Talet och frälsningen

 1. Vilket för livet betydelsefullt tillfälle erbjuds nu åt människorna, såsom vi ser av Romarna 10:8—10?

ATT bevara livet är vad alla normala människor strävar efter, ty Jehova har hos människan nedlagt en önskan att leva. Genom sitt ord uppenbarar Jehova nu för människosläktet att evigt liv är tillgängligt för alla som vill räcka ut handen och ta emot det på Guds villkor. Det erbjuds människan tillfälle att få veta vad som står i Guds ord och att fylla sitt sinne och hjärta därmed och sedan uttala detta till frälsning för sig själv och andra. ”’Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta’, det vill säga trons ’ord’ som vi predika. Ty om du offentligen kungör detta ord i din mun, att Jesus är Herre, och i ditt hjärta utövar tro på att Gud uppväckte honom från de döda, skall du bliva frälst. Ty med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen förkunnar man offentligen till frälsning.” — Rom. 10:8—10, NW.

 2. Vilka steg framåt måste de ta, som strävar efter frälsning?

² Det framgår att vår möjlighet att vinna evigt liv är nära förbunden med hur vi använder vår förmåga att tala. Jehovas skaparverk frambragtes till hans behag och hans namn till pris, och han danade människorna till att bli Guds lovprisare. När de är ivrigt upptagna av att prisa Gud, ser han på dem med ynnest. Fastän de flesta människorna inte är i samklang med Jehova, inte prisar honom, har han likväl i sin barmhärtighet medgivit ett tillfälle för människorna att vinna kunskap om hans syften och att välja livet. När någon vinner mer exakt kunskap från Gud, inser han bättre sitt förhållande till Skaparen. Han får klart för sig att det är ett privilegium för honom att förkunna offentligen med sin talförmåga till Jehovas lov och pris. Han blir ett vittne för Jehova, en som vid varje tillfälle talar fritt ut till ära för sin Gud. Han överlämnar sitt liv och allt han har, hans talförmåga inbegripen, åt lovprisningen av Jehova. Han fattar samma beslut som psalmisten: ”Och min tunga skall hela dagen tala om din rättfärdighet.” (Ps. 71:24) Dessa människor, som har överlämnat sig åt Gud, använder han nu till att meddela sig med mänskligheten och vara hans vittnen. Genom det som världen kan betrakta som dårskap, nämligen predikan, skall frälsning komma många till del. — Jes. 43:8—12; 1 Kor. 1:21; 2 Petr. 3:9.

 3. a) Var sade Jesus att hans efterföljare måste förkunna offentligen för att vinna frälsning? b) Hur kan tystnad leda till livets förlust enligt Matteus 10:32, 33?

³ Den form av offentlig förkunnelse som Paulus syftade på i Romarna 10 är tal som man framför offentligen och som är grundat på ens starka tro. Den kunskap som ges genom Guds ord har anförtrotts åt Guds folk till att brukas frikostigt. Jesus påminde apostlarna, som vi läser i Matteus 10:8, om att de hade fått för intet och att de därför skulle ge för intet. Han befallde dem att gå åstad och predika, att gå in i husen och tala med människorna, att göra besök från hus till hus och från stad till stad, och han lämnade dem inte i tvivel om att detta skulle få deras frälsning till följd. Några människor kan dra den slutsatsen att det är en svår uppgift att gå ut och på offentliga platser tala med människor om Guds rike och hans uppsåt, men detta är ett av villkoren för att man skall få frälsning eller evigt liv. Det finns bara ett medel, varigenom man kan vinna frälsning, och det är genom Kristus Jesus, och detta är den väg som Gud har berett. Kristus är medlaren mellan Gud och människor, och han visade hur offentlig förkunnelse från hus till hus och från stad till stad får till följd att den som predikar får ett gott vittnesbörd avgivet om sig inför Fadern, vilket leder till frälsning. Jesus sade: ”Därför, var och en som bekänner sin tro på mig inför människor, honom skall jag också bekänna min tro på inför min Fader, som är i himlarna; men vemhelst som förnekar mig inför människor, honom skall jag också förneka inför min Fader, som är i himlarna.” (Matt. 10:32, 33, NW) Om någon inte förkunnar offentligt från hus till hus och inför människorna, så är det detsamma som att förneka sin tro på Kristus Jesus och Jehova Gud, och på det sättet ”förnekar” man Kristus Jesus genom sin tystnad och kommer att bli förnekad av Kristus inför Fadern i himlarna och så gå miste om frälsningen.

