Principerna i tio Guds bud alltid giltiga
DET var Jehova Gud själv som skrev tio Guds bud. Han gav Mose ”vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, på vilka Gud hade skrivit med sitt finger”. — 2 Mos. 31:18.
Dessa tio Guds bud är en del av allt det som Gud fordom har låtit skriva ”oss till undervisning”. Även om vi såsom kristna inte står under den mosaiska lagen utan under ”oförtjänt godhet” eller nåd, är vi bundna av de principer som kommer till uttryck i dessa bud, ty de är alltid giltiga. Låt oss slå fast att detta förhållande fullständigt vederlägger bibelkritikernas påstående att Guds ord visar en utveckling av människans uppfattning och tillbedjan av Gud. Dessa principer ger i stället vid handen att Mose Gud också är Jesu Kristi Gud, ty de principer som kommer till uttryck i det som Mose förmedlade är identiska med dem som kommer till uttryck i de principer som Jesus Kristus och hans inspirerade lärjungar gav till känna. Detta framgår av att såväl Mose som Jesus Kristus gjorde en sammanfattning av Guds fordringar i de två stora buden: Älska Gud, älska nästan. — Rom. 15:4; 6:14, NW; Mark. 12:30, 31.
Det första och det andra budet är grundade på en och samma princip, nämligen att Jehova Gud med rätta kräver att vi skall tillbedja honom på ett säreget sätt, med odelad hängivenhet, utan att ägna oss åt några rivalgudar eller beläten. Dessa två bud, som kommer först, är så väsentliga, att de bokstavligen har överförts till de kristna grekiska skrifterna: ”Kära barn, tagen eder till vara för avgudarna.” ”Jag säger att vad nationerna offra, det offra de åt demoner och icke åt Gud; och jag vill icke att ni skola bliva meddelaktiga med demonerna. Ni kunna icke dricka Jehovas kalk och demoners kalk; ni kunna icke taga del av ’Jehovas bord’ och demoners bord. Eller ’reta vi Jehova till nitälskan’? Vi äro icke starkare än han, eller hur?” Nej, absolut inte! — 2 Mos. 20:2—6; 1 Joh. 5:21; 1 Kor. 10:20—22, NW.
När det gäller de kristna omfattar dessa principer emellertid mera. Således skriver aposteln: ”Låt därför eder kropps lemmar, som äro på jorden, bliva såsom döda, vad beträffar otukt, orenhet, sexuell åtrå, skadlig begärelse och vinningslystnad, som är avgudadyrkan.” Skulle vinningslystnaden vara detsamma som avgudadyrkan? Hur kan den vara det? Därför att om vår lust eller önskan att äga något är så stark, att vi inte frågar efter om det är rätt att vi har det eller om det tillhör en annan människa, då avgudar eller tillbeder vi detta och låter det tävla med Jehova om vår tillgivenhet. När alltså Akan fick begär till det som hade givits till spillo åt Jehova och Ahab fick begär till en vingård som tillhörde Nabot, gjorde de sig båda skyldiga till avgudadyrkan. De principer som kommit till uttryck i det första och det andra budet förbjuder också en kristen att visa en människa eller ett ting otillbörlig heder och ära genom att vördnadsfullt hylla detta föremål eller falla ned för det. — Kol. 3:5, NW.
Den princip, som kommer till uttryck i det tredje budet och som gäller bruket av Guds namn, utvidgade Jesus till att gälla allt tal som hade med Gud att göra. Denna princip förbjuder således att man brukar Jehovas namn på ett värdelöst, vanvördigt eller hädiskt sätt. Inbegripen i det tredje budet är också den princip som gäller ärlighet — mot Gud. Att kalla sig med Jehovas namn och sedan inte leva i överensstämmelse med det är oärligt. Uttryck som vittnar om att denna princip har fått en vidsträcktare betydelse för de kristna är sådana som dessa: Ni bör ”icke mottaga Guds oförtjänta godhet och sedan förfela dess syfte” och ”tron utan gärningar [är] död”. — 2 Mos. 20:7; Matt. 5:34—37; 2 Kor. 6:1, NW; Jak. 2:26.
Skillnaden mellan Guds tydligt uttryckta lagar och hans principer framträder ingenstans så tydligt som i fråga om det fjärde budet, som gäller sabbatsfirandet. Därför att Jehova vilade på sjunde dagen, föreskrev han en bokstavlig vila för israeliterna, en vilodag på sju dagar, dvs. på den sjunde dagen. Men ingenstans uppmanas de kristna att fira en bokstavlig vilodag var sjunde dag. I stället sägs det till dem: ”Låten därför ingen döma eder i fråga om mat och dryck eller angående högtid eller nymånad eller sabbat.” — 2 Mos. 20:8—11; Kol. 2:16.
