Vad bibeln säger

Är ”tungomålstalandet” något för de kristna i våra dagar?

SEDVÄNJAN att ”tala i tungor” är en växande religiös företeelse. Religiösa ”pingströrelser” har länge med ett sammelsurium av ord framburit böner som inga andra kunnat förstå. Nu har episkopalpräster, lutheranska, presbyterianska och till och med romersk-katolska präster tagit upp denna sedvänja och befrämjat den.

Den ”katolska pingströrelsen” uppstod i västra Förenta staterna för några år sedan. År 1967 församlades en handfull ”katolska pingstvänner” i Notre Dame University i USA. År 1973 hade ungefär 20.000 personer samlats till ett årligt ”pingstmöte” där. Ett par veckor senare kom ”katolska pingstvänner”, unga och gamla, präster och nunnor, till Loyola University i Los Angeles för en liknande konferens.

Varför finns det så stort intresse för tungomålstalande? Jeffrey Schiffmayer, tillförordnad rektor vid Episcopal Church of the Redeemer i Houston i Texas, sade, enligt en redogörelse i Newsweek för 25 juni 1973, att en av anledningarna är att ”episkopalkyrkans medlemmar nu har nått den punkt där de fullständigt förgås av hunger efter litet allmän kristendom”. Denna tidskrift antydde att tungomålstalandet för många katoliker har blivit ett surrogat för de ”undergörande bilder”, den recitation av böner och andra andaktsövningar till Marias ära, vilka, innan man höll andra Vatikankonsiliet, var de huvudsakliga kännetecknen på katolicismen i allmänhet. Ett liknande intresse för ”tungomålstalande” och andra ”gåvor” kommer till synes i Korea, Indonesien, Filippinerna, Japan, Malaysia och i andra delar av världen.

Inom protestantiska ”pingstgrupper” händer det att pastorns upphetsade tal åtföljs av instämmande rop från åhörarna. Pianot stämmer in med en kraftigt markerad rytm. Trummor och rytmiska handklappningar bidrar till larmet. Åhörarna vaggar, gungar och stönar medan ett litet barn i bakgrunden slår takten med en tamburin. Bönen är ett obegripligt kvidande, och tidskriften Time kallar den ”ett väldigt sammelsurium av stönanden, suckar och rop”. Vid sådana möten uppmanas de som är omvända att ”ta emot Jesus” och att be om att få den heliga anden, vilket de tror skall göra det möjligt för dem att be på ”tungomål” som är okända för människan.

Pingstdagen

Detta kallas ”pingströrelsen”, eftersom människor felaktigt tror att något liknande hände på pingstdagen år 33 v.t. Den dagen blev omkring 120 av Kristi trogna efterföljare uppfyllda med helig ande som Jesus hade lovat. (Joh. 14:26) De fick den mirakulösa förmågan att undervisa utlänningar på deras eget språk. Denna gåva att ”tala tungomål” gjorde att de kunde göra sig förstådda för människor från åtminstone 15 olika länder som hade kommit till Jerusalem med anledning av högtiden. Människor hade kommit från tre världsdelar — så långt bort som från Mesopotamien i öster, från Rom i väster och från Libyen och Egypten i söder. Var och en kunde på sitt eget språk höra ”om Guds storslagna gärningar”. Många som hörde och godtog dessa ting tog senare det spännande budskapet med sig tillbaka till sina hemtrakter och spred det på kort tid över ett mycket stort område. — Apg. 2:5—11.

Dessa första kristna talade inte ”okända tungomål”, inte heller ”änglars tungomål”, och inte heller använde de obegripligt tal när de bad till Gud, som ”pingströrelsernas” anhängare gör i dag. De talade i stället främmande språk. I Vigouroux’ berömda franska Dictionnaire de la Bible (Biblisk ordbok) sägs därför helt riktigt följande om vad som hände på pingstdagen: ”Det var inte fråga om påhittade språk, inte heller helt enkelt fråga om oartikulerade rop, inte heller om hänryckta utrop, inte om symboliska och hänförda yttranden, utan om språk som var kända av och som talades av andra människor och som användes då den heliga anden tillfälligt kommunicerade med vissa trogna.” — Band 4, spalt 80.

”Tungomålstalandet” skulle upphöra

Är ”tungomålstalande” en del av kristendomen i dag? Svaret är viktigt vare sig vi betraktar ”tungomålen” som främmande språk, som de var på pingstdagen, eller som en hjälp när man ber som våra dagars ”pingstvänner” menar. De som tror att de kristna skulle tala ”tungomål” kan komma att bli mycket förvånade, när de läser i sina biblar att aposteln Paulus särskilt sade att det mirakulösa tungomålstalandet inte skulle fortsätta för alltid. Han skrev: ”Tungomål ... skall ... upphöra.” — 1 Kor. 13:8.

Många ”pingstvänner” kan också bli förvånade, när de får veta att inte alla bland de första kristna talade ”tungomål”. Paulus skrev till den kristna församlingen i Korint: ”Inte talar väl alla tungomål?” — 1 Kor. 12:30.

Det tycks i själva verket som om församlingen i Korint fäste alltför stor vikt vid frågan om tungomålstalandet. Paulus skrev till dem att de inte skulle göra det. Han frågade: ”Bröder, [om jag] kom och talade till er i tungor, vilken nytta gjorde jag er då ... ?” med mindre han på ett språk som de kunde förstå förklarade vad han hade sagt i tungor. Han sade att rösten, alldeles som ett musikinstrument, inte skulle ge ett ”otydligt” ljud. Vi skulle inte tala ”i vädret”. Han sade att talet skulle vara ”lätt att förstå”, så att de närvarande kunde veta ”vad som talas”. — 1 Kor. 14:6—9.

