Undvik upproriska tendenser
”Jag har ropat men ni fortsätta att vägra höra, ... och ni hålla på med att ringakta allt mitt råd, och ni [hava] icke ... tagit emot min tillrättavisning.” — Ords. 1:24, 25, NW.
1, 2. Av vad slag var den första synden? Vad kan vara orsaken till detta slags synd, och hur kulminerar den?
UPPROR var den första handling av synd som begicks, i himmelen och på jorden. Resultatet därav blev en ogynnsam dom över dem som följde en upprorisk kurs. Eftersom den förste upprorsmakaren nu slutgiltigt träder upp mot Jehova och hans lojala tjänare och därvid brukar många olika och listiga medel, tillkommer det alla att noga granska tankar, motiv, handlingssätt och varje form av uppförande för att kunna vara på sin vakt.
2 När vi strävar efter att vara på vår vakt i fråga om våra tankar, bör vi vara på det klara med att människors omdömen eller slutsatser är riktiga endast när de överensstämmer med Jehovas, som uppenbaras genom hans ord. Om de på något sätt avviker från vad Jehova säger, så visar detta att vederbörande individ har en tendens att låta sig ledas av människors tankar. Detta är en form av uppror. Denna avvikelse kan vara helt obetydlig till att börja med, men när sinnet beständigt påverkas av människors egensinniga tankar och avgöranden, kan detta leda till det tillstånd som Jakob talar om: ”Var och en blir prövad genom att han drages och lockas av sin egen begärelse. När så begärelsen har blivit fruktsam, föder den synd; när synden har blivit fullbordad, frambringar den i sin tur död.” — Jak. 1:14, 15, NW.
3. Vad är det som avgör människors uppförande, och hur kan det förändras?
3 När vi ger akt på hur människorna i den gamla världen handlar, ser vi att deras tankar och uppförande är bildade efter det mönster som givits av ”denna världens gud”, den ursprunglige upprorsmakaren, som blev Satan. Alldeles som barns olika drag och kännetecken påverkas av deras föräldrar, så är hela människosläktet påverkat av de ursprungliga upproriska föräldrarna och deras syndiga handlingssätt i Edens lustgård, och upprorssynden ger sig med kraft till känna hos människor i våra dagar. Det är därför nödvändigt för alla att vända sig till den anordning som Jehova Gud har gjort för människan för att ge henne en fader, nämligen sin Son, Jesus Kristus. (Joh. 3:16) Inte så att förstå att individer då föds på nytt i fysiskt avseende, utan att de accepterar Sonen sker på så sätt, att de gör om sitt sinne och får den ”nya personligheten, vilken genom exakt kunskap förnyas enligt dens avbild som har skapat den”. — Kol. 3:10, NW.
4, 5. a) På vad var Jesu fullkomliga exempel grundat? b) Varför är fullständig undergivenhet under Faderns vilja så viktig?
4 Kristus Jesus följde den fullkomliga kursen och var helt och hållet fri från alla upproriska drag, varför han var det fullkomliga mönstret. Han träffade inte själv några avgöranden. ”Jag kan icke göra någonting alls av mitt eget initiativ; alldeles så som jag hör, så dömer jag, och den dom som jag fäller är rättfärdig, ty jag söker icke min egen vilja, utan dens vilja, som har sänt mig.” ”Jag har kommit ned från himmelen, icke för att göra min vilja, utan dens vilja, som har sänt mig.” ”Jag gör alltid det som behagar honom.” Här har vi ett skönt exempel på fullständig och odelad hängivenhet för Fadern — en som är fullständigt fri från upproriska tendenser. Detta är i sanning att på ett oförlikneligt sätt tillkännage en slavs eller tjänares absolut hängivna inställning. Liksom han obetingat följde sin Fader, så inbjöd han andra att följa sig: ”Om ni hålla mina bud, skola ni förbliva i min kärlek, alldeles såsom jag har hållit Faderns bud och förblir i hans kärlek.” Detta sades naturligtvis till dem som hade kommit ut ur världen och sällat sig till Mästaren, såsom han själv betygade: ”De äro icke någon del av världen, liksom jag icke är någon del av världen.” — Joh. 5:30; 6:38; 8:29; 15:10; 17:16; NW.
5 Av hans egna ord framgår det att fullständig överensstämmelse med honom och hans Fader är ett oeftergivligt krav för att några skall bli erkända som barn. Avvikelse är därför någonting misshagligt och utgör ett uppror mot det som är rätt. Alltså måste vi noga vaka över vilka avgöranden vi träffar, som bestämmer vårt beteende, våra gärningar och motiv, så att vi kan undvika upproriskhet.
6, Vad blir följden, när en skapelse tar sig personliga friheter i fråga om Jehovas ord?
6 Fadern fastställde rättfärdiga föreskrifter, och emedan de är fullkomliga och stränga, får varken änglar eller människor ta sig några friheter. En framträdande himmelsk skapelse slog för egen del in på en förrädisk eller uppstudsig kurs i Edens lustgård och förmådde därpå andra att följa efter. De som har en upprorisk natur söker nästan alltid få andra att bli likadana till sinnes som de själva är och söker alltså finna efterföljare till sitt eget upproriska handlingssätt. Upprorsmakarens kurs i detta fall ledde till att han blev utdriven. Uteslutning eller ”bannlysning” drabbade senare de ”änglar som icke bibehöllo sin ursprungliga ställning” utan förlitade sig på sitt eget förstånd. Det första människoparet, Adam och Eva, drevs ut från paradiset, det hem och den boningsort som Jehova hade givit dem, och det skedde på grund av deras själviska och vinningslystna begärelse, som kom dem att välja att lyssna till ormen och därigenom förkasta Guds sanna ord. Eftersom Jehova inte förändras, var Adam och Eva utan tvivel väl medvetna om sådana råd från Jehova som detta: ”Förtrösta på Jehova av allt ditt hjärta, och förlita dig icke på ditt eget förstånd. På alla dina vägar må du giva akt på honom, och han skall själv göra dina stigar räta” (NW), ett råd som vi finner senare nedskrivet i Ordspråksboken 3:5, 6. — Jud. v. 6, NW.
