Befrielse från mörkrets myndighet

”Han befriade oss från mörkrets myndighet och omplanterade oss i det rike som tillhör Sonen av hans kärlek.” — Kol. 1:13, NW.

1. Vilken miljö och vilka inflytanden har vi att kämpa mot?

DE FLESTA människor är, vare sig de är medvetna om det eller inte, i mycket hög grad påverkade av sin barndoms miljö och inflytanden, och däri inbegrips alla deras nedärvda karaktärsdrag. På grund av den förhärskande andan av oberoende och upproriskhet mot etablerad myndighet och mot dem som övar uppsikt menar många unga människor i vår tid att de kan hoppa över skaklarna och framgångsrikt stå emot alla sådana inflytanden. Men detta är inte sant. Utöver vår närmaste familjebakgrund är vi alla i vidare bemärkelse medlemmar av den mänskliga familjen, och vi är av naturen benägna att följa med mängden — eller någon viss grupp som vi är förbundna med — och efterlikna flertalet i deras inställning och uppträdande. Detta uppträdande kännetecknas mer och mer av själviskhet och av likgiltighet för vad man menar vara gammalmodiga normer för anständighet och moral, däribland bibeln och dess normer.

2. a) Hur har somliga försökt förändra förhållandena, och vilket resultat har det gett? b) Finns det en grundval för hopp? Hurudan för den?

² Således är vi av naturen och genom födelsen allesammans barn i denna enda stora familj, och mänskligt talat tycks det omöjligt att vare sig undvika eller övervinna dess många onda inflytanden. Somliga har försökt börja ett nytt levnadssätt, ett som skulle vara helt och hållet gott, bara för att finna att de efterliknade och fogade sig efter det ena eller det andra av de förhärskande mönstren i fråga om tankar och uppförande. Därför kan du mycket väl fråga: ”Finns det inte något hopp? Finns det ingenting jag kan göra för att förändra förhållandena, åtminstone för min egen del?” Jo, det finns hopp. Det finns någonting du kan göra. Hur egendomligt det än kan tyckas, kan du omplantera dig i en annan familj. Du kan välja en annan förälder. Avvisa inte detta som fantasifullt och otroligt, utan ta emot vår inbjudan att tillsammans med oss begrunda de skäl som framhålls som en grundval för dessa påståenden. Redan från början kan vi emellertid med rätta och uppriktigt säga att många hundra tusen människor av alla nationaliteter och levnadsställningar redan har gjort just detta. De har omplanterat sig i en ny familj och valt en ny förälder, och detta har varit till mycket stort gagn för dem själva. Hur har de gjort detta?

3. a) Vilken livsviktig sanning är av största vikt? b) Till vilka resultat leder förnekandet av denna sanning?

³ Det kan hända att du är förtrogen med bibeln, och det kan hända att du inte är det. Du har kanske haft din enda kontakt med bibeln genom något av kristenhetens kyrkosamfund, så att du har betraktat bibeln genom denna kyrkas läror. I vilket fall som helst vädjar vi till dig: Låt bibeln tala för sig själv och lyssna till vad den har att säga. Vi uppmanar dig nu att ägna uppmärksamhet åt aposteln Paulus’ argument i hans brev till romarna. Redan tidigt fastslår han en grundläggande sanning, nämligen att det finns en personlig Skapare, vars ”osynliga egenskaper kan tydligt ses alltifrån världens skapelse, eftersom de kan förnimmas genom de frambragta tingen, ja, hans eviga makt och gudom”. Om man inte erkänner detta, kan det inte försiggå någon sådan omplantering som nämnts här förut. Denna livsviktiga sanning är ofta ifrågasatt och förnekad i vår tid, precis som Paulus påpekade. I samband med att han talar om Gud säger han om vissa människor att ”de [ärade] honom inte som Gud, och inte heller tackade de honom, utan de blev inskränkta i sin tankegång, och deras oförståndiga hjärta blev förmörkat. ... Ja, ... [de] utbytte Guds sanning mot lögnen och vördade och ägnade dyrkan åt skapelsen i stället för åt honom som skapade.” Paulus beskriver sedan resultatet: ”Det var därför som Gud prisgav dem åt skamlig sexuell åtrå. ... Och alldeles som de inte godkände att behålla exakt kunskap om Gud, så prisgav Gud dem åt ett icke godkänt sinnestillstånd, till att göra otillbörliga ting.” Hur sanna är inte dessa ord i vår tid! Helt visst står alla sådana människor under mörkrets myndighet. — Rom. 1:20—28, NW.

