Frågor från läsekretsen
● Om uppståndna människor skall dömas på grund av de handlingar de utfört sedan de blivit uppväckta från de döda, varför använde Jesus då imperfektum, när han talade om denna sak, som vi läser i Johannes 5:28, 29 (NW)? — H. M., Papua, Nya Guinea.
De nämnda verserna lyder så: ”Förundra eder icke över detta, ty den stund kommer då alla de som äro i minnesgravarna skola höra hans höst och komma ut: de som gjorde det goda till en livets uppståndelse, de som bedrevo dåliga ting till en domens uppståndelse.”
Jesus uttryckte sig tydligtvis såsom han gjorde för att hans ord på det sättet skulle ha avseende på alla deras förhållanden, som ”äro i minnesgravarna”.
De som vinner himmelskt liv med Kristus blir dömda på grund av de gärningar de gör i det här livet. (2 Kor. 5:10) Vid den tid då de blir uppväckta till andligt liv, förlänas dem odödlighet. (1 Kor. 15:53; Rom. 6:5) De blir inte då underkastade dom, utan de blir själva bemyndigade att fungera som domare tillsammans med Kristus. (Upp. 20:4) De får en ”livets uppståndelse”, och ”det goda” som åsyftas i deras fall är det som de gjorde innan de dog.
Men hur förhåller det sig med dem ”som äro i minnesgravarna” och blir uppväckta såsom människor på jorden? Kommer det att avgöras omedelbart efter deras uppståndelse att den uppståndelse som kommer dem till del är en ”livets uppståndelse” eller att den är en ”[fördömelse]domens uppståndelse”? (Jämför Johannes 5:24 med vers 29.) Vilket gott ändamål skulle tjänas, om millioner människor, vilkas tidigare liv varit fyllt med dåliga gärningar, bleve uppväckta från de döda endast för att få höra att de är dåliga eller onda och så bli avrättade? Skriften anger att när dödsriket eller hades ger ifrån sig de döda som är i det, skall de bli ”dömda individuellt i överensstämmelse med sina gärningar” som de gör efter sin uppståndelse. (Upp. 20:13, NW) Uppståndelsen kommer att bereda dem en möjlighet att få leva.
Som aposteln Paulus skrev i Hebréerna 9:27, 28 (NW) är det ”förbehållet människorna att dö en gång för alla” på grund av den adamitiska synden, ”men efter detta en dom”, vilken görs möjlig genom Jesu Kristi lösenoffer och bereder människor möjlighet till ”frälsning”. De som förut gjorde det goda kommer utan tvivel att finna det lättare att hålla fast vid den kursen, och om de fortsätter att göra det som är gott ända till och igenom det slutliga prov som följer på Kristi tusenårsregering, kommer det att visa sig att deras uppståndelse var en ”uppståndelse till liv”. De som tidigare bedrev dåliga ting kommer att få tillfälle att ändra sitt handlingssätt och vinna frälsning, men i de personers fall, som inte gör så, kommer det att bli tydligt och klart, om inte förr så vid tiden för det nämnda slutliga provet, att deras uppståndelse var en ”[fördömelse]domens uppståndelse”.
Men låt oss nu tänka oss att Jesus hade formulerat sitt uttalande annorlunda och direkt sagt att de gärningar, efter vilka människor skulle bli dömda, alltigenom skulle vara de som de skulle komma att göra efter sin uppståndelse. Hade han gjort så, skulle han ha utelämnat dem som skulle vinna himmelskt liv tillsammans med honom. Men i stället använde han ett elliptiskt uttryck och inbegrep därigenom ”alla de som äro i minnesgravarna”. Sedan han först talat om uppståndelsen som en allmän företeelse, hoppar han uppenbarligen över alla mellanliggande detaljer, förflyttar sig i sin tankegång till den framtida tidpunkt, då det som en person har gjort under de tusen åren måste tas upp till rättslig granskning, och framställer så situationen sådan den kommer att te sig vid den tid då den slutliga vedergällningen skall tillmätas dem som blir uppväckta, nämligen ”de som gjorde det goda till en livets uppståndelse, de som bedrevo dåliga ting till en domens uppståndelse”.
● Vad menade aposteln Petrus, när han sade att ”ingen Skriftens profetia härflyter från någon enskild uttolkning”? — E. M., Förenta staterna.
Aposteln Petrus skrev följande med hänsyftning på profetior: ”Ni veta detta först och främst, att ingen Skriftens profetia härflyter från någon enskild uttolkning. Ty profetior hava icke vid något tillfälle frambragts av en människas vilja, utan människor talade från Gud, så som de fördes åstad av helig ande.” — 2 Petr. 1:20, 21, NW.
