Vad svarar ni på frågan: Är ni frälst?
DET VAR en kall och dyster lördagseftermiddag på senhösten. På trottoarerna utmed stadens affärsgator kunde man se kristna vittnen, som erbjöd tidskrifterna Vakttornet och Vakna! åt de förbipasserande. En främling, vars hållning präglades av fast beslutsamhet närmade sig ett av vittnena och frågade: ”Bröder, är Ni frälst?” Vittnet sökte förklara hur det förhöll sig, men avbröts med ett: ”Är Ni frälst, ja eller nej?”
Sådana människor visar i allmänhet stor oro över det öde som väntar deras medmänniskor, ty de är fångna i den religiösa villfarelsen att själen är odödlig och att evig pina väntar alla ofrälsta, då bibeln däremot tydligt säger att den själ som syndar skall dö och att den lön som synden ger är döden. Död innebär frånvaro av liv. (Hes. 18:4; Rom. 6:23) Det är emellertid inte fruktan för evig pina, utan kärlek till Gud, kärlek till rättfärdigheten och kärlek till livet som bör få oss att betänka, om vi är frälsta eller inte, och få oss att ställa frågan: ”Vad skall jag göra för att bliva frälst?”
Av Skriften vet vi att endast Jehova Gud har svaret på vår fråga. Han sitter inne med detta svar, inte bara därför att hos honom finns de sanna och tillförlitliga upplysningarna i ämnet, utan också därför att han har det medel, varigenom vi kan bli frälsta. Eftersom Jehova Gud i förväg visste, att ärliga människor skulle hysa en önskan att bli frälsta från de nuvarande onda förhållandena och till en rättfärdig ny värld, beslöt han att föranstalta om en sådan frälsning, innan ännu några barn hade fötts åt Adam och Eva. Att det var så, framgår klart av det profetiska löfte som Gud gav omedelbart efter våra första föräldrars uppror: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen [du skall krossa hans häl, AV].” — 1 Mos. 3:15..
Medan Gud på detta sätt beslöt att föranstalta om frälsning, därför att han är kärleksrik och barmhärtig, så gjorde han det i första hand för att visa att han har rätt att härska över hela universum och att hans uppsåt aldrig kan omintetgöras. (Ps. 106:8; Jes. 55:11) Inom parentes sagt var denna överträdelse, som våra första föräldrar gjorde sig skyldiga till och som förorsakade att denna profetia uttalades, inte så obetydlig som det kan tyckas. Den drog nämligen människorna in under Satans välde och ledde till fördömelse och död för deras avkomlingar. Ja, all den sorg, ondska och ogudaktighet som världen har skådat sedan dess kan ledas tillbaka till denna överträdelse. — Ps. 51:7; Rom. 5:12.
Genom alla de tecken som Guds ord förutsagt och genom de världshändelser som uppfyller dem kan vi nu förstå, att tiden till slut har kommit för Gud att fullständigt uppfylla löftet i Eden genom att befria jorden från ormens, Satans, förtryckande organisation och därmed hävda sin universella suveränitet. Sedan jorden befriats från Satans organisation kommer den inte att lämnas utan överinseende, ty Gud har gjort anordningar för att ett fullkomligt herravälde under Kristus Jesus skall ersätta detta onda välde. En härlig frälsning väntar därför alla som nu söker den allsmäktige Gudens barmhärtighet och ynnest. Och eftersom det är så, blir frågan, om vad vi skall göra för att bli frälsta, av ökad betydelse och vikt för oss.
Frågan ”Vad skall Jag göra för att bliva frälst?” ställdes först till Paulus och Silas, två kristna missionärer, av en viss fångvaktare i det första århundradet av vår kristna era. Dessa missionärer hade överlämnats i denne fångvaktares förvar, därför att de hade drivit ut en demon ur en slavflicka, som oförtrutet följde dem och ropade till folket: ”Dessa män äro den högste Gudens slavar.” Vid midnattstid sjöng Paulus och Silas lovsånger till Gud, då en kraftig jordstöt skakade fängelset och löste alla fångarna från deras fjättrar. En fångvaktare på den tiden blev dödad, om han förlorade sina fångar, och eftersom denne fångvaktare nu fruktade att alla hans fångar hade rymt, stod han just i begrepp att beröva sig själv livet, när Paulus ropade till honom: ”Gör dig intet ont, ty vi äro alla här!” Mannen skyndade in i det inre rummet, där Paulus och Silas var, och i tacksamhet, på böjda knän, frågade han vad han skulle göra för att bli frälst. — Apg. 16:16—30, NW.
