De rättfärdigas stig framstår allt klarare
”När en som härskar över människosläktet är rättfärdig, ... då är det som morgonens ljus, när solen lyser fram.” — 2 Samuelsboken 23:3, 4, NW.
1. Vad kan vi förvänta med ledning av vad som sägs i 2 Samuelsboken 23:3, 4, och har detta skett i verkligheten?
DET ljus som lyst upp Jehovas tjänares stig har ständigt vuxit i klarhet ända fram i vår tid och i synnerhet sedan det betydelsefulla året 1914, då händelseutvecklingen här på jorden visade att ”världens rike har nu blivit vår Herres [Jehovas] och hans Smordes rike”. (Uppenbarelseboken 11:15) Ljuset från Guds ord har lyst lika starkt som solen gör ”en morgon utan moln”, vilket medfört att den stig som Jehovas tjänare måste vandra på blivit ännu starkare upplyst och därmed framstått ännu klarare. — 2 Samuelsboken 23:3, 4, NW.
2. Hur bör vi se på de tillrättalägganden som gjorts då och då i olika frågor?
2 Men för somliga har det kanske verkat som om stigen inte alltid gått rakt fram. Ibland har de förklaringar som Jehovas synliga organisation gett visat att man gjort vissa tillrättalägganden och till synes gått tillbaka till de uppfattningar man tidigare hade. Men så har det i själva verket inte varit. Detta kan jämföras med vad man på sjömansspråk kallar ”att kryssa”. Genom att manövrera seglen på ett visst sätt kan sjömannen få båten att gå från höger till vänster, fram och tillbaka, men ändå hela tiden segla fram mot målet trots att han har vinden emot sig. Och detta mål som Jehovas tjänare har i sikte är Guds utlovade ”nya himlar och en ny jord”. — 2 Petrus 3:13.
3. Vad finns det för bevis för att Jehova fortsätter att välsigna sina vittnen?
3 Det råder inget tvivel om att Jehova Gud fortsätter att välsigna sina vittnens globala verksamhet, som leds av den ”trogne och omdömesgille slaven”. Detta kan man se av den frukt som frambringas. Vi kommer ihåg att Jesus sade: ”Likaså frambringar varje gott träd fin frukt.” Och sådana rättfärdiga frukter kan ses i internationell skala enbart hos ett enda folk i vår tid — hos det eniga, globala samhället av Jehovas vittnen. — Matteus 7:17.
4, 5. Vilket annat redskap, förutom sitt inspirerade ord, har Jehova Gud använt till vägledning för sitt folk?
4 Oberoende av var vi bor på jorden, fortsätter Jehovas ord att tjäna som ett ljus och en lykta på vår stig med avseende på hur vi skall handla och tro. (Psalm 119:105) Men Jehova Gud har också låtit sin synliga organisation, sin ”trogne och omdömesgille slav” som utgörs av med anden smorda kristna, hjälpa de kristna i alla nationer att på ett rätt sätt förstå och i sitt liv tillämpa vad som sägs i bibeln. Om vi inte håller oss tätt intill denna kanal som Gud använder, kommer vi inte att kunna gå framåt på livets väg, hur mycket vi än läser bibeln. — Jämför Apostlagärningarna 8:30—40.
5 Beträffande Guds kanal eller förbindelseled sade Jesus att den ”trogne och omdömesgille slaven” skulle förse alla hans efterföljare med andlig mat i rätt tid och att han skulle sätta denne ”slav” över alla sina tillhörigheter. (Matteus 24:45—47) Det är också värt att lägga märke till att aposteln Paulus i Efesierna 4:11—16 visar att den kristna församlingen inte bara behövde sådana inspirerade redskap som apostlar och profeter, utan även evangelieförkunnare, herdar och lärare till hjälp för de kristna att nå fram till enheten i tron och den exakta kunskapen om Guds Son och uppnå hel och full andlig mogenhet. — Se även 1 Korintierna 1:10; Filipperna 1:9—11.
6. Vilka faktorer har ibland varit orsak till att det varit nödvändigt att ta vissa uppfattningar under förnyat övervägande?
6 Denne ”trogne och omdömesgille slav”, som är förbunden med Jehovas vittnen, har verkligen blivit använd av Jehova Gud i syfte att vägleda, styrka och leda hans folk. Eftersom ljuset undan för undan vuxit i klarhet och eftersom det har gjorts misstag på grund av mänsklig ofullkomlighet och svaghet, är det sant att dessa kristna varit tvungna att vid vissa tillfällen ta vissa uppfattningar eller lärofrågor under förnyat övervägande. Men har inte detta lett till ett bättre resultat och varit till nytta för dem? Vi kan se på några exempel.
