Vad säger bibeln?
Vad är tungomålstalande ett tecken på?
PINGSTDAGEN år 33 v.t. var en framträdande dag i mänsklighetens historia. Den dagen blev den kristna församlingen grundad genom att Guds heliga ande blev utgjuten över omkring 120 av Jesu lärjungar, som var samlade i ett rum på övre våningen i ett hus i Jerusalem. Bibeln berättar att ”de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynte tala andra tungomål”. — Apg. 2:4.
Detta tungomålstalande var inte något babblande från personer som gripits av religiös extas. Utlänningar som var närvarande förstod vad som sades och frågade häpet: ”Huru kommer det då till, att var och en av oss hör sitt eget modersmål talas? ... Alla höra vi dem på våra egna tungomål tala om Guds väldiga gärningar.” — Apg. 2:8, 11.
Aposteln Petrus förklarade enligt Apostlagärningarna 2:14—21 att tungomålstalandet vid detta tillfälle var ett tecken på att Guds heliga ande hade blivit utgjuten över dessa kristna lärjungar i uppfyllelse av Joel 2:28—32.
Millioner människor jorden utöver hävdar i våra dagar att de har förmågan att tala tungomål som de inte har lärt sig genom studium. Detta sker ofta på språk som inte kan identifieras, varför det krävs ”en inspirerad uttolkning” av talaren själv eller av någon annan som är närvarande. Men ibland har ord, fraser och till och med längre tal på hebreiska, latin, grekiska, kinesiska och andra tungomål uttalats av personer som i normala fall inte är förtrogna med dessa språk.
Människor som har haft denna erfarenhet påstår ibland att den är ”det första beviset på att man mottagit den helige Ande”. Man hävdar också att somliga personer därefter odlar tungomålstalande som en ”gåva”, under det att andra har denna erfarenhet endast en gång. Är tungomålstalande verkligen ett tecken på att man har Guds heliga ande?
Jesus Kristus hade utan tvivel Guds ande; men det finns inget som tyder på att han någonsin gjorde bruk av någon mirakulös gåva att tala tungomål. (Matt. 3:16; Luk. 4:16—21) Aposteln Paulus skrev också om de kristna i det första århundradet: ”Icke tala väl alla tungomål?” (1 Kor. 12:30) Guds ande förlänade dem i stället ”mångahanda” mirakulösa förmågor. (1 Kor. 12:4, 11, 13) När aposteln Paulus räknade upp många olika ”andliga gåvor”, placerade han tungomålstalande och uttydning av detta sist i raden, och han uppmuntrade de kristna att vara ”ivriga att undfå de nådegåvor, som äro de största”, i synnerhet kärleken, som Jesus sade skulle vara det sanna kännetecknet på hans efterföljare. — 1 Kor. 12:1, 4—10, 29—31; 13:1, 8, 13; Joh. 13:35.
Det är också intressant att Guds heliga andes mirakulösa gåvor inte skulle förbli i den kristna församlingen hur länge som helst. Skriften säger i 1 Korintierna 13:8: ”Profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut.” När skulle dessa gåvor försvinna?
Enligt Apostlagärningarna 8:18 blev Guds ande, som kom till uttryck genom mirakulösa gåvor, given ”genom apostlarnas handpåläggning”. En eller flera av Jesu apostlar var med vid varje upptecknat tillfälle efter pingsten då Guds ande blev utgjuten och de närvarande fick del av mirakulösa gåvor. (Apg. 8:9—20; 10:44—46; 19:6) Det är tydligt att dessa gudagivna förmågor upphörde att förmedlas till andra i och med att apostlarna dog; och när de som hade mottagit dessa gåvor dog, försvann de helt och hållet från den kristna församlingen.
Johannes Krysostomos, som blev religiös patriark av Konstantinopel på 300-talet v.t., framhöll således att de andliga gåvor som omnämns i 1 Korintierna, kapitlen 12—14, ”tidigare har förekommit, men nu inte kommer till synes längre”. Vid ungefär samma tid sade Augustinus, som i hög grad påverkat lärorna i den västra eller latinska delen av kristenheten, följande om tungomålstalande och andra andliga gåvor: ”De var tecken, som var avpassade för tiden. ... Detta skedde för att tjäna till ett vittnesbörd, och det har nu försvunnit.”