Paulus och Silas svarade fångvaktaren: ”Tro på Herren Jesus, så [kommer] du ... att bliva frälst.” Varför är det nödvändigt att tro på Herren Jesus för att bli frälst? Därför att han är Säden, det redskap som Gud har utvalt för att hävda sin suveränitet och skänka frälsning åt människorna. Han är den främste förmedlaren av liv. Därför, heter det, ”finnes det ingen frälsning i någon annan, ty det finnes inte annat namn under himmelen, som har blivit givet bland människorna, genom vilket vi skola bliva frälsta”. Hans namn är det enda genom vilket vi kan komma till Gud. Därför är varken Marias namn eller Muhammeds namn nödvändigt för frälsning. — Joh. 14:6; Apg. 3:15; 4:12, NW.
Missionärer som sändes från kristenheten till ”hednaländer” förklarar för dem de omvänder att de skall tro på Herren Jesus, så blir de frälsta, som om detta vore allt vad Gud fordrar. Vi bör emellertid inte framhålla en text på bekostnad av andra. Lägg märke till vad som ytterligare hände i fångvaktarens fall: ”Och de talade Jehovas ord till honom tillsammans med alla dem som voro i hans hus. ... och han och hans egna, alla som en, blevo döpta utan dröjsmål. Och han förde dem in i sitt hus och dukade ett bord för dem, och han fröjdades storligen med allt sitt husfolk, nu då han hade kommit till tro på Gud.” — Apg. 16:31—34, NW.
För att vi skall kunna komma in på frälsningens väg måste vi först av allt ångra de synder vi begått i det flydda och bli omvända eller vända oss bort från denna världens väsende; vi måste göra det, därför att vi har fått höra Guds ord och därför att vi tror hans ord om frälsningens väg genom Jesus Kristus. Därpå måste vi, med denna tro som grundval, överlämna oss åt Jehova Gud genom Jesus Kristus och bli döpta i vatten för att offentligen bekänna vår tro och vår överlåtelse åt Gud. — Apg. 3:19.
Sedan vi tagit dessa steg, är vi då fullständigt frälsta, så att det inte finns någon möjlighet för oss att gå förlustiga frälsning? Nej, det är alldeles tvärtom! Dessa steg har bara lett oss in på frälsningens väg. Dels måste vi åkalla Jehovas namn, och det betyder mera än att vi beder om hans hjälp i nödens tid. Det betyder att vi bekänner honom med våra läppar, ty ”med munnen förkunnar man offentligen till frälsning”. I själva verket är just uppsåtet med att vi har blivit förda in på frälsningens väg. att vi skall bära mycken frukt genom att förkunna Guds härliga gärningar. Vi måste också bekänna Kristus Jesus inför människorna; annars skall han inte kännas vid oss inför sin Fader i himmelen. — Matt. 10:32 ; Joh. 15:8; Rom. 10:10, NW; 1 Petr. 2:9.
För vem är det möjligt att bli frälst?
Att detta, att bli frälst, inte är så enkelt som många i kristenheten skulle vilja få oss att tro framgår tydligt av berättelsen om Jesus och den rike ynglingen, som frågade vad han skulle göra för att ärva evigt liv. Till sin bedrövelse fick han veta att det inte ens var tillräckligt att hålla alla buden, ty Jesus sade till honom: ”Det är ännu en sak som fattas dig: Sälj allt vad du har och dela ut till fattiga människor, och du skall hava en skatt i himlarna; och kom, bliv min efterföljare.” När den unge mannen hörde detta, ”blev han helt sorgsen, ty han var mycket rik. Jesus såg på honom och sade: ’Hur svårt kommer det icke att vara för dem som hava penningar att komma in i Guds rike! Det är i själva verket lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga än för en rik man att komma in i Guds rike.’ ” Somliga som hörde dessa ord undrade då: ”För vem är det då möjligt att bliva frälst?” Jesus svarade: ”Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud.” — Luk. 18:18—30, NW.
