Frågor från läsekretsen
● Är det tillrådligt att man tar del i att predika de goda nyheterna innan man blir döpt?
Dopet är en symbol av att man har överlämnat sig åt Jehova, och det tillkännager att den döpte hädanefter önskar följa Jesus oavbrutet i att göra Guds vilja. (Mark. 8:34) Det är bra att tänka på att Jehovas vilja i denna tid till stor del är att människor överallt skall ges tillfälle att få höra de goda nyheterna. Det särskilda uppdrag som Jehova har gett sina vittnen i dag är ett tvåfaldigt arbete: för det första skall de förkunna de goda nyheterna om Guds rike såväl som hans domsbudskap mot folk av alla nationer, och för det andra skall de undervisa dem som ger gynnsamt gensvar och göra dem till lärjungar. — Matt. 24:14; 28:19, 20.
Vanligen är det så att en människa som ämnar låta döpa sig redan har börjat göra Guds vilja genom att tala med andra om de goda nyheterna, och därmed har hon visat sin önskan att ta del i detta tvåfaldiga arbete. Den som överlämnat sig åt Jehova till att göra hans vilja kommer att önska bli döpt vid första lägliga tillfälle därefter, vilket kan ske några veckor eller flera månader senare. Det är rimligt att tänka sig att den som ämnar bli döpt, nu när han har överlämnat sig, önskar komma i gång i prediko- och undervisningsarbetet, kanske genom att be någon öva honom i detta, åtminstone under den tid som förflyter mellan överlämnandet och dopet, om inte dessförinnan.
Enligt Jesu ord, som det hänvisats till tidigare, kommer uppmaningen ”gör lärjungar” före uppmaningen ”döp dem”. Och vad är då en lärjunge? Med benämningen lärjunge menas här inte bara en elev, en som tar emot undervisning. En lärjunge vinner uppskattning av sin lärares trossatser och börjar själv sprida dem. I synnerhet sedan han överlämnat sig åt Gud och väntar på att låta döpa sig, bör han inte tveka i fråga om detta. Arbetet med att offentligt bekänna sanningen skall utgöra en stor del av hans liv hädanefter, så varför inte komma i gång med det?
Men vad är då att säga om de många exempel i Skriften på personer som synbarligen blev döpta, innan de tog del i att predika de goda nyheterna om Kristus? Man bör lägga märke till att många av dessa var judar och proselyter, som redan tillhörde Jehovas överlämnade folk, ett folk som var förpliktat att vara hans vittnen också före dopet i Jesu Kristi namn. (Jes. 43:10—12) I flertalet fall hade dessa personer tjänat Gud nitiskt, redan före dopet, enligt den insikt de hade om Guds fordringar på sitt folk som stod under Mose lag.
De judar, som gav gensvar då Petrus predikade på pingstdagen och som då blev döpta, hade visat nitälskan för sin Gud genom att komma från fjärran länder för att ta del i judarnas högtider. (Apg. 2:5, 38—41) I likhet med många andra judar hade Paulus visat nitälskan för Gud, ”men inte enligt exakt kunskap”. I sinom tid, efter sitt dop, blev han mycket nitisk i att predika Kristus. (Gal. 1:14; Rom. 10:2) Den etiopiske eunucken ägnade sig tydligen med stort intresse åt studium av de hebreiska skrifterna och hade blivit omvänd till att dyrka Jehova; när han fick höra ”de goda nyheterna om Jesus”, grep han snabbt tillfället att bli döpt, och utan tvivel var han lika nitisk i att dela med sig av de goda nyheterna till andra från denna dag, då han lärde känna dem. (Apg. 8:27—31, 35—39) Lydia, som troligen var en judisk proselyt, ”dyrkade Gud” nitiskt redan innan hon och hennes hus lät döpa sig av Paulus, och det råder inte minsta tvivel om att hon fortsatte att tjäna Gud helhjärtat, liksom hon också blev ett framträdande föredöme i att visa gästfrihet. (Apg. 16:14, 15) När Paulus predikade i Korint, kom Krispus, som hade tjänat Jehova i sin egenskap av den ”som presiderade i synagogan”, till tro jämte sitt husfolk och var bland de många korintier som blev döpta. Vi kan vara säkra på att han fortsatte att tjäna nitiskt som kristen. — Apg. 18:8.
