Förnuft och resonlighet leder till frid

 1, 2. a) Vilken förvandling kan ske, om en människa gör bruk av sina förnuftsgåvor? b) Hur poängterade aposteln Paulus detta?

JEHOVA Gud har givit människan förnuft och därmed förmåga att vara resonlig och omdömesgill. Genom att göra bruk av denna förunderliga förmåga kan människan tjäna Gud, eftersom hon uppskattar Guds underbara egenskaper — hans kärlek, barmhärtighet och oförtjänta godhet, hans allmakt, hans obegränsade vishet och hans fullkomliga rättvisa. Genom att begrunda dessa ting får en förståndig människa klart för sig att hon själv äger ett visst, begränsat, mått av dessa egenskaper och att hon bör arbeta på att få dem att tillväxa hos sig. Hon kan härigenom tjäna Gud, och när hon då älskar och söker behaga den Gud, som hon tjänar, kan hon bli mera lik Gud, i det hon söker efterlikna Gud.

² Aposteln Paulus, som troget efterliknade Kristus, vilken i sin tur fullkomligt efterliknade sin Fader, Jehova, och med exempel belyste hurudan han är, har givit oss dessa förmaningar: ”Följaktligen bönfaller jag eder, bröder, vid Guds medlidande, om att frambära edra kroppar till ett offer, som är levande, heligt, välbehagligt för Gud, en helig tjänst med eder omdömesförmåga. Och sluta upp med att taga gestalt efter denna tingens ordning, och bliv i stället förvandlade genom att göra om edert sinne, för att ni må kunna för eder själva utröna Guds goda och välbehagliga och fullkomliga vilja.” — Rom. 12:1, 2, NW.

 3. Hur kommer det sig att egenskapen resonlighet är behaglig och viktig? Varför är den det?

³ Vi tycker om att vara tillsammans med den som lägger den gudaktiga egenskapen resonlighet i dagen. En sådan människa är uppriktig, rättänkande, tillgänglig, och så blir samvaron med henne fridsam. Men vad som betyder än mera är att förnuft och resonlighet är av största vikt om man skall kunna behaga Gud, som alltid är resonlig, omdömesgill. Han uppmanar människorna att göra bruk av sitt förnuft, sin omdömesförmåga, och det gör han genom aposteln, som säger: Jag ”bönfaller ... eder”. I kapitel 12 i den bok i bibeln som kallas Romarbrevet finns det en uttömmande redogörelse för vad det innebär att tjäna med omdömesförmågan. Vi lägger märke till att man kan vinna vishet, jämvikt, gott förstånd och sunt förnuft genom ett rätt bruk av sina förnuftsgåvor. En förnuftig människa tänker inte högre om sig själv än det är nödvändigt att tänka, utan hon kommer att vara sund till sinnes. I vers tre heter det: ”Ty genom den oförtjänta godhet som kommit mig till del tillsäger jag var och en där ibland eder att icke tänka högre om sig själv än det är nödvändigt att tänka, utan att tänka så att han har ett sunt sinne, var och en så som Gud har tilldelat honom ett mått av tro.” — NW.

 4. a) Vilket slags studium är viktigare än allt annat? Varför? b) Vad är fördelaktigast att begrunda? Varför?

⁴ När vi resonerar, dvs. begrundar saker och ting, förbinder vi principer med faktiska förhållanden eller med problem för att reda ut speciella drag med hjälp av mera ”allmänna” sanningar, eller också jämför vi faktiska förhållanden med varandra för att dra vissa slutsatser eller få klarhet i vissa ”allmänna” principer. Men räcker det med att bara resonera, att bara begrunda saker och ting? Nej. Många tänkare och filosofer är förvirrade och känner inte den väg som leder till frid. I sin begrundan måste man låta sig ledas av Skriften, inte av normer som människor ställt upp eller av filosofiska uppfattningar. Vi blir uppmanade att tillägna oss Jehovas sinne, så att vi skall kunna utröna vad som är Guds goda och välbehagliga och fullkomliga vilja. Detta kräver att vi studerar Guds ord. Vi måste ha andlig vägledning: ”Men en fysisk människa tager icke emot de ting som höra Guds ande till, ty de äro dårskap för henne; och hon kan icke lära känna dem, emedan de utrannsakas andligen.” (1 Kor. 2:14, NW) Vi måste också meditera. Detta innebär inte att vi skall ägna oss åt dagdrömmeri över egna hugskott. Nej, vårt mediterande måste klart och avgjort ledas av Gud. Vårt resonerande, vår begrundan, måste direkt grundas på Skriften. Sådan meditation kan man ägna sig åt även under de stunder då man kopplar av. Så här sade psalmisten: ”Jag vill begrunda alla dina gärningar och eftersinna dina verk.” (Ps. 77:13) Det allra bästa som vi kan begrunda är Guds verk, hans sätt att handla. Om vi gör det, kan vi jämföra våra egna gärningar här i livet med bibelns normer och tillämpa Jehovas andliga ord på andliga angelägenheter som inverkar på vårt liv. När vi sedan måste fatta beslut i svåra frågor, kan vi erinra oss och följa Jehovas förträffliga rättsliga beslut i sådana saker. Genom sådan förnuftig begrundan kan vi förvissa oss om att vårt handlingssätt kommer att vägledas av rätta principer.

