Varför skall kristenheten inte överleva?
”Se, Jehovahs ord hava de förkastat, och vad vishet hava de då? ... Från profet till präst fara de alla med lögn.” — Jer. 8:9, 10, O. F. Myrbergs sv. övers.
1. Varför är det inte egendomligt eller sällsamt om Jerusalem visar sig vara en besvikelse som fredsfaktor?
JERUSALEM i våra dagar, den stad som lovsjungs av tre av den här världens framträdande religioner, tycks åter ha fått en roll av betydelse för hela världen. Skall Jerusalem nu visa sig vara Fridsfurstens stad? Skall det nu visa sig vara den väsentliga faktorn för stiftande av världsfred? I dessa avseenden kommer det att göra de människor mycket besvikna som tillskriver det höga religiösa värden. Detta behöver inte förefalla oss egendomligt eller sällsamt, för också det forntida Jerusalem svek just den Gud, vars härliga tempel låg på krönet av Moria berg, en av Jerusalems mångomtalade höjder.
2. a) Vad kan vi gå miste om genom att lyssna till kristenhetens språkrör? b) Vad har Jehova rest upp till att varna kristenheten?
2 Måtte vi inte vara bland dem som i våra dagar väljer den kurs som leder till oundviklig besvikelse. Kristenheten, som har stora förhoppningar knutna till det nutida Jerusalem, har länge gjort sin stämma hörd i religiösa och politiska angelägenheter. Hur stort dess inflytande än är, så kan vi misslyckas i att vinna det eviga liv som vi önskar oss, om vi lyssnar till vad dess språkrör har att säga nu, i hela den mänskliga historiens mest kritiska tid. Enligt den Guds ofelbara ord, som kristenheten påstår sig dyrka, är den nominella, skenkristna kristenheten dömd, liksom Jerusalem på profeten Jeremias tid var. (Jer. 6:1—8) Genom åt Gud helt och fullt överlämnade människor, sådana som Jeremia var, har kristenheten på tillbörligt sätt blivit varskodd om den oundvikliga tillintetgörelse som väntar den. Ja, liksom det skedde under de sista dagarna för Jerusalem på Jeremias tid, så har Jehova Gud rest upp sina smorda vittnen till att vara en nutida Jeremiaklass. (2 Krön. 36:15, 16) Regelbundet har Jehova till kristenhetens kyrkomedlemmar sänt ut dessa sina kristna vittnen, och därmed har han så att säga ”dag efter dag, titt och ofta, sänt” ut dem. (Jer. 7:25, 13) Men allt har varit förgäves!
3. Vilket handlingsmönster inför en sådan varning har kristenhetens ”profeter” och ”präster” följt?
3 Kristenhetens ”profeter” och ”präster” har vägrat att ge akt på detta. De vill inte att deras ”hjordar” skall oroas. Därför ger de dem bedrägliga försäkringar som motsäger Guds profetior. Så var det på Jeremias tid. Så var det på Kristi apostlars tid. (Jer. 5:20, 21; Matt. 13:13—15; Apg. 28:25—27) Vill vi likna dessa vilseledda människor och vägra att ge akt? Nej!
MISSRIKTAD FÖRTRÖSTAN PÅ OSÅRBARHET TACK VARE RELIGIÖS TJUSKRAFT
4, 5. a) Vilket slags byggnad förtröstar människor i kristenheten på i våra dagar? b) Hur beskriver Jeremia människor som gjorde ett liknande misstag på hans tid?
4 Millioner människor i våra dagar förtröstar på en till undergång dömd religiös byggnad. Kristenhetens prästerskap lockar medlemmarna i sina kyrkor att göra det. Folket i Jerusalem och i Juda land begick ett liknande misstag på Jeremias tid. Vi önskar inte efterlikna dem. Jeremia blev av Jehova befalld att ställa sig i porten till Jerusalems tempel och öppet kungöra följande för dem som var på väg in där:
5 ”Förliten eder icke på lögnens ord, sägande: ’Här är Jehovahs tempel! Här är Jehovahs tempel! Här är Jehovahs tempel!’ ... Se, I förliten eder på lögn och åter lögn, som intet båtar. Eller är det med att stjäla, mörda, begå äktenskapsbrott, svärja falskt, röka åt Baal och vandra efter främmande gudar, som I icke haven känt — är det så I skolen ingå och träda fram inför min åsyn i detta hus, som är uppkallat med mitt namn? Och så sägen I: ’Vi äro säkra om räddning’ — för att föröva alla dessa styggelser! Är då detta hus, som är uppkallat med mitt namn, ... en rövarekula i edra ögon? Ja, jag ser det väl, även jag, säger Jehovah.” — Jer. 7:4—11, Myrberg.