Sedan fanns det icke-judar som blev omvända till kristendomen. Skildringen talar om att Kornelius var ”en from man som fruktade Gud” och att han och hans hus, sedan de hade fått del av helig ande, hördes ”förkunna Guds storhet”. Därför lät Petrus döpa dem. Otvivelaktigt fortsatte de att tala om Guds storhet. Men i deras fall, såväl som i fråga om andra icke-judar som blev omvända till kristendomen, t. ex. fångvaktaren i Filippi och hans hus, Dionysius och Damaris i Aten, förefaller det som om de började förkunna de goda nyheterna offentligt från och med dopet. — Apg. 10:1, 2, 44—48; 16:27—34; 17:32—34.
Bör man, med tänke på dessa exempel, kräva ett deltagande i predikoverket före dopet? Det finns inte något sådant krav. Det har inte fastställts några regler med avseende på detta. Men för att någon skall få bli döpt som ett Jehovas vittne finns det kravet att han skall träffa samman med de äldste i sin församling och i samtal med dem ge belägg för att han verkligen förstår och värdesätter de grundläggande lärorna i bibeln. De skriftställen som dessa läror bygger på återfinns på sidorna 19—50 i boken Organisationen för predikandet om Riket och arbetet att göra lärjungar.
Men på samma gång finns det mycket starka skäl till att råda en människa att börja avge offentlig bekännelse genom att förkunna de goda nyheterna före dopet. Det är inte dopet som medför en persons frälsning, eftersom dopet bara är en yttre symbol av något som redan måste ha ägt rum i den människans hjärta, dvs. att hon erbjudit sig åt Jehova Gud genom ett överlämnande åt honom. Därför heter det i Romarna 10:9, 10: ”Om du offentligt bekänner det ’ordet i din egen mun’, att Jesus är Herre, och i ditt hjärta utövar tro på att Gud uppväckte honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen avger man offentlig bekännelse till frälsning.” Följaktligen är det klokt av personen i fråga att börja avge denna offentliga bekännelse, närhelst hans studium av bibeln har fört honom fram till tro på de goda nyheterna, och således inte vänta tills efter dopet.
De som hörde Petrus predika på pingstdagen började känna samvetskval, och det ledde till att de lät döpa sig i Jesu namn. Därefter fortsatte de ”att ägna sig åt apostlarnas undervisning” för att få veta vad de skulle tro och vad de skulle predika. Förmodligen bildades församlingen i Rom av de ”tillresande från Rom” som återvände dit. (Apg. 2:10, 42) Det som gav dem Guds välsignelse var således inte bara deras dop i Jesu namn, utan också deras helhjärtade lovprisning av Gud, vilken bestod i att de förkunnade de goda nyheterna.
De nya i våra dagar som förbereder sig för dopet kan ha del i denna glädjefyllda tjänst så snart de inser privilegiet, förutsatt att de har avskilt sig från all världslig orenhet. Det är många fördelar förbundna med att predika Riket från dörr till dörr redan före dopet. Man blir förtrogen med arbetet att avge den offentliga bekännelsen och får klart för sig vad som verkligen inbegrips i att gå till andra människor med de goda nyheterna. På så sätt slår man in på vägen hänemot kristen mogenhet. (Hebr. 5:13—6:2; 13:15) Ja, det är ett krav som ställs på de nya, att de skall avge denna offentliga bekännelse från och med dopet, och därför är det nyttigt för dem att de blir förtrogna med detta arbete redan före dopet.
De bibliska exemplen på det kristna dopet antyder att dessa som lät döpa sig blev mycket nitiska förkämpar för Guds rike. Deras predikande var så kraftfullt att deras motståndare förklarade att de hade ”omvälvt den bebodda jorden” genom sitt vittnande. Efter knappa trettio år kunde det sägas att de ”goda nyheter ... ni har hört ... har predikats i hela skapelsen under himmelen”. (Apg. 17:6; Kol. 1:23) Vare sig de började sin tjänst före eller efter dopet, blev deras ”framåtskridande ... uppenbart för alla”, och således blev de ett utmärkt exempel för alla som överlämnar sig åt Gud och symboliserar detta genom dop i vatten. — 1 Tim. 4:15, 16.
Även om det inte finns något krav på att en människa måste börja offentligt bekänna de goda nyheterna före dopet, anbefalls det likväl kraftigt att alla som kommer till tro på de ”härliga goda nyheterna” om Riket utan dröjsmål börjar förkunna dem från hus till hus. I synnerhet bör de göra detta från tiden för sitt överlämnande, fram till såväl som efter sitt dop. — 2 Kor. 4:4; 1 Tim. 1:11.