 4. a) Vilka måste nu vara lärare? b) Hur kvalificerar sig den gode läraren, såsom det framgår av Jesu exempel?

⁴ Det dagliga bruket av talförmågan i Guds tjänst har många olika sidor. Den åt Gud överlämnade tjänaren brukar sin tunga till att predika och undervisa. Före sin himmelsfärd gav Jesus denna tydliga befallning: ”Gå ... lärande dem att hålla allt som jag har befallt eder.” (Matt. 28:19, 20, NW) Detta betydde att en stor undervisningskampanj skulle bedrivas. Grunden för denna undervisning finns i bibeln. För att vara rätta lärare måste de som undervisar vara förtrogna med den lärobok de använder. Den store Mästaren eller läraren, Kristus Jesus, var på sin tid grundligt förtrogen med läroboken, som vi ser av Lukas 4:17, där det berättas att han ställde sig upp i synagogan och fort kunde öppna bokrullen på det ställe som vi nu kallar Jesaja 61. Under hela sin predikotjänst citerade han från profeterna, Mose skrifter och Psalmerna, och före sin himmelsfärd, berättar Lukas 24:27, började han med Mose och alla profeterna och uttydde allt det som rörde honom själv i alla Skrifterna. Vers 45 visar att han öppnade sina åhörares sinnen till att fatta meningen i Skrifterna. Således angav Jesus mönstret för undervisning genom att förvissa sig om att de som han undervisade fattade meningen i det som han förkunnade från Guds ord. Detta gav ära åt Jehova Gud och öppnade vägen till frälsning för dem som lyssnade.

 5. Vem får gagn av den kristna undervisningen, och hur måste denna utföras?

⁵ Detta är den livsfrälsande undervisningsmetod som brukas av Jehova Guds sanna tjänare. Apostlarna brukade den, och de sanna kristna brukar den ännu i dag. Paulus gav den unge tillsyningsmannen Timoteus detta råd: ”Giv ständigt akt på dig själv och på din undervisning. Förbliv vid dessa ting, ty genom att göra detta kommer du att frälsa både dig själv och dem som lyssna till dig.” (1 Tim. 4:16, NW) Timoteus hade inhämtat lärdom genom studium av Guds ord och genom undervisning som givits honom av hans mor och aposteln Paulus. I sina slutliga förmaningar och råd till Timoteus sade Paulus: ”En Herrens slav ... behöver vara taktfull mot alla, kvalificerad att undervisa, i stånd till att lägga band på sig under onda förhållanden; han bör med mildhet visa dem till rätta, som icke äro gynnsamt inställda, då ju Gud kanske kommer att giva dem bättring, som leder till exakt kunskap om sanningen; och de kunna komma tillbaka till sitt sunda förnuft.” (2 Tim. 2:24—26, NW) ”Predika ordet, håll enträget på med det i gynnsam tid, i svår tid, förebrå, tillrättavisa, förmana med all långmodighet och skicklighet att undervisa.” (2 Tim. 4:2, NW) Till en annan tillsyningsman, Titus, skrev han liknande råd, som gällde ett rätt sätt att tala. (Tit. 2:1, 6—8) Detta är det verk som leder till att både lärare och lärjunge blir frälsta.

 6. Vilket exempel gav aposteln Paulus i fråga om att tala till frälsning?

⁶ Paulus gav inte endast råd, utan han föregick också själv med gott exempel genom trogen undervisning, inte för självisk vinning och inte heller för att få personligt gagn genom att vinna anhängare bland människor, utan för det syftet att uppbygga andra i kunskapen om Gud, så att de också skulle kunna tala ut till Jehovas lov och pris, vilket skulle tillvinna dem frälsning, och tillbedja honom i ande och sanning. Det bruk som aposteln Paulus och hans medhjälpare i förkunnartjänsten gjorde av tungan var alltid till andras bästa, och redogörelsen härför finns bevarad i Skriften såsom ett exempel för oss på hur kristna efterliknar Jesus Kristus i undervisningsarbetet till Guds ära. Det är inte nog med att vi själva kan på detta sätt förkunna offentligen till frälsning, när vi går från hus till hus och när vi undervisar vid återbesök, utan vi kan också ta del i arbetet med att öva andra i att vid dörrarna tala och frambära budskapet om Guds rike på ett övertygande sätt. Det är en del av arbetet med att uppbygga och hjälpa medmänniskor som önskar tjäna Jehova och vinna frälsning. — 2 Tim. 2:2.