6. Under vilken aktion, som Jesus företog sig, använde han Jeremias bildliga uttryck om Jerusalems tempel?
6 Jeremia var inte bemyndigad att ur templet rensa ut alla de besudlande ting som förts in i det av dem som sökte smälta samman tillbedjan av Jehova med hednisk avgudadyrkan. (Jer. 7:30, 31) Men mer än 630 år efter det templets förstöring renade Jesus Kristus, såsom Guds Son, det återuppförda templet i Jerusalem vid två tillfällen. När Jesus var i färd med detta, använde han Jeremias bildliga uttryck. Vi läser: ”Jesus gick in i templet och kastade ut alla som sålde och köpte i templet, och han stötte omkull växlarnas bord och bänkarna för dem som sålde duvor. Och han sade till dem: ’Det är skrivet: ”Mitt hus skall kallas ett bönehus”, men ni gör det till en rövarhåla.’” (Matt. 21:12, 13; se också Johannes 2:15, 16.) Det här besudlade templet blev förstört år 70 v.t.
7. a) Vad omvandlar kristenhetens religionsanhängare sin religiösa byggnad till, samtidigt med att de utövar sin tillbedjan? b) Vad kallar de Jesus Kristus, och vad skall han likväl kalla dem?
7 I synnerhet sedan 1919 v.t. har den nutida Jeremiaklassen sökt rikta världens uppmärksamhet på kristenhetens besudlade tillstånd. Samtidigt med att kyrkomedlemmarna utövar sin tillbedjan i den nuvarande, till bekännelsen kristna tingens ordning, tar de del i att ”stjäla, mörda, begå äktenskapsbrott, svärja falskt”. De frambär religiösa offer till andra gudar (Baaler, Herrar) förutom till Herren Jesus Kristus. Materialistiskt inställda som de är omvandlar de sin religiösa byggnad till en ”rövarekula”. (Jer. 7:9—11) Trots allt detta, som är så avskyvärt, sådana ”styggelser”, för Jehova, ägnar kristenhetens religionsutövare en läpparnas tjänst åt Jesus Kristus och kallar honom ”Herre”. De menar att allt är i sin ordning, eftersom de gör detta, och att deras gudsdyrkan är godtagbar för Gud och Kristus. Men Jesus Kristus skall göra dem häpna genom att kalla dem ”ni som övar laglöshet”, eftersom de inte gör hans Faders vilja. — Matt. 7:21—23.
8. Varför menar kristenhetens religionsanhängare att deras religiösa byggnad är osårbar?
8 I likhet med de israeliter, som Jeremia frambar Jehovas budskap till, betraktar kristenhetens religionsanhängare sitt ”tempel”, som de har kallat med Kristi namn, såsom osårbart tack vare någon tjuskraft, någon mystisk förmåga att avvärja olycka från Guds hand. De pekar på sina nominellt kristna byggnader eller organisationer och säger: ”Här är Jehovahs tempel!” (Jer. 7:4, Myrberg) Den romersk-katolska kyrkan påstår sig vara apostolisk genom att konstruera en längd av apostoliska efterträdare, som man följer hela vägen tillbaka till Kristi tolv apostlar. Anglikanska kyrkan i Storbritannien gör något liknande med avseende på sina ”biskopar” (sitt episkopalprästerskap). Patriarkaten inom grekisk-ortodoxa kyrkan hänvisar till sina biskopars inbillade, obrutna succession tillbaka till de tolv apostlarna som, enligt vad de påstår, hade apostoliska efterträdare. Påvedömet i Rom vidhåller att det är byggt på aposteln Petrus såsom ”denna klippa” och att därför ”helvetets portar” inte skall kunna överväldiga det. (Matt. 16:18, 19, Benelius) På grund av denna påstådda kontinuitet alltifrån Kristi egen tid anser de att kristenheten är osårbar, utom fara för förintelse.