● Om några smorda kristna överlever in i den nya ordningen, kommer de då att bli gamla och dö, eller hur kommer deras jordiska liv att sluta?
Uppriktigt sagt så förklarar bibeln inte detta. På vilket sätt det än sker, så måste dessa med anden smorda kristnas jordiska liv nå ett slut, så att de kan få sin belöning i form av liv i himmelen. — 1 Kor. 15:35—38.
Jesu liknelse om vetet och ogräset visar att somliga av ”rikets söner” kommer att vara vid liv på jorden vid ”avslutningen på tingens ordning”. (Matt. 13:24—30, 37—43) Vissa bibliska mönster tyder också på att några av dessa smorda kan komma att överleva den förstörelsebringande ”stora vedermödan”. (Matt. 24:21) Låt oss begrunda några få av dessa mönster.
I Hesekiel, kapitel 9, beskrivs en man med ett skrivtyg eller en sekreterares bläckhorn, som skulle ”teckna” individer som skulle överleva Jerusalems förstöring år 607 f.v.t. Det är underförstått att detta i vår tid representerar det tecknande verk i vilket den samlade skaran av smorda ”rikets söner” tar ledningen. Hesekiels skildring visar att det var efter det att skarprättarnas verk i Jerusalem hade blivit utfört som ”mannen”, som fullbordat tecknandet, gav rapport om detta till Jehova. Detta tyder på att några av den smorda klassen här på jorden kommer att överleva det fullgörande av en skarprättares verk som skall komma över den nuvarande generationen. (Hes. 9:4, 8, 11) Ett vittnesbörd som hör samman med detta är att profeten Hesekiel själv fortsatte att leva i Babylonien efter det forntida Jerusalems förstöring.
Till detta kan sägas att Noas hustru (som är en bild av klassen av smorda som är förmäld med den större Noa, Jesus) överlevde syndafloden. (Matt. 24:37—42; Ef. 5:25—30) Tänk också på Elisa, som genomlevde det förstörelsebringande verk som utfördes av Jehu, alldeles som kvarlevan av de smorda i vår tid hoppas överleva den större Jehus, Jesu Kristi, förstörelsebringande verk. (Se ”Nya himlar och en ny jord”, sidorna 93, 94, 316 och 317, och ”Må ditt namn bliva helgat”, sidorna 349—364.) Följaktligen kan kvarlevan av de smorda kristna leva vidare på jorden, efter den nuvarande tingens ordnings slut, för att fullborda sitt verk med att predika och undervisa det jordiska släktet, kanske till och med några av de uppväckta. — Ps. 71:18; 91:16.
Om denna förståelse är riktig, kommer de smorda kristna på jorden under den nya ordningen att behöva nå ett slut på sitt jordiska liv för att inta sin plats i det ”himmelska riket”. — 2 Tim. 4:18.
Många kristna menar att det skulle vara orimligt att dessa smorda i den nya ordningen skulle fortsätta att åldras och till sist dö, som så många människor gör i vår tid. De som resonerar på detta sätt menar att det inte skulle vara på sin plats att detta inträffade med Kristi andliga bröder vid en tid då de överlevande människorna går framåt mot kroppslig fullkomlighet. Följaktligen har de undrat om inte Gud på ett mirakulöst sätt kunde avkorta de smordas jordiska liv, något som han uppenbarligen gjorde med Enok, så att Enok inte behövde känna dödens våndor. (1 Mos. 5:24; Hebr. 11:5) Gud skulle naturligtvis kunna göra så. Men det finns helt enkelt inte något klart formulerat bibliskt uttalande att det är så det skall gå till. Bibeln ger inte heller någon antydan om något annat svar på frågan.
Vi måste följaktligen förtrösta på Gud. Det är ingen mening med att spekulera i fråga om detaljer. Om Jehova hade menat att sådana upplysningar var nödvändiga, kunde han helt visst ha tagit med dem i sitt ord. Men han har inte gjort det. Närhelst de smorda slutar sitt jordiska liv och på vilket sätt detta än sker, så kommer de i ett nu att bli uppväckta med en odödlig andlig kropp. Detta kommer att vara en seger över döden. (1 Kor. 15:51—57) De kommer på så sätt att kunna förena sig med de övriga av Kristi ”brud” och regera med honom i hans tusenåriga styre. — Upp. 20:6.