Att studera och meditera är livsviktigt

 5. Förklara hur man kan meditera över en detalj i bibeln.

⁵ Såsom ett exempel på hur man mediterar kan vi — för att få bättre klarhet i vad som avses med den förnuftiga tjänst, den ”tjänst med eder omdömesförmåga”, som Paulus talar om i Romarna 12:1 (NW) — tänka på apostelns ord i Romarna 11. Där, i kapitel 11, talar han livfullt om de underbara möjligheter som erbjöds Israel att fylla alla platserna i himmelrikesorganisationen under Kristus. Han visar hur och varför israeliterna inte lyckades med detta men hur Jehova i sin oförtjänta godhet och outrannsakliga vishet har gjort föranstaltningar för att människor av nationer utanför Israel skall få tillfälle att fullborda antalet av dem som skall utgöra denna härliga regeringsskara. Sedan vädjar han till de kristna och säger att de inte bara skall tänka på Guds rättvisa, som tog sig uttryck i att han fördömde olydnad, utan också på hans underbara kärlek, vishet och makt, som ger sig till känna i hans föranstaltningar för både judar och hedningar, som vill tjäna honom. Han säger att de som en följd av att de begrundar dessa förhållanden skall frambära sina kroppar som ett levande offer, med all sin omdömesförmåga. Det är i själva verket det enda förnuftiga att göra.

 6. a) Hur gör man bruk av förnuftigt resonemang när man förbereder sig för mötena? b) Anför exempel.

⁶ Ett förnuftigt resonemang hör också till en rätt förberedelse för möten där bibeln studeras. Låt oss säga att du är i färd med att studera Vakttornet såsom en förberedelse till veckans studium i Rikets sal. När du går igenom frågorna och förbereder svar, tänk då på hur du skall kunna bygga upp dina medkristna med dina svar. Tänk på de nya som är med. Dina svar bör vara klara, enkla, lättförståeliga. Uppmuntra andra att resonera om stoffet genom att förbereda dig på att svara med egna ord i stället för att bara läsa upp svaret. Såsom ett exempel på hur man kan meditera, då man studerar och förbereder sig, kan vi se litet närmare på paragraf 21 på sidan 250 i Vakttornet för 1 juni 1961. Det sägs där i huvudsak att en människa kanske arbetar strängt för att få framgång i något yrke men att den främsta sysselsättning, som man kan ha, det högsta livsmål, som man kan sträva efter, är att fylla Jehova Guds fordringar såsom en förkunnare av Guds ord. För att berika din uppskattning av denna paragraf och likaså ditt svar till den kan du tänka på det myckna studerandet, alla uppoffringar och beslut och de många åren av mödosam strävan som en människa nedlägger för att vinna framgång, göra karriär, inom affärslivet eller i politiken. Sedan kan du tänka på förkunnartjänstens mycket större värde såsom livsuppgift och den tvingande nödvändigheten av att ägna ännu mera målmedveten energi, nitälskan och uppmärksamhet, ja, själva livet, åt den.

 7. Hur blir förnuftsmässig begrundan på förhand till gagn vid mötena?

⁷ Om du gör så, kommer du, då du är med vid församlingens möten, att genom ditt förnuftiga resonerande uppmuntra andra att resonera, dvs. begrunda saker och ting, och de kommer att vinna större insikt. De andra, som är närvarande, ja, också nykomlingar, får hjälp, och det är detta som är avsikten med mötet, såsom Paulus förklarar: ”Om ni alla profetera och en icke troende eller vanlig människa kommer in, blir han tillrättavisad av dem alla, han blir noggrant utrannsakad av alla; hans hjärtas hemligheter bliva uppenbarade, så att han faller ned på sitt ansikte och tillbeder Gud och förklarar: ’Gud är verkligen ibland eder.’” — 1 Kor. 14:24, 25, NW.