7. Visserligen blev synd följden för både Adam och Eva, men vilken skillnad var det i alla fall mellan Eva synd och Adams överträdelse?
7 Evas upprorshandling kom sig av att hon blev bedragen, som vi lägger märke till i redogörelsen i 1 Moseboken: ”Följaktligen såg kvinnan, att trädets frukt var god till föda och att det var en lust för ögonen, ja, trädet var åtråvärt att se på. Så började hon taga av dess frukt och äta den. Efteråt gav hon något också åt sin man, då han var med henne, och han började äta den.” (NW) Adams upprorshandling var överlagd, och han ångrade den inte, och den förde med sig Jehovas ogynnsamma dom över honom och även över hans hustru. — 1 Mos. 3:6, 17—19.
Jehova övergiven
8, 9. Vilken upprorisk villfarelse gjorde sig israeliterna skyldiga till?
8 Fastän israeliterna hade denna historiska redogörelse för vad som hände, först i Edens lustgård och senare vid tiden för syndafloden, och fastän Jehova hade ådagalagt sin makt för israeliternas skull, när han befriade dem från egyptiernas förtryckande hand, började de förlita sig på sig själva i sitt handlingssätt och övergav den gynnade ställning, som Jehova hade givit dem bland nationerna. Förutom att de hade Guds skrivna ord till sin ledning, hade de också det direkta vittnesbördet från sina förfäder om de märkliga gärningar, i vilka Jehovas styrka och kärlek tagit sig uttryck för deras skull. Jehova gick till och med längre än så för att vidta skyddsåtgärder för sitt folk, när han gav dem en lag genom Mose. Han gav dem inte endast de tio budorden, som han direkt skrev ned med sitt eget finger, utan också många andra lagar angående saker och ting av mindre vikt gavs för att skydda deras uppförande och alla deras handlingar.
9 När de drog in i det land som givits dem av Jehova, blev de särskilt varnade av honom för de avgudiska sedvänjorna hos hedningarna som bodde där. De fick befallning om att förstöra alla platser för Baalsdyrkan, för att de inte skulle bli snärjda. Att de inte verkställde denna befallning var direkt olydnad. När man slappnade i att strängt hålla fast vid Jehovas ord, var det många av israeliterna som vände sin uppmärksamhet till denna falska dyrkan, som de hade blivit befallda att tillintetgöra, och så ledde deras uppror till att de blev trälar under falsk gudsdyrkan. Det blev en gång nödvändigt för Joas att utmanande bestrida den falske guden Baals makt genom att säga till israeliterna: ”Skola ni vara de som träda upp till ett lagligt försvar för Baal, för att se om ni själva kunna frälsa honom? Vemhelst som träder upp till ett lagligt försvar för honom borde bliva dödad.” (Dom. 6:31, NW) Att han fällde detta utmanande yttrande visar att några följde den avgudiska sedvänjan och bemödade sig om att understödja och förfäkta denna främmande religion i trots mot Jehovas befallning att varje spår av den skulle förstöras.
10. Hurudan var israeliternas ställning i Jehovas ögon, å ena sidan när de var lydiga, och å andra sidan när de var olydiga?
10 Vidare fick israeliterna anvisning om att inte ställa upp åt sig något snidat beläte av sten eller trä i sitt land och falla ned för det, ty detta skulle vara att utöva en tillbedjan liknande den som var bruklig bland de hedniska nationerna runt omkring dem. Lägg märke till hur lämplig den föreskrift var som gavs i 3 Moseboken 26: ”Om I vandren efter mina stadgar och hållen mina bud och gören efter dem, så skall jag giva eder regn i rätt tid, så att jorden giver sin gröda och träden på marken bära sin frukt. Och trösktiden skall hos eder räcka intill vinbärgningen.” (3 Mos. 26:3—5) I samma kapitel visar Jehova vidare hur han skall sörja för alla deras behov och till och med skall hjälpa och vara med dem, när de avlägsnar de främmande ur landet. Emellertid blir israeliterna också varnade för de straff som skulle tillgripas, om de underlät att lyda, såsom vi läser i verserna 14—16: ”Om I icke hören mig och icke gören efter alla dessa bud, om I förkasten mina stadgar och ... bryten mitt förbund, då skall ock jag handla på samma sätt mot eder: jag skall hemsöka eder med förskräckliga olyckor.” Detta språk var mycket tydligt, och ändå finner vi att israeliterna lämnade dessa påbud utan avseende. Detta var ett upproriskt handlingssätt. Det kan i själva verket ha haft en mycket ringa början, men när israeliterna framhärdade i det, ledde det till fullständig olydnad och drog över dem Jehovas misshag. Av detta måste vi lära oss att lyda, inte göra uppror.
11. a) Vilket straff tillfogades överträdarna? b) Vad ålåg dem som var beklädda med myndighet?
