Vem är Jesus Kristus, så att vi alla behöver honom?
”I ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.” — Apg. 4:12.
1. Varför är en världsfrälsare ett gemensamt behov för oss alla?
EN VÄRLDSFRÄLSARE — det är vad människovärlden innerligt väl behöver i denna tid. En räddare för hela den mänskliga familjen! Vi är alla av samma kött och blod — vi har en gemensam begynnelse. Vi befinner oss alla på samma rymdskepp — denna planet jorden. Om detta skepp skulle sjunka, följde vi alla med det ut i den omätliga rymdens bottenlösa hav. Kommer detta att hända oss? Att döma av det som pågår på vårt planetariska rymdskepp förefaller det som om denna världsomfattande katastrof är mycket närmare än nutida vetenskapsmän beräknar. Men kommer något så fasansfullt att inträffa? Vem är den världsfrälsare som kan förhindra det, och var finns han? Fler och fler människor skulle vilja veta det.
2. I vilka betydande städer i vår tid står världsfrälsaren inte att finna, och vad är det som visar detta?
2 Världsfrälsaren finns inte i New York i denna tid — där det byggnadskomplex finns som tillhör Förenta nationerna. De 144 nationer som är medlemmar av denna organisation för fred och säkerhet i världen finner det svårt att hålla sig själva flytande. Världsfrälsaren finns inte i Moskva, där en rad diktatorer har härskat med järnhand och med visionen av en värld som blivit kommunistisk. Världsfrälsaren finns inte i Jerusalem, där tre ledande religioner i världen har gamla intressen men också är i konflikt med varandra. Världsfrälsaren står heller inte att finna i någon annan stad av betydelse för hela världen i forntiden eller nutiden. Nationernas fortsatta ångest och vånda och människornas tilltagande klagan och jämmer visar detta.
3. Vilken sanning vägrar världsliga människor att godta, men vart är det rimligt och förståndigt att vi vänder oss för att finna en världsfrälsare?
3 Världssituationen ter sig helt och hållet utan löften för framtiden. Ändå vill människor som följer det moderna tänkesättet inte alls medge det sanna förhållandet. Vilket sant förhållande? Att den hjälp som världen behöver måste komma från en källa som är högre än människor. De vägrar att ge upp sin tillit till människor — de enda kraftfulla, förnuftsbegåvade hjälpare som de kan föreställa sig i sina materialistiska sinnen. Om vi följer deras tankegång, lämnas vi utan uppfattning om riktningen. Vi kommer ingenstans. Men oberoende av hur framträdande sådana världsligt sinnade människor kan vara, vet vi för vår del att vi inte själva är vår skapare och inte heller våra egna skapelser. Vi är alltför underbart formade och danade och rikt utrustade för att vara av enbart mänsklig konstruktion. Vår formgivare och konstruktör, som satte oss på detta planetariska rymdskepp, måste vara övermänsklig. Han måste stå lika högt över oss som himlarna är högre än vårt jordiska rymdskepp. Eftersom vi är så förunderliga verk av hans hand, bör han vara intresserad av oss. Det kanske inte är modernistiskt, men det är rimligt och förståndigt att se upp till honom som den som är i stånd att frambringa en världsfrälsare åt oss.
4. Vem har i människors bröst ingjutit hoppet om en världsfrälsare, och vem sade han för länge sedan att vi skulle vända oss till för att få frälsning?
4 Är det då troligt att denne vår Skapare är den som i människors bröst har ingjutit hoppet om hela mänsklighetens räddning? Genom någon världsfrälsare? Ja! Från vem skulle annars en sådan djärv och överväldigande tanke komma? Mer än sju hundra år före den vanliga tideräkningens början, ja, mer än hundra år före den buddistiska eran, lät Han följande uttalande skrivas ned: ”Vänden eder till mig, så varden I frälsta, I jordens alla ändar; ty jag är Gud och eljest ingen. Jag har svurit vid mig själv, från min mun har utgått ett sanningsord, ett ord, som icke skall ryggas: För mig skola alla knän böja sig, och mig skola alla tungor giva sin ed. Så har man betygat om mig: Allenast hos HERREN [Jehova] finnes rättfärdighet och makt. Till honom skola komma med blygd alla de som hava varit honom hätska.” — Jes. 45:22—24.