Lösenoffret och Jehovas namn
7. Varför och på grundval av vad lät bibelforskarna läran om återlösningen bli så framträdande?
7 År 1878 bröt Charles T. Russell, som senare kom att bli Sällskapet Vakttornets förste president, sina förbindelser med sin medredaktör för The Herald of the Morning, N. H. Barbour, på grund av att de hade delade meningar om lösenoffret. Barbour förkastade tron på att Jesu offer kunde ta bort synder. Under många år därefter betraktade bibelforskarna, som dessa Jehovas vittnen då kallade sig, lösenoffret som den viktigaste läran i bibeln. Och det råder inget tvivel om att Guds ord kraftigt framhåller att frälsningen är beroende av att man tror på Kristi lösenoffer. (Johannes 3:16; Apostlagärningarna 4:12; Hebréerna 5:9; Uppenbarelseboken 7:10) Jesu lösenoffer förebildades profetiskt genom Abrahams offrande av Isak och genom offren som var påbjudna i Mose lag. Det var också förutsagt av profeterna. Därför lade bibelforskarna stor vikt vid vad Jesus Kristus gjorde för mänskligheten. — Lukas 24:25—27, 44.
8. a) Vad såg man sedan vara betydligt viktigare? b) Vad ledde detta till, men hur blev det tillrättalagt några årtionden senare?
8 Men bibeln visar att det finns någonting som är betydligt viktigare än vår personliga frälsning. Det är den stora stridsfråga som bland annat gäller Jehovas universella suveränitet, som Satan ifrågasatte då han gjorde uppror i Eden. (1 Moseboken 3:15; 1 Korintierna 15:24,25; Uppenbarelseboken 11:15; 12:10) Den kräver att Jehovas namn blir hävdat och rättfärdigat. Ja, det genomgående temat i bibeln, från 1 Moseboken till Uppenbarelseboken, är det messianska riket, genom vilket detta ärorika Namn skall bli hävdat och rättfärdigat och upphöjt för all framtid! Omkring 75 gånger läser vi i bibeln Guds eget tillkännagivande: ”De skola förnimma, att jag är HERREN [Jehova].”a Hans vittnen kom så småningom också att inse att de kan vända sig till Jehova Gud i bön, under förutsättning att de använder sig av hans namn, och att ”var och en som anropar Jehovas namn skall bli frälst”. (Romarna 10:13; Joel 2:32; Sefanja 3:9) Under några år kom därför Jehovas namn och hävdandet och rättfärdigandet av det att bli så dominerande att kritiker anklagade vittnena för att inte tro på Jesus Kristus. Det var emellertid på sin höjd en fråga om alltför stark betoning. De som regelbundet läst Vakttornet under de senaste årtiondena vet mycket väl att Jehovas kristna vittnen verkligen gett tillbörligt erkännande åt Jesu roll i förverkligandet av Guds uppsåt. Jehovas profetiska ord riktar sannerligen uppmärksamheten på att Jesus är Guds främste förmedlare av frälsning. — Hebréerna 2:10; 12:2; Uppenbarelseboken 19:10.
9. Efter vilken princip går man när man gör vetenskapliga framsteg, en princip som tycks vara tillämplig även i detta fall?
9 När man rättar till sitt synsätt på detta sätt, kan man säga att man följer samma princip som det har sagts att vetenskapsmännen följer, då de gör verkliga framsteg. I korta ordalag går det till ungefär så här: Först har man ett förslag som man låter bli föremål för diskussion. Det erbjuder stora möjligheter till mera ljus eller praktisk tillämpning. Men så småningom märker man att det finns vissa svaga punkter i det. Då är det lätt att gå till ett förslag som tar upp den andra ytterligheten. Längre fram kommer man underfund med att den teorin eller positionen inte heller representerar hela sanningen, och därför konstaterar man att sanningen måste vara en kombination av de punkter i båda teorierna som är hållbara. Gång på gång är det enligt denna princip som Ordspråksboken 4:18 gått i uppfyllelse.b
Uppförandet och predikandet
10, 11. Vilka två positioner lade man stor vikt vid, den ena efter den andra, men hur gick det till sist?