11 Om någon man eller kvinna i Israel gjorde uppror mot förbundsöverenskommelser, vidtogs oeftergivligen disciplinära åtgärder. De som stod i ansvariga ställningar inom nationen fick föreskrift om att se till att överträdarna blev avlägsnade och stenade, därför att dessa var värda att dö (bli uteslutna) som följd av att de hade kränkt Guds ord. Ja, om de som hade det ansvaret sig ålagt, att hålla nationens förehavanden rena och fria från upproriskhet, underlät att göra det, skulle de också drabbas av Jehovas ogynnsamma dom, ty detta visade att de förlitade sig på sina egna uppfattningar, och följden blev att de underlät att fullgöra Guds fordringar. De hade största ansvaret. Detta åskådliggörs i 5 Moseboken 17:2—7: ”Om bland dig, inom någon av de städer som HERREN, din Gud, vill giva dig, någon man eller kvinna befinnes göra, vad ont är i HERRENS, din Guds, ögon, i det att han överträder hans förbund, och går åstad och tjänar andra gudar och tillbeder dem eller ock solen eller månen eller himmelens hela härskara mot mitt bud och detta bliver berättat för dig, så att du får höra därom, då skall du noga undersöka saken; om det då befinnes vara sant och visst, att en sådan styggelse har blivit förövad i Israel, så skall du föra den man eller den kvinna, som har gjort denna onda gärning, ut till din stadsport — det må nu vara en man eller en kvinna — och stena den skyldige till döds. ... Du skall skaffa bort ifrån dig, vad ont är.” Det var de ansvarigas skyldighet, att se till att det gjordes slut på alla slags upproriska handlingar från deras sida, som hade övergivit Jehova. Det stod klart att Jehova avskydde uppror och krävde att hans folk skulle avhållas från dess orenhet.
12. Hur kan somliga människor resonera i fråga om ett orätt handlingssätt, därför att de inte blir iakttagna i sitt egensinniga uppförande?
12 Att israeliterna fritt umgicks med människor av de hedniska nationerna var början till att de övergav Jehova, som krävde fullständig avskildhet från dessa nationer. Ett sådant umgänge måste ju verka besmittande, och snart fick många medlemmar av Israels nation samma hjärteinställning som hedningarna. Därför sade de: ”Gud ser aldrig vad vi göra!” (Jer. 12:4, Mo) Synbarligen menade de att deras skändliga sedvänjor och öppna uppror inte observerades av Gud, och de hade en känsla av att de kunde komma undan ostraffade; men Guds syn har aldrig blivit försvagad. Detta förhållande klargjorde han genom att säga: ”De äro besvikna på sina skördar genom den Eviges glödande vrede.” (Jer. 12:13, Mo) När de blev avslöjade, skördade de i sanning tistel och törne. Fruktbarhet kunde omöjligt komma av deras avsiktliga uppror — endast törnen och tistlar. Vedervärdiga handlingar ger ingen god avkastning. I vår tid blir också människor av detta sinnelag besvikna, när Guds vrede utövas mot dem genom hans organisation och de blir utdrivna. Det kan också hända att deras hemliga onda gärningar inte är kända för Jehovas synliga organisation, så att tillbörliga disciplinära åtgärder kan vidtas, men Jehova är dock alltjämt medveten om detta, och snart blir dessa personer mycket sjuka i andligt avseende, eftersom de inte längre äger Jehovas ynnest, hans välsignelser eller hans ande. Jehova tolererar inte de laglösa. Om någon uppträder uppstudsigt i vår tid, så vidtas samma åtgärder som i den israelitiska nationens dagar, och en upprorsmakare drivs ut ur Jehovas ynnest för att han inte håller fast vid Guds stränga och rättfärdiga principer. Jehovas sanna tjänare å andra sidan är inställda på fullständig lojalitet.
13, 14. a) Vad blir följden, när man förlitar sig på sitt personliga omdöme? b) Vilka straff tillgriper Jehova?
13 Den synd som består i att överge Jehova är upprorssynden och kommer sig av att man förlitar sig på sig själv eller på en annan, människas omdömen. Jeremia hade något att säga i detta hänseende: ”Förbannelse över den som förtröstar på människor och förlitar sig på blott mänsklig hjälp, i det han vänder sina tankar från den Evige!” Om en Guds tjänare övergåve Jehova, skulle han befinna sig i den ställning som beskrivs i dessa ord: ”Ty mitt folk har begått en dubbel synd: mig hava de övergivit, en källa med friskt vatten, och de hava gjort sig brunnar, usla brunnar, som icke hålla vatten.” Där man inte dricker av de andliga sanningarna, där lider individerna av andlig törst, och om detta tillstånd fortfar, måste det leda till slutlig död. Vidare frågade Gud det forntida Israel: ”Huru skulle jag då kunna förlåta dig? Dina barn hava ju övergivit mig och svurit vid gudar som icke äro gudar. Jag gav dem allt till fyllest, men de blevo mig otrogna och samlade sig i skaror till skökohuset. ... Skulle icke min själ hämnas på ett sådant folk som detta är?” — Jer. 17:5, Mo; 2:13; 5:5—9.
14 De som vände sig till andra föreskrifter eller råd än dem Jehova gav blev direkt näpsta av honom. Det är omtalat i 5 Moseboken 28:20: ”HERREN skall sända över dig förbannelse, förvirring och näpst, vad det än må vara, som du företager dig, till dess du förgöres och med hast förgås, för ditt onda väsendes skull, då du nu har övergivit mig.” Vilket ytterligt tomt och olyckligt tillstånd för dem som genom sitt upproriska handlingssätt har övergivit Jehovas lag!
15. Beskriv den upproriska läggning som kom till synes hos Jesu efterföljare.
15 Om också många bevis framlades för den risk att fastna i en snara som det innebär, om man inte obetingat rättar sig efter Jehovas ord, sedan man trätt i förbundsförhållande till honom, så blev det ändå inte då slut på benägenheten att överge Jehova. Till och med i Jesu dagar, strax innan tiden var inne då han skulle tagas bort, förstod Jesus att några av hans lärjungar under yttre tryck skulle komma att knorra, och han sade: ”Det finnes några av eder som icke tro.” När en individ inte längre tror Jehovas ord, så betyder det att genom att han förlitat sig på sin personliga vishet eller på andra ofullkomliga skapelsers åsikt, har hans uppmärksamhet dragits bort från ett vist handlingssätt. Detta utmärker uppror. Under en sådan omständighet frågade Jesus sina lärjungar om också de ville gå bort. Det tillbörliga svaret gavs av Petrus: ”Mästare, vem skola vi gå bort till? Du har utsagor om evigt liv, och vi hava trott och lärt känna, att du är Guds Helige.” De som framhärdade i sitt knotande handlingssätt övergav Mästaren vid den tiden. Om någon i våra dagar fortsätter med att knota och knorra, så kommer Jehova att överge denne. — Joh. 6:64, 67—69, NW.