5. Vad bör inte göra att vi skäms för att vända oss till Jehova för att få frälsning? Varför inte det?
5 Frälsning genom Jehova kan nå till jordens yttersta ändar och omfatta alla i människovärlden. Han är den som vi bör vända oss till i hopp om evig frälsning och med en tillitsfull bön om detta. Världens hat mot namnet Jehova bör inte få oss att känna blygsel eller skam och vända oss bort från honom. Alla som blir hätska mot honom skall komma till honom med blygd, dvs. skämmas. De kommer inte att få den frälsning som är förbehållen dem som utan tvång vänder sig till honom för att få frälsning.
6. Hur visar den sista boken i bibeln att den inbjudan Jehova gav för länge sedan att vända sig till honom skulle få ett världsvitt gensvar?
6 Jehovas inbjudan att vända sig till honom som den ende Gud som ger frälsning upptecknades i den trettiotredje boken i den heliga bibeln. Denna bok innehåller de inspirerade profetior som uttalades av en man i Mellersta Östern, som hette Jesaja, Amos’ son, en invånare i det forntida Jerusalem. Att Guds inbjudan skulle få ett världsomfattande gensvar är förutsagt i den sextiosjätte och sista boken i bibeln, den som kallas Apokalypsen eller Uppenbarelseboken och som skrevs under det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. I sjunde kapitlet, verserna nio och tio Upp. 7:9, 10, beskriver den inspirerade skribenten, Johannes, Sebedeus’ son, den profetiska syn han såg. Johannes visar att en skara människor, som inte kunde räknas, i vår tid skulle vända sig till Jehova Gud för att få frälsning. Han skriver: ”Se, en stor skara, som ingen människa var i stånd till att räkna, ur alla nationer och stammar och folk och tungomål, stående inför tronen och inför Lammet, klädda i vita, fotsida kläder; och de hade palmkvistar i händerna. Och de håller i med att ropa med hög röst och säga: ’Frälsning har vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.’” — NW.
Världsfrälsaren identifierad
7, 8. a) Hur skall benämningen ”Lammet” förstås? b) Var börjar Uppenbarelseboken använda denna benämning? Vad visas genom den?
7 Men hur kommer det sig att den här skaran, som består av människor av alla raser, nationer och hudfärger, bekänner att de inte bara har Gud att tacka för sin frälsning, utan också ”Lammet”? Kan vi få exakt reda på vem det är som symboliskt kallas ”Lammet”? Ja!
8 Vi behöver helt visst identifiera honom. Först och främst används benämningen ”Lammet” inte som ett smeknamn, som när vi säger till någon vi håller kär: ”Mitt lilla lamm!” Benämningen riktar i stället uppmärksamheten på ett offer, ett synnerligen nödvändigt offer till förmån för oss alla. I Uppenbarelseboken tillämpas benämningen ”Lammet” (eller ”Lammets”) på honom, som vi så väl behöver, tjugosju (NW) gånger. Dessa omnämnanden av ”Lammet” börjar i kapitel fem, där skribenten Johannes blev underrättad om den viktiga uppgift som ”Lammet” skulle ha. Johannes uppmanades: ”Gråt inte längre. Se! Lejonet som är av Juda stam, Davids rot, har segrat och kan öppna skriftrullen och bryta dess sju sigill.” (Upp. 5:5, NW) Vad såg Johannes, när han slutat gråta? Han säger: ”Jag såg att där i tronens ... mitt ... stod ett lamm som om det hade blivit slaktat.” — Upp. 5:6, NW.
