Hur man håller sig ”ren från alla människors blod”

 1. Vad sade Paulus, som angav ett annat sätt, varpå de kristna måste hålla sig rena från blod?

UTOM vad det bokstavliga utgjutandet av blod av människor och djur beträffar, måste de som inte önskar misshaga Gud och göra sig förtjänta av straff från honom vara vaksamma i fråga om ett annat sätt, varpå de måste hålla sig rena från blod. Aposteln Paulus angav vad detta är, när han sade till de kristna tillsyningsmännen från staden Efesus i Mindre Asien: ”Och nu, se, jag vet att ingen av eder alla, bland vilka jag har gått omkring och predikat riket [Guds rike, AV; Vg; Lamsa], någonsin mer skall se mitt ansikte. Därför uppfordrar jag eder att vittna här i dag, att jag är ren från alla människors blod.” (Apg. 20:25, 26, NW) Hur kunde just Paulus säga detta? Och hur utgör hans ord och exempel en varning för oss i våra dagar?

 2. Hur började den man, som är känd såsom Paulus, en förföljelsekampanj?

² Paulus var en gång känd som Saulus från staden Tarsus i Mindre Asien. Han bar till en tid på en tung blodskuld. Då den judiska högsta domstolen i Jerusalem lät stena det trogna kristna vittnet Stefanus till döds, såg denne Saulus från Tarsus på och höll vakt över de mäns överklädnader, som verkställde avrättningen. På det sättet visade Saulus öppet att han gillade denna mordiska handling. En del av ansvaret för Stefanus’ blod vilade på honom. (Apg. 7:58; 8:1; 22:19, 20) Nu började han en förföljelsekampanj. ’”Saulus åter började begå övervåld mot församlingen. I det han trängde in i det ena huset efter det andra och släpade ut både män och kvinnor, överlämnade han dem till att fängslas.” Med undantag av apostlarna blev de kristna kringspridda från Jerusalem. — Apg. 8:3, NW.

 3. Vilken bekännelse avgav Paulus inför Festus och Agrippa om sin förföljelsekampanj?

³ ”Saulus, som alltjämt andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen och utbad sig av honom brev till synagogorna i Damaskus [i Syrien], för att, om han funne några som voro på ’den vägen’, vare sig män eller kvinnor, han skulle kunna föra dem bundna till Jerusalem.” (Apg. 9:1, 2) Då han avgav vittnesbörd inför landshövdingen Festus och kung Herodes Agrippa II, sade han: ”Jag för min del menade alltså, att jag med all makt borde strida mot Jesu, nasaréens, namn; så gjorde jag ock i Jerusalem. Och många av de heliga inspärrade jag i fängelse, sedan jag av översteprästerna hade fått fullmakt därtill; och när man ville döda dem, röstade jag ock därför. Och överallt i synagogorna försökte jag gång på gång att genom straff tvinga dem till hädelse. I mitt raseri mot dem gick jag så långt, att jag förföljde dem till och med ända in i utländska städer.” — Apg. 26:9—11.

 4. Vad kom Saulus alltså att bära på, och varför blev det viktigt för honom att förändra sin verksamhet?

⁴ Genom detta handlingssätt av vrede och galenskap kom Saulus att bära på tung blodskuld, därför att han utgjutit oskyldigt blod. Hur blev han befriad från den? Genom att ta emot Guds barmhärtighet. När Saulus var på väg till Damaskus för att utsträcka sin förföljelse dit, blev han hejdad av just den som han i själva verket förföljde. Den uppståndne, förhärligade Jesus visade sig på mirakulöst sätt för Saulus och förebrådde honom med dessa ord: ”Jag är Jesus, den som du förföljer.” Därpå förelade Herren Jesus Saulus en förändring av verksamhet, så att han skulle bli ”en tjänare och ett vittne, som skall vittna både om huru du nu har sett mig och om huru jag vidare skall uppenbara mig för dig. Och jag skall rädda dig såväl från ditt eget folk som från hedningarna. Ty till dem sänder jag dig, för att du skall öppna deras ögon, så att de omvända sig från mörkret till ljuset och från Satans makt till Gud, på det att de må genom tron på mig undfå syndernas förlåtelse och få sin lott bland dem som äro helgade.” (Apg. 26:12—18; 9:3 –6) Nu var frågan: Skulle Saulus övergå från att vara en förföljare till att bli en Jesu Kristi tjänare och ett vittne för honom? Hans dåvarande liv berodde på detta, ty den tunga blodskuld han bar på förtjänade döden. Också hans eviga liv berodde därpå.

 5. Vilket handlingssätt började Saulus nu följa, och hur avgav han omedelbart offentligt vittnesbörd om detta?

⁵ Saulus insåg nu att han förtjänade att dö, men på grund av Guds barmhärtighet genom Kristus behövde han inte dö för sin svåra blodskuld. Under de tre dagar, som hans på mirakulöst sätt åstadkomna blindhet i Damaskus varade, bekände han sin fruktansvärda synd och ångrade sig och anropade Gud om barmhärtighet i kraft av Jesu Kristi lösenoffer. Han omvände sig eller gjorde helt om från sitt mordiska lopp som förföljare i en judisk farisés skepnad och överlämnade sig åt Jehova Gud som en efterföljare till hans Son, Jesus Kristus. I det han på detta sätt bestämde sig för att göra vad som var Guds vilja för honom, tog han emot det arbetsuppdrag som Jesus förelade honom. Så snart som Saulus fick sin syn tillbaka genom ett underverk på den tredje dagen, blev han döpt i vatten för att avge offentligt vittnesbörd om att han överlämnat sig åt Gud som en Jesu efterföljare, och han fick sina synder avtvådda genom Guds Lamms, Jesu Kristi, dyrbara blod. (Apg. 9:17—19; 22:12—16) Omedelbart därefter började han verka som ett vittne, likt Jesus Kristus. — Apg. 9:19—26.

 6, 7. a) Vad var det som Gud utövade, varigenom Saulus blev befriad från blodskuld? b) Vad säger han till gagn för dem i våra dagar som känner sig tyngda på samma sätt?