16. Visa vilken ytterligare upproriskhet som skulle framträda i församlingen endast litet längre fram i tiden.
16 Vidare varskodde aposteln Paulus om att det längre fram skulle inträffa i större skala att man övergav Guds väg. Så här sade han: ”Jag vet, att efter min bortgång förtryckande vargar skola komma in bland eder och icke behandla hjorden med ömhet; och ur eder egen krets skola män uppstå och tala förvända ting för att draga bort lärjungarna efter sig.” Detta visar att fler skulle komma att förlita sig på sitt eget förstånd och skulle göra uppror och leda ytterligare ett större antal till att göra detsamma. Vidare tillkännagav Jesus, att i de yttersta dagarna, som vi nu lever i, skulle det också ske ett liknande avfall, i synnerhet i tiden för hans osynliga andra närvaro. Han illustrerade det genom att tala om en dåraktig jungfruklass, som skulle ha ett otillräckligt förråd av olja i sina lampor för den period av mörker som då skulle råda. De förmanades att förtrösta på Jehovas ord och låta det bli rättesnöret i deras liv, men deras lampor var inte välfyllda, och därför hade de inget andligt ljus till sin vägledning. Detta var följden av att de förlitade sig på sitt eget omdöme när det gällde andliga ting, och därför var det många som föll vid sidan av vägen. — Apg. 20:29, 30, NW; Matt. 25:1—13.
17. Vad för slags villfarelse måste en kristen i vår tid vara på sin vakt mot?
17 Låt oss därför vara uppmärksamma och vaksamma, så att vi inte faller i den snara som består i att vi drar våra egna slutsatser och vänder oss till ett upproriskt handlingssätt. Till skydd mot ett sådant laglöst handlingssätt har det i bibeln skrivits sida efter sida med upplysningar till ledning för dem som åstundar rättfärdighet och vill följa en trogen kurs. Jehova tillåter inte det mänskliga omdömet att styra hans organisation på jorden utan kräver att människan skall vara fullt undergiven hans gudomliga omdöme. Odelad hängivenhet för honom åligger dem som oförbehållsamt och av fri vilja har blivit hans slavar och överlämnat sitt liv åt honom. — Jos. 24: 19, 20.
Uppror i kristenheten
18. a) På vilket sätt har namnkristenheten gjort uppror mot Jehovas regler och principer? b) Vilka mot bibeln stridande läror har den förfäktat, som vanärar Jehova?
18 De olika religiösa kretsarna i kristenheten har gjort uppror mot att acceptera Jehovas härskardöme genom hans verkställande ämbetsman, Kristus Jesus, i denna tid. Inte endast har de förkastat de bevis som framlagts av dem som förfäktar Guds styrelse genom hans Son, utan därtill förföljer de Guds sanna tjänare. Ehuru Guds ord tillkännager att den kristne skall vara avskild från världen, så sluter de sig till världens politiska och kommersiella element, är deras medförbundna och utgör till och med en väsentlig del av dem. (Jak. 4:4; 2 Kor. 6:17) Gud kräver av de kristna att de skall avhålla sig från blodskuld, men likväl gör sig kristenheten utan vidare delaktig i denna synd genom sitt samröre med krigförande nationer. Kristenheten har gjort uppror mot Jehovas rättfärdiga principer ända därhän, att äktenskapsbrott tolereras inom dess landamären. Kristenheten sanktionerar detta genom att vägra ätt driva ut dem som begår äktenskapsbrott och andra överträdelser. (1 Kor. 6:9, 10) Kristenhetens medlemmar har gjort uppror mot Jehova Guds överhöghet genom att understödja och förfäkta treenighetsläran, vari Jehova och Jesus sägs vara jämlika och ha existerat lika länge.. (Joh. 14:28; Upp. 3:14) Uppror kommer till synes däri att de förkastar den bibliska sanningen att själen dör och godtar den falska och hedniska läran om själens inneboende odödlighet. (Hes. 18:4,1878; Pred. 9:5, 10; 1 Kor. 15:53) De är en del av världen, alldeles som de baalsdyrkande israeliterna var det, och de kan jämföras med de skriftlärda och fariséerna på Jesu tid. — Matt. 23:9, 13, 15.
19. Vilken urskillning måste den kristne utöva?
19 Hur tydligt framstår det alltså inte, att den sanne kristne måste hålla sig fullständigt avskild från de politiska, prästerliga och kommersiella och materialistiska inflytandena från denna tingens ordning. Om man på nytt skulle slå in på den kurs som världen nu följer, skulle det förvisso vara att förlita sig på sitt eget sinnes slutsatser och att vända sig bort från Guds ord, som ger sunda och tillförlitliga råd. Det finns endast en säker vägvisare, som kan hjälpa en att hålla rätt kurs, och det är Jehovas ord, bibeln.
