Vad säger bibeln?

Kvinnor i predikstolen?

’”Kvinnliga predikanter’ — striden rasar vidare”

”Episkopalkyrkan auktoriserar ordination av kvinnor”

”VATIKANEN: PRÄSTÄMBETET ENDAST FÖR MÄN”

”KVINNOR FYLLER PRÄSTSEMINARIERNA”

SÅDANA tidningsrubriker vittnar om en växande kontrovers. Flera protestantiska religioner har nyligen ändrat sin ”kyrkopolitik” till att tillåta kvinnliga ”predikanter” eller ”präster”. Till dessa hör lutheraner, episkopaler och anglikaner.

I motsats härtill underströk Vatikanen den 27 januari 1977 på nytt sin ståndpunkt att endast män kan bli romersk-katolska präster. Men många ”katolska aktivister” sade genast att de skulle fortsätta att argumentera för ordination av kvinnor.

Med tanke på allt detta undrar man helt naturligt: ”Vad är orsaken till den nuvarande debatten efter hundratals år med endast män i predikstolen?” Det råder allmän samstämmighet om att rörelsen för kvinnornas frigörelse har varit den främsta kraften. Feministskribenter hävdar att kvinnor är lika kvalificerade som män och att ”en förändring av traditionen tycks absolut nödvändig”.

Men huruvida man skall ”slopa traditionen” eller ej tycks vara en stor stridsfråga i kontroversen. Borde man inte i stället först och främst lägga vikten vid: Åt vilka ger Gud ansvaret att undervisa församlingen? Ja, låt oss ta reda på vad bibeln säger i stället för att undersöka människors traditioner.

Jesus älskade människor, även kvinnor. I kontrast till fariséerna och andra behandlade han kvinnor med aktning och undervisade dem gärna. Kvinnor betjänade honom lojalt och var de första som fick se honom efter hans uppståndelse. — Joh. 4:27; Luk. 10:39; Matt. 27:55, 56; 28:1, 9.

Det finns ingenting i evangelierna som visar att Jesus avrådde kvinnor från att tala med andra om de ”goda nyheterna” om frälsning. Sedan Guds ande blivit utgjuten över omkring 120 män och kvinnor, som var samlade på pingstdagen, citerade Petrus Joels profetia: ”’I de yttersta dagarna’, säger Gud, ’skall jag utgjuta något av min ande över varje slag av kött, och era söner och era döttrar skall profetera.’” (Apg. 1:14; 2:1—18; Joel 2:28, 29) I den första församlingen delade alltså både män och kvinnor glädjefyllt med sig av sitt nya hopp åt alla som ville lyssna.

Å andra sidan måste vi noga undersöka hur bibeln använder det grekiska ordet diaʹkonos. Ibland används det i allmän bemärkelse om personer av båda könen som ”tjänar” eller ”betjänar” andra. Det är tydligen i detta hänseende som Paulus talar om ”vår syster Febe, som är tjänare [församlingstjänarinna, 1917]”. (Rom. 16:1; Luk. 8:1—3) Men på många ställen har ordet uppenbarligen avseende på en förordnad ställning i församlingen — som biträdande tjänare.

Listan över vad som krävs av dem som skall inneha en sådan officiell ställning inbegriper: ”Biträdande tjänare må vara män med en enda hustru.” Samma sak sägs om dem som har att öva andlig tillsyn och som kallas ”äldste” eller ”tillsyningsmän”. En församlingsäldste måste vara ”en man som presiderar bland sitt eget husfolk på utmärkt sätt”. (1 Tim. 3:2—4, 8, 12) Döpta män skall alltså inneha båda dessa ställningar av ledarskap (som äldste och biträdande tjänare) i församlingen.