9. Vem är lejonet av Juda stam, och vad visar denna titel i fråga om honom?
9 Vem är nu ”Lammet”, som bibeln identifierar som ”lejonet som är av Juda stam” och som en livgivande ”rot” åt den förste judeiske kungen i Jerusalem, som hette David? Det är Jesus Kristus, den köttslige avkomlingen av patriarken Abraham och av kung David av Juda stam. (1 Mos. 49:9, 10; Matt. 1:1—6) Att han kallas ”lejonet som är av Juda stam” betyder att han var ”Silo” som skulle komma och som ”folkens lydnad [skall] tillhöra”. (NW) Detta betydde att han skulle vara konungen (alldeles som hans förfader David hade varit) i en verklig regering, som alla folken på jorden skulle behöva vara underdåniga till sitt eget bästa. Precis som David hade blivit smord som kung och därför var en smord, skulle hans konungslige avkomling också vara en smord, som hebréerna kallade ”Messias” men som de grekisktalande judarna kallade ”Kristus”. Det är därför som vi har uttrycket ”Jesus Kristus” (Jesus, en smord) eller ”Kristus Jesus” (den smorde Jesus). Men om han nu liknas vid ett kungalikt judeiskt lejon, varför liknas han då också vid ett ”lamm”?
10. Vad hade hänt med detta lamm, enligt vad Johannes såg? Vilket köp blev resultatet?
10 Skribenten Johannes förklarar orsaken, när han omtalar för oss vad han ytterligare såg och hörde: ”Och när det tog skriftrullen, ... [sjunger de] en ny sång och säger: ’Du är värdig att ta skriftrullen och öppna dess insegel, ty du blev slaktad, och med ditt blod köpte du människor åt Gud av varje stam och tungomål och folk och nation, och du gjorde dem till att vara ett konungadöme och präster åt vår Gud, och de skall härska som konungar över jorden.’” — Upp. 5:8—10, NW.
11. För vilket syfte blev denne som liknade ett lamm slaktad, och hur hade detta förutsagts i Jesaja, kapitel femtiotre?
11 ”Lejonet som är av Juda stam”, som åstadkommer ett rike, blev alltså slaktat till offer, precis på samma sätt som det i Guds lag, som genom Mose gavs åt Israels nation, föreskrevs att ett oklanderligt lamm skulle offras för synder. Han var Jehovas rättfärdige ”tjänare”, den om vilken den inspirerade profeten Jesaja gjorde följande förutsägelser: ”Han var hårt pressad, och han lät sig plågas; likväl öppnade han inte sin mun. Han fördes bort alldeles som ett får till slaktningen; och lik en tacka, som har blivit stum inför dem som klipper den, öppnade han inte heller sin mun. ... Han utgöt sin själ till själva döden, och det var bland överträdarna som han räknades; och han bar själv många människors synd, och för överträdarna började han lägga sig ut.” — Jes. 53:7, 12, NW; Apg. 8:30—35.
12. Varför kan vi inte vederlägga att vi behöver Lammets offer på grund av att vi är syndare och överträdare?
12 Detta för fram ett starkt skäl till att vi behöver Jesus Kristus. Vi behöver honom som ett offerlamm, som blev framburet inför Jehova Gud, människans Skapare. Jesajas här citerade profetia talar om syndare och överträdare. Människor i allmänhet tycker inte om att kallas syndare och överträdare. Likväl kan ingen enda av oss förneka att vi allesammans är behäftade med brister och har benägenheter till orätt handlingssätt. Vi har fått detta någonstans ifrån. Vi kan alla lägga skulden på våra föräldrar. Men de har i sin tur fått ofullkomlighet och orättfärdiga benägenheter från sina föräldrar. Och följaktligen kan vi gå tillbaka hela vägen i en obruten kedja till det första par som förenades i äktenskap, de människor som bibeln kallar Adam och Eva. Anklagelserna mot föräldrar att de ger sina avkomlingar ofullkomlighet och orättfärdiga benägenheter upphör med Adam och Eva. Varför det? Därför att Adam och Eva inte fick sin ofullkomlighet och syndighet från Gud, deras Skapare och himmelske Fader. ”Fullkomlig är hans verksamhet”, och han danade Adam och Eva fullkomliga, eftersom de skapades till hans avbild. — 5 Mos. 32:4, NW; Luk. 3:38; 1 Mos. 1:26—28.
