Vad bibeln säger
Vad skall en kristen göra när han berövas sina rättigheter?
MÅNGA människor i dag ger högljutt uttryck åt krav på sina olika rättigheter. Men en stor del av mänskligheten åtnjuter sorgligt nog inte alls många rättigheter. Andra har på ett eller annat sätt berövats vad de anser vara deras rättigheter. Allteftersom kristendomen utbreder sig, kommer många av dessa människor att räknas bland de sanna tillbedjarna av Jehova Gud. Hur bör därför en kristen reagera när han berövas sina rättigheter?
När en kristen blir illa behandlad av en brottsling
En kristen kan berövas sina rättigheter genom en brottsling. Han kan bli rånad, slagen eller utsatt för bedrägeri. Vad bör han då göra? I de flesta länder anmäler man det naturligtvis först och främst till polisen. Men antag att polisen inte klarar av brottsligheten eller att polisen inte ingriper utan att först ha fått mutor.
Vi har ett exempel i den situation som en kristen kvinna kom i. En grupp män dödade av någon okänd anledning hennes man. Hon menade att hon visste vem som hade gjort det, men vädjan till högre instans gav inget resultat. Hur bör en kristen handla under sådana omständigheter?
Aposteln Paulus gav ett gott råd för denna situation: ”Återgälda ingen med ont för ont. ... Hämnas inte er själva, ni älskade, utan lämna rum för vreden; det är ju skrivet: ’Hämnden är min; jag skall vedergälla, säger Jehova.’” (Rom. 12:17—19) Samtidigt som vi hoppas att polisen tar hand om en sådan sak, vet vi också att vi aldrig i den nuvarande tingens ordning kommer att få fullständig rättvisa. En kristen kommer därför inte — alldeles som aposteln Paulus sade — att hämndlystet ta saken i egna händer, utan lämna det åt Jehova och förlita sig på att han kommer att ge en rättvis utgång.
Sociala problem
Vi lever kanske dessutom i ett av de länder, där det råder en stor klyfta mellan fattiga och rika. Vi ser att våra vänner — kanske också vi själva — är förtryckta och utnyttjade. Vi känner oss upprörda. Vad bör vi då göra?
Den kristne aposteln Paulus erfor just detta. Han stötte ofta på en viss anordning i samhället som var i stort behov av en förändring: slaveriet. Många slavar blev kristna och längtade säkerligen efter frihet. Gav Paulus dem rådet att göra våldsamt uppror eller att fly? Nej, han sade: ”Ni slavar, var lydiga i allt mot dem som är era herrar i köttslig mening, inte med ögontjänster, som några som vill behaga människor, utan av uppriktigt hjärta, med fruktan för Jehova. Vad ni än gör, arbeta på det av hela er själ, såsom för Jehova och inte för människor, eftersom ni vet att det är från Jehova ni skall få arvets tillbörliga lön.” — Kol. 3:22—24; se också 1 Petrus 2:18—20.
Om en kristen hade tillfälle att bli fri från slaveriet, skulle han naturligtvis gripa detta tillfälle. Men det skulle inte bli en sådan oroande eller allt överväldigande tanke hos honom att det överskuggade hans främsta uppsåt i livet: att tjäna Jehova. Alldeles som Paulus sade: ”Blev du kallad som slav? Låt inte det oroa dig; men om du också kan bli fri, så grip hellre tillfället.” — 1 Kor. 7:21—24.
Det finns i dag bara få som verkligen är slavar, men några kanske menar att de på grund av sin ekonomiska situation inte har det bättre ställt än slavar. Om de finner något sätt att förbättra sin situation, skulle det naturligtvis vara bra att göra detta. Men detta bör inte bli en allt uppslukande och intensiv önskan. Kom ihåg Paulus’ ord: ”De som är beslutna att bli rika faller i frestelse och en snara och många oförnuftiga och skadliga begär.” — 1 Tim. 6:9.
Jesus Kristus kom också i kontakt med de problem som uppkommer på grund av fattigdom. Han sade: ”Var därför aldrig bekymrade och säg: ’Vad skall vi äta?’ eller: ’Vad skall vi dricka?’ eller: ’Vad skall vi sätta på oss?’ Alla dessa ting är ju det som folk i nationerna så ivrigt strävar efter. Er himmelske Fader vet ju att ni behöver alla dessa ting. Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting tilldelas er.” — Matt. 6:31—33.
Borde Jesus och Paulus ha engagerat sig i sociala frågor och reformer, såsom somliga menar? Vissa reformatorer framträdde under det romerska väldets långa historia. De kanske uträttade något gott. Men vanligtvis förändrades deras verk sedan de dött, eller också försvann det — om inte förr så när världsväldet föll. Jesus och Paulus skulle likaså ha kunnat uträtta mycket som reformatorer. Men deras verk skulle säkerligen ha blivit förstört, om inte förr så när det romerska väldet slutligen föll. Detta är vad som händer, när man försöker reformera ett system som är dömt att gå under.
I stället för att ägna sig åt socialt reformarbete vittnade Jesus om sanningen. (Joh. 18:37) På grund av detta vittnande har många människor både då och nu kommit till tro på honom. De har på så sätt fått möjlighet att vinna evigt liv i en ordning, där alla deras ”rättigheter” kommer att garanteras. (Joh. 3:16) Hur många sociala reformatorer kommer att få se ett sådant varaktigt resultat av sitt hårda arbete?
Hur förhåller det sig med förföljelse?
I många delar av världen blir de kristna förföljda och förvägrade rätten att tillbedja Gud och att fritt tala om sin religion. Somliga torteras och till och med dödas. Hur bör de kristna reagera, när de hör talas om sådant?
Även i detta följer de Jesu exempel. Du kommer säkert ihåg hur han olagligen blev gripen och arresterad i Getsemane örtagård. Han fick en orättvis rannsakan och dom och förvägrades tillbörlig rättegång inför Pilatus. Varför uppmanade inte Jesus dem som följde honom bland judarna att hjälpa honom att undkomma denna orättvisa? Han förklarade själv: ”Mitt rike är ingen del av denna världen. Om mitt rike vore en del av denna världen, skulle mina underlydande ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte härifrån.” — Joh. 18:36.
Jesus bad därför inte sina efterföljare att förmedelst väpnat uppror skydda hans mänskliga rättigheter. De kristna i dag följer hans exempel. Om de på lagligt sätt kan skydda sin frihet att tillbedja, kommer de naturligtvis att göra detta. Aposteln Paulus vädjade till kejsaren själv i ett försök att ”försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna”. (Apg. 25:11; Fil. 1:7) Men om det inte finns några lagliga åtgärder som man kan vidta, kommer en kristen att förbli trogen sin övertygelse och förlita sig på att Jehova till slut kommer att ge en gynnsam utgång. Detta var vad Jesus gjorde. Även om denna kurs ledde till döden, bör vi begrunda den underbara utgången både för honom själv och för mänskligheten. — Hebr. 2:9, 14, 15.
En kristen som av någon orsak berövas sina rättigheter inser därför att det i dag inte finns någon som helt och fullt åtnjuter det som kallas ”mänskliga rättigheter?”. Alla är verkligen i stort behov av den nya ordning som Gud har utlovat, där rättfärdighet skall råda och allas ”rättigheter” kommer att uppmärksammas. (2 Petr. 3:13) Om vi måste lida på grund av att våra rättigheter på något sätt blir kränkta, kan vi finna tröst i att tillämpa denna inspirerade tanke: ”Men jag vill skåda efter HERREN, jag vill hoppas på min frälsnings Gud; min Gud skall höra mig.” — Mik. 7:7.