Finns det anledning att hålla sig borta från disco?
Brev från läsekretsen med anledning av artiklarna om disco i denna tidskrift
I NUMRET för 22 juli 1979 varnade Vakna! sina läsare för disco. Discos innersta natur eller själ visades vara fria och ”frigjorda” sexuella yttringar.
Men finns det verkligen anledning att hålla sig borta från disco och dess sexuellt fria livsstil? Somliga som läste artiklarna i Vakna! tycker inte det.
En skrev: ”Jag är en pånyttfödd kristen. Jag tycker inte att diskoteken är så hemska som ni beskrev dem!”
En annan skrev: ”Discodans, musik och att springa från det ena diskoteket till det andra kan vara ett helt oskyldigt nöje, och det är inte alls som den där smörjan som var tryckt i Vakna!”
Och ännu en annan sade: ”Jag har just läst er tidskrift om disco, och jag tycker att det ni säger är ... mycket fördömande. Ni säger att disco betyder sex, otukt och missbruk — ni är inte kloka! Det är fin stämning på diskoteken.”
Detta är vad några har skrivit. Men har de det rätta perspektivet? För det första fördömde inte artiklarna i Vakna! allting som kallades ”disco”. Och för det andra finns det viktiga faktorer som ingen av oss bör förbise.
Tänk över saken. Enligt bibeln är Satan, djävulen, ”den här världens härskare”. Han är ”denna tingens ordnings gud”. (Joh. 12:31; 2 Kor. 4:4) Eftersom sanna kristna inser att Satan påverkar den här världen för sina egna syften, bör vi då inte förvänta att han också använder världens nöjen i sina försök att vända människor bort från sann tillbedjan?
De som uppskattar varningen
Men det stora flertalet av dem som skrev visade att de hade den här bibliska förståelsen av saken. De tackade för artiklarna i Vakna! Både unga och gamla sade att de uppskattade att bli uppmärksammade på de faror som ligger i att springa på diskotek och se sådana discofilmer som ”Saturday Night Fever”. Här följer några axplock ur dessa brev:
En 21-åring från Illinois säger:
”Jag skriver för att tacka er så hjärtligt för de sunda, skriftenliga råd, som gavs i Vakna! för 22 juli om disco. Upplysningarna om ’Saturday Night Fever’ chockerade mig.
Jag måste erkänna att även om jag inte haft någon önskan att gå på diskotek, så tyckte jag om en del av dansen och musiken. Jag håller fullständigt med om att de uppammar en attityd att vilja ’visa upp sig’. Jag kunde aldrig tro att det var så allvarligt. Men nu inser jag hur farlig en sådan inställning kan vara.”
En annan 21-åring, som kommer från Texas, skrev:
”Jag lärde mig mycket genom att läsa Vakna!:s artiklar om disco. Jag kan se hur discomusiken kan jämföras med den där ’andra’ musiken, den som Mose talade om, när han kom ner från det där berget. [2 Mos. 32:17—19, NW] Den lockar verkligen fram sinnliga begär. Även ’äldre’ människor kan ryckas med av dess hypnotiska rytm.
Tack för att ni påpekade dess ursprung och dess samband med de homosexuella i samhället. Det är verkligen något som vi ungdomar måste hålla oss borta ifrån. Jag försöker rätta till mitt sätt att tänka i den här saken, och jag försöker förstå hur illa Jehova tycker om det. ...
Jag hoppas våra unga kristna bröder och systrar kommer att ta detta till hjärtat, så att de kan få höra den bästa tänkbara musik i Jehovas nya ordning.”
Från Portland i Oregon kom det här korta brevet:
”Jag ville bara tacka er för upplysningarna om disco i Vakna! för 22 juli. Dessförinnan gick det utför med mig andligen. Men när jag läste Hebréerna 11:24—26, fick jag en puff i rätt riktning och ändrade min inställning till livet. Ingen av syndens tillfälliga njutningar kan någonsin jämföras med vad vi kommer att få i Jehovas rike. Tack än en gång för att ni riktade min uppmärksamhet på den här intressanta tanken.”
Det följande är ett utdrag ur ett brev från en ung människa i Albuquerque i New Mexico:
”Vid en tidpunkt, då jag kände mig tveksam inför det jag sysslade med på min fritid, kom artikeln ut och klarlade — åtminstone för mig — var gränserna bör gå. Men det stannade inte vid det, som om ungdomar inte hade någonting att se fram emot. ...
