Att lysa ”som ljusspridare i världen”

MÄNNISKOVÄRLDEN är i ytterst stort behov av upplysning från Gud. Det finns så mycket oärlighet, brottslighet, våld, förtryck och orättvisa. Många människor känner sig modfällda, djupt nedslagna. Livet har just ingen mening för dem. Andra söker fly från verkligheten med hjälp av alkohol, narkotika, nöjen, sexuella äventyr av olika slag, ja, med hjälp av vad det vara må som kan få dem att glömma nuets hårda verklighet. Andra människor kan — genom att helt gå in för sitt arbete, sin familj och det samhälle de lever i — slå bort tankarna på hur det egentligen står till i världen. Men när de själva nås av svårigheter, då tvingas de att nyktert betrakta världen sådan den verkligen är.

Helt visst behöver människor vägledning, upplysning, så att de kan göra det bästa av livet nu och kan äga ett fast hopp beträffande framtiden. Men vem i våra dagar kan ge sådan upplysning? Uppenbart inte de människor som själva är helt fångade av denna världens ande — av dess själviskhet, snikenhet, brist på omsorg om andra, otyglade lust efter sinnlig njutning eller ett laglöst liv. De enda som har möjlighet att upplysa andras sinnen är de sanna kristna, som har blivit upplysta av Guds ord och den påverkan de rönt av Guds ande. Därför bör alla den Högstes tjänare lysa ”som ljusspridare i världen”. — Fil. 2:15.

Eftersom alla sanna kristna skall tjäna som ljusspridare, framställs Guds folks församlingar mycket passande i Uppenbarelseboken såsom ”lampställ”. Och kretsar av äldste, som skall vara föredömen för den övriga församlingen, liknas vid ”stjärnor”. (Upp. 1:20) Aposteln Johannes, som har skrivit Uppenbarelseboken, beskriver vad han såg med dessa ord: ”Jag [såg] sju gyllene lampställ och mitt ibland lampställen någon lik en människoson. ... Och han hade i sin högra hand sju stjärnor.” — Upp. 1:12—16.

”STJÄRNOR” I KRISTI HÖGRA HAND

Om de enskilda medlemmarna i en församling skall kunna tjäna som ett lampställ i en mörk värld, måste de handla i överensstämmelse med det som uppenbaras i dessa ord. Huvudet för hela den kristna församlingen är Jesus Kristus; det är han som befinner sig ”mitt ibland lampställen”. I enlighet med detta tjänar medlemmarna i församlingen såsom ljusbärare genom att hålla fast vid sitt huvud och efterlikna honom i ord och gärning. Och genom att lojalt underordna sig Kristi ledarskap förblir de äldste som ”stjärnor” i hans ”högra hand”, dvs. i hans ynnest. Att kretsarna av äldste är i Kristi hand innebär att de är under hans uppsikt, att de leds och dirigeras av honom. Detta väcker frågan: Vad är det då som Jesus Kristus vill att de äldste skall göra för att hjälpa sina respektive församlingar att tjäna som lampställ?

Här följer tre grundläggande befallningar som Guds Son gav sina lärjungar: 1) ”Var ... ständigt vaksamma; ni vet ju inte när husets herre kommer, om det blir sent på dagen eller vid midnatt eller då tuppen börjar gala eller tidigt på morgonen; så att han, när han plötsligt kommer, inte skall finna er sovande. Men vad jag säger er, det säger jag till alla: Var ständigt vaksamma.” (Mark. 13:35—37) 2) ”Jag ger er nu ett nytt bud, att ni skall älska varandra; alldeles som jag har älskat er, att ni också skall älska varandra.” (Joh. 13:34) 3) ”Gå ... och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” — Matt. 28:19, 20.

Bör vi då inte förvänta att de äldste är goda föredömen för hela församlingen i att lojalt ta dessa befallningar i akt? De måste förbli andligt vakna, hålla sig tätt till Guds ords upphöjda krav när det gäller det personliga uppförandet. I sitt umgänge med församlingens medlemmar måste de visa självuppoffrande kärlek, låta andras intressen komma före sina egna. Och genom ord och handlingar bör de visa att de inser hur viktigt det är att göra lärjungar. Ja, de äldste bör önska vara det slag av verkliga bröder som den symboliska beskrivningen ”stjärnor” passar in på. Detta kräver att de är uppmuntrande exempel, inte bara för de svagare medlemmarna i församlingen, utan för alla. Detta stämmer överens med den inspirerade förmaning som aposteln Paulus gav Timoteus, en av sina medäldste: ”Bli ... ett exempel för de trogna i tal, i uppförande, i kärlek, i tro, i kyskhet.” — 1 Tim. 4:12.