Annan offentlig förkunnelse

 7, 8. a) Vilken annan plats för offentlig förkunnelse finns det, och vilket är motivet som framkallar dessa uttalanden? b) Hur måste man förbereda sig för denna form av offentlig förkunnelse, och vilka kommer att få gagn av den?

⁷ Kärleken driver en till att uttala sig offentligen vid församlingens studiemöten. Den kristne tänker inte bara på sig själv, utan också på de församlade. Han önskar uppbygga dem. Det är önskvärt att gagna andra. Paulus skrev om sådant tal: ”Faren efter kärleken, men varen ock ivriga att undfå de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva. Den som profeterar, han talar för människor, dem till uppbyggelse och förmaning och tröst. Den som profeterar, han uppbygger en hel församling.” — 1 Kor. 14:1, 3, 4.

⁸ Den tingens ordning som råder bland de sanna kristna är inte sådan att man alltid måste sitta tyst och lyssna, utan man delar med sig av det som är gott åt varandra. Samme apostel skrev till hebréerna: ”Låt oss hälla fast vid att offentligen kungöra vårt hopp utan att vackla... . Och låt oss tänka på varandra för att uppegga till kärlek och rätta gärningar, i det att vi icke försumma att komma tillsammans.” (Hebr. 10:23—25, NW) När man kommer tillsammans offentligen, måste alla de närvarande ta de andliga tingen i betraktande, och alla måste med varandra dela det som de har fått lära av Gud. Det hopp som Gud har byggt upp i sina tjänares hjärtan blir stärkt av att de offentligen uttalar sig vid sina möten i församlingen, och andra människor får också gagn av det. De uppeggas till att utöva kärlek och utföra rätta gärningar. Detta privilegium att tala det som är gott i församlingen får inte försummas, ty att vara tyst skulle vara mycket kärlekslöst och visa brist på hänsyn för andra. Den som vet detta känner hur nödvändigt det är att i förväg bereda sig för att kunna vara med och tala om andliga ting. Han väntar inte på något slags plötslig inspiration, innan han säger något, utan han förbereder sitt sinne och sitt hjärta genom att studera i förväg i enlighet med det tillkännagivna verksamhetsprogrammet för församlingen. Han lär sig att slå upp sin bibel och offentligen hänvisa till bibelställen för att uppbygga andra i andlig styrka. Allt detta tal i församlingen tjänar till frälsning. — Gal. 6:6.

 9. Nämn ett annat sätt, varpå talförmågan kan behärskas och begagnas till nytta för andra.

⁹ Talförmågan används på många andra sätt till gagn för andra. Den används när det gäller att ge råd och vägledning. ”De visas tunga gör gott med kunskap, men de dåraktigas mun flödar över av dårskap.” (Ords. 15:2, NW) När en person inte vet hur han skall komma till rätta med ett problem eller vilken kurs han skall följa för att gå rätt väg, kan han gå till någon som är upplyst i Guds ord, och tack vare talförmågan kan han få veta vilket tillvägagångssätt som kommer att medföra hans frälsning. ”När det icke finnes någon skicklig vägledning, går folket under, men det finnes frälsning i mängden av rådgivare.” (Ords. 11:14, NW) Tillsyningsmännen i församlingarna måste ge goda råd. — 1 Tim. 4:6.

10. a) Vilken skicklig framställningsmetod, när det gäller att ta itu med en överträdelse av Guds lag, finner vi skildrad i 2 Samuelsboken 12:7—13? b) Vilka lärdomar kan vi hämta av Davids sätt att reagera för de ord som uttalades av en Guds förordnade tjänare?

¹⁰ Det finns tillfällen då Guds tjänare, som har överlämnat sig åt honom, behöver råd, men inte ens när någon begår ett fel är det nödvändigt att komma med bister kritik. Ett exempel i bibeln på hur man skickligt kan bruka sin talförmåga till att reda upp en sak är omtalat i 2 Samuelsboken 12:7—13. Profeten Natan sändes av Gud till att ge råd åt kung David och få honom att klart inse det orätta han hade gjort i samband med Urias död. Råd som ges åt den, vars hjärta är gott, gör gott och tjänar honom till läkedom och hjälper honom att komma i en rätt ställning inför Jehova Gud. När Natan talade med David om det orätta som David hade gjort, brusade denne inte upp i vrede, och han fördömde inte Natan och befallde inte att konungens livvakt skulle döda honom, utan tvärtom erkände David ödmjukt sin synd, ty han visste att han hade gjort orätt. Hans ord visade vad som fanns i hans goda hjärta. Han försökte inte rättfärdiga sig. Detta är rätt och välbehagligt inför Gud och bör vara ett exempel för alla som bryter mot Guds rättfärdiga lag och som ställs till räkenskap för detta av Jehova genom hans synliga representanter på jorden. David kunde åter få åtnjuta Guds ynnest före sin död, därför att hans hjärta var rätt.