Det finns ingenting ’restriktivt’ i att önska tjäna Gud på hans sätt, även om det innebär att man blir hånad av människor, som menar att ’vi går för långt’. Själv blev jag fri från det tvivel eller den tvekan jag tidigare kunde känna, när det gällde den underhållning jag valde. Jag är verkligen mycket tacksam för detta upplysande stoff.”
Ett mycket uppriktigt brev kom från en yngling i Kalifornien. Han skrev bland annat:
”Jag är 17 år och uppfostrades som ett Jehovas vittne. Första gången jag kom i kontakt med disco var genom min kusin, som var en mycket bra dansare. Jag älskade verkligen disco. Jag gick och såg ’Saturday Night Fever’, och med tiden lärde jag mig alla stegen. Jag kunde göra dem precis lika bra som Travolta. Jag började smita i väg för att gå på skoldanser och vann flera förstapris i discodans. Överallt där jag drog fram lämnade man rum för mig på dansgolvet, och det var en skön känsla att veta att människor imponerat tittade på min dans. Jag hade snart en flickvän, ett vittne från en annan församling, som kunde dansa lika bra som jag, men det var också allt vi hade gemensamt. Det tog snart slut, och jag dansade fortfarande.
Sedan skrev ni artiklarna om disco, och det tog jag mycket hårt. Vad jag menar är att jag tycker om bibelns sanning, men jag avskydde att behöva ge upp min enda hobby eller någonting som gjorde mig lycklig. Jag tog det lite lugnare, men jag slutade inte. Sedan kom kretssammankomsten med programpunkter om disco och ett tal om disco på ett av våra möten. Talaren sade att orsaken till tidskriftsartiklarna och programpunkterna om disco på sammankomsten var att några inte fattade vad saken gällde, och jag visste att det var jag. Jag drog därför verkligen ner på disco. Sedan gick jag och såg filmen ’Hurricane’, där en stamrit utfördes. Den liknade precis det som jag höll på med. Jag mådde illa, när jag såg den. Därför slutade jag upp med disco.
Jag har hört berättas om människor, som har begått otukt på dansgolvet, och det var inte långt ifrån att jag gjorde det själv. Jag är så glad över att jag har fått nog av den sortens liv. Jag tror vi har en stor mängd ungdomar ibland oss som uppriktigt älskar Jehova. Vi behöver alla uppmuntran emellanåt, så därför skickar jag det här brevet. Tack än en gång,”
En skolungdom från Michigan förklarade hur stor hjälp hon personligen hade fått av artiklarna och skrev sedan:
”Det gick också mycket bra att använda det här numret när man vittnade i skolan. Det är svårt nu för tiden att finna unga människor som tänker på Gud eller som ens tänker på världsproblemen. De lever bara för dagen och struntar i morgondagen. Disconumret passade därför perfekt.
Många av ungdomarna tog upp det en psykolog hade sagt om filmen ’Saturday Night Fever’, och de höll också med om att den här filmen var sjuk, när det gäller språk och moral. De blev också förvånade, när de fick reda på allt vad disco för med sig, och de insåg det förnuftiga i att hålla sig borta från det skadliga ljuset och det kraftiga ljudet, som kan skada en rent fysiskt.
Därför, kära bröder, ville jag att ni skulle få reda på hur mycket vi uppskattade upplysningarna om disco. Vi är mycket tacksamma över att Jehova fortsätter att ge oss mat i rätt tid och håller oss vid såväl andlig som fysisk hälsa.
Jag hoppas, om det är Jehovas vilja, att ni kommer att skriva fler sådana här intressanta artiklar. För de hjälper och vägleder inte bara oss som kristna, utan de får också många ungdomar att inse vikten av att leva ett rent liv nu och att förstå vilket underbart hopp det är att få leva för evigt i fred.”
Farorna understryks ytterligare
Somliga läsare skickade i sina brev med erfarenheter och tidningsurklipp, som belyste det okristna uppförande som är så vanligt på många diskotek. En läsare från Kalifornien sände till exempel med ett urklipp från tidningen Parade för 6 maj 1979. Där heter det under rubriken ”Farlig dans”:
”Polisen säger att ’freak’, som drar fram över nationens diskotek, är den farligaste nya dansen på länge. Några kallar den för ’dödsdansen’ eller ’sexdansen’; andra kallar den för ’svartsjukedansen’ eller ’slagsmålsdansen’.
När Jim Moore och hans flickvän dansade freak i Detroit, uppges det att en uppretad ung man, vid namn Jimmie Rogers, sköt honom tre gånger i bröstet. Rogers har åtalats för mord.
l samma stad åtalades Oscar Ross för att ha skjutit sin unga hustru Sharon, sedan han sett henne dansa freak hos grannen.