Likväl är de kristna ålagda att iaktta en andlig sabbat eller vila av samma skäl, nämligen därför att Gud vilade från sina verk. I vilken bemärkelse och i vilken utsträckning skulle detta vara en vila? Det skulle vara en oavbruten vila, som inte skulle gälla bara en dag i veckan utan veckans alla sju dagar. De kristnas vila härrör från tro och lydnad; det är en vila från själviska gärningar, som inbegriper ansträngningar att upprätta en sin egen rättfärdighet. Och liksom den bokstavliga sjundedagssabbaten skyddade israeliterna, så att de inte skulle bli offer för materialismen, så skyddar de kristnas andliga vila dem för samma snara. Om de troget håller fast vid sin andliga vila, som består av tro och lydnad, skall de, i stället för att förtäras av den feberaktiga ”kärleken till pengar”, som ”är en rot till alla slags skadliga ting”, finna den ro och vila som kommer av ”gudaktig hängivenhet jämte tillräcklighet i sig själv”, som är en stor vinning. Eller uttryckt med andra ord: när de följer rådet ”att först söka riket och hans rättfärdighet”, finner de att ”alla dessa andra ting även givas” dem. — 1 Tim. 6:10, 6; Matt. 6:33; NW.
Till den kristna tingens ordning har också den princip blivit överförd, som kommer till uttryck i det femte budet: ”Hedra din fader och din moder.” Kristna barn har förstås köttsliga fäder och mödrar att lyda. (Ef. 6:1—4) Förutom detta har alla kristna Jehova Gud, som de tilltalar såsom ”Fader vår”, och hans himmelska organisation, Jerusalem, som de kallar ”vår moder”. Dessa föräldrar skall de hedra och lyda framför allt annat. Det säger sig självt att de kristna också skall hedra och lyda de jordiska representanterna för den himmelske Fadern och den himmelska modern. I fråga om de vuxna inbegriper detta alla som har någon ställning förbunden med myndighet i den kristna församlingen eller den nya världens samhälle av Jehovas vittnen och i fråga om barnen dessutom deras ”föräldrar i förening med Herren”. I det forntida Israel behövde naturligtvis inte denna förutsättning framhållas, eftersom alla föräldrar var i förening med Jehova, då de ju hörde till en nation som var överlämnad åt honom. — 2 Mos. 20:12; Matt. 6:9; Hebr. 13:17; Ef. 6:1, NW.
Det kan med fog sägas att alla de principer som kommer till uttryck i dessa dekalogens eller tio Guds buds fem första ”ord” på ett alldeles utomordentligt sätt sammanfattas i det första stora budet: ”Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt sinne och av hela din kraft.” Om vi lyder detta bud, skall vi förvisso inte tillbedja några rivalgudar utan ge Jehova odelad hängivenhet; vi skall då inte ta upp Jehovas namn på ett värdelöst sätt, vi skall åtnjuta trons och lydnadens vila genom att sätta honom främst i vårt liv, och vi skall hedra och lyda honom och hans himmelska organisation såväl som deras jordiska representanter. — Mark. 12:30, NW.
Principer som har att göra med vår nästa
De principer som är förbundna med de återstående fem buden, vilka jämte det femte har att göra med våra plikter mot våra medmänniskor, mot vår nästa, har också kommit utomordentligt väl till uttryck i positiva ordalag i ett enda påbud, såsom aposteln Paulus framhåller: ”Varen ingen något skyldiga — utom när det gäller kärlek till varandra; ty den som älskar sin nästa, han har uppfyllt lagen. De buden: ’Du skall icke begå äktenskapsbrott’, ’Du skall icke dräpa’, ’Du skall icke stjäla’, ’Du skall icke hava begärelse’ och vilka andra bud som helst, de sammanfattas ju alla i det ordet: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’ Kärleken gör intet ont mot nästan; alltså är kärleken lagens uppfyllelse.” Dessa fem bud har också sammanfattats av Jesus i de ord som ofta kallas den ”gyllene regeln”: ”Därför, allt vad I viljen, att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem; ty detta är lagen och profeterna.” — Rom. 13:8—10; Matt. 7:12.
Vad dessa olika lagar var för sig beträffar, kan man med fog säga att med var och en av dem är en princip eller flera principer förbundna, förutom den här nämnda, allmänna principen. Den princip, som kommer till uttryck i det sjätte budet: ”Du skall icke dräpa” eller ”mörda” (NW), är t. ex. den som gäller livets och blodets helgd, vilket framgår av det som sades då denna befallning för första gången gavs till Noa och hans familj: ”Kött, som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock icke äta. Men edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva. Jag skall utkräva det av vilket djur det vara må. Jag skall ock av den ena människan utkräva den andras själ; den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild.” — 2 Mos. 20:13; 1 Mos. 9:4—6.