⁶ Saulus talar om för oss att han blev befriad från sin tunga blodskuld tack vare Guds kärleksfulla godhet genom Jesus Kristus, som hade visat sig för honom till och med efter sin himmelsfärd: ”Allra sist visade han sig också för mig, så som för en förtidigt född. Ty jag är den ringaste av apostlarna, och jag är icke värdig att kallas en apostel, ty jag har förföljt Guds församling. Men genom Guds oförtjänta godhet är jag vad jag är. Och hans oförtjänta godhet, som kom mig till del, har bevisat sig icke vara förgäves, utan jag har arbetat mer än de alla — dock icke jag, utan Guds oförtjänta godhet, som är med mig.” (1 Kor. 15:8—11, NW) I sin okunnighet hade Saulus fanatiskt åsamkat sig allt större blodskuld. Till gagn för dem i våra dagar som likaledes månde känna den outhärdliga tyngden av samma slags blodskuld säger Paulus:

⁷ ”Han höll mig för pålitlig — genom att insätta mig i ett ämbete, fastän jag förut var en hädare och en förföljare och en fräck människa. Icke desto mindre fick jag röna barmhärtighet, eftersom jag var okunnig och handlade av brist på tro. Men vår Herres oförtjänta godhet överflödade i oerhörd grad, tillika med tro och kärlek som är i förbindelse med Kristus Jesus. Tillförlitlig och värd att till fullo mottagas är den utsagan, att Kristus Jesus kom i världen för att frälsa syndare. Av dessa är jag den främste. Men orsaken till att barmhärtighet vederfors mig var att Kristus Jesus förmedelst mig såsom det främsta fallet skulle ådagalägga all sin långmodighet, till ett exempel på dem som komma att med tro förtrösta på honom för att få evigt liv.” — 1 Tim. 1:12—16, NW.

 8. Vilka steg bör vi alltså ta, i likhet med Saulus, för att bli renade från fruktansvärd blodskuld och få oss kristen tjänst tilldelad?

⁸ Genom att bekänna sina svåra synder, genom att ångra dem, genom att omvända sig, dvs. vända sig bort från den syndfulla vandel, som han hade bekant, genom att ödmjukt och tacksamt ta emot Guds oförtjänta godhet, som förmedlades till honom av Guds Son, Jesus Kristus, genom att överlämna sig åt Gud till att utföra Guds vilja, som blev uppenbarad för honom, och genom att symbolisera detta överlämnande medelst dop i vatten åtog sig Saulus från Tarsus den tjänst som tilldelades honom såsom en kristen, som var ren från de kristnas blod, vilkas avrättning han hade vållat. I våra dagar kan också vi på samma sätt bli renade från en fruktansvärd blodskuld. Sedan kan vi hålla Guds lag angående blodets helgd genom att avhålla oss från blod och från sådant som blivit dödat utan att blodet har fått rinna av.

 9. Hur kommer den som överlämnar sig under ett nytt ansvar i fråga om andra människors blod, såsom Paulus anger?

⁹ Men vad åsyftar detta att hålla sig ”ren från alla människors blod”, som Paulus senare talar om? Kommer den som överlämnar sig och blir en kristen under ett nytt ansvar i fråga om andra människors blod? Ja, ty andra människor står i fara att lida döden för Guds hand, liksom vi själva en gång gjorde, och vi vet nu hur de skall kunna undfly en sådan död. Vi får därför på vårt ansvar att bruka vår kunskap till gagn för dem. Vi är inte de enda syndare som Kristus kom för att frälsa genom att utgjuta sitt blod. Det blev sagt om honom att han är ”Guds lamm, som borttager världens synd”. — Joh. 1:29.

10. Vilket ansvar har enligt Ordspråksboken 24:11, 12 de som redan har fått röna barmhärtighet, för att andra skall få gagn av medlet till frälsning?

¹⁰ Men hur skall andra människor i världen kunna bli frälsta genom hans offer för synder, om de inte får höra talas om det och får tillfälle att ta emot det och åtnjuta gagnet av det? Frälsningen är sålunda möjlig för oräkneligt många fler människor än oss, som nu är frälsta. De som redan har fått röna barmhärtighet får ansvaret att visa barmhärtighet och göra andra bekanta med medlet till frälsning. Om vi underlåter att göra detta, skulle det då inte i större eller mindre utsträckning läggas oss till last att andra inte kunnat uppnå frälsning, om vi har försummat eller uraktlåtit att ge ut av den behövliga upplysningen? Detta gäller i synnerhet i en tid då Gud håller dom och då domens verkställande är bestämt till tiden och står i begrepp att äga rum. Ordspråksboken 24:11, 12 (NW) visar vårt ansvar i denna sak och säger: ”Befria dem som föras bort till döden och dem som stappla i väg till att slaktas, om du skall bliva skonad. Ifall du skulle säga: ’Se, vi kände icke denne’, skall då icke han själv, som bedömer hjärtan, urskilja det och han själv, som iakttager din själ, veta det och förvisso vedergälla jordemänniskan enligt hennes verksamhet?” Det var så Paulus betraktade situationen. Han hade fått röna gränslös barmhärtighet; följaktligen måste han visa barmhärtighet mot andra, eftersom han själv levde på grund av barmhärtighet från Gud genom Kristus.

Vägen till undflykt visas

11. Vilken fråga beträffande Jerusalem var det den rätta tiden för i Paulus’ dagar, och vad kände Paulus sig följaktligen förpliktad att göra för att hålla sig fri från ansvar?

¹¹ Aposteln Paulus är ett föredöme för oss i våra dagar. Han önskade hålla sig fri från ansvar för att andra blir avrättade av den store domaren, Jehova, eftersom denna avrättning skulle innebära att både kropp och själ blir tillintetgjorda i Gehenna. (Matt. 10:28) På Paulus’ tid levde judarna under en gudomlig domsperiod. Herren Jesus hade sagt att det väntade Jerusalem en fruktansvärd förstöring, eftersom det inte hade aktat på den tid, då det blev granskat av Guds egen Son. (Luk. 19:41—44) Frågan var: Vilka skall förgås med Jerusalem? Vilka skall förbli under den blodskuld, som de som pockade på Jesu död begärde skulle vila på dem och deras barn? Paulus kände sig följaktligen förpliktad att låta varningen ljuda och visa vägen till undflykt och till frälsning till evigt liv. Därför predikade han och riktade först sin uppmärksamhet på judarna, som stod i sådan fara. Denna av samvetet dikterade önskan att hålla sig fri från ansvar för andras undergång kom till uttryck i det som Paulus sade i Korint.