Undvik materialistiska tendenser
20. Vilka exempel har vi, som visar ett av tillbörliga kristna motiv framkallat handlingssätt?
20 Den kristnes motiv måste vara rent, och i sitt handlande måste han visa en odelad håg. Han får inte se vare sig åt höger eller åt vänster. Detta är det mönster som Kristus Jesus angav, han som sade: ”Att göra din vilja, min Gud, är min lust.” Ingen annan kurs som förelades honom, såsom till exempel den materialistiska frestelsen från den store upprorsmakaren Satan, vilken erbjöd sig att ge honom alla riken i världen, hade någon verkan på honom. Paulus visade samma orubbliga sinne, när han sade att ingenting skulle kunna avhålla honom från den raka och direkta kurs, som bestod i att som en helt hängiven slav tjäna Jehova. (Fil. 3:7—14) Inga andra intressen kunde överlista aposteln Paulus, och detta inbegrep hans eget jag eller materiella ting av något slag som kunde göra hans liv lättare.
21. Hur varnar bergspredikan de kristna för att felbedöma värdet av viktiga ting i livet?
21 Detta råd mot materialismen får gott stöd i bergspredikan, där Jesus förmanade: ”Sluta upp med att bekymra eder för edra själar, med avseende på vad ni skola äta eller vad ni skola dricka, eller för edra kroppar, med avseende på vad ni skola kläda eder med. Betyder icke själen [eller: livet] mera än mat och kroppen mera än kläder?” (Matt. 6:25, fotnot) Jesus förutsåg att somliga människor skulle vara mycket upptagna av detta levernets omsorg, ja, i så hög grad, att de skulle låta de materiella tingen och kärleken till dem hindra dem från att börja ägna sig åt Rikets tjänst. När våra tankar riktas på dessa köttsliga begärelser och ständigt blir fästa vid dem, så betyder det att vi förlitar oss på oss själva och på vårt personliga omdöme. Jehova Gud har vetskap om sitt folks materiella behov och ser till att de får vad de behöver. Genom vårt sätt att handla ådagalägger vi om vi tror detta eller inte. Våra önskningar kanske vida överträffar våra verkliga behov och vållar måhända att många blir överlistade eller bekymrar sig alltför mycket om att tillfredsställa sina önskningar. En varning för detta uttalade Jesus i dessa ord: ”Var därför aldrig bekymrade och säg: ’Vad skola vi äta?’ eller: ’Vad skola vi dricka?’ eller: ’Vad skola vi sätta på oss?’” (Matt. 6:31, NW) Dessa bekymmer är vad människorna i denna gamla världen får erfara på grund av sin otillfredsställda åstundan efter komfortabla hem, lyxiga automobiler, en vacker miljö att vistas i och många livets bekvämligheter. ”Ty allt detta är det som nationerna ivrigt sträva efter.”. Detta är inte nödvändigt för att vi skall kunna med framgång utföra vår förkunnartjänst. Det tillförlitliga råd som är framställt i Guds ord lyder så: ”Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet, så skola alla dessa andra ting även givas eder. Alltså: bekymra eder aldrig för nästa dag, ty nästa dag kommer att hava sina egna bekymmer.” — Matt, 6:32—34, NW.
22. Vilka gagneliga verkningar kommer den person till del som bygger på den symboliska klippan?
22 Den kristne som fullständigt formar sitt liv efter Jehovas ord kommer att liknas vid den omdömesgille mannen, som byggde sitt hus på klippan. Då kan stormarna och störtfloderna och vindarna piska mot det men kan ändå inte rubba det från dess fasta grund. Men när individen förlitar sig på sitt eget förstånd och vänder sig från Jehovas visa råd i detta hänseende, vänder sina tankar och sin uppmärksamhet till att följa en sedvänja som är allmän bland nationerna, nämligen att samla ihop stor rikedom, då börjar han med berått mod flytta bort från sitt hus med den fasta grunden och vända sig till ett hus som är byggt på materialismens lösa sand. Hans handlingssätt innebär uppror mot bättre vetande, då han ju har blivit grundligt upplyst om det dåraktiga i att handla så. Den dåliga grunden är hans eget personliga omdöme, som driver honom till att först söka nationernas rikedom och sätta Rikets intressen i andra rummet. — Matt. 7:24—27.
23. Vilka lockande mål blir en snara för många?
23 Människor som är kristna kan ibland gå så helt upp i sina egna planer och bli så beroende av ting av materialistiskt värde, att de förlorar det viktigaste ur sikte, nämligen att leva i överensstämmelse med det löfte de givit Gud, när de överlämnade sig åt honom, och så lägger de ned sin energi på att vinna rikedom. Detta dåraktiga beteende förutsades av Salomo: ”Jag såg ännu något som är fåfängt under solen — en ensam man, som är utan släktingar, utan son eller broder, men som likväl fortsätter att möda sig för att förtjäna pengar; han blir aldrig nöjd med vad han vinner, och han ... mödar sig och nekar sig nöje. Också detta är fåfängt, ett bedrövligt göra.” En sådan man, som strävar efter denna världens pengar och njutningar, gör snart uppror mot det nöje och behag som Guds tjänst skänker och vänder sig bort från det. Aposteln Paulus gav denna anvisning: ”Bjud dem som äro rika i den närvarande tingens ordning att icke vara övermodiga, men att bygga sitt hopp, icke på ovissa rikedomar, utan på Gud.” När någon sätter sin förtröstan till materiell rikedom, betyder det att han förlitar sig på den för sin frälsning. Penningen är en makt och ett beskärm, men leder inte dem som strävar efter den till evigt liv. Tvärtom är det gudaktighet med förnöjsamhet som är en stor vinning. Den trogne Mose manade: ”När ... ditt silver och guld förökas och allt annat du har förökas, då må ditt hjärta icke bliva högmodigt, så att du förgäter HERREN, din Gud, ... som gav dig manna att äta.” Det är alltså bättre att förlita sig på Jehovas fasta arm än på det svaga stöd som rikedomen ger eller till och med på furstars styrka. — Pred. 4:7, 8, Mo; 1 Tim. 6:17, NW; 5 Mos. 8:13, 14, 16; Ps. 118:9; 146:3.
24. a) Är själva besittningen av rikedom en synd? b) Visa hur kärleken till pengar kan utgöra uppror.