 8, 9. Tala om hur vi genom begrundan kan få hjälp att mera helt och fullt uppskatta vår tjänst och hur vi kan bistå dem vi predikar för.

⁸ Vi kan förbättra och utöka vår förkunnartjänst genom att resonera om den, begrunda den, genom att tänka: Varför är det fördelaktigt att utföra arbetet på det här sättet eller på det där? Detta bör man inte göra för att kritisera utan för att göra framsteg och undvika att man utför tjänsten bara därför att man känner det som en plikt eller därför att man bestämt sig för att fullgöra den, och tjänsten får inte heller bli en rutinsak. Sådan begrundan hjälper oss att utveckla kärlek. Vi har blivit uppmanade att utöva vår förkunnartjänst med vår omdömesförmåga, i det att vi själva genom tillämpning och erfarenhet utröner Guds vilja. Vi får förmaningen att utföra vårt arbete helhjärtat: ”Den som delar ut, må han göra det med frikostighet; den som är föreståndare, må han vara det med verkligt allvar; den som visar barmhärtighet, må han göra det med glatt sinne.” — Rom. 12:2, 8, NW; Kol. 3:23.

⁹ Varför utarbetar vi till exempel olika predikningar över skilda ämnen i avsikt att hålla dessa predikningar när vi besöker folk? Därför att vi vill uppmuntra folk till att tänka, till att resonera och begrunda, till att se hur Skriftens ord är tillämpliga på livets förhållanden och hjälpa dem att fatta sanningens ”mönster”. Vi får det här rådet: ”Fortsätt att till ett mönster behålla ... hälsosamma ord, ... med den tro och kärlek som hava samband med Kristus Jesus.” (2 Tim. 1:13, NW) Tack vare våra predikningar över olika bibliska ämnen, predikningar vilka alla riktar uppmärksamheten på Riket såsom mänsklighetens hopp, börjar folk så småningom skönja ett mönster i det som vi säger. De som har goda hjärtan börjar vinna en fullständig bild av hoppet om den rättfärdiga nya världen.

10, 11. a) I förbindelse med vem måste vi först och främst vara resonliga? b) Vilken fara lurar, om vi inte är resonliga och förnuftiga i fråga om vår personliga förkunnartjänst?

¹⁰ I förbindelse med vem måste vi vara resonliga? Resonligheten bör göra sig gällande i alla förhållanden i livet. Först och främst bör vi vara resonliga i förbindelse med oss själva, i fråga om vår förkunnartjänst. Detta innebär att vi måste ha ett sunt sinne, i det att vi fördelar tiden på lämpligt sätt mellan våra olika plikter och inte urskuldar oss själva med ett bestickande resonemang, som verkar trovärdigt. Genom Jehovas oförtjänta godhet har vi fått en uppgift, en tjänst, oss anförtrodd. Aposteln ger rådet: ”Ägna” er ”åt denna tjänst”. Han förmanar oss också: ”Må eder kärlek vara utan skrymtan. Avsky det som är ont, håll fast vid det som är gott.” Har du nu mindre omtanke om din förkunnartjänst än du har haft i det flydda? Har andra saker fått ditt nit att svalna? Förnuftet säger dig att om man låter sin kärlek till det som är rätt svalna, innebär detta att man förlorar avskyn för synden. Detta är farligt. Var förnuftig och resonlig och vidtag de mått och steg som behövs för att förkunnartjänsten på nytt skall komma att inta första platsen i ditt liv, där den hör hemma. Jesus var medveten om faran av ett falskt resonemang, när Petrus, sedan Jesus hade förklarat vad som var Guds vilja för honom, började diskutera med Jesus och anförde mänskliga synpunkter: ”Då han sade detta tog Petrus honom avsides och började göra kraftiga invändningar mot honom, i det han sade: ’Var god mot dig själv, Herre, du kommer alls icke att drabbas av detta öde.’ Men han vände ryggen åt Petrus och sade till honom: ’Förfoga dig bakom mig, Satan! Du är en stötesten för mig, därför att du icke tänker Guds tankar, utan människors.’” — Rom. 12:7, 9; Matt. 16:22, 23; NW.

