Var ett levande vittne för de ”goda nyheterna”
”’Ni är mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’ja, min tjänare, som jag har utvalt, på det att ni må känna och ha tro på mig och för att ni må förstå att jag är densamme.’” — Jes. 43:10, NW.
1. a) Vad har ingen enda av alla människogjorda gudar kunnat göra med avseende på att bekräfta sin ställning som gud? (Jes. 43:8, 9) b) Hur är den sanne Guden annorlunda i detta avseende?
INGEN enda av de människogjorda gudarna och gudinnorna skulle någonsin kunna ställa fram ens ett enda vittne till att fastslå sin gudomlighet. Dessa gudar har inte uttalat några profetior som uppfyllts med osviklig exakthet. Men för mer än 2.700 år sedan kunde den högste Guden, Jehova, peka på en hel nation av människor, Israel, som sina vittnen och säga: ”Ni är mina vittnen, ... ja, min tjänare, som jag har utvalt, på det att ni må känna och ha tro på mig och för att ni må förstå att jag är densamme. ... Jag själv har kungjort och har frälsat och har låtit det höras.” — Jes. 43:10—12, NW.
2. a) Vad visste israeliterna om Jehovas frälsningsgärningar, enligt vad som framgår av Psalm 78? b) Vad visar att israeliterna visste att Jehova är en som uppfyller sitt profetiska ”ord”?
2 I sina inspirerade skrifter hade israeliterna en pålitlig uppteckning av Guds handlingar med dem som ett folk. De visste att den Allsmäktige hade frälst deras förfäder från slaveri i Egypten och vid andra tillfällen räddat dem från deras fiender. De kände till de löften som han hade uppfyllt genom att ge dem Kanaans land som en arvedel. (Psalm 78) I bibelboken Josua heter det: ”Intet uteblev av allt det goda som HERREN [Jehova] hade lovat Israels hus; det gick allt i fullbordan.” — Jos. 21:45.
3. a) Vad visade Jesajas profetia beträffande vad som skulle komma att hända med israeliterna? b) Hur skulle uppfyllelsen av dessa profetiska ord göra det möjligt för israeliterna att bära vittnesbörd?
3 Jesajas profetia, i vilken Jehova Gud riktade sig till israeliterna såsom vittnen för honom, pekade fram emot den tid då nationen på grund av sin trolöshet skulle komma i fångenskap i Babylon och då den Högste längre fram skulle befria dem genom Cyrus. (Jes. 43:14, 15; 44:24—45:2) De skulle således bli levande vittnen till en ny befrielse eller räddning. Men hur kunde de återkomna israeliterna tjäna som Jehovas vittnen? De skulle inte göra det genom att predika för människor av andra nationer, eftersom detta inte var deras uppdrag. Men de kunde bära vittnesbörd genom det sätt på vilket de levde sitt liv. De kunde visa att de helt och fullt förtröstade på Jehova Gud som beskyddare och frälsare och att deras nuvarande och framtida välfärd och lycka berodde uteslutande på honom.
ETT NYTT UPPDRAG ATT VARA VITTNEN
4, 5. a) Vad inbegriper vittnandet i deras fall som blir lärjungar till Jesus Kristus? (Matt. 28:19, 20) b) Vilkas vittnen var Jesu Kristi lärjungar, och hur framgår detta av Apostlagärningarna 1:8; 2:32, 33; 4:19, 20; 5:29—32?
4 I och med att Messias eller Kristus, Jesus, kom till jorden började ett nytt drag av vittnande. De som blev lärjungar till Jesus Kristus axlade ansvaret att berätta för andra om vad Jehova Gud hade gjort i förbindelse med sin Son. På pingstdagen år 33 v.t. blev till exempel en skara judar och proselyter förvånade, när de såg Guds andes verkan på omkring 120 lärjungar till Jesus Kristus. Aposteln Petrus sade till dem: ”Denne Jesus har Gud uppväckt, vilket vi alla är vittnen om. Därför, eftersom han blev upphöjd till Guds högra sida och mottog den utlovade heliga anden från Fadern, har han utgjutit detta som ni ser och hör.” (Apg. 2:32, 33) Lägg märke till att Petrus vittnade om vad Jehova Gud hade gjort. Samtidigt var han också ett vittne för Jesus och frambar vittnesbörd om att denne verkligen var Messias eller Kristus, den Smorde. Petrus handlade således i överensstämmelse med vad Guds Son hade sagt till lärjungarna före sin himmelsfärd: ”Ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vara vittnen om mig.” (Apg. 1:8) Som vittnen för Jesus kom de troende med tiden att kallas ”kristna”. Enligt Apostlagärningarna 11:26 skedde detta ”genom gudomlig skickelse”.