4. Vilken föranstaltning har Gud gjort för dem som söker honom, och hur bör den betraktas?

⁴ Aposteln betonade samma sanning när han talade till atenarna på Areopagen, men lägg märke till det hopp som han gav oss i dessa ord: ”Han [Gud] har skapat alla folkslag från en enda människa, ... och han har fastställt bestämda tider och de gränser inom vilka de skall bo. Han har gjort detta, för att de skall söka Gud, om de möjligen kunde treva sig fram till honom och finna honom — fastän han inte är långt borta från någon enda av oss.” (Apg. 17:26, 27, Hd) För att hjälpa oss i vårt trevande har Gud gett oss sitt ord, bibeln, som en lykta för våra fötter och ett ljus på vår stig. (Ps. 119:105) Bibeln är inte helt enkelt en samling goda böcker som skrivits av goda människor. Den har i sin helhet Gud som sin författare. Den är den personlige, levande Skaparens ord. Ja, Gud är levande, och ”Guds ord är levande”. Det kommer att vägleda och skydda oss för att vi inte ”må hemfalla åt samma olydnadsmönster”, enligt beskrivningen i Romarna 1:21—28. Låt oss med dessa ting i tankarna ytterligare följa bevisföringen i brevet till romarna. — Hebr. 4:11—13, NW.

5. a) Varför är den mänskliga familjen i förtvivlad nöd? b) Vilken fri gåva har getts, och hur förverkligas den?

⁵ Såsom medlemmar av den mänskliga familjen är vi allesammans ofullkomliga, och det beror på vår förste förälder, Adam. Han var skapad till Guds avbild och erkänd såsom hans jordiske son, men på grund av sin uppsåtliga olydnad förlorade han denna lyckliga släktskap för sin egen och sina avkomlingars del. (1 Mos. 1:26; Luk. 3:38) Det är som Paulus säger: ”Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat.” (Rom. 5:12) Men alldeles som vi har påmint om, har vi orsaker att hysa hopp. Är det möjligt att Gud har öppnat vägen för en återställelse eller ett omplanterande tillbaka till ett fredfullt förhållande till honom, såsom barn i hans familj? Vi uppmuntras att hysa detta hopp, när Paulus därnäst talar om Guds ”fria gåva”. Han beskriver en rad skarpa kontraster och börjar med att säga: ”Men det är inte med gåvan såsom det var med försyndelsen. Ty om många dog genom den enda människans försyndelse, så överflödade Guds oförtjänta godhet och hans fria gåva, tillsammans med den oförtjänta godheten genom den enda människan Jesus Kristus, så mycket mera åt många.” (Rom. 5:15—21, NW) Hur detta förverkligas förklaras tidigare, i Romarna 3:23—25 (NW): ”Ty alla har syndat och är i saknad av Guds härlighet, och det är såsom en fri gåva som de blir förklarade rättfärdiga i kraft av hans oförtjänta godhet, genom den frigörelse som kommer av den av Kristus Jesus betalda lösen. Gud ställde fram honom såsom ett offer till försoning genom tro på hans blod.” — Se också 1 Timoteus 2:5, 6.

6. Varför var Paulus oroad över israeliterna, och var förkastandet av dem fullständigt?

⁶ För vilka görs denna ”fria gåva” tillgänglig? Vilka är de som ”blir förklarade rättfärdiga ... genom tro på hans [Kristi] blod”? För att inse detta måste vi tänka på att Paulus i sina brev skrev till kristna, som samfällt utgjorde ”Guds församling”. (1 Kor. 11:22) Han visste att hans egna landsmän, israeliterna, ”mina fränder efter köttet”, i århundraden hade varit Guds utvalda folk och hade förts in i ett förbundsförhållande till Gud. När deras Messias, Jesus Kristus, kom till dem, kunde de förvänta att träda in i ett ännu förtroligare förhållande, alldeles som Paulus lät förstå, när han sade om dem: ”Vilka adoptionen såsom söner tillhör.” (NW) Men just detta orsakade Paulus ”stor bedrövelse och oavlåtligt kval”. (Rom. 9:2—5) Detta berodde på att de såsom nation ”stötte sig mot stötestenen”, Kristus Jesus. (Rom. 9:32; se också 1 Petrus 2:7—10.) De förkastade med våld Guds älskade Son såsom sin Messias, i det de blev orsak till att han hängdes upp på tortyrpålen och utsattes för öppen vanära. Följaktligen försköt Gud dem, men det betydde inte ett fullständigt förkastande. ”Gud förkastade inte sitt folk, som han först erkände.” Därefter nämner Paulus Elia, vid den tid då Gud påminde Elia: ”Jag har lämnat sju tusen män kvar åt mig, män som inte har böjt knä för Baal”, och sedan fortsätter Paulus: ”På detta sätt har därför också i närvarande tid en kvarleva trätt upp enligt ett utväljande, tack vare oförtjänt godhet.” — Rom. 11:2—5, NW.