13. Vilken fråga uppstår beträffande vår födelseplats, och vad har hindrat oss allesammans från att födas fullkomliga?
13 Under de gångna sex tusen åren har ingen av oss fötts i paradiset, dvs. i Edens lustgård. Men Adam och Eva skapades och blev satta där. (1 Mos. 2:7—25) Det ursprungliga jordiska paradiset skulle naturligtvis inte vara i stånd att hysa alla oss i denna tid under godtagbara förhållanden; det skulle ha behövt utvidgas för att omfatta hela jorden. Men varför har vi inte allesammans blivit födda i ett jordiskt paradis som omfattar hela jorden? Ja, och varför har vi alla fötts ofullkomliga, underkastade onda benägenheter, sjukliga och döende? Den enda rimliga förklaringen är att det första människoparet, som vi alla härstammar från, handlade orätt. Den sanna historiska skildringen i bibeln stämmer överens med en sådan rimlig förklaring. Adam och Eva handlade orätt redan innan de fick barn. Detta betyder att de inte gjorde det som Gud uppmanade dem att göra. De var olydiga mot honom, deras himmelske Fader. Följaktligen syndade de eller begav sig bort från det kännetecken som utmärker mänsklig fullkomlighet.
14. Varför hade Gud rätt att driva ut Adam och Eva ur paradiset, och vilken barmhärtighet från hans sida har lett till att vi lever i denna tid?
14 Kan vi förebrå Gud för att han dömde Adam och Eva till det han sagt skulle vara det säkra straffet för den minsta handling av upproriskhet mot honom som den suveräne laggivaren och domaren? Vi kan inte med rätta göra det. Men kan vi förebrå Gud för att han drev ut dem ur deras paradis? Nej! Som Skapare av Edens lustgård har han äganderätt. Han har den fullkomliga rätten att avgöra vilka som skall vara arrendatorer på hans egendom. Se hur själviska, tanklösa människor förvandlar fina bostadsområden till någonting som liknar getton och slumområden! Se hur människosläktet i allmänhet fördärvar jorden som helhet, hotar den med kärnvapenkrig, med allt det fördärv och all den förorening som detta skulle betyda för jordens yta! När vi tänker på det, är det ett under att Gud tillät syndarna Adam och Eva att börja ett liv utanför Edens paradis, så att de kunde befolka jorden i den utsträckning vari den är befolkad i denna tid. Det var helt visst barmhärtigt av Gud att låta Adam och Eva fortsätta att leva för att föda barn, så att vi nu lever på jorden sex tusen år senare. — 1 Mos. 3:1—4:2.
15. Vad slags fader beslöt Adam att bli för sina avkomlingar, och hur har vi alla syndat i honom?
15 När Adam frestades att synda tillsammans med sin hustru Eva, måste han avgöra vad slags fader han skulle bli för sina avkomlingar — om han skulle bli en gudfruktig fader, som var fullkomligt lydig mot sin himmelske Fader och stod i obruten samhörighet med honom, eller om han skulle bli en fader i uppror mot sin livgivare och dömd till döden, straffet för synd. (1 Mos. 2:15—17) Adam valde att bli fader av det senare slaget för oss. Därför kan vi inte skjuta skulden för vår ofullkomlighet och syndighet på Gud, människans Skapare. Vi kan inte själva göra någonting åt det, men det är nu precis som en bibelskribent under första århundradet, den kristne aposteln Paulus, uttryckte det: ”Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat.” (Rom. 5:12) Eftersom Gud nedlade fortplantningssäd i den första människan, var det så att alla vi som är Adams avkomlingar befann oss i hans länd, då han syndade. På så sätt syndade vi allesammans i honom, och som en följd av detta har vi alla fötts som syndare — vi står under dödens fördömelse.
16. Vilken jämvikt i fråga om den gudomliga rättvisans vågskålar bör vi inte förbise, och hur ger oss 1 Korintierna 15:21, 22 en försäkran om detta?