Hur viktigt ett gott exempel kan vara blev mycket kraftfullt belyst i Nehemjas fall. Motståndet mot hans återuppbyggande av Jerusalems murar var våldsamt. Men Nehemja, som litade på Jehova och hela tiden gjorde företaget till ett böneämne, ledde modigt arbetet och tog också själv aktiv del i själva byggandet. Vad blev resultatet? Bara femtiotvå dagar efter det att återuppbyggnadsarbetet kommit i gång lyckades man fullborda det. — Nehemja, kapitel 4, 6.

På liknande sätt förhöll det sig när ståthållaren Serubbabel och översteprästen Josua nitiskt tog ledningen i återuppbyggandet av Jerusalems tempel, sedan de sporrats till handling av Jehovas ord som kom till dem genom profeterna Haggai och Sakarja. Genom sina profeter förmedlade den Högste sin ande till dem. Genom ståthållaren och översteprästen förmedlades sedan Jehovas ande till hela den återställda nationen Israel. Hur? Genom att Josua och Serubbabel höll i med arbetet tills det var färdigt och uppmuntrade tempelarbetarna genom ord och exempel. — Sak. 4:2—14.

VÄL GENOMTÄNKTA ANORDNINGAR OCH GOD UNDERVISNING

I förbindelse med återuppbyggandet av Jerusalems tempel och murar krävdes det väl genomtänkta organisatoriska anordningar för att få arbetet gjort. Nehemja måste till exempel vara driftig och vidta sådana anordningar som omständigheterna krävde. När återuppbyggnadsarbetet hade kommit i gång på allvar, intensifierade Sanballat, Tobia och en del grannfolk sitt motstånd och gick samman för att strida mot Jerusalem. Nehemja gjorde då detta till ett böneämne, uppmuntrade folket att lita på Jehova, väpnade dem som arbetade på muren, ordnade med att andra stod på vakt och tänkte ut ett system för att slå larm. Sedan kunde arbetet fortsätta, och fiendens anslag var dömda att helt misslyckas. — Neh. 4:7—20.

På liknande sätt kan de äldste i våra dagar göra lokala anordningar som fungerar väl, när det gäller att utföra det så viktiga arbetet att göra lärjungar. En utmärkt möjlighet att göra detta ges i förbindelse med det varje vecka återkommande församlingsbokstudiet. Lämpliga tider kan anslås för gruppen, då man träffas för att delta i att sprida bibelns sanningar. Eftersom det är en mindre grupp, kan den äldste som leder studiet ägna personlig uppmärksamhet åt var och en. Han kan vilja koncentrera sig på att samarbeta med vissa förkunnare under en tid, tills de obesvärat kan göra bibelns budskap känt från hus till hus. Han kan också ordna så att erfarna förkunnare av de ”goda nyheterna” samarbetar med ungdomar eller andra som kan dra nytta av deras kunskap och erfarenhet.

En grundförutsättning för att arbetet skall kunna utföras är att var och en rustas med bibelkunskap som han kan dela med sig av åt andra. Under studierna kan studieledaren då och då uppmuntra de närvarande till att förklara hur en viss punkt som man dryftar kan användas när man söker dela med sig av bibelns sanningar till icke troende. Han skulle till exempel kunna ställa en fråga om när en person, i sina dagliga kontakter med människor, skulle kunna göra bruk av sådana upplysningar för att hjälpa någon andligen och hur detta kan ske. När studieledaren repeterar med gruppen det stoff som har studerats, kan han fråga om någon skulle vilja demonstrera hur en biblisk tanke som man har dryftat den dagen skulle kunna användas vid besök hos andra människor i deras hem.

Det är också värdefullt att man i studiegruppen gör förberedelser för att tala med de enskilda människor som man ämnar besöka. Aposteln Paulus sade om sig själv: ”Så har jag för judarna blivit som en jude för att kunna vinna judar. ... För alla slags människor har jag blivit allt för att i alla händelser kunna frälsa några.” (1 Kor. 9:20—22) Sådant som tilltalar en viss person eller ett visst slags människor i samhället tilltalar inte med nödvändighet andra. Om vi alltså känner till något om de människor som vi söker nå med bibelns budskap, då kan vi på förhand tänka ut vad som kan vara lämpligt att säga till dem. Det kan vara nyttigt att man i bokstudiegruppen utbyter tankar om vad olika förkunnare har funnit verkningsfullt och varför de gjort det.