12. Vilken kris uppstod på grund av Paulus’ predikande i Korint, och vad sade och gjorde Paulus för att den skulle få en god utgång?

¹² I denna grekiska stad arbetade Paulus som tältmakare tillsammans med en judisk troende vid namn Akvila, Priscillas man. Men varje judisk sabbatsdag höll han ett tal i synagogan där och lyckades vinna ett antal judar och greker över till kristendomen. När Paulus’ reskamrater slutligen förenade sig med honom här, ”började Paulus bliva intensivt upptagen av ordet, i det han vittnade för judarna för att bevisa, att Jesus är Kristus”. Så uppstod det en kris. Den framkallade ett uttalande av Paulus, som visade varför han tog saken så allvarligt. Vi läser: ”Men när dessa [judarna] stodo emot honom och foro ut i smädelser, skakade han stoftet av sina kläder och sade till dem: ’Edert blod komme över edra egna huvuden. Jag är utan skuld och går nu till hedningarna [nationernas folk, NW].’ Och han gick därifrån och tog in hos en man, vid namn Titius Justus, som ’fruktade Gud’; denne hade sitt hus invid synagogan. Men Krispus, synagogföreståndaren, kom med hela sitt hus till tro på Herren; också många andra korintier, som hörde honom, trodde och läto döpa sig.” — Apg. 18:1—8; v. 5 enl. NW; 1 Kor. 1:14—16.

13. Hur kan judar i Korint, som inte ville komma till tro, ha fått dela Jerusalems öde, när Guds dom gick i verkställighet på den staden, och varför kunde Paulus inte hållas ansvarig för detta?

¹³ Paulus visste att den judiska nationen befann sig i en domstid och att förstöringen skulle drabba Jerusalem inom den då levande generationens livstid. Judar från alla delar av jorden, från ”varje folk under himmelen”, drog upp till Jerusalem för att fira judarnas årliga högtider. Utan tvivel var somliga, som tillhörde den judiska synagogan i Korint och som hade motstått Paulus där omkring åren 50—51, med bland dem som tjugo år senare drog till Jerusalem för att fira påsken år 70. Där blev de fångade som i en fälla, när den romerske härföraren Titus förde sina legioner fram emot staden och stängde in alla påskfirarna där. Döden drabbade de flesta av dem genom belägringsstriderna, genom hunger, pest och inbördesstrider, och det lilla antal som överlevde fördes som fångar till alla delar av det romerska riket. Om dessa judar hade blivit kristna och blivit döpta av Paulus, som Krispus och hans husfolk blev, så skulle de ha hållit sig fjärran från Jerusalem och Judeen, i synnerhet sedan romaren Cestius Gallus hade omringat den dödsdömda staden med sina härar i en kort belägring år 66. De skulle då ha rättat sig efter Jesu ord i Lukas 21:20—22 och skulle inte ha förgåtts med de 1.100.000 judarna såsom hårdnackade, uppsåtliga motståndare till Kristus, vilka vägrade att ta emot frälsning genom honom. Men vare sig dessa judar dog i Jerusalem eller inte, så dog de såsom oböjliga fiender till mänsklighetens frälsare. Men Paulus kunde inte hållas ansvarig för att de dog utanför Guds anordning för frälsning genom Jesus Kristus.

14. Varför kunde Paulus, då han vände ryggen åt judarna i Korint, svära sig fri från blodskuld i förhållande till dem, och till vilka vände han sig därpå?

¹⁴ Paulus kunde med gott samvete skaka stoftet av sina kläder och svära sig fri från blodskuld i förhållande till dessa judar i Korint. Han var ren, oskyldig, i saken. Han hade till och med predikat i deras synagoga på deras vilodag. När hans följeslagare, Silas och Timoteus, förenade sig med honom, ägnade han sig mera intensivt åt ordet, dvs. det talade ordet, genom att predika och undervisa. Detta krävde utan tvivel att han ägnade mindre tid åt att sy tält. Men han kände sig förpliktad att göra detta på grund av det ansvar han bar i förhållande till judarna, som stod direkt under dom inför sin Gud, Jehova, och följaktligen stod i fara för att drabbas av evig tillintetgörelse. När det visade sig att de fortsatte med att stå emot frälsningsbudskapet och tala smädligt om Jesus Kristus, så var det förspilld tid och missriktad ansträngning att vidare tala till dem som en samfällighet. Han kunde nu med gott samvete överlämna dem åt följderna av deras uppsåtliga, antikristliga handlingssätt och ändå vara fri från minsta fläck av blodskuld. Därför ägnade han sig nu åt att avbörda sig det andra ansvar som var honom ålagt, nämligen att tjäna som en ”apostel för [de icke-judiska] nationerna”. (Rom. 11:13, NW) De hade också möjlighet att bli frälsta, förutsatt att de fick höra budskapet. Fördenskull meddelade Paulus judarna i Korint, som han vände ryggen åt: ”Från och med nu går jag till nationernas folk.” — NW.

15. Vad bevisar att Paulus handlade rätt häri och att han var ren från de judiska motståndarnas blod?

¹⁵ Var detta det rätta handlingssättet, och var Paulus verkligen ren, och skulle judarnas blod komma över deras egna huvuden? Herren bejakade detta. Hur då? Jo, sedan Paulus helt och hållet hade vänt sig till hedningarna där i Korint, fick han ett budskap från himmelen. Vi läser: ”Och i en syn om natten sade Herren till Paulus: ’Frukta icke, utan tala och tig icke; ty jag är med dig, och ingen skall komma vid dig och göra dig skada. Jag har ock mycket folk i denna stad.’ Så uppehöll han sig där bland dem ett år och sex månader och undervisade i Guds ord.” (Apg. 18:9—11) Det myckna folk, som Herren hade där i staden, måste ha varit ickejudar, som blev kristna. De judiska motståndarna sökte så göra Paulus’ predikande till en rättssak inför prokonsuln Gallio som domare. Detta misslyckades. Domstolen vägrade att befatta sig med saken. Sedan Paulus hade stannat kvar i Korint ännu rätt länge och undervisat icke-judarna i Guds ord, lämnade han staden i frid och besökte Jerusalem. — Apg. 18:12—22.