Lägg här märke till det exempel som Jesus satte för oss. Genom sitt studium av Skriften såg Jesus tydligt den väg som Gud utstakat för honom. Då han talade med sina apostlar om det som förelåg honom, försökte Petrus motsäga honom: ”Var god mot dig själv, Mästare; du kommer icke alls att drabbas av detta öde.” Men Jesus svarade honom tillrättavisande: ”Förfoga dig bakom mig, Satan! Du är en stötesten för mig, därför att du tänker, icke Guds tankar, utan människors.” (Matt. 16:22, 23, NW) Och då Jesus hängde på tortyrpålen, fick inte ens de smädande orden ”Om du är en Guds son, kom då ned från tortyrpålen!” Jesus att svikta. Han hade inte någon lätt väg att vandra: ”I sitt kötts dagar frambar Kristus med starka rop och tårar både böner och åkallan till den som var i stånd att frälsa honom från döden; och hans bön blev gynnsamt hörd för hans gudaktiga fruktans skull. Fastän han var Son, lärde han lydnad av det som han led.” — Matt. 27:40; Hebr. 5:7, 8; NW.
Detsamma gäller hans efterföljare. Sedan vi har tagit de förberedande stegen som består i att göra bättring, omvända oss, överlämna oss åt Gud och låta döpa oss, genom vilket allt vi förnekar oss själva, måste vi taga på oss vår ”påle”, dvs. utstå smälek och plåga för rättfärdighetens skull, och följa i Kristi Jesu fotspår. Och vi måste fortsätta att följa efter honom, uthärda såsom han gjorde, och inte sträva efter att bevara våra liv eller rädda våra jordiska själar. ”Ty vemhelst som önskar rädda sin själ skall mista den; men vemhelst som mister sin själ för min skull skall finna den.” — Matt. 16:24—26, NW.
Bedragaren Satan bär ansvaret för att några kristna tror, att när de en gång har kommit till tro på Herren Jesus, har blivit döpta och kommit in på frälsningens väg, så är de frälsta en gång för alla utan någon möjlighet att förlora det eviga livet genom otrohet. Det är emellertid inte den som tar på sig vapnen som har rätt att yvas, ”men det är den som har uthärdat intill slutet som skall bliva frälst”. — 1 Kon. 20:11; Matt. 24:13, NW; 2 Tim. 4:7, 8.
Varnande exempel
Om vi skulle bli frälsta genom att vi tar de första stegen, varför skulle då Jehova Gud ha låtit så många varnande exempel nedskrivas i sitt ord? Tänk på Lots hustru. Gud hade givit Lot en varning att fly och sagt att han inte ens fick se sig tillbaka. Gud sände också sin ängel för att ledsaga honom och hans familj ut ur de dödsdömda städerna Sodom och Gomorra. Förgäves sökte Lot övertala sina svärsöner att följa med honom. För dem var det hela bara ett skämt. Lot, hans hustru och två döttrar följde änglarna ut ur de till förintelse dömda städerna. Ja, Lots hustru började vandra på den väg som skulle leda till frälsning undan Jehovas vrede, men hon kunde lika gärna ha blivit kvar i Sodom, likt de två bespottande svärsönerna, ty hon såg sig tillbaka och förgicks. Det gäller inte endast att inte vända tillbaka, utan även att se sig tillbaka kommer att visa sig ödesdigert. ”Ingen som har satt sin hand till en plog och ser på det som han har bakom sig är lämplig för Guds rike.” — 1 Mos. 19:12—26; Luk. 9:62, NW; 17:32; Rom. 15:4.