5 Vittnesbördet om ”de goda nyheterna om den Smorde” avgavs nu av den kristna skara som utgjordes av både köttsliga judar och hedningar. Dessa var nu det folk som Jehova Gud använde som sina vittnen. (Fil. 1:27) Och lärjungarna identifierade sig offentligen som sådana. När apostlarna fick order av den judiska högsta domstolen, Sanhedrin, att inte tala på grundval av Jesu namn, förklarade de: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor. Våra förfäders Gud har uppväckt Jesus, som ni tog livet av, i det ni hängde honom på en påle. Denne har Gud upphöjt till sin högra sida som främste förmedlare och frälsare, till att ge sinnesändring åt Israel och förlåtelse för synder. Och vi är vittnen om dessa ting, och det är också den heliga anden, som Gud har gett åt dem som lyder honom som härskare.” (Apg. 5:29—32) Tidigare hade apostlarna Petrus och Johannes sagt till samma domstol: ”Döm själva om det är rättfärdigt i Guds ögon att lyssna till er mer än till Gud. Men vi för vår del kan inte sluta upp med att tala om de ting vi har sett och hört.” — Apg. 4:19, 20.
6. a) Vilken underbar möjlighet öppnade de ”goda nyheterna” för enskilda individer? b) Vad insåg Jesu lärjungar att både judar och icke-judar behövde veta, enligt vad som framgår av Apostlagärningarna 4:12 och 17:29—31?
6 Apostlarna och andra lärjungar till Jesus Kristus insåg helt och fullt att de var förpliktade att vara vittnen för Gud och hans Son. Alla människor hade rätt att höra de ”goda nyheterna” om att de kunde vinna evigt liv genom att ta emot Jesus som den Smorde och godta att hans offer hade syndförsonande värde. (Joh. 3:16; 17:3) Aposteln Petrus sade till Sanhedrin: ”Det [finns] ingen frälsning i någon annan, för det finns inget annat namn under himmelen, som blivit givet bland människor, genom vilket vi måste bli frälsta.” (Apg. 4:12) Några år längre fram sade aposteln Paulus till atenarna: ”Vi [bör] inte föreställa oss att det gudomliga väsendet är likt guld eller silver eller sten, likt något som är skulpterat genom mänsklig konst och uppfinning. Visst har Gud haft överseende med en sådan okunnighets tider, men nu underrättar han människorna om att de alla överallt bör ändra sinne, eftersom han har fastställt en dag på vilken han har för avsikt att döma den bebodda jorden i rättfärdighet genom en man som han har förordnat; och han har försett alla med en garanti, i det att han har uppväckt honom från de döda.” (Apg. 17:29—31) Ja, alla människor, både judar och icke-judar, behövde höra de ”goda nyheterna” innan döden hindrade dem att gripa möjligheten att bli vittnen för Gud och för Kristus med evigt liv i sikte.
7. a) Vad var det första århundradets kristna villiga att uthärda för att de förkunnade de ”goda nyheterna”? Varför det? b) Vilka frågor kan vi ställa oss själva med tanke på aposteln Johannes’ exempel?
7 De ”goda nyheterna” inbegrep alltså medmänniskors eviga välfärd. Det var också Guds vilja att de skulle kungöras för alla. (1 Tim. 2:3, 4) Följaktligen fortsatte hängivna kristna, på grund av djup kärlek till Gud och till sina medmänniskor, att vittna, även om det kunde leda till att de förlorade friheten och till och med livet. Omkring år 96 v.t. skrev den sist levande av apostlarna till de kristna i Mindre Asien: ”Jag, Johannes, er broder och delaktig med er i vedermödan och riket och uthålligheten i sällskap med Jesus, kom att vara på den ö som kallas Patmos, för att jag hade talat om Gud och vittnat om Jesus.” (Upp. 1:9) Är det så att du, i likhet med Johannes, talar om Gud och vittnar om Jesus? Är du villig att lida för att du gör detta, övertygad om att människor behöver höra de ”goda nyheterna”, på grund av att de kan betyda frälsning för dem?
ATT VITTNA GENOM GOTT UPPFÖRANDE
8. Är vittnandet enbart en fråga om att predika? Hur kan detta illustreras?
8 För att nå uppriktiga människors hjärtan behöver den som är ett kristet vittne för Jehova leva i överensstämmelse med vad han lär. Enbart ord, utan stöd av ett gott exempel i fråga om kristet liv, är meningslösa. Tänk efter: Om det behövdes att någon avgav ett utlåtande om dig och din personlighet, skulle du då vilja ha en man som är bekant för sina lögnaktiga och bedrägliga metoder? Skulle inte hans rykte för oärlighet ifrågasätta sannfärdigheten i hans uttalanden, och skulle inte hans vittnesmål, även om han verkligen lade fram fakta, i själva verket skada din sak? Skulle du inte kunna bedömas vara lik den man som vittnar till din förmån?