Hur blev Paulus bevarad ren?

16. För vilka var Paulus ett vittne, såvitt som vi vet på grund av hans resrutter, och vad uppfordrade han tillsyningsmännen i Efesus att vittna om utan att dessa gjorde invändningar?

¹⁶ Inte mindre än Jehovas vittnen är det i våra dagar, var Paulus ett vittne för en stor del av den bebodda jorden, så långt han kunde nå, i syfte att ge vittnesbörd till syrier, judar, araber, cilicier, cyprioter, pamfylier, galater, lycier, invånare i provinsen Asien, macedonier, greker, malteser och italier, såvitt som vi vet bestämt på grund av Paulus’ resrutter. Överallt dit denne apostel begav sig och där han fick tillfälle att bära vittnesbörd, visade han oss i våra dagar hur man skall hålla sig ”ren från alla människors blod”. Hur gjorde han det? Det avskedstal som han höll till tillsyningsmännen för församlingen i Efesus, den förnämsta staden i den romerska provinsen Asien, förklarar i detalj hur han gjorde det. Då Paulus gjorde uppehåll i den närbelägna staden Miletus på sin sista resa till Jerusalem, sände han bud efter dessa äldre män i församlingen i Efesus. Till dem sade han: ”Därför uppfordrar jag eder att vittna här i dag, att jag är ren från alla människors blod.” (Apg. 20:16, 17, 26, NW) Kunde dessa tillsyningsmän i Efesus bestrida detta, och gjorde de det? Nej! Varför inte? Därför att Paulus grundligt hade framburit frälsningsbudskapet till dem.

17. Vad visste dessa efesier väl om Paulus från den första dagen då han kom in bland dem, och vad menade han med uttrycket ”det som var gagneligt”?

¹⁷ Låt oss granska Paulus’ ord i detta stycke. Till de sammankallade representanterna för den kristna församlingen i Efesus sade han: ”Ni veta väl, hur jag, från första dagen då jag kom in i provinsen Asien, var med eder hela tiden, i det att jag handlade som en Herrens slav med den största ödmjukhet i sinnet och under tårar och prövningar, som vederforos mig genom judarnas anslag; under det att jag icke avhöll mig från att meddela eder något av det som var gagneligt, ej heller från att undervisa eder offentligen och från hus till hus.” (Apg. 20:18—20, NW) Låt oss säga här att ”det som var gagneligt” var det som kom från Guds ord och hade att göra med att dessa människor skulle bli frälsta och förbli i det frälsta tillståndet. Men hur predikade och undervisade Paulus offentligen och från hus till hus i Efesus? Berättelsen visar det.

18. Vilket verk utförde Paulus ”offentligen” i Efesus gentemot judarna?

¹⁸ När Paulus hade lämnat Korint och var på väg till Jerusalem, stannade han i Efesus. Vilket verk utförde han där ”offentligen”? ”Själv gick han in i synagogan och gav sig i samtal med judarna. Och de bådo honom, att han skulle stanna där något längre; men han samtyckte icke därtill, utan tog avsked av dem med de orden: ’Om Gud [Jehova, NW] vill, skall jag vända tillbaka till eder.’” (Apg. 18:19—21) Sedan Paulus uppfyllt sitt löfte i Jerusalem, kom han också tillbaka till Efesus. Ännu en gång framträdde han offentligen. Han ”gick ... in i synagogan; och under tre månader samtalade han där frimodigt och övertygande med dem om Guds rike”. När så judarna började göra högljudda invändningar, slutade Paulus då med sitt offentliga verk? Nej, säger berättelsen. ”Men när några av dem förhärdade sig och voro ohörsamma och inför menigheten talade illa om ’den vägen’, vände han sig ifrån dem och avskilde lärjungarna och samtalade sedan dagligen med dessa i Tyrannus’ lärosal. Så fortgick det i två år, och alla provinsen Asiens inbyggare, både judar och greker, fingo på detta sätt höra Herrens ord.” — Apg. 19:1, 8—10.

19. Vad gjorde Paulus alltså för att få fortsätta sin offentliga verksamhet som talare, och vilken verkan hade detta under loppet av två år?

¹⁹ Paulus bara bytte om lokal för sin offentliga verksamhet såsom talare, från den judiska synagogan till en lärosal. Här höll han bibliska tal varje dag. Han hade något förvärvsarbete för att kunna sörja för sina egna behov och också för andras; men han gjorde upp sitt tidsschema så att han skulle kunna tala något om bibeln varje dag. Under loppet av två år hade detta en sådan offentlig verkan, att alla invånarna i den romerska provinsen Asien fick höra Herrens budskap, både judar och icke-judar.

20. Vilka händelser, som hade med demonism att göra, visade vilket offentligt vittnesbörd Paulus hade avgivit, och vilken verkan fick detta för Jehovas ord?

²⁰ En del kringvandrande judar sökte göra efter några av de underverk som Paulus utförde. De sade till demoner som hade besatt vissa mänskliga offer: ”Jag ålägger eder högtidligen vid Jesus, som Paulus predikar.” Det var inte bara de där judarna som visste vad Paulus predikade offentligen, utan demonerna visste det också. Vid ett tillfälle svarade en demon dem: ”Jag känner Jesus, och jag är bekant med Paulus, men vilka äro ni?” Vad som sedan hände blev känt i hela Efesus. Vi läser: ”Fruktan kom över dem alla; och Herren Jesu namn fortfor att bliva upphöjt. Och många av dem som hade blivit troende kommo och bekände och omtalade öppet sina förehavanden. Ja, ett ganska stort antal av dem som utövade magiska konster förde tillsammans sina böcker och brände upp dem i allas åsyn. Och de räknade ut sammanlagda värdet av dessa och funno dem värda femtio tusen silverpenningar. På det sättet fortsatte Jehovas ord på ett mäktigt sätt att växa och hava framgång.” (Apg. 19:11—20, NW) Det som nämndes här är det rätta handlingssättet för dem i våra dagar som har övat spiritism, vilket är demonism. De bör öppet bekänna vad de har bedrivit och bedja Gud om förlåtelse och så förstöra sina böcker eller handledningar i demoniska förehavanden, vad dessa än må ha kostat dem enligt världens värdemätare. Det viktigaste vi bör lägga märke till här är emellertid att på grund av Paulus’ offentliga undervisning fortsatte talet om Guds ord att på ett mäktigt sätt växa och ha framgång över de hedniska lärosatserna och de judiska traditionerna.