Det sanna Israel

7. Vilken djup sanning uppenbarade Paulus för att ge hjälp till att identifiera det sanna Israel?

⁷ Skulle Guds uppsåt slå fel på grund av att det stora flertalet av judarna i så hög grad saknade tro och så bittert motstod Guds medel till frälsning genom Kristus Jesus? ”Aldrig må det ske!” (Rom. 3:3, 4, NW) Paulus ger den nödvändiga upplysningen om vilka som verkligen utgör Guds utvalda folk och vilka villkor som måste uppfyllas för att de skall erkännas såsom hans barn, medlemmar av hans familj. Han gör detta från såväl individuell som nationell synpunkt. Först förklarar han att ”den är inte jude, som är det utvärtes, inte heller är det omskärelse, som sker utvärtes, på köttet. Men den är jude, som är det invärtes, och hans omskärelse sker på hjärtat genom anden och inte i kraft av en skriven lagsamling.” (Rom. 2:28, 29, NW) Paulus tillämpar senare samma princip på nationen som helhet och säger: ”Ty ’Israel’, det är icke detsamma som alla de som härstamma från Israel. ... Detta vill säga: Icke de äro Guds barn, som äro barn efter köttet, men de som äro barn efter löftet, de räknas för säd”, alldeles som det belystes i fallet med Isak. (Rom. 9:6—8) Med andra ord var det nu så att tiden hade kommit då ställningen som medlemmar av Guds utvalda folk, som utgjorde det sanna ”Israel”, inte berodde på köttslig härstamning på normalt sätt. I stället avsåg Gud att ha ett andligt Israel, vars medlemmar omplanteras till hans familj genom en särskild handling av hans heliga ande, sedan de uppfyllt vissa krav. Endast några få, en kvarleva, av det köttsliga Israel visade tro genom att ta emot Jesus såsom Guds Smorde. Därför vände sig Gud, som Paulus visar, till ”människor av nationerna” (NW), till icke-judarna, för att ge dem möjlighet att fylla ut det förutbestämda antalet av det andliga Israel, den kristna församlingen. — Rom. 11:12.

8. Är medlemskapet i det andliga Israel begränsat, och vad är beviset på medlemskap?

⁸ Antalet medlemmar i den kristna församlingen är strängt begränsat. Jesus talade om dem såsom sin ”lilla hjord”, och på tre ställen i Uppenbarelseboken uppges antalet vara 144.000. (Luk. 12:32; Upp. 7:4; 14:1, 3) Är dessa de enda som utgör Guds familj? Talar inte bibeln om några andra såsom Guds barn? Om det var så, skulle det inte vara någon mening i att ytterligare dryfta denna jämförelsevis lilla skara människor, såvida man inte hade otvetydiga bevis på sitt medlemskap i den. Paulus beskriver i Romarna 8:14—17 (NW) detta bevis, då han säger att ”alla som leds av Guds ande, dessa är Guds söner. Ty ni har inte fått en slaveriets ande, som på nytt vållar fruktan, utan ni har fått en adoptionens ande såsom söner, genom vilken ande vi ropar: ’Abba, Fader!’” Han fortsätter sedan att beskriva deras himmelska hopp att bli ”medarvingar med Kristus, såvida vi lider tillsammans, på det att vi också må bli förhärligade tillsammans”. — Se också Uppenbarelseboken 20:6.

9. a) Finns det något hopp för de övriga av den mänskliga familjen? Om så är, vad är det? b) Vilka syftade Paulus på, då han talade om ”skapelsen” i Romarna 8:19—23?