24 De som äger rikedom vet att det inte är själva besittningen därav som är ond, utan att det är kärleken till rikedomen eller att man sätter sitt hopp om frälsning till den som medför onda följder. Vad dem beträffar, som inte äger någon rikedom men längtar efter att göra det, så är det deras ständiga längtan och strävan därefter som medför de onda följderna, ty detta betyder att använda tid och energi som är helgade åt Jehovas tjänst till att förvärva rikedom, och det är ett handlingssätt som endast kan medföra missräkning för dem som hänger sig däråt, ty även i bästa fall är rikedomens uppehållande makt kortlivad. Hur ytterligt dåraktigt är det alltså inte att överge den rikedom som Jehovas tjänst innebär för denna smula säkerhet som så snabbt försvinner. ”Människans brådskande liv är i sanning blott en drömbild, i det hon hängiver sig åt tom ävlan, samlar ihop rikedom och icke vet vem som skall få hennes skatt.” (Ps. 39:7, Mo) Det är skrämmande att se hur kärleken till pengar tränger in i en människas sinne och blir som en elakartad växt. Den ersätter snabbt kärleken till Gud och blir till ett omättligt begär. Likväl medför den ingen varaktig glädje ens åt den som förvärvar dessa pengar, såsom det visas i Predikaren 5:9—11 (Mo): ”Den som älskar pengar kommer aldrig att bliva tillfreds med sina pengar, och den som älskar rikedom kommer aldrig att få ut någonting därav (också detta är fåfängt!). Ju mera en man vinner, desto fler äro de som förbruka det — medan ägaren endast kan se på. ... De rikas övermättriad hindrar dem från att sova.” De materiella tingens bedräglighet visas också i Ordspråksboken 11:4 (Mo): ”På Guds vredes dag är rikedom till intet gagn; godhet allena frälsar människan från döden.” Ofta när en individ börjar få framgång i affärer eller i annat materialistiskt hänseende, händer det att han säger: ”Nåja, jag skall bara använda min tid på det här sättet ett litet tag till, och sen har jag tillräckligt att reda mig på, så att jag kan börja i heltidstjänsten.” Sedan får han mera framgång, och så tänker han om igen på samma sätt. Individen måste akta sig ytterst väl för att inte bli övervunnen, såsom Jesus belyste saken i fallet med den rike mannen som också hade framgång. Efter en tid konstaterade han att han inte hade någon plats dit han kunde samla in sina skördar. I stället för att känna sig nöjd med vad han ägde, sade han: ”Så här skall jag göra: Jag skall riva ned mina förrådshus och bygga större, och där skall jag samla all min säd och allt mitt goda, och jag skall säga till min själ: ’Själ, du har mycket gott sparat för många år; tag det nu med ro, ät, drick och hav det skönt.’” Detta är det naturliga sättet att resonera, när man förlitar sig på sina egna tankar. Men lägg märke till de olyckliga följder man kan förvänta enligt det svar som ges åt den som resonerar på det sättet: ”Gud sade till honom: ’Du oförnuftige, i natt begär man din själ av dig ... Så går det med den man som samlar skatter åt sig men icke är rik inför Gud.” Aposteln Paulus vittnade också om hur bedrägligt det är att lita på sina egna tankar och följa den kurs som världen utstakar, när han sade: ”Ni [fortsätta] icke längre ... att vandra alldeles så som nationerna också vandra i sina sinnens onyttighet, medan de äro i mörker vad förståndet angår och avlägsnade från det liv som tillhör Gud, till följd av den okunnighet som är i dem, till följd av deras hjärtans känslolöshet”. Världens människor är av naturen i mörker vad förståndet angår och är därför avlägsnade från Jehova. Att följa det mönster som världen anger är ett onyttigt förehavande, och det skulle vara att handla upproriskt mot Jehovas visa föreskrifter. De kristna måste sky ett sådant handlingssätt och får inte låta sig bedragas av andras tankar och exempel.. — Luk. 12:16—21; Ef. 4:17, 18; NW.
När man knotar och knorrar
25, 26. a) Hur visade israeliterna en upprorisk ande? b) Hur varnade Paulus för en knorrande inställning? Vilket knotande och knorrande bör undvikas i våra dagar, och varför?
25 Israeliterna rönte många välsignelser under sin vandring från Egypten till det utlovade landet, och många underverk utfördes för deras skull, men ändå knorrade de mot Jehova. Då de var i den sinnesstämningen, dröjde det inte länge förrän de förlorade välgärningarna ur sikte som de hade fått mottaga ur Jehovas kärleksfulla hand. De förlorade tilliten till Jehova och började sedan förlita sig på sitt eget förstånd, och följden härav blev att de knorrade mot honom för att de inte fick nog av denna världens goda. Fastän de fick tillräcklig föda, begärde de mera och bättre mat; de begärde kött, och i sitt knot nämnde de om att det skulle ha varit bättre om de hade stannat kvar i träldom i Egypten. Detta var en alltigenom upprorisk hållning å deras sida gentemot Jehova. Detta kan vara ett varnande exempel för de kristna i våra dagar, så att de inte knorrar mot Jehova eller ens mot hans organisation i denna tid och på så sätt hamnar i upprorsmakarnas kategori. Paulus varnade för vad som skulle hända sådana som knorrade och framhöll bestämt för de kristna att de måste undvika ett sådant handlingssätt. Han sade: ”Var icke heller sådana som knorra, alldeles såsom några av dem knorrade, endast för att förgås för tillintetgörarens hand.” (1 Kor. 10:10, NW) Detta framhölls som ett exempel, för att de kristna som lever i våra dagar skulle undvika ett så tragiskt öde. Om någon inte är uppmärksam och på sin vakt mot denna sinnesinställning, så känner han sig snart otillfredsställd med det sätt varpå Jehova leder sin organisation, hur han förordnar sina olika tjänare till att bekläda ansvarsfulla poster, där han vill att de skall tjäna.
