Hur viktigt är det kristna givandet?
TROGNA lärjungar till Jesus Kristus har i alla tider visat aktiv omsorg om dem som lidit nöd i materiellt eller andligt avseende. Kort efter pingsten år 33 v.t. sålde till exempel många i Jerusalem villigt egendomar och överlämnade intäkterna åt apostlarna till fördelning mellan behövande medtroende. Bland dessa var människor som hade kommit från avlägsna platser för att övervara pingsthögtiden och som sedan blev kristna. Genom sina bröders frikostighet fick dessa nyomvända hjälp att förlänga sin vistelse i Jerusalem och att därigenom fortsätta att dra nytta av apostlarnas värdefulla undervisning. — Apg. 2:41—47; 4:34, 35.
EXEMPEL VÄRDA ATT EFTERFÖLJA
En som klart insåg vikten av att ge i andligt och materiellt avseende var aposteln Paulus. Till medtroende i Rom skrev han: ”Både till greker och till barbarer [icke-greker; uttrycket användes av grekerna om utlänningar i allmänhet, särskilt om dem som talade ett annat språk], både till visa och till oförståndiga står jag i skuld: därför är jag för min del ivrig att förkunna de goda nyheterna också för er där i Rom.” — Rom. 1:14, 15.
Varför ansåg Paulus att han stod i skuld till människor av alla slag och var förpliktigad att hjälpa dem andligen? Han visste att världen av människor hade blivit köpt med Jesu Kristi dyrbara blod. Eftersom alla människor var Guds och Kristi egendom, borde de sannerligen underrättas om vad detta kunde betyda för dem. Guds tid var nu inne för människor överallt att ändra sinne och komma in i ett godkänt förhållande till honom på grundval av hans Sons offer. En sådan godkänd ställning skulle ge deras liv sann mening och verkligt uppsåt och leda till evigt liv. (Apg. 17:30; 1 Tim. 2:6; Hebr. 2:9) Den tid som stod till förfogande för att nå människor med dessa viktiga upplysningar var begränsad. Varför det? På grund av att en människas liv är mycket kort och att det är ovisst hur långt det kommer att bli. (Jak. 4:13, 14) Paulus var därför ivrig att ”förkunna de goda nyheterna” för så många han möjligtvis kunde under sin egen livstid. Han ansåg med rätta att det var hans plikt att ge andra livgivande kunskap. Han var skyldig dem det. Eftersom deras liv snart skulle vara till ända, insåg Paulus hur angeläget och brådskande det var att nå ut till människor med de ”goda nyheterna” och de storslagna möjligheter dessa kunde erbjuda dem. Aposteln Paulus var inte den ende som kände det på det sättet. Detta framgår klart av att aposteln mindre än 30 år efter den kristna församlingens början kunde skriva: De goda nyheterna ”har predikats i hela skapelsen under himmelen”. (Kol. 1:23) Detta betyder att de kristna hade utsträckt sitt andliga givande till alla delar av den då kända världen.
När det gäller andligt givande föregick aposteln Paulus och andra hängivna kristna i det första århundradet sannerligen med gott exempel för oss i våra dagar. De begränsade inte heller sitt givande till andliga ting. De var också ivriga att ge materiell hjälp åt bröder som blev nödställda. Kristna i Macedonien och i Akaja till exempel anförtrodde Paulus insamlade medel som skulle användas till att hjälpa behövande medtroende i Jerusalem.
Aposteln tog denna understödsverksamhet mycket allvarligt och bad bröderna i Rom att be för honom så att den skulle bli framgångsrik. Vi läser: ”Nu ämnar jag färdas till Jerusalem för att betjäna de heliga. De som bor i Macedonien och Akaja har nämligen funnit behag i att genom ett bidrag dela med sig av sina ägodelar till de fattiga bland de heliga i Jerusalem. Nu förmanar jag er, bröder, genom vår Herre Jesus Kristus och genom andens kärlek att ni anstränger er med mig i böner till Gud för mig, för att jag må bli räddad från de icke troende i Judeen och min tjänst som är avsedd för Jerusalem må visa sig vara godtagbar för de heliga.” — Rom. 15:25, 26, 30, 31.
När Paulus träffade medtroende på olika platser på vägen till Jerusalem, visade Guds ande, antingen genom att direkt verka på Paulus eller på andra kristna profeter, att bojor och fängelse väntade honom i denna stad. (Apg. 20:23; 21:11) Trots detta drog sig inte Paulus för att göra vad han kunde för sina behövande bröder i Jerusalem. Modigt sade han till gråtande medtroende: ”Vad tar ni er till genom att gråta och göra mig svag i hjärtat? Lita på att jag är redo, inte bara att bli bunden utan också att dö i Jerusalem för Herren Jesu namn.” (Apg. 21:13) Tänk på det, Paulus betraktade detta med att ge materiell hjälp åt bröder i nöd som så viktigt att han, för att göra sin del, var villig att riskera inte bara sin frihet utan till och med sitt liv.
VARFÖR SÅ VIKTIGT?