¹¹ När vi är resonliga i förbindelse med oss själva, tillämpar vi resonlighet i fråga om nöjen, läsning, tänkande, umgänge, förvärvsarbete, hem och familj. Vår förkunnartjänst är vår heltidssysselsättning, vår livsuppgift, vår ”karriär”. Den kristne har fått befallningen: ”Vare sig ni äta eller dricka eller göra någonting annat, gör allting till Guds ära.” — 1 Kor. 10:31, NW.

Vi bör visa oss resonliga gentemot dem som har samma tro som vi

12. Hur kan vi vara resonliga när vi ger undervisning och råd?

¹² Därnäst måste vi vara resonliga gentemot våra bröder, mot dem som har samma tro som vi. Om vi är resonliga, kommer vi att vara lugna, vänliga, hänsynsfulla, inte nyckfulla, inte omedgörliga. Den som är ett av Jehovas vittnen säger inte så här, när han ger föreskrifter eller råd åt någon annan: ”Du måste göra på det här sättet, och hör sen.” Nej, han följer apostelns anvisning: ”Hav i broderlig kärlek öm tillgivenhet för varandra. Tag ledningen i att bevisa varandra heder.” (Rom. 12:10, NW) Vi bör inte mena att eftersom en människa har överlämnat sig åt Gud, har vi rätt att ställa krav på henne. Tänk på hur aposteln Paulus handlade. Med all sin apostoliska myndighet kunde han ha befallt över de kristna, men när han skrev till församlingen i Korint om några av de ting, i vilka de hade kommit till korta, sade han: ”Nu bönfaller jag själv, Paulus, eder vid Kristi mildhet och godhet.” Regeln är alltså denna: ”Ja, låt oss, så länge vi hava tid som är gynnsam för det, göra det som är gott gentemot alla, men särskilt mot dem som äro besläktade med oss i tron.” — 2 Kor. 10:1; Gal. 6:10; NW.

13, 14. Hur hjälper oss vår resonlighet att undvika att begå misstag? Anför ett exempel.

¹³ Vi önskar hjälpa och bistå varandra. Men vi kan inte vara till hjälp om vi försöker anpassa andra efter oss eller förväntar att de skall göra detsamma som vi, utan vi bör genom att resonera förnuftigt hjälpa en människa att på bästa sätt göra bruk av sina möjligheter. ”Ty vi våga icke räkna oss bland några eller jämföra oss med några som anbefalla sig själva. När de mäta sig med sig själva och jämföra sig med sig själva hava de förvisso intet förstånd.” — 2 Kor. 10:12, NW.

¹⁴ En kristen kvinna till exempel har kanske en man som inte är gynnsamt inställd till sanningen. Hon känner att hon har plikter gentemot honom såsom hans hustru och tycker att hon bör vara tillsammans med honom någon stund under lördag–söndag, då han är hemma. Fördenskull kanske hon uteblir från samlingen för predikande från dörr till dörr på söndagsmorgonen, fastän hon deltar i förkunnarverksamheten mitt i veckan tillsammans med den grupp som samlas för att studera bibeln varje vecka i det grannskap där hon bor. Skulle det inte vara hårt och oresonligt att förebrå eller kritisera henne, därför att hon inte planerade sina förehavanden så att de kunde falla i tråd med de andra förkunnarnas i församlingen, vilkas förhållanden är helt annorlunda?

15. Beskriv hur man varmt och vänligt kan tala med en broder för att hjälpa honom att utnyttja sina möjligheter på bästa sätt.