11. Hur medför de visas tal läkedom och leder till frälsning?

¹¹ Vi ser i sanning hur den vises tunga åstadkommer andlig läkedom, när den brukas i överensstämmelse med Guds ord. Bibeln ställer helande och läkande tal som kontrast till obetänksamma personers ord. ”Mången talar i obetänksamhet ord, som stinga likasom svärd, men de visas tunga är en läkedom.” (Ords. 12:18) Man bör tänka på andras intressen. Man bör använda sitt tal till att uppmuntra och lovorda dem. ”Milda ord äro honungskakor; de äro ljuvliga för själen och en läkedom för kroppen.” (Ords. 16:24) De som är Guds tjänare talar ständigt med varandra, uppbygger varandra och styrker varandra, och detta är välbehagligt för Gud. De som uppbygger varandra genom att tala om andliga ting blir ihågkomna av Gud för att bli frälsta, såsom det är förutsagt i Malaki 3:16, 17.

Vi bör efterlikna dem som talar på rätt sätt

12. a) Vad för slags tal är nu tjänligt? b) På vilket exempel riktar Paulus vår uppmärksamhet?

¹² Det rådande behovet av fler predikare och undervisare på varje plats gör oss starkt medvetna om det förhållandet, att det inte är tid till tomt prat, gyckel eller oanständigt tal och skvaller. Tiden är värdefull; det är liv som står på spel. Därför gav Paulus detta råd: ”Låt icke något ruttet tal gå ut ur eder mun, utan i stället sådant tal som är nyttigt till att uppbygga, allteftersom det kan behövas, på det att det må förläna åhörarna det som är gynnsamt för dem.” (Ef. 4:29, NW) Och sedan Paulus har avslutat det fjärde kapitlet, där det talas om ett gott bruk av talets gåva, tillfogar han dessa ord: ”Bliv därför Guds efterliknare, såsom älskade barn, och fortsätt att vandra i kärlek, alldeles såsom Kristus också älskade eder och överlämnade sig själv för eder.” (Ef. 5:1, 2, NW) Här riktar han vår uppmärksamhet på de största exemplen, Gud, den Allsmäktige, och Kristus Jesus.

13, 14. a) Vad har Jehova alltid talat? b) Nämn några exempel på sådant som Jehova har talat och vari vi bör efterlikna honom.

¹³ Vad har Jehova alltid talat? Sanning och vishet. Det som Gud har talat och som har blivit kungjort för människor har alltid varit uppbyggligt och gott. Han som är så hög och mäktig ser våra ofullkomligheter, men kritiserar och klandrar oss inte oavlåtligen. Han ger oss anvisning om hur vi skall kunna övervinna köttets syndiga böjelser och ger en del av sin ande till att hjälpa människor som försöker tjäna honom. Han talar i barmhärtighet och godhet och med mycken kärlek och långmodighet. Hans ord är så goda, att de är som näring för den hungriga själen. Människor lever i sanning inte allenast av bröd, utan av varje ord som kommer från Guds mun. De kristna är Guds medarbetare, i det att de nu offentligen förkunnar goda nyheter, och de måste därför försöka efterlikna Guds exempel på alla sätt, i synnerhet nu i bruket av talförmågan. — Matt. 4:4; 2 Kor. 2:17.

¹⁴ Jehova är också mycket eftertrycklig, när han fördömer det onda och talar om sina domar över Satan och den onda tingens ordning. Samtidigt tillkännager han sina syften och visar hur det som är gott skall komma lydiga skapelser till del genom att de som utövar det onda blir tillintetgjorda. Alternativen är klart tillkännagivna: Stanna kvar på världens vägar i förbindelse med Satan och förgås, eller komma över på Guds och Kristi sida och vinna evigt liv. (5 Mos. 30:19, 20) Om Satans värld skall förstöras, varför då understödja den? Gud ger detta råd: ”Gå ut ur henne, mitt folk, om ni icke vilja vara delaktiga med henne i hennes synder och om ni icke vilja få del av hennes plågor.” — Upp. 18:4, NW.