En logisk utvidgning av detta buds princip är bannlysning av allt hat gentemot nästan, såsom Jesus visade i sin bergspredikan. Så här uttryckte Jesu apostel Johannes det: ”Var och en som hatar sin broder, han är en mandråpare.” Här har vi orsaken till att världsliga nationer förbereder sina soldater för att döda fienden genom lögnaktiga hatpropagandakampanjer. — Matt. 5:21, 22; 1 Joh. 3:15.
Förbundna med det sjunde budet: ”Du skall icke begå äktenskapsbrott”, är de två principer som har med förbundsbrott och helighet att göra. Själva ordet ”äktenskapsbrott” är talande i detta sammanhang, och överallt i Skriften brännmärks all omoraliskhet som orenhet. Detta bud har för de kristna fått trefaldigt eftertryck: ”Otuktiga människor och äktenskapsbrytare skall Gud döma” hänsyftar på den bokstavliga handlingen. ”Var och en som håller i med att se på en kvinna, så att han får passion för henne, [har] redan ... begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta” (NW) syftar på lystet begär. Och så andligt äktenskapsbrott: ”Äktenskapsbryterskor, veta ni icke att vänskap med världen är fiendskap med Gud? Var och en som vill vara en världens vän, han gör sig därför till en Guds fiende.” (NW) Vänskap med världen inbegriper förbundsbrott det också, nämligen i förhållande till Gud, och gör dessutom en människa oren, ty också Jakob råder de kristna att hålla sig obefläckade av världen. — 2 Mos. 20:14; Hebr. 13:4; Matt. 5:28; Jak. 4:4; 1:27.
Den rättvisa och rätta kristna principen ”om någon icke vill arbeta, så skall han icke heller äta”, kommer till uttryck i det åttonde budet, som förbjuder stöld. Vi måste genom arbete förtjäna det som vi behöver och önskar skaffa oss. ”Må den som stjäl icke stjäla mera, utan må han i stället utföra strängt arbete, i det han med sina händer gör ett gott arbete.” — 2 Mos. 20:15; 2 Tess. 3:10; Ef. 4:28, NW.
Liksom den princip, som kommer till uttryck i det tredje budet, gäller ett rätt bruk av tungan i förhållande till Gud, så handlar det nionde budet: ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa”, om det rätta bruket av tungan i förhållande till andra människor. Lägg märke till att eftertrycket inte läggs vid att ovillkorligen avslöja sanningen i och för sig. Nej, det läggs vid att inte bära falskt vittnesbörd mot ens nästa, i själviskt syfte. Det uppstår ibland tillfällen då det kan tänkas vara rätt att dölja sanningen för att gagna nästans intressen, såsom när Rahab genom sina ord till de hedniska förföljarna riktade dessas uppmärksamhet åt annat håll, bort från de gudfruktiga israelitiska spejarna. Är det inte också genom att tiga som ”kärleken överskyler en myckenhet av synder”? Jo, visst är det det! — 2 Mos. 20:16; 1 Petr. 4:8.
Och slutligen i det sista budet: ”Du skall icke hava begärelse till” eller ”själviskt trå efter” (NW) det som tillhör din nästa, innefattas den princip som lyder: ”Bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.” Av denna orsak sade Jesus: ”Från hjärtat komma onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse.” Om vi bevarar vårt hjärta, kommer det inte att vara någon fara för att vi får begärelse till det som tillhör vår nästa eller begår någon av de omoraliska handlingar som Jesus här nämner om. Vi kommer då att göra raka motsatsen, i det att vi ”med personligt intresse” håller ett vaksamt öga på andras angelägenheter och söker sådant som är till deras fördel. I stället för att hysa begärelse till den heder och ära som en annan människa är föremål för kommer vi då också att taga ”ledningen i att bevisa varandra heder”. — 2 Mos. 20:17; 5 Mos. 5:21; Ords. 4:23; Matt. 15:19; 1 Kor. 10:24; Fil. 2:4 och Rom. 12:10, NW.
Även om vi såsom kristna ”icke äro under lag utan under oförtjänt godhet”, så utgör sannerligen tio Guds bud en del av det som har skrivits fordom till vår undervisning, ty de principer som kommer till uttryck i dessa bud är alltid giltiga. ”Om ni veta detta, lyckliga äro ni om ni göra det.” — Joh. 13:17, NW.