¹⁵ Men tillsyningsmannen i en församling kan tala med en medlem i församlingen för att hjälpa denne att inse hur han kan utnyttja sina möjligheter på bästa sätt. Han kanske lägger märke till en av hans kristna bröder som har familj men som inte tar ledningen på rätt sätt eller hjälper sina barn såsom han borde göra. Tillsyningsmannen kan då tala varmt och vänligt till honom och säga ungefär så här: ”Det är till stor uppmuntran och tröst för oss att veta att vi alla är heltidstjänare åt Gud, även om några av oss har familjeförpliktelser som hindrar dem att ägna all sin tid åt det direkta predikandet och undervisandet, tycker du inte det? Men såsom far har du det särskilda privilegiet att använda en del av din åt Gud överlämnade tid till att hjälpa dina barn, såsom budet lyder i Efesierna 6:4: ’Och ni fäder, var icke irriterande mot edra barn, utan fostra dem städse i Jehovas tuktan och auktoritativa råd.’ Vi måste anstränga oss för att göra fullt bruk av dessa möjligheter och tillfällen. Paulus visste detta, ty han rådde Timoteus: ’Just fördenskull påminner jag dig att, liksom man rör om i elden, uppliva den Guds gåva som finnes i dig.’ (2 Tim. 1:6, NW) Det händer ibland att vi måste göra något för att uppliva oss själva, liksom man kan liva upp elden genom att röra om i den med en eldgaffel. För att vi skall göra detta på ett ordningsfullt och verkningsfullt sätt, har vi fått den regel som 1 Korintierna 14:40 innehåller: ’Låt allt gå tillbörligt till väga och ske efter bestämmelse.’ Det skulle därför vara bra om du gjorde upp ett schema och anslog tid till att ägna sådan livgivande uppmärksamhet åt dina barn. Jag har förstått att du älskar dem varmt. Också Gud älskar dem och anser dem heliga inför honom, och när du då tar dig tid att studera med dem och hjälpa dem i tjänsten på fältet med att predika de goda nyheterna, kan du vara viss om Guds hjälp och om ett gott och lyckligt resultat, såsom Paulus sade: ’Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud kom det beständigt att växa.’ (1 Kor. 3:6, NW) Du kommer att bli välsignad genom att få se dem växa upp såsom Guds tjänare som bevarar sin ostrafflighet.” Sedan tillsyningsmannen dryftat dessa bibelställen, kan han erbjuda sig att hjälpa brodern att göra upp ett schema och ge honom personligt bistånd på allt upptänkligt sätt.

Resonligheten låter de viktiga tingen komma först

16. Hur kan vi, när vi hjälper andra och ger dem råd, hålla blicken inriktad på de viktiga tingen? Ge exempel.

¹⁶ Det som är av vikt är att predikandet blir utfört. Resonligheten kommer oss att sätta värde på dem som utför predikoverket såväl som att uppskatta deras tro och ansträngningar i samband med det. Man måste ha tro för att kunna ha någon som helst del i att kungöra de goda nyheterna. Varje vittne för Jehova, vare sig han använder föga eller mycken tid till predikande, har ett visst mått av tro. Bibeln säger att den kristne bör ”tänka så att han har ett sunt sinne, var och en så som Gud har tilldelat honom ett mått av tro”. (Rom. 12:3, NW) Om någon genom tro har framgång i sitt arbete, försök då inte tvinga honom att göra saker och ting på ett visst sätt. En viss förkunnare har kanske helt nyligen börjat predika från hus till hus; en annan har kanske många års erfarenhet. Men båda två har kanske svårt att snabbt erinra sig och slå upp bibelställen. När den som övar och bistår sådana förkunnare arbetar tillsammans med dem, bör han inte kritisera dem, därför att de inte använder alla bibelställena i den predikan som vi blivit uppmanade att hålla den månaden. Någon kanske tycker att han kan framföra en annan predikan bättre och förklara vissa andra bibelverser med större framgång. I så fall bör man inte göra honom modfälld eller tvinga honom att använda en predikan som han har svårt att hålla. I stället kommer resonligheten att driva dig till att ge uppmuntrande och uppbyggande råd, om det är du som är läraren. Hjälp din medförkunnare. Om du kan hjälpa honom att lära sig och använda andra predikningar, så är detta naturligtvis önskvärt, och det bidrar till att han kan göra framsteg i sin förkunnartjänst. På så sätt följer du bibelns råd: ”Skaffa eder visshet i fråga om de ting som äro viktigast, så att ni måtte vara felfria och icke bringa andra på fall fram till Kristi dag.” (Fil. 1:10, NW) Vi har fått veta att det är viktigt att vi för oss själva utröner Guds goda och välbehagliga och fullkomliga vilja. Gud anser det viktigt att vi håller oss avskilda från världen, bevarar vår ostrafflighet och predikar och undervisar om de goda nyheterna. Om vi hjälper varandra i fråga om dessa ting, då gör vi väl.

17. Även om vi inte bör ställa stora krav på andra, vad bör vi likväl sträva efter att göra?