9. Vad slags uppförande krävs av en som vittnar för Jehova? Varför det?
9 Den persons rykte och anseende som avger ett vittnesmål kan avgjort inverka på om hans vittnesmål blir trott eller inte. Alla som identifierar sig som vittnen för Jehova måste alltså leva ett rättrådigt liv. Aposteln Paulus betonade vikten av detta, när han skrev följande med avseende på judar som kände Guds lag: ”Lär du då inte dig själv, du som undervisar en annan? Du som predikar: ’Stjäl inte’, stjäl du? Du som säger: ’Begå inte äktenskapsbrott’, begår du äktenskapsbrott? Du som uttrycker avsky för avgudarna, plundrar du tempel?” (Rom. 2:21, 22) När en persons liv inte stämmer överens med vad han förkunnar, drar detta stor smälek över Gud. Aposteln Paulus fortsatte: ”Guds namn blir hädat för er skull bland nationerna.” — Rom. 2:24.
10, 11. a) Vad bör förväntas när det gäller familjeliv av dem som förklarar sig vara vittnen för den Högste? b) Vad betyder det att ha ”ett gott samvete”, och hur kan detta, enligt vad som visas i 1 Petrus 3:16, ha en gynnsam verkan också på motståndare?
10 För att vara ett levande vittne för Jehova måste kristna därför framstå som föredömliga äkta män och fäder, hustrur och mödrar, söner och döttrar. (Ef. 5:24—6:4) Gifta par bör sträva efter att få bukt med problem, som uppstår i deras äktenskap, genom att tillämpa bibelns råd i stället för att efterlikna världen och söka en utväg ur en obehaglig situation genom skilsmässa. (Matt. 19:4—9; 1 Kor. 7:10, 11) Fastän sanna kristna kan vara illa omtyckta och ställas i oriktig dager på grund av sin tro på Jehova Gud och hans Son, bör de vid alla tillfällen rätta sig efter det inspirerade rådet: ”Ha alltid ett gott samvete, så att de som talar nedsättande om ert goda uppförande i förbindelse med Kristus må komma på skam just i fråga om det som ni förtalas för.” — 1 Petr. 3:16.
11 Detta betyder att de kristna bör vara på sin vakt mot ett orätt handlingssätt, så att de inte får ett dåligt samvete, ett som kommer att domfälla dem. Ett utmärkt uppförande kan förmå motståndare att inse att de har haft orätt i sina slutsatser om Guds tjänare. Detta kan leda till att de känner sig skamsna över sitt sätt att behandla hans vittnen. Deras motståndare kan komma att inse att detta att de talat nedsättande om sanna kristna — kanske anklagat dem för skrymtaktighet, bristande uppriktighet, hat mot människosläktet och liknande — inte har någon grundval.
12. Vad kan, enligt 1 Petrus 2:12, ske med människor som blir ögonvittnen till en kristens förträffliga gärningar?
12 Tidigare framhöll aposteln Petrus att en kristens goda uppförande till och med kan hjälpa motståndare att förhärliga Gud. Vi läser: ”Bevara ert uppförande gott bland nationerna, för att, i den sak vari de talar emot er såsom ogärningsmän, de till följd av era förträffliga gärningar, som de är ögonvittnen till, må förhärliga Gud på dagen för hans inspektion.” (1 Petr. 2:12) Tänk på detta — ett gott uppförande kan övertyga inbitna motståndare om att de som de ställer i oriktig dager utövar sann tillbedjan, och det kan förmå dem att förhärliga Gud, att själva ägna den Högste helig tjänst! Bli därför aldrig modfälld på grund av motstånd mot och likgiltighet för dina ansträngningar att dela med dig åt andra av de ”goda nyheterna”. Det kan mycket väl vara så att ditt goda uppförande i en obehaglig situation hjälper uppriktiga människor att inse att din tillbedjan har verkligt innehåll. Som ett resultat av detta kan de bli stimulerade att lära känna mera om dem.
13, 14. a) Vad kan vara det bästa vittnesbörd en hustru kan ge en icke troende man? b) Om en kristen hustru rättar sig efter rådet i 1 Petrus 3:1, 2, vad bör hennes icke troende man då kunna se?
13 En kristen hustru kan till exempel finna att hennes ansträngningar att tala med sin icke troende man om de ”goda nyheterna” är resultatlösa. Hennes goda uppförande kan emellertid ge ett kraftfullare vittnesbörd än många ord. Det var därför som aposteln Petrus uppmanade kristna hustrur: ”Underordna er era egna män, för att, om några inte är lydiga mot ordet, de må vinnas utan ett ord, genom sina hustrurs uppförande, efter att ha varit ögonvittnen till ert kyska uppförande, förbundet med djup respekt.” — 1 Petr. 3:1, 2.