26 Om någon som påstår sig vara en trogen, åt Gud överlämnad tjänare knorrar, så kan det betyda början till en upprorisk hållning och måste medföra att den som hänger sig åt denna form av upproriskhet slutligen blir föremål för tuktan, om han framhärdar i detta sätt att handla. Jehova hyste misshag med en upprorisk ande å hans folks sida i gångna tider, och han gav till känna vad han menade om saken, så att de som komme att framhärda i ett sådant beteende i våra dagar med säkerhet skulle kunna veta att de skulle råka ut för hans misshag. En kampanj som går ut på att knorra mot Jehova eller någon del av hans organisation kommer inte att tolereras. De som har uppsikten över församlingarna är förpliktade att ingripa mot dem som sår ut oenighet genom sitt knorrande och sitt upproriska handlingssätt.
27. Vilken upprorisk hållning avslöjas av Jakob 3:14-17?
27 Med ett upproriskt handlingssätt är vanligen rivalitetens och avundens ande förbunden. Denna ande av konkurrens och missunnsamhet är i strid med den kärlekens ande som råder inom Jehovas organisation; och om någon håller fast vid ett sådant handlingssätt, gör han sin broder till sin fiende. I Jakob 3:14—17 (NW) ges råd i detta avseende: ”Men om ni hava bitter avund och stridslystnad i edra hjärtan, böra ni icke skryta och ljuga mot sanningen. Detta är icke den vishet som kommer ned ovanifrån, utan är den jordiska, djuriska, demoniska. Ty där det råder avund och stridslystnad, där råder oordning och allt ont.” Lägg så märke till motsatsen: ”Visheten från ovan är först och främst kysk, vidare fridsam, resonlig, redo att lyda, full av barmhärtighet och goda frukter, icke sådan att den gör partisk åtskillnad, icke skrymtaktig.” Avund och rivalitet är symptom på andlig sjukdom och kan — liksom andra former av upproriskhet — leda till att man mister livet.
Egenvilja och halsstarrighet
28. Om vad vittnar egenvilja och halsstarrighet?
28 Egenvilja och halsstarrighet är inga kristliga egenskaper och utövas inte inom Jehovas organisation. Jehovas sanna tjänare handlar i fullständig överensstämmelse med hans gudomliga ord. De uppmuntras till att fortsätta på den vägen och att beständigt sträva att göra framsteg i moget uppförande som passar en kristen. När någon ådagalägger halsstarrighet och egenvilja, är det tydligt att han inte tillräckligt har Guds ord i sina tankar. Jehova uttalade sig mycket bestämt om denna sak i 2 Konungaboken 17:14, 15: ”De ville icke höra, utan voro hårdnackade såsom deras fäder, vilka icke trodde. ... De förkastade hans stadgar och det förbund, som han hade slutit med deras fäder, ... likasom de folk, som voro omkring dem.” I Jeremia 7:24 talade Jehova ytterligare om detta: ”Men de ville icke höra eller böja sitt öra till mig, utan vandrade efter sina egna rådslag, i sina onda hjärtans hårdhet och veko tillbaka i stället för att gå framåt.”
29. Vad gör man i själva verket, när man vägrar att höra på Guds råd?
29 När en individ vägrar att höra på Guds råd eller vänder sig bort från tillrättavisning, endera från Jehovas ord eller från hans organisation, så förkastar han Guds, den Allsmäktiges, råd. ”Vänd om efter min tillrättavisning. ... Men ni fortsätta att vägra höra, ... och ni hålla på med att ringakta allt mitt råd, och ni [hava] icke ... tagit emot min tillrättavisning.” — Ords. 1:23—25, NW.
30. Vilket straff utmätte Jehova åt halsstarriga barn?
30 Vad barn beträffar, visar de ofta halsstarrighet. Det är föräldrarnas plikt att på rätt sätt leda barnet i detta hänseende för att hindra denna tendens från att tilltaga och bli en del av barnets natur, när det växer upp. En sådan benägenhet kan mycket väl göra den unge till föremål för Jehovas ogunst längre fram i livet, om han inte får tillbörlig tuktan och vägledning, när tendensen först kommer till synes. När föräldrar inte är situationen vuxna, kan de påkalla hjälp från en mogen broder eller medlemmar av församlingens tjänstekommitté. Jehovas ord om denna sak finner vi i 5 Moseboken 21:18—21 (NW): ”Ifall en man skulle råka hava en son som är halsstarrig och upprorisk, i det att han icke lyssnar till sin faders röst eller sin moders röst, och de hava tillrättavisat honom, men han icke vill höra på dem, då måste hans fader och hans moder gripa tag i honom och föra ut honom till de äldre männen i hans stad och till porten på hans ort; och de skola säga till de äldre männen i hans stad: ’Denne vår son är halsstarrig och upprorisk; han lyssnar icke till vår röst, i det att han är en frossare och en drinkare.’ Då skola alla männen i hans stad stena honom med stenar, och han måste dö. Så skall du skaffa bort ifrån dig vad som är ont, och hela Israel skall höra och i sanning rädas.” Förvisso måste en ung människa, som tjänar Gud, i denna tid veta att hon kommer i ogunst hos sin Gud, Jehova, genom att fortsätta med ett halsstarrigt och egenvilligt handlingssätt. Dessa egenskaper ådagaläggs endast i den värld som tillhör Satan; och om den som är ett av Jehovas barn, han må sedan vara ung eller gammal, ådagalägger dessa egenskaper och framhärdar i dem, så leder det till att han blir avskuren från Jehovas rena och fläckfria organisation.