10 Vi kan se på ett annat exempel som visar att förståelsen ökat med tiden: Under omkring 40 år lade bibelforskarna stor vikt vid att man skulle uppodla en god kristen personlighet, och de kallade detta uppodlande av den kristna personligheten för ”karaktärsdaning”. Att de lade så stor vikt vid just denna fråga berodde på att man inom kristenheten hade försummat den. Det är sant att de kristna också skulle bära ut vittnesbördet genom att tala med andra om Guds uppsåt, men detta var någonting som mer eller mindre kom i andra hand. Längre fram insåg Guds folk vikten av Jehovas namn och att de borde gå ut och vittna om hans namn och rike, och då lade man tonvikten vid detta med resultat att man ägnade mindre uppmärksamhet åt att uppodla en Kristuslik personlighet. Man menade att det främsta syftet med att Jesus kom hit till jorden var att han skulle vittna, och därför menade man att predikandet går före allting annat. Det blev nödvändigt att finna ett jämviktsläge mellan dessa båda positioner. — Romarna 10:10; Galaterna 5:22, 23.
11 Så småningom uppnådde man denna jämvikt. De kristna behövde både uppodla Guds andes frukter och oförskräckt och troget vittna om Jehova. Båda dessa krav är viktiga. Vi kan inte försumma det ena och bara ägna oss åt det andra. Aposteln Paulus sade: ”Ve mig, om jag inte förkunnade de goda nyheterna!” Men han sade också: ”Jag är hårdhänt mot min kropp och leder den som en slav, för att jag, sedan jag har predikat för andra, inte själv på ett eller annat sätt skall bli underkänd.” — 1 Korintierna 9:16, 27.
Att underordna sig de ”överordnade myndigheterna”
12, 13. a) Vilken syn hade man först på den ”överhet” som omtalas i Romarna 13:1? b) Till vilken annan ytterlighet ledde detta, men vilka gagneliga verkningar medförde detta ståndpunktstagande?
12 Att man nådde fram till en rätt förståelse av Romarna 13:1—7 ger ytterligare ett exempel på hur man ”navigerade” sig fram till dess man nått en rätt syn. Redan tidigt hade bibelforskarna en rätt syn på hur uttrycket ”överhet” eller ”överordnade myndigheter” skulle förstås. De förstod att det syftade på styresmännen i den här världen. (Jämför 1917 års svenska översättning med Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna.) Med denna förståelse som grundval drog de den slutsatsen att en kristen, om han i krigstid blev inkallad, skulle vara tvungen att tjäna i krigsmakten, bära uniform och gå ut i krig. Men samtidigt tillät man att han kunde välja att skjuta i luften i stället för att skjuta ihjäl sin medmänniska, om han ställdes inför den situationen.
13 Men det framstod helt klart att aposteln Paulus inte kunde anbefalla ett sådant handlingssätt. Följande fråga uppstod då: Kan det i stället vara så att ”överheten” åsyftar Jehova Gud och Jesus Kristus? Under en tid hade Guds folk sedan denna uppfattning. Och under de svåra åren under andra världskriget gav denna uppfattning dem åtminstone styrka till att ”lyda Gud såsom härskare mer än människor”, och över hela världen visade de då på ett förunderligt sätt att de oförskräckt vågade inta en kristen neutral ståndpunkt. (Apostlagärningarna 5:28, 29) Det har aldrig ifrågasatts att de kristna först och främst måste visa den suveräne Herren, Jehova, och hans messianske konung, Jesus Kristus, undersåtlig tro och lydnad. Men kan dessa samtidigt vara de ”överordnade myndigheter”, till vilka vi måste betala skatt och tull och åt vilka vi måste ge ära? — Romarna 13:7.
14. Hur kom frågan om att vara underdånig de styrande myndigheterna i världen till sist att betraktas, när man såg den i sin rätta dager?