⁹ Men till all lycka lämnar inte Paulus ämnet där. Att de som utgör den sanna kyrkan kallas och utväljs, medan alla de övriga av den mänskliga familjen avfärdas såsom förlorade, om inte också överlämnade åt evig pina, enligt vad många av kristenhetens trosbekännelser lär — detta är sannerligen inte bibelns lära. Som bevis för detta bör du lägga märke till vad Paulus fortsätter att säga sedan han talat om det nyss nämnda himmelska hoppet. Han säger att ”skapelsens ivriga förväntan bidar uppenbarandet av Guds söner ... [och] att skapelsen själv också skall försättas i frihet från slaveri under förgängligheten och få Guds barns härliga frihet”. Paulus visar därpå att han med ordet ”skapelsen” tänker på hela den mänskliga familjen till skillnad från den kristna församlingen. Han säger: ”Ty vi vet att hela skapelsen fortsätter att sucka tillsammans och att känna smärta tillsammans intill nu. Inte endast det, utan också vi själva som har förstlingsfrukten, nämligen anden, ja, vi själva suckar inom oss, medan vi innerligt väntar på [slutlig] adoption som söner, befrielsen från våra kroppar genom lösen.” — Rom. 8:19—23, NW.

10. Vilken ”ivrig förväntan” står i begrepp att bli uppfylld? Att döma av vilka händelser sedan 1914?

¹⁰ Vilken underbar uppfattning och beskrivning av förverkligandet av Guds uppsåt! Samtidigt erkänner den de påtryckningar och lidanden som förmår oss alla att sucka. Vad som därtill gör att detta har stort intresse är att denna ”ivriga förväntan” står i begrepp att uppfyllas! Det var år 1914 som den stora förändringen i suveräniteten över världen ägde rum. ”Starka röster hördes i himmelen, och de sade: ’Världens rike har blivit vår Herres och hans Smordes rike, och han skall härska som konung alltid och evinnerligen.’” Därpå tillkännagavs det att ”den fastställda tiden för de döda att bli dömda” hade kommit. (Upp. 11:15, 18, NW) Eftersom andra skriftställen visar att domen börjar med Guds hus, betydde detta uppståndelse från dödens sömn för dem som tillhörde den kristna församlingen och hade bevisat sig trogna ”intill döden”. Inom kort kommer dessa att vara nära förbundna med Kristus Jesus i himmelen för att efter Guds krig vid Harmageddon krossa huvudet på ormen, dvs. Satan, djävulen. På så sätt kommer dessa ”Guds söner” att bli uppenbarade tillsammans med Kristus Jesus, den främste som kallas ”Guds Son”. — 1 Petr. 4:17; 1 Tess. 4:16; 2 Tess. 1:7, 10; Upp. 2:10; 16:14—16; 19:11—20:3; Rom. 16:20; Joh. 1:34.

11. a) Vilken frihet från slaveri kommer mänskligheten att åtnjuta under Kristi regering? b) Hur kommer Jesus Kristus att bevisa sig vara ”Evig fader”?

¹¹ Därefter, under den tusenåriga regering som utövas av Kristus och hans ”brud” (de 144.000) tillsammans med honom, kommer hela mänskligheten att ”försättas i frihet från slaveri” av alla slag, däribland också döden. De kommer att inse att de har blivit återförda till familjegemenskap med Gud, alldeles som Johannes hörde tillkännages: ”Nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skola vara hans folk; ja, Gud själv skall vara hos dem.” (Rom. 8:21, NW; Upp. 21:1—4) Samtidigt kommer de att inse att rikets omedelbara styrelse ligger i händerna på Kristus Jesus och att deras befrielse från det herravälde som utövas av Satan, härskaren över ”mörkrets myndighet”, och från synd och död har gjorts möjlig ”genom den frigörelse som kommer av den av Kristus Jesus betalda lösen”. (Ef. 2:2; Kol. 1:13; Joh. 1:29; Rom. 3:24; NW) I stället för att ärva död från sin förste förälder, Adam, kommer de att ta emot fullkomligt mänskligt liv från den ”siste Adam”, Kristus Jesus. (1 Kor. 15:45) Han kommer att vara deras livgivare, deras fader. Det är förutsagt: ”Den furstliga styrelsen skall komma att vara på hans skuldra. Och han skall kallas ... Evig fader, Fredens furste.” Allt detta kommer att utföras genom ”härskarornas Jehovas själva nitälskan”. Detta är sannerligen hänförande framtidsutsikter, men du behöver inte vänta. — Jes. 9:6, 7, NW.

En befrielse i denna tid

12. a) Vilka händelser har redan lett till att Guds söner identifierats? b) Vilka har erkänt detta, och vilka välsignelser har det lett till?