De kristna grekiska skrifterna är mycket tydliga i fråga om detta. Paulus skriver: ”Jag tillåter inte en kvinna att undervisa [församlingen] eller att utöva myndighet över en man.” (1 Tim. 2:11, 12) Men han talar också om att kvinnor har förmåga att undervisa. Han uppmanar nämligen mogna kvinnor att vara ”lärare i det som är gott” för ”de unga kvinnorna”. (Tit. 2:3—5) Hur kommer det sig att kvinnor kan undervisa dem som är utanför församlingen men inte får ta ledningen inom den? Var aposteln Paulus ”kvinnofientlig”, som somliga vill göra gällande?

Om man resonerar så, blundar man för en grundläggande biblisk lära: ledarskapet. Paulus var i samklang med Petrus och andra bibelskribenter då han skrev: ”Men jag vill att ni skall veta att varje mans huvud är den Smorde; och en kvinnas huvud är mannen; och den Smordes huvud är Gud.” — 1 Kor. 11:3; 1 Petr. 3:1.

Det är endast Gud som inte har något huvud över sig; men alla andra har det. Med tanke på hur många män som missbrukat sitt ledarskap är det förstås inte så underligt att somliga kvinnor bittert ropar på jämlikhet. Men Gud gjorde faktiskt denna anordning för ledarskap till allas bästa. Hur så?

Jehova utformade familjeanordningen för livets mest intima förhållanden. För att alla parter skulle åtnjuta lycka och trygghet måste det råda stabilitet och endräkt. Det är uppenbart att en av familjens medlemmar måste utöva ledning. Jehova gav mannen detta ansvar. Han bjöd också den äkta mannen att ”älska sin hustru som han älskar sig själv” — att vårda henne ömt och ära henne. — Ef. 5:28—33.

Så om kvinnan skall söka sin äkta mans ledning i hemmet, hur skulle hon då kunna ta ledningen över män och kvinnor i församlingen? Vad skulle hända om en äldste och en ”äldstinna” vore gifta med varandra?

De som argumenterar för kvinnor ”i predikstolen” vill få oss att tro att det bara var på grund av den rådande sedvänjan i samhället som Jesus inte hade några kvinnliga apostlar bland de tolv. Men Jesus handlade i överensstämmelse med Guds ursprungliga uppsåt. I Eden var Adam Evas överhuvud redan innan de föll i synd. — 1 Mos. 2:18, 22, 24; 1 Kor. 11:7—9.

Är nu detta gudomliga mönster ”hämmande” för kvinnan, så att det gör henne till en ”andra klassens kristen”, som somliga hävdar? I våra dagar förbinds ordet ”undergivenhet” ofta med ”underlägsenhet”. Men bibeln och kristet leverne lär oss att endast genom att underordna oss Jehovas vilja — genom att söka finna vår plats i hans anordning — kan vi vinna lycka.

Aposteln Paulus framställs också ofta i oriktig dager när det gäller hans inställning till kvinnor. Förutom att han skrev utförligt om hur kvinnan bör älskas och respekteras, hälsade och berömde han upprepade gånger enskilda systrar och nämnde dem vid namn. (Rom. 16:3, 4, 6, 12) Och det var samme apostel som skrev den vers som oftast citeras av dem som förespråkar kvinnliga ”präster”. Den lyder: ”Där är varken jude eller grek, där är varken slav eller fri, där är varken man eller kvinna; för ni är alla en enda person i gemenskap med Kristus Jesus.” — Gal. 3:28.

När man undersöker det här skriftstället i sitt sammanhang, finner man en grundläggande sanning. Den himmelska klassen är inte begränsad till män, utan inbegriper också kvinnor. Detta tillkännager sannerligen framför allt annat Guds gynnsamma inställning till kvinnor — en inställning som troget återspeglades av Kristus och Paulus.

Även om kyrkosamfunden går i många olika riktningar i denna fråga, så gör kristna kvinnor väl i att hålla fast vid bibelns lära. De blir inte ”undertryckta” när de gör detta. De finner sann lycka i att frambära ”andliga offer godtagbara för Gud”. Och viktigast av allt: de vinner Guds välsignelse. — 1 Petr. 2:5.