9, 10. a) Vilken fråga uppstår om tillbedjare som sätter sin förtröstan till tanken att kristenheten skulle vara osårbar? b) Vad uppmanade Jehova Jeremia att säga om de judar som förtröstade på sitt tempel?
9 Men om en människa sätter sin förtröstan till en sådan tanke, att kristenheten skulle vara osårbar, garanterar detta att hon är i säkerhet och inte skall drabbas av olycka och förintelse tillsammans med kristenheten? Aposteln Paulus varnar för att människor i de ”yttersta dagarna” skulle ha ”en yttre form av gudaktig hängivenhet” men skulle visa sig ”falska när det gäller dess kraft; och”, tillägger han, ”från dessa skall du vända dig bort”. (2 Tim. 3:1—5) Om nu således en människa iakttar vissa formaliteter i en byggnad eller institution som anses vara helgad åt Gud men som samtidigt är besudlad genom inslag av falsk tillbedjan och världslighet, kan detta tillförsäkra henne beskydd, då Gud skall låta sitt rättmätiga misshag komma till uttryck? Vad var det som Jehova uppmanade Jeremia att säga till israeliterna, som förtröstade på sitt ”tempel”? Hör här:
10 ”Gån bort till den plats i Silo [omkring 32 kilometer norr om Jerusalem], där jag först lät mitt namn bo, och sen, huru jag har gjort med den för mitt folk Israels ondskas skull. Och eftersom I haven gjort alla dessa gärningar, säger HERREN [Jehova], och icke haven velat höra, fastän jag titt och ofta har talat till eder, och icke haven velat svara, fastän jag har ropat på eder, därför vill jag nu med detta hus, som är uppkallat efter mitt namn och som I förliten eder på, och med denna plats, som jag har givit åt eder och edra fäder, göra, såsom jag gjorde med Silo. Och jag skall kasta eder bort ifrån mitt ansikte, såsom jag har bortkastat alla edra bröder, all Efraims släkt.” — Jer. 7:12—15.
11. Vad hände med Silo i Samuels dagar, vilket var upprörande för israeliternas religiösa ömtålighet?
11 Det som hände med Silo i den unge profeten Samuels dagar var upprörande för israeliternas religiösa ömtålighet. De litade på att den heliga förbundsarken skulle rädda dem från att lida nederlag i striden mot filistéerna. Därför tog man ut den ur det allraheligaste i tabernaklet, som befann sig i Silo, och till lagbrott skyldiga präster, översteprästen Elis söner, bar den ut till striden. Men arken räddade dem inte undan följderna av att de brutit mot Jehovas lag. Ack, arken föll i de hedniska filistéernas händer, Elis prästerliga söner, Hofni och Pinehas, blev dödade, och när översteprästen Eli fick de bedrövliga nyheterna, föll den fete mannen vanmäktig baklänges av stolen, bröt nacken av sig och dog. Israeliterna blev sedan under en längre tid förtryckta av filistéerna, och arken, symbolen av Jehovas närvaro, kom aldrig tillbaka till sin plats i det helgade tabernaklet i Silo, fastän den sändes tillbaka av de plågade, avgudadyrkande filistéerna. — 1 Sam. 3:1—7:2.
12. Hur behandlade Jehova Jerusalem och Juda land såsom han hade behandlat det en gång så gynnade Silo?
12 Genom Jeremia varnade Jehova för att han skulle komma att göra detsamma mot Jerusalem som han hade gjort mot det en gång så gynnade Silo. Han lät mycket riktigt babylonierna tillintetgöra Jerusalem år 607 f.v.t. Också det tempel, som kung Salomo hade byggt och som rymde förbundsarken, raserades. Arken själv försvann; den är aldrig omnämnd senare, och vart den kan ha tagit vägen känner man inte till nu. När olyckan hade drabbat Silo, lät filistéerna israeliterna stanna kvar där. Men när babylonierna hade förstört Jerusalem och dess tempel, bortförde de flertalet av de överlevande judarna till det avlägsna Babylon. Det fåtal judar som lämnades kvar övergav slutligen landet, gripna av skräck, och flydde till Egypten. På så sätt blev hela Juda land obebott. Så gick det till att Jehova kastade bort dessa förbundsbrytande judar ifrån sitt ansikte!