16 Låt oss nu inte underlåta att lägga märke till någonting viktigt som förklaras i Guds heliga bok, bibeln. Vad är det? Jo, detta: Att alldeles som Gud håller den enda människan Adam ansvarig för all den synd och dess straff döden, som finns i världen i vår tid, så kan han också hålla en annan människa, Adams jämlike, ansvarig för att upphäva världens synd och avlyfta syndens straff från den i synd födda människovärlden. Med en sådan vis och barmhärtig anordning hålls rättvisans vågskålar i fullkomlig jämvikt. Detta är någonting som vi allesammans behöver, och detta är vad vi försäkras om i Guds heliga bok, bibeln, i 1 Korintierna 15:21, 22 (NW), med följande ord: ”Eftersom döden är genom en människa, är också de dödas uppståndelse genom en människa. Ty alldeles som i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande.”
17. Endast hur kunde Adams jämlike frambringas på jorden, och inför vilka var det passande att dennes födelse tillkännagavs?
17 Vilken underbar och ekonomisk anordning visar sig inte detta vara — och tänk så enkel! Allt vi behövde var en enda människa, en jämlike till Adam i hans mänskliga fullkomlighet och syndfrihet. Hur skulle en sådan människa kunna frambringas på jorden, eftersom inte en enda av oss, som är avkomlingar av det första människoparet, har fötts som jämlike till Adam i hans oskuld i Eden? Den människa som behövdes kunde anskaffas enbart genom ett underverk av Gud, den Allsmäktige. Detta gudomliga underverk inträffade mot slutet av det första århundradet före den vanliga tideräkningen. Det ledde till att den som i Uppenbarelseboken gång på gång kallas ”Lammet” framträdde på skådeplatsen. Fastän han liknade ett lamm, visade han sig vara ”lejonet som är av Juda stam” och ”Davids rot”. Alla vittnesbörd i Guds heliga bok, bibeln, pekar på att han var Jesus Kristus, som föddes i Davids stad, Betlehem, tidigt på hösten år 2 f.v.t. I fullgod överensstämmelse med att han skulle bli lik ett offerlamm tillkännagav Guds ängel hans födelse för av Gud utvalda vittnen, för herdar som vaktade sina fårhjordar om natten. — Luk. 2:4—18; Matt. 2:1—18.
18. Vems Son sades det att denne, som var av ”Davids säd”, var genom uppståndelse från de döda?
18 Allt detta var, som den kristne aposteln Paulus kallar det, ”goda nyheter, vilka han fordom genom sina profeter utlovade i de heliga Skrifterna, angående sin Son, som härstammade från Davids säd efter köttet, men som med kraft förklarades vara Guds Son efter helighetens ande genom uppståndelse från de döda — ja, Jesus Kristus, vår Herre”. — Rom. 1:1—4, NW.
19. På vilket tillvarosplan förklarades Jesus vara Guds Son genom uppståndelsen, men vad hade han varit dessförinnan, medan han var på jorden?
19 När det nu gäller att i verklig mening vara en son av Gud, ja, då var, enligt Jesu Kristi köttsliga släktregister i Lukas 3:23—38, den första människan, Adam, en ”son av Gud”. Men han blev olydig mot sin himmelske Fader och dog och drog synd och död över oss alla. Han är fortfarande död; han har inte blivit uppväckt från de döda. Han förlorade sitt sonskap i förhållande till Gud. Men Jesus Kristus har blivit uppväckt på det andliga planet och har således på nytt blivit förklarad vara Guds Son med större makt än han hade på jorden. Men också då Jesus var på det jordiska planet, och även om han var född som en människa av kött genom den judiska jungfrun Maria, var han en Son av Gud. Vi har inte skäl att ifrågasätta detta faktum. Varför inte det?
20. Varför var det inte enbart genom sin egen slutledning i fråga om detta som Johannes döparen vittnade om att Jesus var Guds Son?
20 Vid den tiden gjorde situationen det nödvändigt att en ”son av Gud” skulle stå till förfogande på jorden. Jesus Kristus visade sig vara den Son av Gud som behövdes. Då han var fullvuxen vid trettio års ålder, blev han döpt i vatten av Johannes döparen, som var son till en judisk präst vid namn Sakarias. Vem förklarade Johannes offentligt att Jesus Kristus var? Johannes döparen sade till sina lärjungar att Jesus Kristus var Guds Son. Johannes visste detta inte enbart genom sin egen slutledning i fråga om det. Varför var det så? Därför att Johannes, omedelbart efter det att han döpt Jesus, hörde Guds röst säga från himmelen: ”Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.” (Matt. 3:13—17, NW; Mark. 1:9—11; Luk. 3:21, 22) Offentligt sade därför Johannes: ”Jag har sett det, och jag har vittnat, att denne är Guds Son.” — Joh. 1:34.