¹² Som svar på lärjungarnas fråga: ”Vad skall vara tecknet på din närvaro och på avslutningen på tingens ordning?” förutsade Jesus vissa åtgärder som skulle vidtas under hans ledning efter det att han blivit insatt på tronen år 1914. Sedan den tiden har det funnits en kvarleva av den kristna församlingen som fortfarande är på jorden och som genom änglarnas tjänst och ett rop som från en trumpet har församlats till en djupgående enhet. Detta har lett till det tydliga identifierandet av den ”trogne och omdömesgille slavens” klass, som har blivit satt över alla Kristi rikes intressen. Sedan Kristus blev insatt på tronen har han också — och ”alla änglarna med honom” — genom det budskap om Riket som avges såsom ett vittnesbörd för alla nationer, åstadkommit att människor skilts, ”den ena från den andra, alldeles såsom en herde skiljer fåren från getterna”. (Matt. 24:3, 14, 31, 45—47; 25:31, 32; NW) Det har med andra ord redan försiggått ett identifierande av ”Guds söner”, dem som har det himmelska hoppet. Därför har växande skaror ur ”hela skapelsen” med glädje erkänt dessa andliga ”bröder” till Kristus Jesus och har betjänat dem och gjort gott mot dem, alldeles som Jesus förutsade i Matteus 25:34—40. Dessa växande skaror utgör en ”stor skara ... ur alla nationer”, och det visas i bildspråk att de står ”inför Guds tron”, åtnjuter hans ynnest och ”ägnar helig tjänst åt honom dag och natt i hans tempel”, dvs. i det andliga tempel som Gud har upprättat, och detta utförs i nära sammanhållning med ”tempel”-klassen av Kristi ”bröder”. Detta är vad Jehovas vittnen har lyckan att vara med om, och det är i full harmoni med Jesu ord i Johannes 10:16 (NW): ”Och jag har andra får, som inte är av denna fålla [av den ”lilla hjorden”]; också dem måste jag föra hit, och de skall lyssna till min röst, och de skall bli en hjord, [under] en herde.” — Rom. 8:19, 22; Hebr. 8:2; 9:11; Upp. 7:9, 15; Ef. 2:21, 22.

13. Hur kan man bli ett av Kristi ”andra får”, och vilken ny släktskap leder detta till?

¹³ Hur kan du bli ett av dessa ”andra får”? Först måste du, som Jesus sade, med gensvar lyssna till hans röst och bli en av hans lärjungar. Det stora steget, vad det gäller dig, är att du av hela din själ överlämnar dig åt Jehova Gud, i det du följer Jesu föredöme. (Ps. 40:9; Rom. 12:1) Du uppmuntras att ta detta steg, men du tvingas inte och utsätts inte för påtryckningar. Det måste vara ditt val, ditt frivilliga uttryck för tro på föranstaltningen med lösenoffret och för din tacksamhet mot Jehova och hängivenhet för honom. På så sätt omplanteras du till en ny familj och blir ett av Guds barn. Det kan sägas att du har valt en ny förälder, eftersom du med djup uppskattning kan förena dig med andra av Guds ”får” i att tilltala honom såsom ”Fader vår”. (Matt. 6:9) Prästerna och folket i kristenheten upprepar regelbundet Herrens bön och talar om Guds faderskap och människornas broderskap, men det är i stor utsträckning en formalitet, och det är ett hån med tanke på de förhållanden och den ande som är allmänt rådande runt om i kristenheten.

14. a) Hur kan det uppstå en negativ syn på Paulus’ ord i Romarna 7:18—23? b) Hur hjälper oss sammanhanget att få en mera balanserad syn?

¹⁴ Vad det gäller frihet från slaveri, så är det viktigt att ha hel och full insikt om den sanna ståndpunkten i detta hänseende. Ibland brukar Paulus’ ord citeras med tanken att de skildrar kalla fakta beträffande den kristnes faktiska erfarenhet: ”Efter min invärtes människa har jag min lust i Guds lag; men i mina lemmar ser jag en annan lag, en som ligger i strid med den lag, som är i min håg, en som gör mig till fånge under syndens lag, som är i mina lemmar.” (Rom. 7:22, 23) Om detta är sista ordet i ämnet, då är ståndpunkten sannerligen negativ och orsakar besvikelse. Låt oss emellertid se på sammanhanget. Paulus skriver visserligen till kristna som har det himmelska hoppet, men samma principer gäller allt Jehovas överlämnade folk. I Romarna 5:21 säger Paulus: ”Alldeles såsom synden härskade som konung med döden, så måtte också den oförtjänta godheten härska som konung genom rättfärdighet med evigt liv i sikte genom Jesus Kristus, vår Herre.” (NW) Paulus visar sedan att vårt nuvarande liv är nära förbundet med Kristus i himmelen och att ”alldeles som Kristus blev uppväckt från de döda genom Faderns härlighet, också vi likaledes skulle vandra i ett nytt leverne”, här och nu. Paulus talar senare om den ”frukt som ni brukade ha [såsom syndens slavar] ... sådant som ni nu blygs över”, och han tillägger sedan: ”Men eftersom ni gjordes fria från synden och i stället blev slavar åt Gud, har ni nu er frukt [inte enbart ivriga avsikter] på helighetens väg, och slutet är evigt liv.” — Rom. 6:4, 20—22, NW.