21. Bland vilka var det som Paulus’ predikande utanför synagogan framkallade kraftig opposition, och hur satte silversmeden Demetrius i gång ett upplopp?

²¹ Paulus’ predikan i synagogorna hade framkallat kraftig opposition bland judarna. Nu hade hans offentliga verksamhet utanför den judiska synagogan sådan framgång bland icke-judarna, att det väckte opposition bland hedningarna. Silversmeden Demetrius, som motvilligt erkände att Paulus’ offentliga verksamhet hade framgång, vände sig till sina kolleger som gjorde silvertempel åt Artemis eller Diana, vars magnifika tempel befann sig där i Efesus, och sade: ”I män, I veten, att det är detta arbete, som giver oss vår goda bärgning; men nu sen och hören I, att denne Paulus icke allenast i Efesus, utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett ganska mycket folk, i det han säger, att de gudar, som göras med människohänder, icke äro gudar. Och det är fara värt, icke allenast att denna vår hantering kommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianas helgedom bliver räknad för intet och att jämväl denna gudinna, som hela provinsen Asien, ja, hela världen dyrkar, kommer att lida avbräck i sitt stora anseende.” Med anledning av detta åstadkom de ett upplopp i Efesus.

22. Vilket bevis för den publicitet Paulus hade vunnit finner vi i somliga ämbetsmäns handlingssätt då upploppet bröt ut?

²² Vi finner ett bevis för den publicitet Paulus hade vunnit som kristen förkunnare däri att somliga av ämbetsmännen sökte skydda honom från att lida skada. Lärjungarna ville inte tillåta Paulus att gå in på skådebanan för att tala till den förvirrade, skrikande folkhopen. Vi läser: ”Också några asiarker [stadens befullmäktigade för fester och idrottsspel], som voro hans vänner, sände bud till honom och bådo honom, att han icke skulle giva sig in på skådebanan.” Slutligen lyckades stadens kansler återkalla folkhopen till besinning och upplöste den skränande församlingen. — Apg. 19:23—40.

23. Vilken antydan finns det om att Paulus undervisade från hus till hus, och vilka förnekade inte — betydelsefullt nog — att Paulus utfört sådant arbete?

²³ Men hur hade då Paulus undervisat ”från hus till hus” i Efesus? Vi har ingen direkt redogörelse för detta. Men när Paulus kom till Efesus andra gången, fann han några som bekände sig vara lärjungar, omkring tolv män. Berättelsen säger inte att han träffade dessa män i den judiska synagogan. Rimligtvis träffade han dem då i sitt arbete från hus till hus, vilket han senare betygade för tillsyningsmännen i Efesus att han hade utfört. Eftersom det inte sägs att Paulus talade till dessa tolv, som bekände sig vara lärjungar, i synagogan, så måste han ha förklarat det hela för dem i ett enskilt hem. De visste ingenting om den heliga anden, vilket förklarar att den inte verkade på dem. De hade visserligen blivit döpta i vatten, men det var inte med det kristna dopet. Det var med ”Johannes döpelse”. Men just Johannes döparen hade sagt till sina lärjungar ”att det var på den som skulle komma efter honom, det är på Jesus, som de skulle tro”. De tolv männen blev alltså döpta på nytt, denna gång ”i Herren Jesu namn”, och då Paulus lade händerna på dem, fick de den heliga anden och dess gåvor att på mirakulöst sätt tala andra språk och profetera. Därefter begav sig Paulus till en offentlig plats, synagogan. Och vidare skickade folk, som behövde mirakulös hjälp, bud till Paulus från sina hem. (Apg. 19:1—7, 11) Tillsyningsmännen i Efesus förnekade inte heller att det var som Paulus sade, att han hade arbetat som kristen lärare från hus till hus. — Apg. 20:20.

”Det som var gagneligt”

24, 25. a) Vad undervisade Paulus om offentligen och från hus till hus? b) Hur kommer upplysningar om detta till synes?

²⁴ Tillsyningsmännen i Efesus kunde inte anklaga aposteln Paulus för att ha avhållit sig från att meddela dem något av det de behövde veta för att kunna undgå tillintetgörelse och vinna evig frälsning. Vad hade då Paulus undervisat dem om offentligen och från hus till hus? Jo, om sanningen om den verklige Guden, om ånger hos syndare inför Gud, om tro på Herren Jesus, Guds oförtjänta godhet genom Jesus, Guds rike och Guds ord, om den arvedel som Guds helgade skall få och om hur man bör efterlikna Jesus i att ge ut hellre än ta emot. Dessa upplysningar kommer till synes i fortsättningen av Paulus’ tal till efesiernas tillsyningsmän:

²⁵ ”Jag [avhöll mig] icke ... från att meddela. ... Men jag bar grundligt vittnesbörd både för judar och för greker [följaktligen för alla människor] om bättringen inför Gud och tron på vår Herre Jesus. Och se, bunden i anden färdas jag nu till Jerusalem, fastän jag icke vet vad som skall hända mig där, med undantag av att den heliga anden i stad efter stad gång på gång vittnar för mig, i det den säger att bojor och bedrövelser väntar mig. Det oaktat anser jag icke min själ betyda något såsom dyrbart för mig, om jag endast må fullborda mitt lopp och vad som hör till det ämbete som jag mottog av Herren Jesus, nämligen att bära ett grundligt vittnesbörd om de goda nyheterna om Guds oförtjänta godhet. Och nu, se, jag vet att ingen av eder alla, bland vilka jag har gått omkring och predikat riket, någonsin mer skall se mitt ansikte.” — Apg. 20:20—25, NW.