I den kristna församlingens början var sådana mirakulösa gåvor nödvändiga för att på ett påtagligt sätt bekräfta att Guds ynnest hade överflyttats från den judiska nationen och att den nu vilade på denna nya kristna församling. (Hebr. 2:2—4) Underverk hade inträffat vid berget Sinai mer än 1.500 år tidigare för att visa att Gud verkligen var upphovet till det judiska lagförbundet som upprättades genom Mose. När detta faktum väl var fastslaget, upphörde dessa underverk. (2 Mos. 19:16—19) Nu visade liknande underverk att Guds ynnest hade flyttats över till den nya kristna ordningen. Och så snart detta faktum hade blivit fastslaget, skulle också dessa underverk upphöra.

Det finns ingen uppgift i Skriften som visar att någon efter pingstdagen fick motta denna gåva, utom när en eller flera av apostlarna som var direkt utvalda av Jesus var närvarande.a När därför den siste av dem som hade fått andens mirakulösa gåvor från apostlarna dog, upphörde dessa särskilda gåvor, precis som Paulus hade förutsagt.

Vilka av andens gåvor fanns kvar? De som den inspirerade aposteln Paulus hade sagt skulle finnas kvar. Han sade inte detta om tungomålstalandet, utan i stället: ”Nu består emellertid tro, hopp, kärlek, dessa tre; men störst av dessa är kärleken.” — 1 Kor. 13:8—13.

Källan till ”pingströrelsernas” tungomålstalande

Men vad skall man säga om våra dagars tungomålstalande, sådant det praktiseras inom ”pingströrelserna” i kristenheten? I motsats till den förkunnelse som skedde på pingstdagen betraktar dessa nutida rörelser tungomålstalandet (glossolali) som en böneform. De förklarar att man i mänskligt tal kan säga ”Gud är god”, ”Gud är kärlek”, ”Gud hjälper”. Men de tror att när de ger sig på att uttala okända ord (”vokaler och konsonanter, vokaler och konsonanter, låt det flöda”, som en protestantisk predikant sade till människor som inte kunde finna denna ”gåva”), låter de anden ”förse dig med en fullkomlig bön”, vilket inte skulle vara möjligt utan tungomålstalande.

Donald P. Merrifield, den jesuitiske rektorn vid Loyola University, ber på detta sätt och säger att tungomålstalandet är ”en utmärkt form av bön och lovprisning av Gud”.

Eftersom den inspirerade aposteln sade att denna gåva skulle upphöra, kan emellertid den nutida sedvänjan att tala i tungor inte härröra från samma källa som de första kristnas tungomålstalande. Inte alla mirakulösa gärningar som görs i Jesu namn kommer från honom. Han förutsade: ”Många skall säga till mig på den dagen: ’Herre, Herre, profeterade vi inte i ditt namn och drev ut demoner i ditt namn och utförde många kraftgärningar i ditt namn?’ Och likväl skall jag då bekänna för dem: Jag har aldrig känt er!” — Matt. 7:22, 23.

Rektorn vid Loyola University, Merrifield, som i många år har talat i tungor, säger: ”Tungomålstalandet kan vara en hysterisk upplevelse eller, enligt somliga, en djävulsk upplevelse.”

Todd H. Fast, rektor vid St. Clement’s Episcopal Church i Huntington Park i Kalifornien, som har kunnat tala tungomål sedan år 1969, sade: ”Tungomålstalandet är omtvistat. Djävulen har många sätt att arbeta med oss. När vi blir döpta med den heliga anden [pingströrelsernas anhängare menar att tungomålstalandet är ett tecken på detta], angriper han oss verkligen.” Kan vi då mena att Jesus Kristus skulle ”känna” eller känna igen dem som tar del i denna sedvänja?

Skriften varnar oss för ”Satans verksamhet åtföljd av varje kraftgärning och av lögnaktiga tecken och förebud”. — 2 Tess. 2:9.

Förnuftigt tal, inte blott och bart svammel, krävs av kristna

Att det ”tungomålstalande” som i dag förekommer bland ”pingstgrupper” är oskriftenligt erkändes av prästen Timothy Smith, berömd historiker vid Johns Hopkins University, vid det femte årsmötet som hölls av Society of Pentecostal Studies i Ann Arbor i Michigan i december 1975. Han medgav att tungomålstalandet är lockande ”på grund av sin gåtfullhet” och därför att det ”övergår förnuftet”. Men ändå förklarade han att den nutida förekomsten av tungomålstalande är ett ”missriktat bedrägeri” som är grundat på en missuppfattning av Skriften. Smith hävdade att ”tungomålstalandet” i ”Nya testamentet” gällde kända dialekter och inte okända språk. Han gjorde gällande att hela inriktningen i Skriften kännetecknas av ”förnuft och klarhet” och att okänd glossolali (tungomålstalande) skulle fördunkla förståelsen. Smith drog slutsatsen att det ”inte finns några bevis för sådan religiös glossolali i Nya testamentet, i den tidiga kyrkan eller i historien” och uppmanade ledarna inom pingströrelserna att ”på ett ansvarskännande sätt göra bruk av förståndsmässig ärlighet för att stävja detta missbruk”. — Christianity Today, 2 januari 1976.

Ja, ärlighet bör finnas också när man talar om vad Skriften säger. Sanna efterföljare till Jesus Kristus bör tala från hjärtat och sinnet och inte svamla så att de själva eller andra inte kan förstå det. De kristna önskar tala så att det når sinnet och hjärtat och så att de som hör kan säga, inte på grund av sensationsmakeri eller enbart ledda av känslorna, utan med sitt förstånd: ”Gud är verkligen ibland er.” — 1 Kor. 14:24, 25.

[Fotnoter]