15. Hur har Jehova givit oss ett exempel på hur han själv verkar som lärare?

¹⁵ Gud är en lärare och undervisar andra om sin vilja, alldeles såsom han undervisade Jesus. Jesus ägnade uppmärksamhet åt Jehovas undervisning, och det skrevs profetiskt om honom: ”Herren, HERREN [Jehova] har givit mig en tunga med lärdom, så att jag förstår att genom mina ord hugsvala den trötte; han väcker var morgon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungesätt. Ja, Herren, HERREN har öppnat mitt öra, och jag har ej varit gensträvig, jag har ej vikit tillbaka.” (Jes. 50:4, 5) Jehovas undervisning av Jesus fyllde dennes sinne och hjärta och satte honom i stånd till att bruka sin talförmåga på ett utomordentligt sätt.

16. a) Vad för slags tal använde Jesus? b) Hur är Jesus vårt föredöme i sina undervisningsmetoder?

¹⁶ Jesu exempel i fråga om att tala visar oss en som kärleksfullt och tålmodigt gav undervisning. Han nöjde sig inte med att kortfattat ge sina efterföljare på jorden besked om saker och ting, utan han förklarade och undervisade. Vi har många exempel på hans liknelser och illustrationer. Matteus’ trettonde kapitel innehåller liknelser om att så ut säd. Dessa förklarades, så att människor, som förtjänade det, inte bara hörde honom tala om något utan också förstod innebörden. Jesus förvissade sig om att hans tal blev till gagn för hans lärjungar, dem som han undervisade. Alla hans ord uttalades på goda grunder. Han tänkte först och talade sedan. Han drevs av kärlek och kom aldrig med skvaller eller förtal. Han var överlämnad åt Jehovas verk och hade ett uppdrag att utföra på kort tid. Han ägnade sig åt det arbete som tillhörde hans Fader och brukade sitt tal till frälsning för dem som ville lyssna. Det var samtal som alltid uppbyggde dem som omgav honom och lände dem till frälsning. Han uppenbarade Jehovas domar över de onda och var oförskräckt i sitt tal också inför sina fiender. Han förstod sig på att vara taktfull och visste när han skulle tala. Således vidarebefordrade han den lärdom som han fått från Jehova och visade oss hur Jehova hade lärt honom att tala och undervisa, och varje gång han öppnade sin mun uppenbarade han vad hans goda hjärta var fullt av. Detta föredöme bör vi följa. Bliv Guds och Kristi Jesu efterliknare!

17. a) Vad bör nu uppta den tid som vi använder till att tala? b) Varför måste vårt mål vara att alltid tala behärskat, och vad lär vi av Mose erfarenhet vid Meriba?

¹⁷ Det finns så många goda ting att bekantgöra om Jehova Gud och hans nya världs välsignelser. Jehova omtalar dessa goda ting för oss genom sitt ord och sin synliga organisation. Vi har sannerligen aldrig tillräcklig tid för att inhämta allt som vi skulle önska veta. Hur kan då någon kristen finna tid till att låta sig insnärjas i världsligt prat eller gagnlöst tal och slösa bort sin tid på det sättet? (Kol. 4:5, 6) Man måste utöva självbehärskning; Jehova hör vad vi säger. (Ps. 59:8, 13, 14) Till och med när vi är ute i Jehovas ärenden måste vi vara noga med vad vi talar, till ära och pris för Gud. Mose fick inte komma in i det utlovade landet och njuta av livet där, därför att han felade i sitt tal vid Meriba. — 4 Mos. 20:10—12.

18. Vad kommer vi att försöka göra med Jehovas hjälp för att vinna frälsning?

¹⁸ Det är tid att hålla tankarna i schack och att styra vårt tal, så att inte vår tunga blir som en skenande häst med tömmen släpande på marken. Vi vill inte bära med oss ett eldliknande skvallerredskap, som är som en brinnande tändsticka i en snustorr skog. I stället bör vi vara noga med att inte förlora det viktiga prediko- och undervisningsarbetet ur sikte. Vårt mål kommer att vara att efterlikna Jehova och Kristus i bruket av våra tanke- och talförmågor till frälsning för andra. Härför ber vi om Jehovas hjälp i våra bemödanden att behaga livgivaren, ty vi kan inte av oss själva åstadkomma allting. Gör detta till din bön: ”Låt min muns tal och mitt hjärtas begrundan bliva välbehagliga inför dig, o Jehova, min Klippa och min. Förlossare.” — Ps. 19:15, NW.

(The Watchtower, 1 juni 1960)