Men har det inte förekommit rapporter om tungomålstalande efter Jesu Kristi apostlars tid? Finns det inte många exempel på det i våra dagar? Man bör inte dra den förhastade slutsatsen att våra dagars tungomålstalande är ett tecken på den heliga andens utgjutande. Varför inte det? Därför att det i själva verket inte liknar det tungomålstalande som förekom bland de kristna i det första århundradet. Vid pingsten talade de kristna tungomål ”om Guds väldiga gärningar”. (Apg. 2:11) I The Expositor’s Greek Testament framhålls det att det grekiska ordet för ”väldiga gärningar” inte endast används ”om Herrens uppståndelse ... , utan om allt som profeterna hade förutsagt, om allt som Kristus hade gjort och den helige Ande hade förlänat”.
Tungomålstalandet bland de kristna tjänade med andra ord ursprungligen till att uppbygga lyssnarna med upplysningar om Guds uppsåt i förbindelse med Jesus Kristus. I överensstämmelse härmed gav aposteln Paulus anvisningen att allt tungomålstalande skulle översättas, ”så att församlingen får någon uppbyggelse”. (1 Kor. 14:5, 27, 28) Men våra dagars tungomålstalande, om det över huvud taget kan översättas, betyder ofta helt enkelt ”Gud är stor”, ”Gud är god”, eller något liknande. Vid vissa tillfällen kan till och med smutsigt tal förekomma. I boken The Gift of Tongues (Gåvan att tala tungomål) återgav D. A. Hayes en händelse så här:
”För inte så länge sedan hade en kvinna i Los Angeles gåvan att tala tungomål, och en aktad kines som hörde henne sade att hon talade hans kinesiska dialekt. När han ombads att tolka vad hon sade, vägrade han att göra det och sade att språket var det mest avskyvärda man kunde tänka sig.”
Gud kan naturligtvis inte vara ansvarig för sådant ”avskyvärt” tal. Vad ligger då bakom tungomålstalande som inte stämmer överens med det bibliska mönstret? Det är värt att lägga märke till att aposteln Paulus talade om ett kommande ”avfall” från den sanna kristendomen och att en klass skulle framträda som han kallade ”laglöshetens människa”, vars närvaro skulle vara ”i enlighet med Satans verksamhet, med alla kraftgärningar och lögnaktiga tecken och förebud och med varje orättfärdigt bedrägeri för dem som förgås”. (2 Tess. 2:3, 9, 10, NW) Skulle tungomålstalande kunna vara en del av ett ”orättfärdigt bedrägeri”, som härrör från Satan?
Det är intressant att lägga märke till vad som sägs i An Encyclopædia of Occultism: ”Tal och skrift på främmande tungomål eller i obegripliga utgjutelser, som tagits för att vara främmande tungomål, är ett mycket gammalt parapsykiskt fenomen.” Detta referensverk fortsätter:
”Det finns ett överflöd av sådana händelser upptecknade i den moderna spiritualismens krönikor. ... Det finns vittnesbörd om att man jämförelsevis tidigt under denna rörelses tid talat och skrivit på latin, grekiska, franska, schweiziska dialekter, spanska och språk som talades av röda indianer. Domare Edmonds, den välkände amerikanske spiritualisten, intygade att hans dotter och brorsdotter ägde sådana förmågor. ... Några av dessa fall är väl bestyrkta.”
Tungomålstalande i våra dagar tyder därför inte på att Guds ande blivit utgjuten. Denna förmåga upphörde som en Guds gåva kort efter Jesu apostlars död. Med tanke på Skriftens varningar och det förhållandet att tungomålstalandet ”är ett mycket gammalt parapsykiskt fenomen”, är det förståndigt att vara försiktig. Tungomålstalande i våra dagar kan mycket väl vara ett tecken, inte på Guds inflytande, utan på inflytande från ”ondskans andemakter”, som är i fiendskap med Gud. — Ef. 6:12.