Skribenten talade inte om tillämpningen, innebörden eller uttolkningen av tidigare nedskrivna profetior. Sammanhanget visar att han talade om det profetiska ordets tillförlitlighet och påvisade varför de kristna kan lita på detta ord. (2 Petr. 1:16—19) Därpå framhöll han att de kristna kan hysa tillit till de profetior, som är nedtecknade i Skriften, eftersom det inte är människors inibillning som är upphov till dem utan de har sitt ursprung hos Jehova Gud själv.
Låt oss belysa detta. Människor kan av sig själva lägga märke till de politiska eller sociala förhållandena i ett visst land och enligt sina egna uppfattningar om föreliggande fakta eller sin egen uttolkning av dem göra vissa förutsägelser beträffande framtiden. En sådan enskild uttolkning och den på denna grundade profetian skulle inte vara inspirerade av Gud. Det som skedde i förbindelse med fyra hundra falska profeter under den israelitiske konungen Ahabs regering ger belägg för detta. När de blev tillfrågade huruvida Ahab och Josafat skulle dra åstad för att strida mot Ramot i Gilead, profeterade dessa yrkesprofeter lycka och framgång för de båda konungarna. (2 Krön. 18:4—11) Denna profetia var grundad på deras personliga uppfattning av situationen.
I motsats härtill förutsade Jehovas profet Mika att Ahab inte skulle återvända i frid. Härflöt denna profetia från hans egen uttolkning? Nej; ty innan Mika talade med Ahab, sade han: ”Jag skall allenast tala det som min Gud säger.” (2 Krön. 18:13—27) Att Ahab dog i striden bevisade obestridligen att de falska profeternas förutsägelser grundade sig uteslutande på deras egen ofullkomliga, mänskliga tankegång. Jehovas profet Mika å andra sidan gjorde inte någon enskild uttolkning av händelserna och förhållandena, utan det var Jehova som fällde utslag i saken; och fördenskull var den profetia, som han uttalade genom Mika, sann och äkta och blev verkligen uppfylld.
Såsom det framhålls i 2 Petrus 1:20, 21 kan vi alltså hysa tillförsikt till de profetior, som är nedtecknade i Skriften, därför att de inte är grundade på någon mänsklig uttolkning av förhållandena utan har sitt ursprung hos Gud. Det var Gud som förmedelst helig ande drev sina tjänare till att uttala och nedskriva dem.
● Hur kunde aposteln Paulus sanningsenligt säga att han var farisé, vilket han gjorde enligt orden i Apostlagärningarna 23:6? — R. M., Förenta staterna.
Aposteln Paulus stod till svars inför Stora rådet, den församlade judiska domstolen, när han yttrade orden: ”Jag är farisé, en avkomling av fariséer. Det är för vårt hopps skull, för de dödas uppståndelses skull, som jag står här inför rätta.”
Dagen innan aposteln Paulus sade detta hade han öppet predikat om den uppståndne Jesus Kristus och vållat tumult bland judarna. (Apg. 22:6—24) Fördenskull visste de vid detta tillfälle församlade fariséerna och sadducéerna mycket väl att Paulus inte var farisé utan var kristen. Men vi bör komma ihåg att han hade blivit uppfostrad till farisé och visste fullt ut att fariséerna trodde på uppståndelsen, änglar och ande, under det att sadducéerna förkastade sådana uppfattningar. (Apg. 23:8; 26:5; Fil. 3:5) Vad dessa uppfattningar beträffade, intog aposteln Paulus en ståndpunkt som påminde om fariséernas och var motsatsen till den som sadducéerna intog. Av den åtgärd som översteprästen Ananias påbjöd, enligt vad som omnämns i Apostlagärningarna 23:2, framgick det klart och tydligt att de församlade inte skulle vara opartiska eller resonliga, när de nu skulle höra Paulus framlägga sin sak. Det är möjligt att aposteln, när han lade märke till detta, sökte åstadkomma att den församlade skaran blev delad genom att få dem att öppet ta ställning för eller emot läran om uppståndelsen, som var en tvistefråga för dem. Även om han uppenbart inte var någon farisé i ordets egentliga mening, var han likväl en ”avkomling av fariséer” och antydde att han intog samma ståndpunkt som fariséerna, när det gällde läran om uppståndelsen. Han trodde att Jesus hade uppstått som andevarelse, och detta ökade motsättningen mellan de båda närvarande grupperna. — Apg. 23:9, 10.
Aposteln Paulus påstod inte vid detta tillfälle att han anslöt sig till några falska trosuppfattningar för att därmed bli ”allting för människor av alla slag”. (1 Kor. 9:22, NW) Han sade sanningen, kompromissade inte i fråga om sin ståndpunkt och begagnade tillfället att avge ett verkningsfullt vittnesbörd.