Ett annat varningens exempel som Gud låtit uppteckna och som klart visar, att inte alla som börjar vandra på vägen till frälsning kommer att nå målet, är berättelsen om Israels nation. ”Vid pass sex hundra tusen män till fots, förutom kvinnor och barn”, tillsammans med en stor skara icke-israeliter lämnade Egypten och gick även välbehållna genom Röda havet. (2 Mos. 12:37) Om dessa säger aposteln Paulus: ”Nu vill jag icke att ni skola vara okunniga, bröder, om att våra förfäder alla voro under molnskyn och alla gingo genom havet och alla blevo döpta till Mose förmedelst molnskyn och havet; och alla åto av samma andliga föda och alla drucko samma andliga dryck. ... Mot de flesta av dem visade dock Gud icke sitt godkännande, ty de blevo nedgjorda i öknen.” Mellan en och två millioner vuxna lämnade Egypten; och ändå var det av alla dessa endast Josua, Kaleb och Eleasar och förmodligen några andra leviter som fick komma in i Kanaans land. — 1 Kor. 10:1—5, NW.
Aposteln Paulus lade själv denna varning på hjärtat och riktade sina bröders uppmärksamhet på den, så att de inte av brist på självbehärskning skulle falla för samma frestelser som dessa israeliter gjorde och därmed omintetgöra sina möjligheter att vinna evig frälsning. ”Fördenskull är det sätt, varpå jag löper, icke osäkert, det sätt, varpå jag riktar mina slag, sådant, att jag icke skall slå i luften, men jag kuvar min kropp och leder den som en slav, för att jag icke, sedan jag har predikat för andra, själv skulle på något sätt bliva underkänd.” (1 Kor. 9:24—27, NW) Ja, även om Paulus var hedningarnas apostel, en av Lammets tolv apostlar; hade privilegiet att skriva fjorton brev, som utgör lika många böcker i de kristna grekiska skrifterna, och gjorde stora kraftgärningar, så var det fortfarande fara för att han inte skulle vinna slutlig och fullständig frälsning på grund av att han kanske skulle brista i fråga om självbehärskning. — Apg. 19:11; Rom. 11:13; Upp. 21:14.
Samma varning gäller för oss nu. Eftersom vi har kommit till tro och överlämnat oss åt Jehova Guds tjänst, har vi så att säga lämnat Egypten och är på vandring mot den nya världen. Men i köttet befinner vi oss fortfarande i denna världen, fastän vi inte är en del av den. Därför är frestelsen att åstunda skadliga ting alltid närvarande hos oss. Vilka skadliga ting? Avgudadyrkan eller girighet, överdrift i fråga om mat och dryck och olika nöjen, otukt, knot och klagan. Det var på grund av sådant som alla israeliterna förgicks i öknen. ”Men dessa ting fortforo att vederfaras dem såsom exempel; och de blevo nedskrivna till varning för oss, över vilka de fullbordade sluten på tingens ordningar hava kommit. [På Paulus’ tid och i vår tid] Följaktligen må den, som menar att han intager en fast ställning, taga sig till vara, så att han icke faller.” — 1 Kor. 10:11, 12, NW.
Ingen må dock bli förskräckt eller känna sig nedslagen och ge tappt, därför att det inte är en lätt sak att bli frälst, utan kräver vår fulla insats. Kom ihåg Jesu ord: ”Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud.” (Luk. 18:27, NW) När allt kommer omkring, har ”ingen frestelse ... kommit över eder utom vad som är vanligt för människor. Men Gud är trofast, och han skall icke låta eder bliva frestade utöver vad ni kunna bära, utan jämsides med frestelsen kommer han också att öppna utvägen, på det att ni må kunna uthärda den.” (1 Kor. 10:13, NW) Således kan vi vinna frälsning.
Här har vi då svaret på vår fråga: ”Vad skall jag göra för att bliva frälst?” Om vi älskar Gud, rättfärdigheten och livet, kommer vi inte bara att tillägna oss kunskap om Jehova Gud och Kristus Jesus, utöva tro på dem genom att överlämna oss åt Gud och symbolisera denna överlåtelse genom dopet, utan vi kommer att fortsätta att offentligen kungöra Jehovas namn, motstå frestelser och uthärda förföljelse intill slutet på denna gamla värld. Innan vi kommer till slutet på vår provsättning, kan vi inte taga för avgjort att vi skall bli frälsta; och när därför någon frågar: ”Broder, är Ni frälst?” ger vi inte ett ovillkorligt ”ja” till svar, utan tillägger förklarande: ”Ja, hitintills!”