Kristet givande är ett uttryck för kärlek. Utan denna kärlek kan en människa helt enkelt inte inta en godkänd ställning inför Gud och Kristus. De som inte aktivt bekymrar sig om andras välfärd gör sig skyldiga till självbedrägeri om de anser sig utöva godtagbar gudsdyrkan. Guds ord säger: ”Den form av gudsdyrkan som är ren och obesudlad från vår Guds och Faders ståndpunkt är denna: att se till föräldralösa och änkor i deras betryck och att bevara sig utan fläck från världen.” (Jak. 1:27) ”Av detta har vi lärt känna kärleken, därför att denne gav ut sin själ för oss; och vi är pliktiga att ge ut våra själar för bröderna. Men vem det vara må som har denna världens medel att uppehålla livet och får se sin broder vara i nöd och ändå stänger sin ömma medkänslas dörr för honom, på vilket sätt förblir Guds kärlek i honom? Små barn, låt oss älska, varken med ord eller med tungan, utan i gärning och sanning.” — 1 Joh. 3:16—18.
Herren Jesus Kristus kommer att avkunna en sträng dom över dem som själviskt undandrar sig att hjälpa dem som förtjänar att få hjälp. Detta framgår tydligt av liknelsen om ”fåren” och ”getterna”. ”Fåren” som Jesus Kristus ställde på sin högra sida, eller sidan av ynnest, är människor som gör positivt gott mot de ”minsta” eller de obetydligaste av Kristi bröder. När ”fåren” ser att någon av Kristi bröder är i nöd, saknar föda, kläder eller bostad, gör de vad de kan för att hjälpa. De är också villiga och ivriga att ge bistånd när Kristi bröder lider på grund av sjukdom eller fängelsestraff. På grund av att ”getterna” själviskt vägrar att reagera för kristna bröders verkliga behov, kommer de att förlora livet, bli dömda till ”evigt avskärande”. — Matt. 25:34—46.
Detta bör inskärpa hos oss vikten av att ha en rätt inställning till andra. När vi ser människor drabbas av motgångar på grund av omständigheter som de inte råder över, hyser vi då medlidande med dem? Känner vi oss manade att göra vad vi kan för att hjälpa dem? Inser vi klart vilket bedrövligt andligt tillstånd många av våra medmänniskor befinner sig i? Sporrar detta oss att vara nitiska i att förkunna de ”goda nyheterna”?
Vi bör personligen önska vara helhjärtade när vi ger i andligt eller materiellt avseende. För att sådant givande skall ha verkligt värde i Guds ögon måste det vara motiverat av kärlek. Vi kan då inte ge i tanke att rikta uppmärksamheten på oss själva. Jesus Kristus förmanade: ”När du går för att ge barmhärtighetsgåvor, låt då inte blåsa i trumpet framför dig, alldeles som skrymtarna gör i synagogorna och på gatorna, för att de skall bli ärade av människor. Jag säger er i sanning: De får nu sin lön fullt ut. Men när du ger barmhärtighetsgåvor, låt då inte din vänstra hand veta vad din högra gör, så att dina barmhärtighetsgåvor kan vara i det fördolda; då skall din Fader, som ser på i det fördolda, återgälda dig.” — Matt. 6:2—4.
Liksom i det första århundradet vidtar också hängivna tjänare åt Gud i våra dagar understödsåtgärder i stor skala. Dessutom används medel till att underhålla lokaler för gudsdyrkan och ge andlig hjälp åt sanningshungrande människor över hela jorden. Bland Jehovas vittnen spelar Sällskapet Vakttornet en viktig roll när det gäller att samordna och leda understödsverksamheten och också ansträngningarna att hjälpa så många som möjligt att vinna exakt kunskap i Guds ord.
Läsare av denna publikation undrar ibland om de kan hjälpa till i detta viktiga arbete genom att ge penningbidrag. Vi vill gärna meddela att sådana gåvor kan sändas till Watch Tower Society, 124 Columbia Heights, Brooklyn, New York 11201, USA, eller till något av Sällskapets avdelningskontor i andra länder. (I Sverige sänds bidragen lämpligen till Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, Box 8, 175 21 Järfälla [postgiro 45 94 57—8] och i Finland till Vakttornet, PB 68, 01301 Vanda 30.) Sällskapet gör aldrig framställningar om sådana bidrag. De uppskattas som frivilliga gåvor att användas till att utbreda Rikets verk och erkänns som sådana.
Att ge materiell och andlig hjälp åt andra är verkligen grundläggande för den som är en kristen. Sådant givande betyder emellertid något inför Gud bara om det sker villigt och glatt, av kärlek och inte av tvång. Den kristne aposteln Paulus skrev: ”Om jag ger ut allt vad jag äger för att andra skall ha att äta, och om jag lämnar ut min kropp, för att kunna berömma mig, men inte har kärlek, då är det mig till ingen nytta alls.” (1 Kor. 13:3) Må därför vårt andliga och materiella givande dikteras av sann kärlek till Gud och till våra medmänniskor. Vår eviga välfärd beror på det.
[Bild på sidan 29]
Andligt och materiellt givande är grundläggande för sann kristendom