13. Vilken lärdom bör vi ta av detta exempel på missriktad förtröstan?
13 Må vi i denna tid ta lärdom av detta. Låt oss inte förtrösta på vad kristenhetens prästerskap menar skall göra kristenheten osårbar tack vare någon religiös tjuskraft som förmår rädda den undan utplåning. Den ”stora vedermödan” som inom kort skall drabba kristenheten kommer att vara värre än det som drabbade Jerusalem och dess tempel 37 år efter det att Jesus renat det som hade blivit till ”en rövarekula”, Jerusalems besudlade tempel. — Matt. 24:1, 2, 21, 22.
FRÅN RELIGIÖS HELGD TILL VANHELGANDE ORENHET
14. Varför bör vi inte be till Gud om att kristenheten skall bevaras?
14 Ingen som på allvar älskar bibelns Gud kommer att be om att något så egendomligt eller sällsamt aldrig skall drabba kristenheten. Jehova befallde sin profet Jeremia att inte be om att Jerusalem och dess vanhelgade tempel skulle skonas, då hans rättmätiga vrede skulle komma till uttryck. Jerusalems nutida motsvarighet, kristenheten, har visat sig oförbätterlig. Efter alla dessa år, då Jehova har sänt ut sina kristna vittnen för att varsko kristenhetens folk, fortsätter den så långt på sin ondskas väg att den inte kan få förlåtelse. — Jer. 7:18—26; 5:7—9.
15, 16. a) För vilket handlingssätts skull förtjänar kristenheten inte att vi ömkar den? b) Vad sade Jehova enligt Jeremia 7:30, 31 som en illustration av detta?
15 Vi skall inte ömka kristenheten, därför att dess förintelse skall påverka så många människoliv. Dess handlingssätt har hopat stor smälek över Gud. Varför skulle vi inte, först och främst, tänka på honom? Han är av större betydelse än alla människor. Tänk på hur kristenheten med dess hundratals millioner kyrkomedlemmar har dragit skam över hans namn och har förföljt hans trogna vittnen, som har kungjort hans varningar och hans livsfrälsande råd. Känner vi större medlidande med ohörsamma, olydiga människor än med den högste Gudens namn? Visst är det beklagligt att de skall förgås med kristenheten, men den kurs de nu följer, deras skamlösa religiösa vandel, är inte mindre beklaglig. Som en illustration av detta sade Jehova:
16 ”Juda barn hava ju gjort, vad ont är i mina ögon, säger HERREN; de hava satt upp sina styggelser i det hus som är uppkallat efter mitt namn, och de hava så orenat det. Och Tofethöjderna i Hinnoms sons dal [utanför Jerusalems södra mur] hava de byggt upp för att där uppbränna [vad för något?] sina söner och döttrar i eld, fastän jag aldrig har bjudit eller ens tänkt mig något sådant.” — Jer. 7:30, 31; lägg märke till 3 Moseboken 18:21; 20:2—5.
17. a) Vilken fråga uppstår om medömkan med människooffren och med de föräldrar som frambar dem? b) Hos vilka uppsteg tanken på sådana människooffer?
17 När det alltså gäller att visa medömkan, vilka har vi då större medömkan med? De avgudadyrkande föräldrarna som måste avlägga räkenskap inför Jehova? Eller de söner och döttrar som skrek, då de blev offrade såsom människooffer åt den falske guden Molok (kung) på ett högaltare i Tofet i Hinnoms sons dal? (Jer. 32:35) Hur kunde dessa hjärtlösa föräldrar förbinda sådan dyrkan av den grymme avguden Molok med den gudsdyrkan som försiggick i det heliga templet strax norr om dalen? Det var inte på Jehovas befallning som de frambar sådana levande människooffer åt en falsk gud. Tanken på sådana människooffer uppsteg i hjärtat hos religiösa avfällingar då på den tiden, men aldrig i Jehova Guds hjärta. Vad gör sig de människor, som försöker förena sådan gudsdyrkan med dyrkan av Jehova, förtjänta av?