¹⁷ Å andra sidan bör var och en visa sig resonlig och förnuftig och söka rätta sig efter de anvisningar som blivit givna för hur predikoverket skall utföras, så att den enskilde förkunnaren kommer att tjäna i samklang med Guds tjänare över hela världen. Han kanske behöver ändra på sina predikometoder. Han märker kanske att hans undervisning inte är verkningsfull. Han drar kanske uppmärksamheten till sig själv, då han i stället borde rikta den på sanningen eller på församlingen genom att visa folk behovet av att komma tillsammans med andra som har samma tro. Han måste tänka på vilket föredöme han är för andra. Förnuft och resonlighet hjälper honom att inse att det som vi nu får anvisning om att göra är en förberedelse för framtiden och kommer att vara oss till gagn längre fram, då vi ställs inför nya förhållanden och förpliktelser.

18. Hur reagerar en förnuftig och resonlig människa, när hon blir tillrättavisad, därför att hon begått ett fel?

¹⁸ Det är särskilt viktigt att vara resonlig, att tänka sig för, om det uppstår någon tvistefråga. Under sådana omständigheter måste man ådagalägga resonlighet och mildhet. Du kanske har begått ett fel. Det är förnuftigt och leder till frid och till välgång för dig själv om du är villig att lyssna, skaffa dig en ny syn på saken eller rätta till ditt handlingssätt, när felet blir påvisat för dig. Blygsamhet och hjärtats ödmjukhet förmår dig till att vara villig att höra på i stället för att vara halsstarrig eller påstridig. Om du är förnuftig och resonlig, blir du inte ond eller modfälld, och du oroar dig då inte heller över att kanske förlora anseendet, när du blir tillrättavisad. Du kommer att ge akt på bibelns råd: ”Jag [tillsäger] var och en där ibland eder att icke tänka högre om sig själv än det är nödvändigt att tänka. Var sinnade på samma sätt mot andra som mot eder själva; ägna icke eder uppmärksamhet åt höga ting, utan låt eder ledas av de ringa tingen. Bliv icke omdömesgilla i edra egna ögon.” Förnuftet och resonligheten förmår dig att vara tacksam över att det finns någon som tillrättavisar dig innan ditt fel växer och blir mer omfattande. — Rom. 12:3, 16, NW.

19. Vad tänker en resonlig människa på, när hon tillrättavisar en annan?

¹⁹ Kanske förhållandena är de rakt motsatta, och det är du som tillrättavisar en annan. Förnuftet och resonligheten hjälper dig då att minnas den visa förmaningen: ”’Gå icke utöver det som är skrivet’, på det att ni icke må bliva uppblåsta, var och en för sin del, till förmån för den ene emot den andre. Ty vem gör dig olik någon annan? Vad har du egentligen, som du icke har fått mottaga? Om du nu verkligen har fått mottaga det, varför berömmer du dig då, som om du icke hade fått mottaga det?” (1 Kor. 4:6, 7, NW) Du kommer att tillrättavisa i kärlek och mildhet, i det att du ”håller ett öga på dig själv, av fruktan för att också du skulle kunna bliva frestad”. — Gal. 6:1, NW; Tit. 3:2.

Vi visar oss resonliga gentemot dem som inte har samma tro som vi

20. Hur kan vi tack vare vår resonlighet bli nyttigare tjänare i förhållande till dem som vi söker undervisa?

²⁰ Är det ändå flera som vi måste vara resonliga mot? Ja, det är det. Skriftens förmaning lyder: ”Må eder resonlighet bliva känd för alla människor.” (Fil. 4:5, NW) I förkunnartjänsten från hus till hus, i arbetet med att på nytt besöka människor som visat intresse och i bibelstudieverksamheten måste en förkunnare dryfta saker och ting med stort tålamod, då han undervisar, i det att han tänker sig in i den andres situation. På så sätt kan han bistå den han besöker, eftersom han vet vilka detaljer som är svåra för just den personen att fatta. Han har klart för sig att de välsinnade människor som han undervisar är får i Herrens hjord, om vilka Jesus insåg att ”de voro utplundrade och drevos hit och dit, såsom får utan någon herde”. Han förstår att dessa människor har varit förvirrade av falska läror och av brist på kunskap i Guds ord. Han kommer att utöva kärlek och visa gästfrihet, medkänsla och sympati, såsom Paulus beskriver det: ”För en gästfri vandel. Fröjda eder med dem som fröjdas, gråt med dem som gråta.” — Matt. 9:36; Rom. 12:13, 15; NW.