Föregiven frihet
31. Varför gör många uppror mot Jehovas rättfärdiga normer?
31 Många människor utanför Jehovas organisation i våra dagar utövar vad de betecknar som ”fullständig frihet” i tanke och handling. De lägger sig till med en filosofi som tillåter dem att tillfredsställa alla sina nycker. Därför att de inte vill veta av några inskränkningar i någon bemärkelse, vägrar de att godtaga Guds rena ord som vägledning, och de fortsätter på sin stråt av föregiven frihet. Detta är ett upproriskt handlingssätt, och det kommer dem som utövar det att bli passande endast för tillintetgörelse i striden vid Harmageddon. Många av dessa människor tillägnar sig denna inställning, därför att de ser motsättningen mellan de officiella trosuppfattningarnas villfarelse och de religiösa ledarnas egna meningar och tycker att de själva lika bra är i stånd till att utvälja och fastställa sin egen moralkodex.
32. Varför är de ”fritt tänkandes” resonemang populärt, och varför är det förföriskt? Vad kommer att ske med dem som låter sig bedragas av detta resonemang?
32 Detta slags resonemang tillåter sedan individen att göra vad han vill göra, när han vill göra det, utan att hans begärelser på något sätt lider något avbräck. Hans normer och hans moral kan rätta sig efter vad som passar honom. När individerna följer detta slags resonemang utan fast grund, vilket är så populärt i världen, blir de som inte låter sig ledas av Guds oförvitliga och lovvärda moraliska normer snart förledda och narrade till ett lågt och egensinnigt handlingssätt, så att de till och med sluter sig till andra av samma tänkesätt för att dela deras sinnliga och liderliga köttslighet. Om inte de kristna hade Jehovas rena ord och organisation till sin vägledning, skulle de också kunna falla offer för detta falska resonemang och råka i den fälla som de ”fritt tänkandes” värld har fångats i.
33. Vad är de kristna däremot medvetna om? Hur skyddar de sig?
33 Jehova har inte övergivit sitt folk, så att hans tjänare behöver bli sådana vilseledda offer. Världen av ”fritt tänkande” människor kan tillåta sig att sjunka ned i det omoraliska handlingssätt, som följer med denna sorts rationalistiska inställning. Men Jehovas tjänare är väl medvetna om att äktenskapsbrytare och otuktiga människor inte kan vinna Riket, och de har alltid Guds råd för ögonen, och det är en vägledande kraft i deras liv, i det att det håller dem alltigenom rena för Jehovas tjänst. De är väl medvetna om de mäktiga krafter inom människokroppen, som kan leda till ett förnedrande sätt att leva, om de inte hålls under tillbörlig kontroll. Unga män och kvinnor inom Jehovas organisation är därför påpassliga att bevara sig rena och höjda över ett omoraliskt uppförande, för att de inte genom sina egna själviska lustar skall bli moraliskt fördärvade. Om de inte höll sina känslor under kontroll, skulle det innebära att de utövade sin egen vilja eller köttets vilja i stället för Jehovas vilja, vilket vore direkt uppror mot Jehovas visa råd. Jehova tillåter inte att sådana sedvänjor förekommer inom hans organisation endast därför att den omgivande kristenheten överser med dem.
34. a) Hur bör de föräldrar förhålla sig, som har barn som har låtit sig förledas till omoraliska handlingar? b) Hur kan föräldrarna bli medskyldiga i ett orätt förehavande?
34 När föräldrar — som ju kan hända — får vetskap om att deras barn har kommit till korta i detta hänseende, om dessa har fallit offer för ett omoraliskt förhållande med någon av det motsatta könet, är föräldrarna ibland ovilliga att omtala detta för de ansvariga inom organisationen, vilka är pliktiga att hålla organisationen ren från dylika vanor. På det viset blir föräldrarna meddelaktiga i ett laglöst handlingssätt, därför att den det gäller är deras eget kött och blod. Detta nära släktskapsförhållande får inte verka hämmande på rättvisan, och sådana saker bör meddelas de ansvariga i församlingen, vare sig det är fråga om någon så närstående som ens eget barn eller om någon annan i den kristna församlingen. Om någon i organisationen har kännedom om ett sådant sakläge och underlåter att anmäla det, så blir han direkt delaktig däri, och då tar han också del i ett upproriskt handlingssätt. Ett orätt handlingssätt har ingen del eller plats i Jehovas rena organisation, och en trogen tjänare kommer inte att överse med det genom att tiga stilla och underlåta att anmäla det till dem som har myndighet att ingripa i saken. Om någon sviker denna kristna plikt, så förlitar han sig på sina egna tankar och sin egenvilja, och detta är ett beteende som leder till uppror mot Jehovas rena organisation.
35. Hur visas grov omogenhet av en åt Gud överlämnad kristen, när han gifter sig med en person som inte har överlämnat sig åt Gud?
35 En åt Gud överlämnad kristen inser att han måste förbli fullständigt avskild från världen. Detta inbegriper att vara avskild från världen också när det gäller att välja äktenskapspartner. Alldeles som Jehova inte tillät israeliterna att ingå äktenskapsförbindelser med de hedniska kvinnorna på den tiden, så handlar kristna i vår tid rakt emot Jehovas råd, om de väljer en make eller maka som inte är överlämnad åt att tjäna Jehova. Det ok som en sådan förbindelse utgör skulle bli tungt och outhärdligt, därför att Jehovas välsignelse inte vilar över det. (2 Kor. 6:14) Om några handlar direkt i strid med Jehovas befallning och råd i detta avseende, visar det inte då en förlitan på det egna omdömet och den egna viljan och en tendens till upproriskhet? Det skulle visa grov omogenhet å dens sida som gjorde så, och den som valde ett sådant handlingssätt skulle inte kvalificera sig för att representera Jehovas rena organisation i egenskap av tillsyningsman i församlingen.