18. Hur förhåller det sig med antalet offer, om man jämför de offer som frambars i gamla tider och de som kristenheten har framburit under mindre än ett hundra år nu i våra dagar?
18 Offren av barn på den tiden, som ”Juda [avfälliga] barn” frambar, sjunker till en obetydlighet, vad antalet beträffar, när man jämför med de människooffer som kristenheten genom århundradena har framburit åt sina okristna gudar. Fastän kristenheten har föregett sig utgöra Fridsfurstens synliga rike, har den offrat oräkneliga söner och döttrar åt krigsguden, åt sin Molok, sin ”kung”. På mindre än hundra år nu har den offrat millioner och åter millioner av sina bästa unga kyrkomedlemmar i de två blodigaste krig som har utkämpats under människans hela historia, och i många mindre krig. Hädiskt kallar kristenheten detta för kristendom. Sådana offer anser den vara ”det största tänkbara offer”, som tillförsäkrar de offrade omedelbart tillträde till Kristi närvaro uppe i himmelen!
DE OFFER SOM BEHAGAR JEHOVA GUD
19. Vad innebär det då för en kristen att framställa sin kropp som ett ”levande, heligt ... slaktoffer” åt Gud?
19 Sådana offer är inte av det slag som Jehova Gud anbefaller åt sin Sons, Jesu Kristi, efterföljare. I Romarna 12:1, 2 har han tvärtom inspirerat aposteln Paulus till att skriva: ”Följaktligen bönfaller jag er, bröder, vid Guds medömkan, att framställa era kroppar till ett levande, heligt, Gud välbehagligt slaktoffer, er förnuftsmässiga heliga tjänst. Och ta inte längre gestalt efter denna tingens ordning, utan förvandla er genom att göra om ert sinne, så att ni kan pröva er fram till vad Guds goda och välbehagliga och fullkomliga vilja är.” Att den kristne skall framställa sin kropp till ”ett levande, heligt ... slaktoffer” innebär inte att han skall begå självmord eller att han skall låta en religiös präst döda honom och frambära honom på ett altare. Detta skulle inte kunna kallas ”er förnuftsmässiga heliga tjänst”. Vad det däremot innebär är att den kristne lever ett självuppoffrande liv för att kunna ägna sig åt Guds tjänst, inte att han avsiktligt gör sig till martyr för att komma i rampljuset.
20. Vilka offer kan levande kristna frambära åt Gud genom att leva på ett sådant ”Gud välbehagligt” sätt?
20 Genom att fortsätta leva på ett sätt som är ”Gud välbehagligt” kan sanna kristna frambära till Gud de offer som omtalas i Hebréerna 13:15, 16: ”Låt oss alltid genom honom [Kristus, Guds överstepräst] frambära till Gud ett lovprisningens offer, det vill säga frukten av läppar som offentligt bekänner hans namn. För övrigt: glöm inte att göra gott och att dela med er åt andra, ty Gud finner välbehag i sådana offer.”
21. Vad framhöll Jehova för sitt utvalda folk att han ansåg väsentligare än att de frambar djuroffer, och vad kan man då säga om människooffer?
21 De offer, som beskrivs på det här sättet, tillåter inte att vi förenar dyrkan av Jehova med offrande av människor eller djur åt denna världens falska gudar. (Jes. 42:8) Vad Gud först och främst förväntar av sitt folk är lydnad, att vi lyder ”Guds goda och välbehagliga och fullkomliga vilja”. När Jehova räddade sitt utvalda folk undan dödsbringande förtryck i det forntida Egypten, betonade han inte, såsom något väsentligt och av främsta betydelse, att man skulle offra djuroffer åt honom: ”Utan detta var det bud jag gav dem: ’Hören min röst, så vill jag vara eder Gud, och I skolen vara mitt folk; och vandren i allt på den väg som jag bjuder eder, på det att det må gå eder väl.’” (Jer. 7:22, 23; 1 Sam. 15:22) Om Jehova således inte krävde att djur offrades av hans utvalda folk, skulle han ännu mindre ha begärt mänskliga offer av dem. Tanken på mänskliga offer, sådana som offren åt Baal eller Molok, hade inte ens ”uppkommit i ... [hans] hjärta”. — Jer. 7:31, Åkeson.