21. Vad innebär det för den som blir undervisad, om undervisningen sker med förnuft och resonlighet?

²¹ Envar som undervisar med förnuft och resonlighet gör det möjligt för andra att få en resonlig inställning till Guds ord, ty på honom är bibelns beskrivning av en sann Ordets förkunnare tillämplig: ”En Herrens slav behöver icke strida, utan behöver vara mild mot alla, kvalificerad att undervisa, i stånd till att lägga band på sig under onda förhållanden; han bör med mildhet visa dem till rätta, som icke äro gynnsamt inställda, då ju Gud kanske kommer att giva dem bättring, som leder till exakt kunskap om sanningen; och de kunna komma tillbaka till sitt sunda förnuft ut ur djävulens snara, då de ju hava blivit fångade levande av honom för hans vilja.” — 2 Tim. 2:24—26, NW.

22. Hur stor resonlighet bör man visa gentemot familjemedlemmar som inte är troende?

²² Kanske vår resonlighet sätts på sitt hårdaste prov, om det är så att medlemmar av vår egen familj inte är troende. Om det förhåller sig så, får vi inte ägna dessa familjemedlemmar mindre kärlek och öm omsorg. De står oss ju nära till följd av de köttsliga banden och är oss kära, och vi måste i vissa avseenden visa dem ännu mer hänsyn, och det säger sig självt att vi måste vara än mer resonliga gentemot dem. Vi måste ta oss tid med dem. Vi har ett tungt vägande ansvar gentemot dem. Detta innebär att vi med förnuft och resonlighet måste åstadkomma jämvikt i vårt tidsschema och i fråga om våra olika förpliktelser, så att vi kan ägna uppmärksamhet åt vår familjs andliga välfärd såväl som åt vår offentliga förkunnartjänst.

23. Vilken inställning bör de kristna ha när de möter förföljelse och motstånd, och vilka råd bör de följa?

²³ Den rikaste belöningen för att man lägger resonlighet i dagen får man kanske när man råkar i svåra förhållanden, möter motstånd och förföljelse, eller när man predikar i länder där myndigheterna är ogynnsamt inställda till vårt förkunnarverk, vårt predikande av de goda nyheterna om Riket. Den förnuftige, resonlige, förkunnaren inser varför förföljelse kommer. Han anlägger en positiv, optimistisk synpunkt. Han förstår att en kristen måste förvänta att få en sådan behandling. Den utgör en uppfyllelse av profetior. Förföljelsen beror ofta på att förföljarna blivit felaktigt underrättade. När förkunnaren nyktert resonerar igenom saken och förstår att vederbörande blivit felunderrättade, får han inte lust att ge sina förföljare lika gott igen. Han påminner sig att det är djävulen som i själva verket förblindar människorna, så att de inte kan se de goda nyheternas ljus. Den kristnes krigföring riktar sig fördenskull inte mot människor, och hans vapen är inte sådana som härrör från människor: hämndgirighet, hårdhet, smädligt tal och köttsliga vapen. (2 Kor. 4:4; 10:4, 5; Ef. 6:11, 12) Den kristne kommer att begrunda det handlingssätt som Skriften anbefaller i Romarna 12:14, 17—21 (NW): ”Fortsätt att välsigna dem som förfölja, välsigna och förbanna icke. Vedergäll ingen med ont för ont. Drag försorg om det som är gott inför alla människor. Om möjligt, så vitt det beror på eder, var fridsamma mot alla människor. Hämnas icke eder själva, mina älskade, utan lämna rum för vreden; ty det är skrivet: ’Hämnden är min; jag skall vedergälla, säger Jehova.’ Men ’om din fiende är hungrig, så giv honom att äta, om han är törstig, så giv honom något att dricka; ty genom att göra det kommer du att samla glödande kol på hans huvud’. Låt dig icke besegras av det onda, utan fortsätt med att besegra det onda med det goda.”

24. Hur kan vi besegra det onda med det goda?

²⁴ Låt inte onda förhållanden göra dig vresig, sur och förargad. Sök i stället att besegra det onda med det goda, även när du har makt att vedergälla med ont. Profeten Elisa gav oss ett exempel på detta, när en syrisk eller arameisk truppstyrka kom för att ta honom till fånga och Jehova för att skydda Elisa slog dem med tillfällig blindhet. Israels konung önskade omedelbart hugga ned dessa syrier, men Elisa tillrättavisade honom och sade: ”Du skall icke hugga ned dem. Du plägar ju icke ens hugga ned dem som du har tagit till fånga med svärd och båge. Sätt fram för dem mat och dryck och låt dem äta och dricka och låt dem sedan gå till sin herre igen.” Detta blev till långt större gagn än om man hade vedergällt ont med ont, ty skildringen tillägger: ”Sedan kommo icke vidare några arameiska strövskaror in i Israels land.” — 2 Kon. 6:14—23.

