannhet. De hade olika kontrollsystem, till exempel att räkna antalet bokstäver i varje avsnitt, ja, till och med antalet gånger vissa bokstäver förekom. Inte ett enda ord skrevs ur minnet. Till och med om en kung tilltalade avskrivaren medan han höll på att skriva Guds namn, Jehova, skulle han inte bry sig om honom. Sedan en handskrift fullbordats skulle den kontrolleras eller granskas av korrekturläsare.
Handskrifter som avskrivits på grekiska vittnar om detta granskningsarbete. Ett exempel på detta finns i den berömda Codex Sinaiticus, en handskrift från 300-talet v.t. av den grekiska Septuagintaöversättningen. Korrekturläsaren tillfogade överst på sidan ett avsnitt som av misstag hade utelämnats ur Första Korintiernas trettonde kapitel. Sedan visade han med pilar var avsnittet skulle ha förekommit i texten.
Beträffande resultatet av denna skrupulösa noggrannhet framhåller dr Hort: ”Det stora flertalet av orden i Nya testamentet står över alla kritiskt åtskiljande metoder, eftersom de är fria från avvikelser, och behöver därför endast skrivas av. Om man bortser från relativa obetydligheter, ... kan de ord som enligt vår mening fortfarande är tvivel underkastade knappast uppgå till mer än en tusendel av hela Nya testamentet.”
Den framlidne textforskaren Sir Frederic Kenyon gjorde följande lugnande uttalande i förordet till sina sju band som handlar om Chester Beatty-papyrerna: ”Den första och viktigaste slutsats man drar när man undersöker dem [de på den tiden nyligen funna papyrushandskrifterna från 100- till 300-talet] är den tillfredsställande slutsatsen att de bekräftar de existerande texternas absoluta pålitlighet. Ingen markant eller grundläggande avvikelse förekommer vare sig i Gamla eller Nya testamentet. Det finns inga viktigare utelämnanden eller tillägg av avsnitt och inga avvikelser som påverkar betydelsefulla fakta eller lärosatser. Avvikelserna i texten gäller obetydligheter, till exempel ordens ordningsföljd eller exakt vilket ord som används.”
Att det noggranna avskrivandet var effektivt när det gällde att praktiskt taget eliminera alla fel framgår också av den nyligen funna Dödahavsrullen ”A” av Jesajas bok, som daterats till omkring 100 f.v.t. Denna rulle är omkring tusen år äldre än den dessförinnan äldsta handskriften av bibelboken Jesaja på hebreiska. Men trots detta finns det få avvikelser mellan dessa båda avskrifter av Jesaja, varför professor Millar Burrows framhåller i sin bok The Dead Sea Scrolls (Dödahavsrullarna): ”Man häpnar över att texten inte förändrats mer under de cirka tusen år som gått.”
Är de verkligen så gamla?
Men någon kanske frågar: ”Hur kan man vara så säker på att Dödahavsrullarna och andra handskriftsfynd är så gamla som man påstår? Finns det verkligen bevis för detta?”
Ja, det finns det. Paleografin, vetenskapen om forna tiders skrivsätt, erbjuder märkliga bevis i saken. Skrivstilen varierar från den ena perioden till den andra och rättar sig efter vad som är brukligt vid en viss tidpunkt och även efter hur språket förändras under årens lopp. Gamla handskrifter dateras ofta med hjälp av denna vetenskap, paleografi. Låt oss ta ett exempel.
I Dödahavsrullen ”A” av Jesaja är de båda hebreiska bokstäverna vav och jod mycket lika varandra till utseendet. Detta var den stil som förekom under det första och andra århundradet f.v.t., men under senare perioder blev jod märkbart mindre än vav. Detta är bara ett exempel på hur ett studium av skrivstilen kan bidra till att tidsbestämma en handskrift.
Möjligheten finns naturligtvis att någon försökt förfalska en forntida handskrift för att få den att se äldre ut än den i verkligheten är. Under 1800-talet var det faktiskt en eller två personer som försökte sig på den saken. En av dem var Constantine Simonides. Men han avslöjades genom ett omsorgsfullt forskningsarbete. I våra dagar kan också användning av kol-14-metoden bidra till att avslöja ett bedrägeri, även om resultaten av en sådan bestämning inte utgör bindande bevis. Noggrant studium är emellertid fortfarande det värdefullaste sättet att fastställa handskrifternas ålder och avslöja eventuella försök till bedrägeri.
Bibelforskarna får i våra dagar hjälp med detta arbete genom fotografier av forntida handskrifter, som mikrofilmas eller framställs i faksimile. På så sätt kan forskare över hela världen studera handskrifterna i detalj. Det är alltså mycket liten chans att ett bedrägeri skall kunna undgå upptäckt. Det skulle vara mycket lättare att förfalska sedlar, eftersom man då bara skulle behöva teknisk skicklighet och inte dessutom kunskap i paleografi.
Grund för förtroende
Härav framgår att studiet av forntida handskrifter är en verklig vetenskap, som blir mer exakt för varje år som går. Och varje ny bibelöversättning kommer att vara bättre och exaktare än de föregående, om den på ett fördomsfritt sätt är grundad på alla de vittnesbörd man då har tillgång till. Den moderna forskningen ger oss alltså skäl att helt och fullt förtrösta på att bibeln har bevarats praktiskt taget oförändrad till våra dagar.
Detta är naturligtvis bara vad man borde förvänta. Den allsmäktige Guden har utan tvivel sett till att hans ord har bevarats så oförändrat under alla dessa år. Hur man än ser på saken, är tillförlitligheten hos bibelns text ställd utom varje tvivel.
[Ruta på sidan 8]
(För formaterad text, se publikationen)
Den hebreiska skrivstilen i handskrifterna varierade under olika tidsperioder. Dessa skillnader hjälper forskarna att datera handskrifter. Lägg märke till skillnaden mellan följande två exempel:
[Hebreiska bokstäver]
Guds namn från Jesajarullen ”A” (c:a 100 f.v.t.)
Guds namn från handskrift daterad till 895 v.t.