14 År 1962 ledde Jehova lyckligtvis sitt folk så att det förstod principen om relativ underdånighet. Man insåg att de överlämnade kristna måste lyda de världsliga styresmännen som de ”överordnade myndigheterna” och med glädje erkänna dessa som ”Guds tjänare” som verkar till de kristnas nytta. (Romarna 13:4) Men vad händer om dessa ”myndigheter” uppmanar dem att bryta Guds lagar? Fram till denna punkt har de kristna lytt uppmaningen i Romarna 13:1: ”Varje själ må underordna sig de överordnade myndigheterna.” Men denna befallning begränsas av Jesu ord i Matteus 22:21: ”Betala då tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men de som är Guds till Gud.” Närhelst ”kejsaren” uppmanar de kristna att göra någonting som går emot Guds vilja, måste de alltså sätta Jehovas lag framför ”kejsarens”. Detta är tvärtemot hur man i allmänhet handlar inom kristenheten. Många så kallade kristna har inga som helst samvetsbetänkligheter mot att bryta Guds lagar när kejsaren så kräver. En patriot uttryckte rentav saken på följande sätt: ”Vårt land! ... må det alltid ha rätten på sin sida; men vårt land kommer först, oavsett om det har rätt eller orätt.” Men så tänker inte Jehovas kristna vittnen! När de blir befallda att gå emot Guds vilja, säger de som Jesu apostlar: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apostlagärningarna 5:29.
Vilka är Ordets förkunnare?
15, 16. a) Vilka hade man under många år förstått vara Guds tjänare eller Ordets förkunnare? b) Vilken annan syn på saken antog man, och varför det? c) Men vilka svaga punkter fanns i detta nya synsätt?
15 För att ta ytterligare ett exempel på hur ljuset vuxit i klarhet kan vi nämna frågan om man kan säga att alla sanna, överlämnade kristna är Ordets förkunnare, oavsett ålder eller kön. Under många år ansåg Jehovas vittnen att alla som ändrade sinne, omvände sig, utövade tro på Gud och Kristus, överlämnade sig åt Jehova för att göra hans vilja som den uppenbarats genom Kristus och blev döpta i själva verket var Ordets förkunnare. Men så kom somliga med invändningar. Det var ofta så att de styrande inte riktigt kunde förstå detta ställningstagande. Det framhölls också att många språk inte har ett likvärdigt uttryck för den engelska termen ”minister” och att denna term därför inte borde användas i religiös betydelse av dem som har den i sitt språk. Det framhölls också att det knappast kan räcka med att man blir döpt för att bli en ordinerad Ordets förkunnare. Men var dessa argument tillräckligt starka för att begränsa beteckningen ”Ordets förkunnare” (engelska: minister) till enbart dem som förordnats till att inneha ämbeten i församlingen, till de äldste och ”diakonerna” eller de biträdande tjänarna?
16 Faktum är att lagarna i allmänhet ger varje religiös organisation rätt att bestämma vad som gör någon inom deras organisation till en Ordets förkunnare. Att andra inte riktigt kan förstå deras ställningstagande eller godta det har inte med saken att göra. Det har heller ingen betydelse att många språk inte har ett likvärdigt uttryck för den engelska termen ”minister”. Detta bör inte hindra dem som har denna term i sitt språk — dem som talar engelska, italienska, spanska eller något annat språk, i vilket denna term finns — från att använda den, om det tjänar ett gott syfte.
17, 18. Vilka kan verkligen kallas ”Ordets förkunnare”, och hur bör de betrakta sitt tjänsteuppdrag?
17 Den engelska termen ”minister” (tjänare eller Ordets förkunnare) är mycket bra, för den syftar på en särskild kategori ”tjänare”, sådana som har ett upphöjt, speciellt tjänsteuppdrag. Var och en som, oavsett ålder och kön, är i stånd att visa att han eller hon har god förståelse av Guds vilja och uppsåt för mänskligheten och som har format sitt liv i överensstämmelse med bibelns principer, och som dessutom har överlämnat sig och blivit döpt för att fullgöra Jesu befallning i Matteus 28:19, 20, är sannerligen en Guds tjänare eller Ordets förkunnare. I själva verket kan man säga att en sådan person är mer kvalificerad att vara en talesman för Gud än någon av dem som har gått igenom olika teologiska seminarier men ändå inte förstår Guds uppsåt och kanske inte heller format sitt liv i överensstämmelse med Guds rättfärdiga normer och krav. De som i verkligheten tjänar Gud kan säga som aposteln Paulus gjorde: Jag ”förhärligar ... min tjänst”. — Romarna 11:13.
18 Det måste kraftigt betonas att termen Ordets förkunnare (minister) inte är en titel, utan en beskrivning av vad någon är eller sysslar med. (Jämför Matteus 20:28.) Det räcker inte med att man tar de steg som gör en kvalificerad för att bli döpt som en Jehova Guds tjänare. Man måste göra sin tjänst, sin ”heliga tjänst” för Jehova Gud, till sin främsta målsättning i livet. Annars kan man — oavsett hur mycket tid man tack vare sina omständigheter, som man kanhända inte råder över, förmår ägna åt sin tjänsteutövning — inte med rätta benämna sig som en Ordets förkunnare eller av andra betraktas som en sådan Guds tjänare. — Romarna 12:1; 2 Timoteus 4:5.