26. Vad predikade Paulus offentligen och från hus till hus förutom det som Jesus gav anvisning om i Lukas 24:46—48?

²⁶ Paulus följde de anvisningar, som Jesus gav sina lärjungar då han sade: ”På detta sätt är det skrivet, att Kristus skulle lida och skulle uppstå från de döda på tredje dagen; och på grundval av hans namn skulle bättring till syndernas förlåtelse predikas i alla nationer — med början i Jerusalem skola ni vara vittnen om dessa ting.” (Luk. 24:46—48, NW) Paulus förkunnade mera än om Jesu Kristi återlösningsoffer, på vilken grundval vi kan få Guds förlåtelse för våra synder om vi ångrar och bättrar oss inför honom. Han predikade också om Guds rike, där Jesus Kristus skall vara Guds smorde konung och som Jesus lärde sina lärjungar att bedja till Gud om: ”Må ditt rike komma. Må din, vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden.” (Matt, 6:10, NW) I detta himmelska rike skall också Jesu trogna lärjungar, ”de helgade”, få en arvedel. Genom många år bar Paulus grundligt vittnesbörd för alla slags människor, judar såväl som greker, om dessa gagneliga ting, i det han undervisade dem offentligen och från hus till hus.

27. Vad var Paulus’ allt annat överskuggande uppsåt, enligt vad han delgav tillsyningsmännen i Efesus, och hur sökte han förverkliga detta uppsåt?

²⁷ Paulus’ allt annat överskuggande uppsåt var att fullborda sitt lopp på det sätt som det anstår en kristen, ja, och att fullborda vittnandet, det tjänsteuppdrag som han hade fått av Herren Jesus, som mötte honom på vägen. Paulus gjorde inte detta bara genom offentlig predikan utan också genom den intimare, privata predikan med personlig kontakt, som kan ske från hus till hus.

Medvetande om att vara ren

28. Hur korn Paulus’ konto härigenom att te sig inför alla berörda parter, och hur kunde Paulus känna som han gjorde i denna allvarliga sak?

²⁸ Nå, hur kom nu härigenom Paulus’ konto att te sig inför Gud och inför folket i Efesus och i synnerhet inför den kristna församlingen där? Paulus’ handlingssätt gjorde honom skuldfri, han var inte skyldig efesierna någonting. Det gav honom medvetande om att vara ren, ”med ett fullkomligt rent samvete”. (Apg. 23:1, NW) Efter det att han hade framlagt sin välkända ställning inför tillsyningsmännen i Efesus, fortsatte han därför på följande sätt: ”Därför uppfordrar jag eder att vittna här i dag, att jag är ren från alla människors blod.” Han kände inte med sig någon blodskuld gentemot vare sig judarna eller icke-judarna i och omkring Efesus. Han angav skälet till detta, i det han sade: ”Ty jag har icke avhållit mig från att förtälja för eder [som representanter för ’alla människor’ i Efesus] om allt Guds rådslut.” — Apg. 20:26, 27, NW.

29. På vilket sätt ägnade Paulus uppmärksamhet åt efesierna förutom den muntliga undervisningen han gav dem, och vad för uppfattning ger oss detta om vad han hade predikat om muntligen för dem?

²⁹ Förutom den undervisning, som Paulus gav efesierna muntligen beträffande allt Guds rådslut, ägnade han dem också uppmärksamhet genom brevskrivning. Flera år senare, omkring år 60, skickade han dem det s. k. Paulus’ brev till efesierna från Rom, där han hade tid att skriva i fängelset. Av detta brev kan vi få någon uppfattning om vad han hade predikat om för efesierna, ty hans brev talar alltjämt om ”frigörelsen i kraft av lösen genom dennes blod, ja, förlåtelsen för våra försyndelser i enlighet med hans oförtjänta godhets rikedom” och om hur vi drages till Gud ”genom Kristi blod” och om hur ”vi, båda folken”, ”genom honom hava ... tillträde till Fadern [Gud] genom en ande”. — Ef. 1:7; 2:13, 18; NW.

30. a) Vad är det som antyder att Paulus inte syftade på militärfrågan, fastän han här talade om blod? b) Vilket ansvar, i samband med dom, tänkte Paulus följaktligen på då han talade om blod?

³⁰ Då Paulus talade till tillsyningsmännen i Efesus, var han omkring fyrtio år gammal. När han då talade om att bevara sig ren från alla människors blod, så var det inte militärfrågan han dryftade. Han kände naturligtvis till framställningen i 4 Moseboken 31:19. Denna vers sade att till och med judar som blev satta att avrätta Guds fiender måste genomgå en rening i sju dagar, när de hade dödat någon eller vidrört någon döds kropp, för att på så sätt bli fria från blodbefläckelse eller förorening genom blod. Men Paulus talade om det ansvar som påvilar en överlämnad kristen för människors blod, förutom det ansvar, som kan komma genom att man utgjuter människoblod vid mord eller genom att man hjälper någon annan att döda eller utgjuta blod på ett vårdslöst, likgiltigt, självsvåldigt sätt. Paulus tänkte på Guds kommande dom gentemot ”alla människor”. Han tänkte också på verkställandet av Guds dom, som skulle innebära död och förintelse för människovarelser som kunde ha fått röna gagn av Jesu Kristi lösenoffer och av Guds rike. Dessa skapade varelser kan bli frälsta från sådan död och tillintetgörelse enbart genom frälsningsbudskapet, hela Guds rådslut. Den åt Gud överlämnade kristne har fått detta rådslut anförtrott åt sig för att vittna och förkunna om detta.

31. Varför bär kristenhetens prästerskap på en dubbel blodskuld?

³¹ Från denna ståndpunkt sett kan vi förstå att prästerskapen i kristenheten bär på en dubbel blodskuld; detta inte bara för det blod som utgjutits i krig mellan nationerna, utan också därför att de har förkunnat religiösa lögner för folket och inte ”allt Guds rådslut”, som hans ord innehåller. — Jer. 2:34; Hes. 35:6.

Måste själva axla sitt ansvar

32, 33. a) Vad gjorde Paulus förutom att han varnade tillsyningsmännen för de faror som just då lurade? b) Varför sade han till dem att ge akt på sig själva och på Guds hjord?

³² Under Paulus’ livstid och medan han var närvarande hos de andliga ”fåren”, måste han lik en herde vaka över ”Guds hjord” för att skydda dem från döden genom andlig hunger eller genom varglika fienders förvållande. Han måste också tänka på hur det skulle bli sedan han lämnat dem eller efter hans död, då han inte kunde öva sin direkta, levande tillsyn över dem. Fördenskull varnade han fåren, inte bara för de faror som just då lurade, utan också för den fara som skulle möta dem efter hans bortgång.