En annan sak, som man med fördel kan dryfta då och då, är den inställning vi bör ha till andra människor. Alla människor har blivit köpta med Guds Sons dyra blod, och därför måste de underrättas om hur de personligen skall kunna få ytterligare gagn av detta. Oavsett vilken inställning de kan ha till förkunnarna av de ”goda nyheterna”, önskar Jehova Gud att de skall nå fram till sinnesändring. (2 Petr. 3:9) Hur utmärkt är det inte, om vi då och då tänker över ifall vårt offentliga predikande återspeglar ett erkännande från vår sida av att det förhåller sig så! Skulle vi till exempel vara villiga att avstå från livet, om detta kunde medföra att andra människor i vårt grannskap kom till exakt kunskap om Guds sanning? Aposteln Paulus var villig till detta. I sitt brev till romarna skrev han: ”Jag säger sanningen i Kristus; jag ljuger inte, eftersom mitt samvete vittnar med mig i helig ande att jag har stor bedrövelse och oupphörligt kval i mitt hjärta. Jag kunde nämligen önska att jag själv såsom den som är förbannad vore skild från den Smorde till förmån för mina bröder, mina släktingar efter köttet.” — Rom. 9:1—3.

Att vi dryftar sådana uttalanden kan hjälpa oss att tänka över vår egen inställning till andra och begrunda om vi verkligen tänker skriftenligt. När vi av hjärtat bryr oss om andra människor, då kommer detta till uttryck i vårt varma och vänliga sätt att nalkas dem. Detta gör det lättare för människor med ärliga hjärtan att ge gensvar, när de hör de ”goda nyheterna”.

Förutom att en äldste är ett utmärkt exempel och gör gott bruk av tillfällena att undervisa dem som hör till hans grupp, kan han också uppmuntra sina medtroende. På profeterna Haggais och Sakarjas tid skulle judarna inte i egen kraft ha lyckats med att fullborda återuppbyggandet av templet. Hindren tornade upp sig likt berg framför dem. Därför måste det ha varit synnerligen uppbyggande för dem att höra dessa ord: ”Varen frimodiga ... alla I som hören till folket i landet.” ”Jag [Jehova] är med eder.” ”Frukten icke.” (Hagg. 2:5, 6) På liknande sätt är det när en äldste säger att han är helt och fullt övertygad om att Jehova stöder sitt folk — och grundar detta på verkliga erfarenheter — och när han så själv handlar i överensstämmelse med en sådan övertygelse; ja då blir detta en synnerligen styrkande upplevelse för andra. Hans glädje i att tjäna Jehova kan också vara mycket stimulerande och uppmuntrande.

Det är emellertid varken starka personligheter eller organisatorisk verkningsfullhet, utan Guds ande, som är den verkliga kraft som förmår sanna kristna att lysa som ljusspridare i en fientlig värld. Det var samma kraft som gjorde det möjligt för ståthållaren Serubbabel och de judiska arbetarna att fullborda återuppbyggandet av templet trots motstånd från grannfolken. Genom sin profet Sakarja tillkännagav Jehova att det ”inte [var] genom någon militär styrka, inte heller genom makt, utan genom ... [hans] ande”. — Sak. 4:6, NW.

God undervisning från de äldstes sida, jämte uppmuntran och ett utmärkt exempel, det är sådant som avgjort behövs, om Guds ande skall sätta liv i församlingens medlemmar. Hur så? Därför att Guds ande i våra dagar inte ger de enskilda kristna kunskap på mirakulöst sätt. Den fungerar som en påminnare och som en lärare. Som påminnare hjälper anden en kristen att dra sig till minnes sådant som han har lärt ur bibeln, och i egenskap av lärare ger den honom förmåga att urskilja hur de upplysningar som han har dragit sig till minnes bör användas eller tillämpas. (Joh. 14:26) Följaktligen är det så att i den mån som en kristen känner till innehållet i bibeln, i samma mån kan han, med hjälp av Guds ande, göra sanningen känd för andra och hjälpa dem att leva sanningen. Och i de fall, då de äldste är få till antalet, kan de uppmana biträdande tjänare och andra mogna kristna att ta del i att bygga upp församlingen med bibelkunskap.

Alla församlingens möten bör tjäna till att meddela insikt avsedd att hjälpa alla att lysa ”som ljusspridare”, både i ord och i gärning. Därför måste man ägna stor uppmärksamhet åt förberedelsen, så att mötena verkligen blir undervisande och kan fängsla de närvarandes uppmärksamhet. De äldste kan också undervisa när de besöker församlingsmedlemmar i deras hem, talar med dem före och efter mötena och under det att de tar del med dem i att offentligen förkunna de ”goda nyheterna”.

Om en församling skall kunna tjäna som ett ”lampställ” i ett visst samhälle, då måste församlingens medlemmar känna och förstå Skriften, så att Guds ande kan vara till den största hjälp såsom påminnare och såsom lärare. Eftersom Guds ande är helig, kommer den helt visst att verka enbart på dem som förblir i en ren ställning inför den Högste, på människor som förblir andligt vakna och hyser äkta kärlek till andra människor, i synnerhet till medtroende. Gör du din del för att se till att det ”lampställ” som finns på er ort lyser klart, till Jehova Guds lov och pris och i lojal lydnad för Jesus Kristus, den kristna församlingens huvud?