22, 23. a) Hur har kristenheten, med alla vittnesbörd om hur den utgjutit människoblod, underlåtit att frambära offer som är Gud välbehagliga? b) Vad skulle hända dess förebild i forntiden, vilket visar om kristenheten skall förbli ostraffad eller inte?
22 Trots alla vittnesbörd om hur kristenheten utgjutit människoblod har den inte åt Gud framburit offer som är honom välbehagliga. Lydnad för bibelns Gud har fattats för dess del. (Mik. 6:6—8) Ända till den dag som i dag är har den inte ångrat sin olydighet, för att åt Gud offra lämpliga offer: ”Det offer, som behagar Gud, är en förkrossad ande; ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du, Gud, icke förakta.” (Ps. 51:19) Förtjänar kristenheten att förbli ostraffad? Skall den förbli ostraffad? Dess förebild i forntiden, Jerusalem, fick sitt tillbörliga straff, alldeles som Jehova sade:
23 ”Se, därför skola dagar komma, säger HERREN, då man icke mer skall säga ’Tofet’ eller ’Hinnoms sons dal’, utan ’Dråpdalen’, och då man skall begrava i Tofet, därför att ingen annan plats finnes. Ja, detta folks döda kroppar skola bliva mat åt himmelens fåglar och markens djur, och ingen skall skrämma bort dem. Och i Juda städer och på Jerusalems gator skall jag göra slut på fröjderop och glädjerop, på rop för brudgum och rop för brud, ty landet skall bliva ödelagt.” — Jer. 7:32—34; 19:6—9.
24. När inträffade en första uppfyllelse av denna allvarsfyllda profetia?
24 Den här allvarsfyllda profetian uppfylldes inte under kung Josias regering, hans som slog sönder avgudabelätena och orenade de platser där man hade ägnat sig åt dyrkan av Molok och andra demongudar. (2 Kon. 23:3—20) Den tidpunkt då Tofet och Hinnoms dal blev till en dråpdal, där Juda barns döda kroppar låg utströdda och det inte fanns några gravar som hindrade köttätande fåglar och fyrfotadjur att äta upp dem, var inne år 607 f.v.t., i och med att Jerusalem, som länge varit belägrat, föll för babylonierna och de olyckliga, som överlevde, blev bortförda och staden blev skövlad. I 70 år låg Jerusalem och Juda öde. — 2 Krön. 36:17—21.
25. Vilken profetia, som Jeremia uttalade, skall kristenheten inte undgå att få uppfylld på sig — med tanke på det som redan sagts?
25 Den till dråp och mord skyldiga kristenheten i våra dagar, med sina hedniska sedvänjor, traditionella människopåfund och sin blandning av hednisk filosofi och bibliska läror, skall inte få ett bättre öde än dess förebild i forntiden. Den skall inte undgå att drabbas i förbindelse med uppfyllelsen av Jehovas profetia: ”Ett stort oväder stiger upp från jordens yttersta ända. Och de som bliva slagna av HERREN på den tiden skola ligga strödda från jordens ena ända till den andra; man skall icke hålla dödsklagan efter dem eller samla dem tillhopa och begrava dem, utan de skola bliva gödsel på marken.” (Jer. 25:32, 33) Nej! Kristenheten skall inte överleva den hotande ”stora vedermödan”. (Matt. 24:1, 2, 21, 22) Dessutom skall hela den återstående delen av den falska religionens världsvälde följa tätt efter den till tillintetgörelse!
[Ruta på sidan 9]
Jeremias profetia i bibeln pekar ut ”vägen till livet” för rättfärdighetsälskande människor. Den beskriver också hur Jehova Guds dom skall verkställas på falsk religion och på de nationer som sätter sig emot hans vilja. Den stund, då detta skall ske, är nära! Därför är det i en läglig tid som ”Vakttornet” i det här numret, och i flera efterföljande, tar upp ett dryftande av den nutida uppfyllelsen av Jeremias profetia.