³³ Som medlem av den kristna styrande kretsen övade och förordnade Paulus tillsyningsmän för ”Guds hjord” under ledning av Guds ande. Han varnade dem också för framtida problem och faror, som hade att göra med deras egen och hela Guds hjords trygghet. Då Paulus ägde profetiskt förutseende och var i besittning av de skrivna profetiornas hjälp, var han pliktig att ge sådana varningar. Han måste tjäna såsom en väktare och se framåt. Följaktligen sade han till dessa efesiernas tillsyningsmän: ”Giv akt på eder själva och på hela den hjord, inom vilken den heliga anden har förordnat eder till tillsyningsmän, till att som herdar vårda eder om Guds församling, vilken han har förvärvat med blodet av sin egen Son. Jag vet, att efter min bortgång förtryckande vargar skola komma in bland eder och icke behandla hjorden med ömhet; och ur eder egen krets skola män uppstå och tala förvända ting för att draga bort lärjungarna efter sig. Håll eder därför vakna och kom ihåg, att jag i tre år, natt och dag, icke har upphört att med tårar förmana var och en.” — Apg. 20:28—31, NW.

34. Vad innebar det att Paulus lät dessa tillsyningsmän själva axla sitt ansvar, och varför skulle de hållas mera ansvariga?

³⁴ Sedan Paulus själv hade avbördat sig ansvaret för dessa andliga herdars blod, måste han låta dem själva axla sitt ansvar. Om nu några av dessa tillsyningsmän, som blivit varnade i förväg och fullt undervisade och instruerade, bleve avrättade i kraft av Guds dom och ginge förlustiga det eviga livet, så skulle det inte vara Paulus’ fel. Han skulle inte vara skyldig till att de förlorade det eviga livet. Skulden för deras blod, om det bleve utgjutet, eller liv, om det utsläcktes, skulle vara deras egen, inte Paulus’. Som övade, undervisade tillsyningsmän hade de fått mera undervisning och större uppmärksamhet och ledning än den judiska och hedniska befolkningen hade fått och till och med mer än medlemmarna av församlingen i allmänhet hade fått. Följaktligen var de mera ansvariga, ty de hade större kunskap och hade fått flera förmåner.

35. Vad sade Paulus slutligen till dem, innan han bad med dem?

³⁵ När nu Paulus hade förhållit sig så trogen som en kristen förkunnare och tillsyningsmän i Efesus under de tre år, som han vistades och predikade där, och nu hade givit efesiernas tillsyningsmän denna slutliga varning, var han fullt berättigad att säga till dem: ”Och nu anförtror jag eder åt Gud och åt hans oförtjänta godhets ord, det ord som kan uppbygga eder och giva eder arvslotten bland alla de helgade. Jag har icke haft begärelse till någon människas silver eller guld eller kläder. Ni veta själva, att dessa händer hava sörjt för mina behov och deras som varit med mig. Jag har i allt visat eder, att genom att på detta sätt arbeta måste ni bistå dem som äro svaga och måste komma ihåg Herren Jesu ord, när han själv sade: ’Det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot.’” Därpå bad Paulus med dem. — Apg. 20:32—36, NW.

36. Hur kunde Paulus i sanning anförtro dessa kristna i Efesus åt Gud?

³⁶ Paulus kunde i sanning anförtro tillsyningsmännen och församlingen i Efesus åt Gud. Han hade undervisat dem om Jehova Gud såsom Herren Jesu Kristi Fader och hade satt dem i förbindelse med Gud. I minst tre år hade han såväl dag som natt inte avhållit sig från att förtälja för dem om allt Guds rådslut. Utan tvivel hade de flesta av församlingen, om inte alla, fått mottaga den heliga anden och dess mirakulösa gåvor genom Paulus som apostel. (Apg. 19:1—7) Eftersom Paulus nu måste lämna dem, utan något hopp om att de skulle få se honom igen, måste han anförtro dem åt deras alltid närvarande, alltid levande övervakare och beskyddare, Jehova Gud, till vilken Paulus hade fört dem, så att de hade blivit hans ”helgade”, hans fårhjord.

37. Hur kunde Paulus i sanning anförtro dem åt Guds ”oförtjänta godhets ord”?

³⁷ Paulus kunde samtidigt anförtro dessa efesiska tillsyningsmän ”åt hans [Guds] oförtjänta godhets ord”, ty han hade förkunnat Guds ord för dem. Han hade förklarat de hebreiska skrifterna för dem från Första Moseboken till Malaki. Han hade också delgivit dem Herren Jesu Kristi ord och läror och likaså de uppenbarelser, som han själv på mirakulös väg hade fått genom Kristus. Han skrev därtill Paulus’ brev till efesierna, som har blivit en del av Guds skrivna ord. Genom effektiva undervisningsmetoder inpräglade Paulus Guds ord i deras sinnen, så att det skulle bli kvar hos dem, fastän han fick lämna dem för alltid. Han kunde därför tryggt anförtro dem åt detta ord och åt dess upplysande, bevarande, beskyddande, helgande kraft. Det var sund, hälsosam, skriftenlig lära, och han visste att den kunde uppbygga dem i andligt avseende och hjälpa dem att till sist få mottaga det himmelska riket, den utlovade ”arvslotten bland alla de helgade”. Paulus lämnade alltså Guds får i trygg och säker vård.

Inte tystad genom blodspengar

38. Vilken uppgift ville Paulus fullfölja, varvid han inte höll sitt liv alltför kärt?

³⁸ Aposteln Paulus höll inte sitt fysiska liv kärt, om bara han kunde troget fullfölja sitt ämbete och hjälpa andra att undfly evigtvarande tillintetgörelse och vinna evigt liv. Hans strävan gick därför inte ut på att förtjäna pengar genom Guds goda nyheter. Hans strävan var att hålla sig ren från ansvar för andra människors blod, som stod i fara att bli utgjutet genom att Guds dom verkställdes.