De som dansar freak böjer knäna, skrevar med benen och närmar sig varandra med vickande höfter tills de vidrör varandra. I det läget drar sig somliga par tillbaka från varandra, medan andra improviserar.”
Ett brev från en läsare i England innehöll ett urklipp från London Daily Mail för 2 maj 1979. Under rubriken ”Discodödsfall ’måste stoppas’” hette det:
”Sedan en student dödades i förra veckan, yrkar man nu på åtgärder som gör slut på våldet på diskoteken. Detta var det sjunde discomordet i London på fyra månader.
Bryan Cassidy, vice ordförande i kommittén för säkerhetsfrågor och allmännyttiga tjänster i Stor-Londons stadsfullmäktige, sade i går: ’Jag är förskräckt över det ökande antalet dödsfall och allvarliga skador, som blir en följd av våldet på somliga diskotek.’ ...
En 17-åring knivhöggs till döds, då han tagit med sig sin fästmö till ett diskotek för att fira deras förlovning. ...
Cassidy sade: ’Det råder inget tvivel om att discobranschen är en växande industri, men vi får inte låta våldet växa upp tillsammans med den.
Jag är säker på att sex i förening med det häftiga dunkandet av musiken, som är mycket fysisk, ligger bakom mycket av våldet på våra klubbar.’”
Ja, det framgår tydligt att diskotek i allmänhet inte är ställen där man kan ägna sig åt ett ”helt oskyldigt nöje”, åtminstone inte det som sanna kristna anser vara ett helt oskyldigt nöje.
Är all disco dålig?
Säger vi då att alla ställen eller saker som på något sätt är förknippade med ordet ”disco” är dåliga? Nej, därför att det finns så mycket, som på grund av ordets popularitet går under beteckningen disco, t. ex. mat, kläder och restauranger. Inte heller är all discomusik eller dans nödvändigtvis sexuellt suggestiv eller omoralisk. Som artikeln i Vakna! i juli månad förra året framhöll: ”Disco är helt enkelt musik och dans, och man kan sätta precis vilken prägel man vill på det.”
I det ovan nämnda numret av Vakna! hette det därför vidare: ”Några ’discon’ kan vara restauranger — musiken och dansen kanske rentav är av ganska underordnad betydelse eller annonseras inte ens under de ordinarie middagstimmarna. Sådana ställen, och kanske också andra, kan erbjuda sådan musik och dans som kristna finner acceptabel. Men de här ’diskoteken’ återspeglar inte discolivsstilen, som är helt i strid med den sanna kristendomens föreskrifter.”
Här följer en personlig erfarenhet av Benny Golson, en äldste i en av Jehovas vittnens församlingar i Los Angeles i Kalifornien. Hans erfarenhet understryker det förhållandet att det verkligen finns anledning att hålla sig borta från disco och dess omoraliska livsstil. Under den vecka som en resande representant för Jehovas vittnen besökte församlingen höll Benny ett tal grundat på Awake! för 22 mars 1979 (på svenska Vakna! för 22 juli 1979) om disco. Han skrev ut sitt tal, och här följer några utdrag.
Jag är musiker och skriver låtar. Jag har gjort inspelningar och spelat tillsammans med sådana jazzband som Dizzy Gillespie, Art Blakey, Lionel Hampton, Benny Goodman och Earl Bostic. Jag har skrivit musik för sådana välkända artister som Peggy Lee, Eartha Kitt, Connie Francis, Ella Fitzgerald och Diana Ross och för sådana TV-serier som Mission Impossible, The Partridge Family, M*A*S*H och Mannix. När jag därför i början av året fick veta att Awake! (engelska upplagan av Vakna!) skulle ha artiklar om disco, så väntade jag ivrigt på att det skulle komma ut.
När slutligen Awake! för 22 mars kom ut, läste jag det med detsamma. Men jag måste säga att jag blev upprörd över det jag läste. Jag hade en helt annan uppfattning, och jag fyllde marginalerna på varje sida med personliga kommentarer. Tanken att de homosexuella låg bakom disco verkade helt enkelt löjlig. Jag var övertygad om att jag måste skriva ett brev till Sällskapet Vakttornet om saken. Men jag beslöt att göra något mycket förståndigt, utan att jag då insåg hur förståndigt det egentligen var. Jag beslöt att lite närmare skärskåda den industri, som jag själv var en del av. När jag gjorde det, fick jag den ena chocken efter den andra.