21. Varför kunde Jesus inte ha haft en mänsklig, köttslig fader, men vem erkände faderskapet till honom?
21 Men Jesu sonskap i förhållande till Gud började inte med att han blev född som människa genom Maria, den judiska jungfrun. Eftersom Jesus var född av en jungfru som inte hade haft något sexuellt umgänge med en manlig avkomling av Adam, kunde han inte ha haft en mänsklig, köttslig fader. Ingen ängel var hans fader, eftersom Maria inte hade haft sexuellt umgänge med en materialiserad ängel, som fallet var med mödrarna till de beryktade nefilim på arkbyggaren Noas tid. (1 Mos. 6:1—4) Ängeln Gabriel, som framträdde för Maria och förklarade för henne hur hon på mirakulöst sätt skulle bli moder till Jesus, var inte fader till Marias förstfödde son. (Luk. 1:26—38; Matt. 1:18—25) Den moderna vetenskapen i vår tid kan bestrida Jesu jungfrufödelse genom att påstå att den är omöjlig, men ängeln Gabriel avlägsnade varje tänkbar fråga ur Marias sinne genom att säga: ”För Gud kan intet vara omöjligt.” (Luk. 1:37) Följaktligen erkände Gud inför hela universum sitt faderskap till barnet Jesus i Davids släktlinje.
22. Hur visade Johannes’ ord, liksom också Jesu ord i bön till Gud, att Jesus hade varit en Son av Gud i himmelen?
22 Allt detta är sant, men var Jesu födelse i Betlehem i Juda början av hans tillvaro som en Son av Gud? Nej! Johannes döparen, som var född omkring sex månader före Jesus, sade offentligt om den Jesus som han hade döpt: ”Se, Guds lamm, som borttager världens synd! Om denne var det, som jag sade: ’Efter mig kommer en man, som är före mig; ty han var förr än jag.’” (Joh. 1:29, 30) Men eftersom Jesus inte hade existerat som människa på jorden före Johannes döparen, var någonstans hade han då existerat före Johannes? Det var uppe i himmelen. Där hade han existerat som en Son av Gud. Där hade han personlig kontakt med sin himmelske Fader och umgänge med honom. Detta förklarar att han, natten innan han led döden som martyr utanför Jerusalems murar, sade i bön till sin himmelske Fader: ”Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk, som du har givit mig att utföra. Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själv med den härlighet, som jag hade hos dig, förrän världen var till.” — Joh. 17:4, 5.
23. Varifrån var det som Gud sände sin Son i världen? Hur skedde det?
23 Den som blev Jesus Kristus, ”Guds lamm”, hade alltså existerat som en Son av Gud hos sin himmelske Fader i den osynliga andevärlden. För att bli en mänsklig Son av Gud under namnet Jesus Kristus måste han alltså låta Gud, den Allsmäktige, överföra hans liv från himmelen till den mänskliga äggcellen i den judiska jungfruns kropp. På detta sätt fortsatte Gud att vara hans Fader vid hans födelse i Betlehem. Det kunde bara vara från himmelen som Gud förflyttade sin Sons liv på mirakulöst sätt och därigenom ”sände” sin Son, precis som Jesus Kristus sade till den judiske styresmannen Nikodemus: ”Så älskade Gud världen [av människor], att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv. Ty icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bliva frälst genom honom.” — Joh. 3:16, 17.
24. Varför behöver vi Guds Son som ”Lammet”?
24 På detta sätt kan vi se hur Gud gav den ena och enda människa som vi behövde för vår eviga frälsning, den enda människa som varit en jämlike till Adam under hans fullkomlighet och syndfrihet i Edens lustgård. Det var bara denna människa som var i stånd att frambära sig själv inför Gud till att offras som ”Guds lamm, som borttager världens synd”. (Joh. 1:29) På grund av att detta inbegriper vår synd behöver vi honom.