15. Från vilkas synpunkt argumenterar Paulus i Romarna, kapitel 7, och på andra ställen?

¹⁵ Sedan tänker sig Paulus med empati in i de judiska kristnas ståndpunkt som hävdade att Guds ynnest, för dem själva och för hedningarna, till sist berodde på att de uppfyllde kraven i den lag som getts genom Mose, däribland kravet på omskärelse. Paulus argumenterar mycket kraftfullt här och på andra ställen för att visa det hopplösa i en sådan ståndpunkt, och han utropar: ”Vem skall rädda mig från den kropp som undergår denna död?” Finns det en räddare? Ja! ”Gud vare tack genom Jesus Kristus, vår Herre!” — Rom. 3:20; 7:1, 18—21, 24, 25, NW; Gal. 3:10—14.

16. a) Hur beskriver Paulus den kristnes sanna ståndpunkt? Med vilket eftertryck gör han det? b) På vilket sätt och i vilken utsträckning kan vi ha en positiv syn och ett positivt handlingssätt?

¹⁶ Lägg nu märke till hur Paulus fortsätter att beskriva den kristnes sanna ståndpunkt, i det han med stort eftertryck vid livet säger: ”Ty den andes lag, som ger liv i förening med Kristus Jesus, har gjort dig fri från syndens och dödens lag. ... Omsorg om köttet betyder död, men omsorg om anden betyder liv och frid. ... Om nu dens ande, som uppväckte Jesus från de döda, bor i er, så skall han som uppväckte Kristus Jesus från de döda göra också edra dödliga kroppar levande genom sin ande, som bor i er.” (Rom. 8:2, 6, 11, NW) Vilken kraftfull och positiv ståndpunkt! Guds ande kan visserligen verka på ett särskilt sätt och ge några människor hoppet om liv i himmelen, men ändå är det så att samma verksamma kraft kan verka till förmån för alla Jehovas överlämnade vittnen, och den gör det också. Den uppehåller och styrker de ”andra fåren” i vår tid till att ta del i tjänsten med den smorda kvarlevan, som befinner sig i det nya förbundet, för att ”göra sanningen uppenbar” för alla människor, i det den också upplivar deras dödliga kroppar med ”den kraft, som är över det normala”. (2 Kor. 3:6; 4:2, 7, NW) Det medges att det är en daglig strid med köttet, men det behöver inte vara och bör inte vara en hopplös strid. (Rom. 8:13) Det medges att vi allesammans är ofullkomliga och varje dag behöver be om förlåtelse för våra tillkortakommanden, men Jehova har kärleksfullt gjort en storslagen anordning, så att vi alla kan bevara en ren ställning inför honom. Den är så effektiv att den kommer att ”rena våra samveten från döda gärningar, så att vi kan ägna helig tjänst åt den levande Guden”. (Hebr. 9:14, NW; se också Uppenbarelseboken 7:14; 14:5.) Det som här uppräknats är bland de förmåner som åtnjuts av dessa många hundra tusen Jehovas vittnen, som genom överlämnande och vattendop har kommit in i Guds familj och på ett inledande sätt får del av ”Guds barns härliga frihet” (NW). Alla dessa kan verkligen förena sig med aposteln Paulus i hans jubelrop att ingenting ”skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre”! — Rom. 8:21, 39.

17. Från vilken annan tjänare åt Jehova kan vi förvänta vägledning och uppmuntran?

¹⁷ Det har sannerligen varit till stor hjälp och uppmuntran att ägna uppmärksamhet åt Paulus och följa hans bevisföring, som inspirerats av Guds ande. Det har emellertid funnits en annan trogen tjänare, som också åtnjutit en unik gemenskap med Jesus, fastän han hade annorlunda bakgrund och personlighet, och vi ser nu fram emot att få ytterligare uppbyggande råd genom att ägna uppmärksamhet åt aposteln Johannes och vad han skrev under inspiration.