Vad jag upptäckte
En av mina vänner, ett vittne, hade just avslutat ett skivalbum för ett större skivmärke i Los Angeles; men det gällde inte disco. En homosexuell i firman började bråka. Han ville ta de 24-kanaliga banden tillbaka till New York för att mixa om dem, kanske låta bastrumman, cymbalerna och elbasen komma i förgrunden och således få fram den smittande discorytmen. Allt detta var helt i strid med min väns (vittnets) vilja. Men de gick åtminstone med på att han också skulle få följa med till New York.
När de anlände till studion i New York, så togs den homosexuelle från Los Angeles emot av två andra homosexuella. Min vän (vittnet) måste lämna studion flera gånger under inspelningarna av mixningen för att han inte skulle tappa självbehärskningen. Men resultatet blev inte som man hade tänkt sig, och därför kunde han få fortsätta med sin ursprungliga mixning.
En bekant till mig, som inte är ett vittne, ställdes helt nyligen inför samma problem vid ett annat stort skivbolag. Han hade just fullbordat ett skivalbum (inte disco) för en sånggrupp som varit populär under många år, men bolaget gillade inte mixningen. De ville att han också skulle fara tillbaka till New York, där de homosexuella väntade.
Impressarion för en skivartist, som jag känner, sade att de har ”något av ett discoproblem” i New York just nu. Anledningen är att de homosexuella nu har slutit sig samman för att försöka tvinga discjockeyerna att välja musik i deras smak. Jockeyerna gillar inte detta och gör ett visst motstånd. Och allmänheten ropar förstås på disco.
Jag insåg faktiskt inte hur dålig den moraliska atmosfären är på diskotek. Det finns en klubb någonstans i Los Angeles som har en ”pyjamasdiscokväll”, när alla kommer i nattdräkt. I sina försök att överträffa varandra bär kvinnorna tunna, genomskinliga och löst hängande negligéer. Sådana kvällar är det fullt med folk.
Disco har sannerligen kommit att innefatta mer än musik och dans. Som en vän nyligen sade: ”Det är en viss livsstil.” Och det har han så rätt i; discomodet — T-shirts, åtsittande blanka långbyxor, djupt urringade, genomskinliga blusar, tunna, sladdriga kjolar som avslöjar bikiniliknande underkläder och alla slags maskeradliknande tillbehör — överflödar marknaden. Discoljusen och det sofistikerade uppförandet inte att förglömma.
Förlora inte det kristna försvaret
Det är sant att vissa slags dans inte är så farliga i sig själva. Men när dansen och musiken förknippas med olika och tvivelaktiga miljöer, då förändras bilden fullständigt.
Bibeln säger: ”Fly undan otukten.” (1 Kor. 6:18) Vi vill gärna tro att vi inte har något sådant i tankarna, och det kanske vi inte heller har. Men många som bekänner sig vara kristna har dukat under för detta begär. Vad hände? De tillät sig själva att bli inställda på den våglängden. De lät sig själva ledas steg för steg tills de här begären tog överhanden över dem — och de begick otukt.
Det är lustigt med oss människor. Vi vill gärna tro att olyckor bara drabbar andra människor. När det händer oss själva, kanske vi helt förvirrat säger: ”Jag trodde aldrig att det kunde hända mig!” Men det kan det; det händer till och med människor som säger sig älska Gud. Många fler än vi kanske tror har fallit offer för någon form av ”discotragedi”. Den där önskan att ”hänga med” eller att bli en integrerande del av det som är på gång har lett till mångas undergång. Det verkade ju till en början så oskyldigt och så roligt.
Jehova fördömer inte nöjen. Han vill att hans folk skall vara lyckligt och glädja sig åt livet och vissa nöjen, men vi måste vara människor som visar urskillning. Du bör till exempel, innan du dansar, fråga dig själv: ”Är det här musik att dansa efter, eller är det musik som man blir uppeggad av? Gör musiken och dansen oss inställda på vissa ’nöjen’ — nöjen som är förknippade med inledande närmanden under dansen, nämligen sexuella handlingar på mörka platser?”
Vad jag är glad att jag aldrig skrev det där brevet till Sällskapet Vakttornet! Efter att ha skärskådat min egen bransch lite närmare inser jag att jag var ganska naiv.
I artikeln om disco i Awake! hette det: ”Dans visar sannare än något annat de attityder som kulturen skapar, därför att vi inte kan ljuga i vårt sätt att röra oss.”
Hur rör du dig? Med eller emot Jehova? — Insänt.
[Infälld text på sidan 22]
”Det sjunde discomordet i London på fyra månader.”
[Infälld text på sidan 23]
”Först höll jag inte alls med”
[Infälld text på sidan 24]
”Jag trodde aldrig att det kunde hända mig!”