39. Vad drev Paulus till att utföra sin livgivande förkunnarverksamhet?

³⁹ Paulus förrättade därför sin livgivande förkunnarverksamhet kostnadsfritt, utan att begära någon betalning av dem som sökte frälsning. Han begagnade inte Guds ord som en inkomstkälla och gjorde alltså inte detta till en handelsvara. Vid sådana tider, då han behövde det, arbetade han i en förvärvssysselsättning som tältmakare, så att hans tjänst som väktare inte skulle vara någon med materiella medel betald tjänst, som fallet var med lejda män. Nej, utan han höll vakt såsom en Kristuslik underherde, som älskade både överherden och överherdens får. Paulus åstundade verkligen att få se andra leva och åtnjuta Guds oförtjänta godhet likaväl som han själv. Han hyste verklig kärlek till sin nästa och försummade därför inte sin nästas intressen, så att han skulle bli ansvarig för sin nästas blod, om detta skulle utgjutas när Gud avrättar sina motståndare. Han var en verklig livräddare för den glädje och förmån detta skänkte och det goda resultat som det förde med sig. Han insåg i vilken fara hans nästa befann sig och kände sig förpliktad att göra något åt detta med de medel som Gud hade anförtrott honom. Därför ville han rädda sin nästa från undergång, om hans nästa ville ta emot den hjälp som Paulus gav.

40. Hur visade Paulus oss hur vi skall kunna vinna den lycka Jesus ägde?

⁴⁰ Detta utgör mönstret för oss att följa i våra dagar. Om vi fortsätter på denna osjälviska självförnekelsens väg, på vår egen bekostnad, på det att vi må kunna hjälpa andra att vinna evigt liv, så får vi erfara hur sanna Jesu ord är, som Paulus återgav: ”Det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot.” Det ligger vederkvickande lycka i att ge av sig själv för att hjälpa de svaga, ge ut sin egen kraft, som man har fått från Gud. Det ligger ingen lycka i att taga emot vad som skulle svara mot blodspenningar, penningar som skulle täppa till vår mun från att frambära varning och kungöra ”allt Guds rådslut”. Det ligger ingen lycka i att bära på blodskuld mot vem det vara månde — därav får vi bara ett samvete som fördömer oss själva. Paulus önskade vara lycklig, och det gör vi också.

Vår plikt och vår väg i denna tid

41. Varför är vi angelägna om att få hjälpa andra att undkomma död och förintelse?

⁴¹ Vi som älskar frälsningen är angelägna om att få dela den med andra. När vi undkommer död och förintelse från Guds hand, är vi angelägna om att andra måtte bli frälsta från en sådan olycka. Likt Jehova Gud säger vi som hans tjänare och väktare: ”Menar du, att jag har lust till den ogudaktiges död ... och icke fastmer därtill att han vänder om från sin väg och får leva?” (Hes. 18:23) Likt Gud önskar vi alltså hjälpa den ogudaktige att vända om från sin väg och få leva. Vi gläder oss inte åt utsikten att bli befläckade med deras blod som förgås, ty vi vet att vi skulle bli ställda till räkenskap för detta såsom lata väktare. Vi arbetar för en Kristuslik lycka, ty denna lycka betyder evigt liv.

42. Varför lever vi i en tid då vi lätt kan ådra oss blodskuld, och vad vågar vi fördenskull inte göra?

⁴² Liksom Paulus på sin tid levde kort före Jerusalems förstöring och Judeens ödeläggelse och den judiska nationens förskingrande, lever vi i dag i en tid då våra landsmäns och våra medmänniskors blod står på spel. ”Striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” är nära förestående, och på Harmageddons slagfält kommer Guds dom över alla som visar ifrån sig och gör motstånd mot budskapet om Guds rike att verkställas. Som ett världssamhälle kommer de att få göra upp sin blodsräkning med Gud genom att ge sitt eget blod, liksom Jerusalem och Babylon fick göra. (Matt. 23:33—38; Jer. 51:3, 4, 48, 49) Om vi önskar överleva kriget som verkställer Guds dom och få leva in i Guds nya värld, måste vi bevara oss rena ”från alla människors blod”. Det är inte Guds vilja att denna dödsdömda värld skall bli lämnad i okunnighet, ty om människorna saknar kunskap kommer de att förgås. Med den kunskap i bibeln, som vi har, vågar vi inte lämna människorna i okunnighet, såvida de inte väljer att förbli i den. Vi måste varna dem för Harmageddonstriden och för Gog i Magog, som leder mänskligheten till att strida där mot Gud och Kristus. Vi vågar inte lämna människorna i ett sådant tillstånd, att de kan skylla på okunnighet inför Gud, därför att vi har underlåtit att sträva hårt för att ge dem frälsningsbudskapet.

43. Hur allvarligt bör vi ta detta, och hur måste vi oförbehållsamt kungöra ”allt Guds rådslut”?

⁴³ Liksom Paulus måste vi gå lika allvarligt till väga i att varna och upplysa folket, som om detta vore vårt sista råd till dem som står i fara. Det kommer att bli det! Likt Paulus har vi fått befallning av Gud genom Kristus att predika de goda nyheterna om Guds rike, men nu om Guds rike som är upprättat i makt. (Matt. 24:14) Vi måste göra detta till ett vittnesbörd och en varning, innan den gamla världens ände kommer. Vi får inte avhålla oss från att kungöra ”allt Guds rådslut”. Likt Paulus, som säger till oss: ”Bliv mina efterliknare, såsom jag är Kristi”, måste vi göra detta genom att predika offentligen och undervisa från hus till hus. — 1 Kor. 11:1, NW.

44. Om vi gör det, vad skall vi då kunna säga när domen går i verkställighet, och vad blir följden för oss själva?

⁴⁴ Om vi gör det, hur blir det då? Jo, då skall vi, när Harmageddon står inför sitt utbrott, kunna göra Paulus’ ord till våra och utan att blygas kunna säga till hela världen: ”Jag [uppfordrar] eder att vittna ... i dag, att jag är ren från alla människors blod, ty jag har icke avhållit mig från att förtälja för eder om allt Guds rådslut.” Så skall vi inte dö med någon blodskuld. Med rena händer och huvuden och rent vitsord skall vi få träda in i Guds oskuldsfulla nya värld av liv och lycka, som skall bestå för evigt.

(The Watchtower, 1 november 1959)