19. a) Vad har denna utveckling av hur man skall förstå olika ting resulterat i, men hur blir de som är lojala välsignade? b) Vilken anordning har Jehova gjort för att få den andliga maten utdelad, och varför bör vi alltid välja att göra bruk av den?
19 Denna utveckling av hur man skall förstå olika ting, som inneburit att man så att säga ”kryssat sig fram”, har ofta tjänat det syftet att den prövat lojaliteten hos dem som slutit sig till den ”trogne och omdömesgille slaven”. Men man har ständigt gjort framsteg hänemot en fullständigare förståelse av de ”goda nyheterna” och av allt som hör samman med dem. De som har hållit sig tätt intill Guds organisation har fått erfara att frågor och olika ting som varit svåra att förstå alltid klargjorts efter en tid. Och så hjärtevärmande och tillfredsställande vägen visar sig vara att vandra på, när ljuset ökar och lyser allt klarare! Det är som Petrus sade, när några av lärjungarna tog anstöt av det som Jesus undervisade om: ”Herre, vem skall vi gå bort till? Du har uttalanden om evigt liv.” (Johannes 6:68) Herren Jesus Kristus har fortfarande dessa ”uttalanden”, och han delar ut dem genom den enda organisation, ”den trogne och omdömesgille slaven”, som han använder i vår tid här på jorden. Den är, som Jesus beskrev, lik ett ”gott träd” som frambringar ”fin frukt”. (Matteus 7:17) Det enda vi har att välja emellan är att ansluta oss till denna organisation eller till Satans politiska ”vilddjur” och ”det stora Babylon”, den falska religionens världsvälde. (Uppenbarelseboken 13:1; 17:5) Inte finns det väl någon överlämnad kristen som skulle vilja återvända till de senare? — 2 Petrus 2:22; Johannes 14:6.
20. a) Varför kan vi nu vara säkrare än någonsin tidigare i fråga om det ljus som lyser fram? b) Vilken lycklig framtid väntar alla dem som väljer att vandra på den stig som blir allt starkare och klarare upplyst?
20 Ja, det är verkligen sant att ”ljus har lyst fram för den rättfärdige”. (Psalm 97:11, NW) Ordspråksboken 4:18 har gått i uppfyllelse, och ”de rättfärdigas stig” är lik ett ljus som lyser klarare än någonsin tidigare. Om det någon gång görs ett tillrättaläggande, resulterar det undantagslöst i en bättre position. Ingen förbättring har varit förgäves. De upplysningar som Jehovas folk haft glädjen att få, nu när Kristus regerar som konung, är ”som morgonens ljus, när solen lyser fram”. (2 Samuelsboken 23:3, 4, NW; Matteus 25:31) Alla de som lojalt tjänar tillsammans med den ”trogne och omdömesgille slavens” organisation, det synliga medel varigenom Jehova meddelar sig, kan sannerligen känna sig gynnade! De har gjort ett vist val, för deras stig leder till ett dyrbart mål, nämligen evigt liv i den nya tingens ordning som Jehova håller på att skapa. — Jesaja 65:17, 18; 66:22.
[Fotnoter]
a Omkring 60 gånger i enbart Hesekiels bok; men även i 2 Moseboken 6:7; 5 Moseboken 29:6; Jesaja 49:23; Joel 3:17 jämte andra bibeltexter.
b Detta har benämnts tes (förslag eller proposition), antites (motförslag eller motproposition) och syntes (en kombination eller en sammanfattning av dessa två).
[Ruta på sidan 25]
Genom studium och erfarenhet har Jehovas tjänare nu fått en balanserad syn på följande och funnit:
Att hävdandet och rättfärdigandet av Jehovas namn är viktigare än människors frälsning.
Att det är lika viktigt att visa nit i arbetet med att vittna som det är att uppodla andens frukter.
Att den underdånighet som de kristna visar världsliga myndigheter är relativ.
Att de har äran att få vara Ordets förkunnare, att få vara sanna representanter för Jehova, oavsett vilken syn andra har på dem.
[Bild på sidan 21]
(För formaterad text, se publikationen)
Att kryssa mot vinden