25. Vad kan vi nu göra för att helt och fullt lyckas följa Petrus’ råd i 1 Petrus 3:15, och med vilken förhoppning kan vi göra detta?

²⁵ I stället för en vänligt framställd, spörjande fråga från en människa av en god vilja kanske du ibland plötsligt möts av en brysk förfrågan av någon myndighetsperson. Aposteln Petrus säger oss hur vi skall bete oss i sådana situationer: Var ”alltid redo att framföra ett försvar inför var och en som av eder kräver ett skäl för hoppet i eder, men gör detta med ett milt sinne och djup respekt”. (1 Petr. 3:15, NW) Det är helt och hållet förenligt med sunda förnuftet och resonligheten att rusta sig på förhand för sådana situationer genom att studera Guds ord NU och genom att vara verksam i hans tjänst i överensstämmelse med detta ord. Tiden är nu lämplig för att handla. Bibeln visar att Satan, djävulen, skall företa sitt slutliga angrepp på Guds folk i en nära framtid. Resonligheten och förnuftet övertygar oss om att vi inte nu i full utsträckning kan njuta av de ting som hör denna värld till. Det är nu en krigföringens tid för de kristna. Världens skådeplats håller på att förändras. Framför oss ligger det härliga hoppet om den nya världen. Eftersom vi äger detta hopp och vet att den nya världen är nära, är apostelns ord tillämpliga på oss nu mer än någonsin förr: ”Fröjda eder i hoppet som ligger framför eder. Härda ut under trångmål. Framhärda i bön.” — Rom. 12:12; 1 Kor. 7:29—31; NW.

26. Hur kan den kristnes förnuftiga inställning och resonlighet verka för frid i församlingen?

²⁶ Förnuft och resonlighet leder alltså till frid, inte bara för en själv utan — vad som är viktigare — för den kristna församlingen. Våra handlingar återverkar på församlingen på grund av den nära gemenskap som beskrivs i Romarna 12:4, 5 (NW): ”Ty alldeles såsom vi i en kropp hava många lemmar, men lemmarna icke alla hava samma uppgift, så äro vi, fastän många, en kropp i förening med Kristus, men lemmar som var och en för sig tillhöra varandra.” Förnuft och resonlighet hjälper församlingen att bevara den fullkomliga frid och endräkt som beskrivs i 1 Korintierna 1:10 (NW): ”Nu uppmanar jag eder, bröder, genom vår Herres, Jesu Kristi, namn, att ni alla må tala i överensstämmelse med varandra och icke låta några söndringar vara bland eder, utan att ni må vara på ett väl avpassat sätt förenade i samma sinne och i samma tänkesätt.” — 1 Kor. 12:26.

27. I vilka avseenden leder resonligheten till frid?

²⁷ Resonligheten leder till sinnesfrid, frid med Gud, frid med vår nästa, frid i vår förkunnartjänst och frid med dem som inte är kristna troende, så vitt det beror på oss, enligt bibelns föreskrift: ”Om möjligt, så vitt det beror på eder, var fridsamma mot alla människor.” — Rom. 12:18, NW.

28. Vem söker de kristna behaga, och vilka förhoppningar har de då beträffande framtiden?

²⁸ Det är Jehova Gud som de kristna söker behaga. I Ordspråksboken 16:7 framhålls denna princip: ”När Jehova finner behag i en mans vägar, så kommer han till och med själva hans fiender att leva i fred med honom.” När vi följer Jehovas väg och därvid brukar vårt förnuft och vår omdömesförmåga och är resonliga, kan vi besegra det onda. Vad kan vi väl då vinna annat än det som är gott? Resonlighet hör med till visheten från ovan. Om vi låter vårt förnuft, vår resonlighet, ledas av Guds ord, kommer vi att föras in i det lyckliga tillstånd som Paulus beskrev för de kristna, när han sade: ”Slutligen, bröder, fortfar att fröjdas, att bliva återställda, att bliva tröstade, att tänka i överensstämmelse med varandra, att leva fridsamt, så skall kärlekens och fridens Gud vara med eder.” — 2 Kor. 13:11, NW; Jak. 3:17.