14 En icke troende äkta man bör kunna se att hans hustru är samarbetsvillig i alla angelägenheter som inte gör intrång i hennes gudsdyrkan. Av det goda sätt på vilket hon uppför sig bör han kunna se att hennes tro är en stark kraft till det som är gott. Hennes sinnelag, ord och handlingar bör inte ge någon grundval för befogad kritik. Genom att en icke troende man har inför sig ett levande exempel på ett lovvärt uppförande kan han med tiden bli troende. Att en hustru på så sätt vinner sin man ”utan ett ord” innebär naturligtvis inte att hon aldrig skulle tala med honom om andliga ting. Men hon bör undvika meningsutbyten och ihållande, gnatande diskussioner om sann tillbedjan.
15. Hur kan ungdomar göra de ”goda nyheterna” mera tilltalande för lärare och andra elever?
15 På liknande sätt kan ungdomar som går i skolan genom ett gott uppförande göra de ”goda nyheterna” mera tilltalande för lärare såväl som övriga elever. En ung person kan bli föremål för hån och löje på grund av sina trosuppfattningar. Men om en sådan elev uthärdar dessa påtryckningar utan att ge igen med samma mynt, kan en del lärare och även skolkamrater börja undra vad det är som ger honom en sådan moralisk styrka. Särskilt om han är pålitlig och samvetsgrann i fråga om sina skoluppgifter och behandlar andra med omtanke och respekt, kan ögonvittnen få ett gynnsamt intryck och föranledas att undersöka hans trosuppfattningar. Återigen skulle ett gott uppförande resultera i ett utomordentligt vittnesbörd. — Jämför Titus 2:6—8.
16. Hur kan tillämpningen av 1 Petrus 2:18 och Titus 2:9, 10 på arbetsplatsen resultera i ett gott vittnesbörd?
16 En kristen som har förvärvsarbete bör tillämpa de principer som kommer till uttryck i förmaningen till slavar: ”Hustjänarna skall underordna sig sina ägare med all tillbörlig fruktan, inte bara de goda och resonliga, utan också dem som är svåra att vara till lags.” (1 Petr. 2:18) ”Slavar må underordna sig sina ägare i allting och behaga dem väl, i det de inte säger emot, inte begår stöld, utan lägger i dagen god trohet i fullt mått, så att de i allting kan vara en prydnad för vår frälsares, Guds, lära.” (Tit. 2:9, 10) En kristen bör följaktligen utföra sitt arbete med glädje och i stillhet, även om det ställs orimliga krav på honom. Han bör vara respektfull, inte benägen för invändningar, när han har med sin arbetsgivare att göra. Iakttagare bör kunna se att den kristne är en ärlig och flitig arbetare, som bryr sig om andra människor. När detta är fallet, blir den sanna tillbedjan upphöjd i deras ögon som kommer att inse att individen i fråga är en god arbetare och en fin människa på grund av sin religion.
17. Hur bör vi känna det i fråga om vårt levnadssätt innan vi kom till kunskap om sanningen?
17 Hur förhåller det sig med ditt eget liv som ett vittne för Jehova? Vad menar du om ditt sätt att sköta dina angelägenheter innan du fick kunskap om sanningen? Det kan hända att du är en av dem som beskrevs av aposteln Petrus: ”Det är nämligen nog att ni under den tid som förgått har utfört nationernas vilja, då ni vandrade i tygellösa gärningar, lustar, vinmissbruk, bullersamma festupptåg, dryckesgillen och lagstridiga avgudiska handlingar.” (1 Petr. 4:3) Det är helt visst aldrig tillbörligt för någon att ta del i sådana fördärvade förehavanden. De kristna bör ha fått nog av sådant när de var i okunnighet, och därför bör de aldrig vilja återvända till det.
18. Om vi verkligen vill vara levande vittnen för de ”goda nyheterna”, vad kan vi då fråga oss själva, och vad bör vi sträva efter att göra?
18 Är du nu, då du lever ”för Guds vilja”, ivrig att hjälpa andra att dela din lycka? (1 Petr. 4:2) Är ditt hjärta så fyllt av uppskattning av de ”goda nyheterna” att du griper möjligheterna och skapar möjligheter att vittna om Jehova Gud och Jesus Kristus? (Luk. 6:45; 8:15) Är ditt uppförande sådant att det ger kraft åt det du säger till andra om Guds ord? Det är bara genom att både förkunna och leva sanningen som vi kan vara trogna vittnen. Må vi alltså efterlikna aposteln Paulus’ föredöme, hans som skrev: ”Jag [tuktar] min kropp och kuvar den, för att jag icke, när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid provet.” — 1 Kor. 9:27, 1917.